Part 5

Efter måltiden ville drottningen dansa. Ingen hade tillförene sett henne så lik andra unga tärnor med rosiga kinder och vakna drömmar i ögonen. Fru Ebba kunde ej nog förundra sig öfver det behag och den gratie drottningen visade. Hon hade alltid funnit Kristina ful och rätt obelefvad. Denna dag syntes hon henne som den plantan nicotiana, hvilkens hvita blomster dofta både med trånad och glöd, när de sluppit ut ur den slemma knoppen.

Blåsarna gjorde all sin flit, och drottningen dansade oförtrutet, mest med Magnus Gabriel, som skulle lära henne de danser, hvilka brukades i Frankrike.

»Vi vilja inskärpa hos vår dansmästare Beaulieu,» utbrast hon, »att han må lära våra svenska björnar lättare pas än de hittills åstadkommit. Vi vänta er till slottet i morgon, gref Magnus, för att gifva oss råd därutinnan.»

Och ånyo räckte hon honom handen till dans och lekar, som fortforo till sena kvällen. Men drottningen aktade föga på sömn och hvila. Hon ägnade högst tre eller fyra timmar åt sin nattro, redan klockan fyra om morgonen fann man henne i studerkammaren.

När uppbrott ändtligen skedde, följde flera fruntimmer med drottningen och hennes fruntimmer. De redo med brinnande facklor i handen. Flammorna stego höga och hungriga som girigt slickande tungor upp mot de mörka träden, och gnistregnet flög sprakande ut öfver snön för att slockna bland de kalla flingorna. I spetsen för kavalkaden redo Kristina och hennes nye riddare. Nu voro de långa stunder tysta, och när de talade, ljödo deras röster snarare som en strof ur en gammal ballad än som kungsväg för all världens ord.

»Har I under de senare åren träffat samman med min frände Karl Gustaf,» sporde Kristina oförmodadt, med denna mening återvändande från aftonstjärnan, som tindrade öfver deras hufvuden, och hvilken de gästat i en astronomisk diskurs.

»Ja, eders majestät, rätt ofta.»

»Och hvad tänker I om honom?»

»Att han är den lyckligaste bland dödliga, om ryktet talar sant, som mäler honom stå eders majestäts hjärta närmast,» svarade De la Gardie djärft.

»Är det all traktat edra tankar ha med honom?»

»Ja, i denna stund hugsar jag allenast, att han är furste, och att han därför alltid skall träda framom mig med sina tjänster till det föremål, som synes mig allena värdt att tjäna.»

»I ären vid samma ålder,» sade Kristina eftersinnande. »Månne edert hjärta är lika galant som hans?»

»En mans hjärta, eders majestät, är som ett såll, genom hvilket pilarna löpa in och ut, till dess en dag en kula från kärlekens högkvarter skjuter det platt fördärfvadt.»

»Såå, och hvad vet I, lärde unge herre, om kvinnans hjärta?»

»Det synes mig vara som månstenen, hvilken speglar alla tårar och alla löjen, och som brister itu den stund dess kyskhet förgår.»

Drottningens alltid vidtfamnande och vandringslystna tankar drogo redan sina färde från hans ord, och i det hon red så nära honom, att deras hästar stötte hufvudena ihop, frågade hon:

»Hvad säga de utrikiske om min rikskansler? Akta de alltfort hans makt större än min?»

Magnus studsade. Detta spörsmål träffade honom helt oförberedt, ty han hade trott, att den största enighet härskade mellan Kristina och Axel Oxenstierna. Men hennes framhviskade ord tydde på en själens hetta, hvilken icke var af godo. Och gref Magnus, hvilken mera ärft moderns afvoghet än faderns vänskapsfulla sinne för den allrådande storkansleren, kände sitt hjärta slå hastigt. Mycket kunde varda af ett klokt gifvet svar, men detta finge ej töfva. Han genmälde, och tonfallet bugade sig vördnadsfullt fram till hennes öron:

»Större är ingens makt än snillets, och Nordens Pallas kan allenast en kallas, men man säger, att konsten att välja rådgifvare är för mera än att själf råda. Eders majestäts namn omgifves af den högsta ära, äfven därför att I värdigas lyssna till ringa undersåtars tal.»

De hade nu hunnit in på de ödsliga och mörka gatorna, hvilka helt plötsligt rycktes upp ur sin dvala, när det glada och rätt bullersamma sällskapet drog förbi. Vid ett och annat fönster skymtade ett blekt och förskrämdt ljus, och nattväktarens hornlykta höjdes, så att skenet skulle falla på damernas ansikten.

Vid sankt Petri nycklar, det var ju själfvaste fröken Kerstin, som red i spetsen! Och det vid denna tid! Icke kunde väl så hög person vara ute i älskogsärende, men Gud bättre såg det icke så ut. Hennes ögon lyste så klara som två stjärnor. --

Kristina ville ej genast gå till hvila, men ej heller åstundade hon snacka med sina fruntimmer. Vid de tända vaxljusen satt hon länge i sin studerkammare, framåtlutad i den stora karmstolen, som stirrade hon in i en utbrunnen brasa. På mattan under det tunga ekebordet låg hennes favorithund och sof med utsträckta ben.

Tystnaden ekade genom rummet och framkallade de tusen små obeskrifbara ljud, hvilka likt osynliga strimmor flyta ut i luften. För Kristinas öron sjöng blodet sin starka sång, och hon lyssnade med bultande hjärta. Bakom henne låg hennes barndom och ungdom som en ödslig slätt, där intet frodades så rikt som längtans tistlar. Hon hade längtat efter frihet, efter glädje och först och sist efter kärlek. Som en stor, varm lycka mindes hon den gången lille junker Karl Gustaf lämnat i hennes vård några hundvalpar. Med dessa hade hon lekt dagen i ända och aldrig tröttnat att trycka deras lurfviga, ludna kroppar mot sitt ansikte.

Det var på den tiden hon satt i svarta kammaren och förhärdade sitt barnasinne mot tårar och jämmer, så att hon aldrig sedan kunnat gråta utan att le åt sig själf med ömkan. Men icke förty hade hon känt sig mäkta bedröfvad, när hennes käre unge frände för två år tillbaka skickats ut i kriget, och medan hon suttit hos sina sömmande tärnor -- själf sysslolös -- hade hon begärligt lyssnat till deras tal om kärleken. Huru unga de än voro, hade de förnummit denna alltför besynnerliga fågels locktoner, och de sjöngo gamla visor med klagande ord allt om vännen sin eller förtalde med läpparna rubinröda och kinderna i flammor om mötet med den allra käraste. Aldrig nämndes hans namn högt, och dock klang det som glada silfvertoner genom gemaket, och sömnaden föll i knät som ett rosenfång för små jungfrufingrar att plocka på.

Kristina hade erfarit harm öfver, att hon var den enda, som icke vaggades bort från dagarnas enahanda af kärliga drömmar, och hon hade förtrott sig till den svärmiska Marigen, som virkade i silke alnslånga strumpeband åt den unge Magnus De la Gardie, alltid flikande in ett af sina hufvudhår för att behålla hans känslor oföränderliga.

Marie Euphrosyne hade strax talat om sin broders stora benägenhet och beständiga goda vilja för sin höga fränka, och så småningom gaf Kristina sig i denna nya känslas våld, som kallades kärlek. Hon skref de ömmaste skrifvelser, men när hon läste dem igenom, kände hon sig skamsen och fattig, ty orden voro sällan hennes egna; hon hade lånat dem af sina hofjungfrur. Kvidande af ångest öfver den kyla, hon icke mäktade förjaga, kunde hon då kasta sig på sitt ensliga läger, och medan hjärtat frös, skälfde hennes kropp af brännande hetta.

Hon lade armarne bakom nacken, och hennes bröst höjdes af ett djupt andetag. Hvad förnam hon denna natt inom sig? Intet af pinande ängslan, intet af blodets stickningar eller sinnets vrede. Lugnt och ljust syntes henne plötsligt lifvet, och hjärtats hårda slag frammanades icke af tankarnas marridt utan af en sällsam blid lyckokänsla.

Ytterligare förhöjdes hennes goda stämning af vissheten om storkanslerns snara afresa till Skåne. Hans hand var ett ledband, hvilket tarfvade att slitas. Hon ville själf lägga kopplet på, och väl skulle hon finna hörsamma kreatur.

Hon spratt till. Hon förnam ett buller som af en dörr, hvilken sakta öppnats för smygvägar, och sekunden därpå hörde hon tvenne röster hviska ömma ord ute i gamla matsalen.

En tärna och en sven! Drottningen ställde sig i lyssnande ställning, och på hennes lifliga ansikte afspeglades själsrörelserna oförställdt. Men intet straffande allvar gled öfver hennes drag; stilla stod hon, och leendet värmde hennes läppar och ögon. Färgen växlade snabbt på kinderna, och en gång bredde hon ut armarna som till ett famntag.

V. Ebba Brahes son.

Agneta Horn skulle i afton för första gången upp till slottet på bal. Hennes faster, grefvinnan Ebba Leijonhufvud, klädde henne, och styfmodern, fru Sigrid Bielke, såg beundrande till.

Det var hårda och sträfva fingrar, som redde skön jungfruns strida, svarta hår, hvilket måste glättas med kvitt och hvitt vax för att kunna få det rätta fallet. Agneta kände stor lust att gråta högt, så ondt gjorde det; helst hade hon också blifvit borta från hela festen, men slika nycker tuktades strängeligen af fru Ebbas ris, hvilket trots att broderdottern nu fyllt sexton år, ej lagts ad acta.

Lilla Agnetas stenkolsögon gömdes under de långa ögonfransarna, så att ingen skulle blifva varse tårarna i dem. Men fuller hade hon orsak till bedröfvelse midt i sin blomstrande ungdom. Man hade trolofvat henne med den faslige herr Erik Sparre, en herre, som förde lam tunga och läspade samt till kroppen tedde sig likt en förvuxen sparris utan all styrsel i lederna. Att hennes farkär, som både var rådsherre och en tapper krigare, ej vågade ställa sig upp till sin endaste dotters försvar, utan kröp i säck för kjorteltygets vilja, förtretade henne öfvermåttan, men skulle hon så gå till drottningen själf och böna för sin frihet, nog finge det ske, hellre än att hon trädde i brudstol med Sparren.

Hon lyddes plötsligt till fru Ebbas trägna tal med hennes styfmoder. Farsystern var nu, sedan hennes Annika gift sig och farit ur landet, flitigt vid hofvet och visste allsköns nyheter därifrån. Fru Sigrid var mycket fägnad af detta dråpliga tillfälle att få veta hvad som timade. Själf hade hon inte än kunnat dit komma, ty hon blef alltfort välsignad med ny lifsfrukt, väl den sist framfödda späda plantan lagt i kista.

»Du må icke tredskas, Agneta, och sitta i krum,» befallde fru Ebba, »då kan jag intet draga remmen till om lockarna. För drottningen finge du gärna hafva håret hängande så lösaktigt som taglet på hästrompan, men det finnes dock damer och kavaljerer nog på slottet, som älska anständig påklädning. Några äro väl rent för fåfänglige, såsom den där slyngeln De la Gardie, hvilken pyntar sig på kvinnomaner, men man vet nogsamt, hvarifrån han ärft slik lusta, pockers långt har han ej behöft draga. -- Underligt med det regemente han för på slottet. Innan fanen fått morgonskor på, tager drottningen emot sin öfverste och vill då af intet blifva störd. Det spörjes allmänt, att hon ärnar taga honom upp i rådet, och intet ärende finnes, som hon icke anser honom fullt rustad att föra till en lyckosam utgång. Men Gudi lofvadt är det fuller så, att hennes majestät regerar med krona, spira och äpple och maktens tecken i alla ändar, men storkansleren sitter dock vid rodret, och fast det ej likar Gösta Adolfs dotter att ro i hans båt, inser hon väl, att hon intet hopp har att nå hamnen, om han slungade sig öfver relingen.»

»I rådet berömmer man henne storligen,» inföll fru Sigrid, »men man vet väl, hvad karlar se till, och hon är ju ett täckeligt blomster. Mäkta klok lärer hon ock vara. Men intet har jag sport om hennes motvilja för storkansleren. Tvärtemot skall hon gifva honom mycken ära för hans nit vid fredsunderhandlingarna med Danmark.»

»Hm! När ryggen är långt borta, får riset stå till. Men sanna mina ord, det stundar än värre tider än dem vi sörjt oss igenom.»

»Kära svägerska,» inföll fru Sigrid, »I ser för slemt på saken. Aldrig har väl Sverige lyst med så bålstor ära, som i dessa dagar. Tysklandskriget tör fällan snarliga lida mot sitt slut, och har det mycket tagit, har det dock än mera gifvit.»

»Hvem vet, när tocket krig slutar. Där bordet står dukadt, vill svulten man in. Se så, Agneta, nu är du redo och så pyntelig som en docka. Fort nu, kappan på! Intet söl vid spegeln. Tror du, ditt beläte är något att gapa på.»

Agneta genmälte intet, ty hon hade nu annat i sinnet och skulle fuller visa fru Ebba, att ock hon hade klor och kunde rifvas. Tackad vare den goda farsystern, som upplyst henne om, att grefve Magnus stod så högt i drottningens gunst! Honom skulle Agneta välja till förespråkare. Hon hade talat vid honom flera gånger, när han besökt farkär, och han såg henne så vänligt an med sina sköna ögon, att hon hart när fick hjärtevärk.

Han plägade mycket lent och rosande tal om drottningen, och det föll sig icke svårt att tyda hans mening, som var den, att ingen i världen var för mera än hon, ingen fullkomligare i alla stycken. --

Agneta steg ganska lätt till sinnes uppför trappan till rikssalen. Sedesamt höll hon sig bakom den raka, ståtliga fru Ebba, som skred framåt med allsköns värdighet, besvarande de underdåniga hälsningar, som alla villigt förskyllde Sturens rika änka.

Erik Sparre hastade glädjestrålande mot sin trolofvade, men bakom honom hördes ett starkt fnissande, och detta vållade, att jungfru Agneta tog emot honom än knappare än sedvanligt. Hennes lifliga ögon hade allaredan uppfångat drottningen under den blå sammetshimlen med guldkronorna och bredvid henne gref Magnus i sin nya öfversteuniform. De tycktes omedvetna om, att det fanns en värld med människor i nedanför det trappsteg, som höjde tronstolen från salen.

Drottningen syntes mycket blek, men dock strålade hennes ögon som af osäglig lycka. Hennes rika, lockiga hår glänste redt och ordnadt, prydt med en stor kvist orangeblommor och blad. Som sedvanligt äfven på de största hoffester bar hon inga smycken, men halsen skimrade sällsamt hvit och slät som ett skönt silkestyg mot klädningens purpurröda sammet. Agneta fann henne så vacker, att hon förglömde alla sina egna förtretligheter allenast för att njuta af denna konungsliga uppenbarelse.

Drottningen värdigades också räcka henne handen, när fru Ebba förde sin rodnande skyddsling fram till hennes majestät. Och hon sade med en röst, hvars ljufliga klang Agneta aldrig skulle förgäta:

»Vi äro glada att se er här, lilla jungfru Horn. Eder herr fader har varit oss och riket en tro man. Er lyckliga ungdom är som ett skärt blomster i våra gemak.»

Men länge fick Agneta icke töfva hos henne. Drottningen riktade ånyo all sin uppmärksamhet på De la Gardie, och den unga flickan måste draga sig tillbaka till en krets af ungdom, där hennes trolofvade onekligen spelade en slät figur. Själf blef hon genast hugnad med många smickrande ord, och hon log mot de sirliga kavaljererna med hela sitt lilla lifliga, mörkhylta ansikte.

Vid banketten hade grefve Magnus sin plats vid drottningens sida. Han minde henne skämtande på en barndomstilldragelse, då furst Carl Gustaf och han drabbat samman af afvogt sinne, just för att den unge pfalzgrefven menat sig ha rätten att vara henne närmast. Nu hade hon sträckt sin nådes vedermälen till en än ringare undersåte.

Slika bevis på att hon stod öfver alla behagade storligen Kristina. Och detta De la Gardies smidiga sätt att ställa sig in i hennes ynnest ökade hans inflytande, man kunde nästan säga stundligen.

Hon såg på honom med en blick tänd till flamma:

»I dömer eder själf ringa, min vän. För mig är I mera än någon man tillförene. När solen uppgår öfver min dag -- ständigt fylld af en drottnings plikter -- hvilar jag min tanke hos eder, såsom andra tärnor drömma i slutna örtagårdar. Och när dagen ändas, är I festblosset, som tändes i röd fröjd öfver korta timmar.»

Hon höjde sin bägare emot hans.

Magnus' vackra hufvud, mejsladt i ädel form, böjdes djupt, och han svarade eldigt:

»Såsom Eders majestäts bägare är fylld med klart, rent vatten och min med det glödande vinet Alicante, så förhåller det sig ock med Eders majestäts känslor jämförda med mina. Men må det vara mig förlåtet, att jag tillber den gudom, för hvilken hela jorden villigt skulle bygga altaren att få nedlägga offergåfvor på. Kalla det icke förmätet, att jag då djärfdes bjuda ett högt brinnande hjärta.»

Drottningen log vemodigt:

»Tror I icke, att vattnet i min bägare skulle vara tillräckligt flöde att släcka den branden.»

»Icke hafvet ens förmår släcka den.»

Kristina lade sin hand på hans arm och sade högt:

»Sjung oss en munter bordvisa, grefve! Den gamla om Torstenson ha vi kvädit alltför tidt, och kriget vilja vi för resten icke hafva bullrande här i våra samkväm.»

Hon ansträngde rösten för att höras vida omkring, och detta gjorde den ful och osympatisk, men sekunden efter sänkte hon den och hviskade i sin gunstlings öra:

»Man skulle tadla mig, om jag icke lyddes till kreaturens suckan och hugnade så får som lamm med ett ord. Har I förstått?»

»Full väl.»

Och gref Magnus stod upp från bordet, lysande i sin guldbroderade dräkt. Han höll bägaren på sträckt arm och kastade hufvudet tillbaka, när han med själfsvåldig munterhet sjöng:

"Nu skils jag vid apoteken och vill hålla mig till steken, ett godt kök mig tjänar bäst, bort med salf- och oljefäst!

Marmelad af unga dufvor och Julep af spanska drufvor, fettet af ett välstekt får, Saften af ett hjortelår. -- -- --

Det var många och fria verser, och Marie Euphrosyne, som fått sin plats midt emot grefven, lyssnade med grämelse till detta syndiga språk, hvilket så särdeles tycktes behaga drottningen. Den unga pfalzgrefvinnan var grå i huden af många genomvakade nätters vånda, och ögonen hade fått denna tårbleka färg, som är att förlikna vid gammalt tenn. Hennes enkla klädning var hämtad ur hennes salig fru moders kista, men pärlebandet, som tyngde hennes smala hals, var oförlikneligt skönt. Det var en gåfva af salig kungen, och hon aktade det mycket högt.

Skulle han då aldrig sluta? Skulle banketten aldrig häfvas och dansen begynna? Väl hade hon föga hopp att få tråda den med sitt allra käraste hjärta, men det syntes henne dock lättare än att sitta här inpressad mellan den myndiga fru Ebba till Hörningsholm och den glada, alltid förnöjda Ebba Sparre.

Fru Ebbas ögonbryn läto förmärka, att äfven hon fast ogillade dessa nymodens hofseder, och hon sade alltför högt, för att icke skvallret skulle föra det vidare:

»Är denne man drottningens hofnarr eller skall han varda hennes käre herre. För en tro undersåte passar icke slikt puts. Men efter det är hennes majestäts öron täckeligt, att höra på den kråksången, fägnar det törhända hennes hjärta att leka med hans såsom med en ödets tärning.»

När festen fortskridit ännu ett par timmar och Kristina redan dansat sig varm och lycklig vid grefve Magnus' hand, nådde henne tisslet och tasslet, som grott upp af grefvinnan Ebbas sådd.

Hon hade blandat sig med de andra i en ringdans, hvilkens kedja föll sönder i länkar, sedan den länge yrt omkring i vilda ringar, och nu stannade hon för att hämta andan.

I en fönstersmyg hade Agneta Horn och hennes väninna Elsa Brahe förstuckit sig och förmärkte icke, att drottningen stod tätt intill, endast skilld från dem af damastförhänget.

»Jag har hört sägas här i afton,» mälde Agneta, »att drottningen lärer ärna taga gref Magnus till sin gemål, och om hennes kärlek till honom kan man då intet tvifla.»

»Du har dock inte sett så mycket däraf som jag,» svarade jungfru Elsa stolt af att hon redan länge vistats vid hofvet. »Men jag har alltid hållit det för stor vänskap och tänker icke, att hennes majestät är menandes annat.»

»Jag säger blott andra efter,» försäkrade Agneta, »och det vet jag, att den unge herren har många afundsmän. Dock vill jag bruka honom för att lösa bandet mellan Sparren och mig, förlitande mig på hans makt öfver hennes höga nåde, och är det så som ryktet förkunnar, blir jag för visso hulpen, ty de lyckliga hysa alltid medömkan med de olyckliga.»

Agnetas naiva reflexion afkortades genom ett häftigt rassel i förhängets tunga guldfransar. Det föreföll som om en famlande hand sökt stöd och åter förlorat det.

De unga flickorna reste sig skrämda och skyndade fram från sitt gömställe. Midt i salen stod drottningen, nu förvandlad från en leende, ljuf kvinna till en oåtkomlig, hög härskarinna, som utan ett ord till förklaring befallde, att hofmarskalken genast skulle låta afblåsa festen. Och blåsare som pukslagare slutade ögonblickligen. Under djup, förvirrad tystnad skingrades de nyss så förnöjeligt sorlande gästerna. Icke ens grefve Magnus fick denna afton ett nådigt afsked. Kristina räckte honom visserligen sin hand att kyssa -- han var den ende, som vederfors denna ynnest -- men hon bifogade intet vänligt ord, och hennes blick förstummade honom. Den var som kallt stål.

Så snart drottningen kommit upp på sin kammare, slet hon själf af sig klädningen och satte sig sedan orörlig i sin karmstol, tills morgonen grydde, då befallde hon fram sin ridhäst och tillsade om hvilka af hofvet hon ville ha till följe. Hon ärnade sig utan uppskof till sin moder änkedrottningen i Nyköping.

Hennes medicus vågade invända, att hennes majestäts hälsa ej syntes honom kunna uthärda en slik strapats, men drottningen ryckte endast otåligt på axlarna och satt upp i sadeln så arla, att ryttmästaren knappt hunnit få peruken på. En sådan ridt hade icke heller hvarken han eller någon af de andra varit med om. Drottningen unnade sig hvarken rast eller ro. Det föreföll, som om hon velat rida den onde ur kroppen eller -- törhända ur själen.

Hela tiden satt hon stel på hästryggen med bistert rynkad panna och sluten mun. När en fora med bondkärror ej nog fort körde af vägen, röt hon dock till dem:

»Vik undan, edra hundar, jag är eder drottning!»

Och bönderna lyfte i vördnad lufvan från det rufsiga håret, under det de underdånigt pulsade ned i dikets djupa snö. Kristina märkte det icke. Hon dref hästen framåt, så att hofvarna slogo tätt som klubbslag mot marken. Hon ville undkomma den känsla, som mil efter mil red i kapp med henne och trotsade sig fram öfver muren af högmod, själftillräcklighet och hjärteköld. Denna känsla blödde af de sår hon tillfogade den, men ännu i döden var den så stark, att hon måste brottas med den ända till utmattning, innan den släppte taget. Ingen hade sett hennes majestät se så eländigt krank ut, som hon gjorde, när hon hunnit fram till Nyköpings slott. Och utanför porten föll hon afsvimmad tillbaka på hästryggen. Hon måste bäras upp till Maria Eleonora, som tog emot henne med stor kvidan.

Hela åtta dagar stannade hon hos sin höga moder utan att yppa något om anledningen till sin ditkomst. Mest satt hon också för sig själf i tornkammarn, där hon läste och skref eller än oftare lät händerna falla i skötet som tvenne vingskjutna fåglar.

När hon drog dädan fann man inristadt i muren några tänkeord, hvilka den svärmiska änkedrottningen länge grubblade öfver. Hon läste dem gång på gång och mumlade för sig själf: »Månne Kristina skulle hafva ett hjärta, änskönt hon låtit gräset gro däröfver!»

Orden lydde: »Man kan älska utan att äga, men man kan icke vara fullt lycklig i sin kärlek utan att äga föremålet för kärleken.» --

I rådet hade man storligen förundrats öfver drottningens bortovaro, och allehanda gissningar och rykten uppstego som bubblorna i en kokande kittel, ty många och heta voro de sinnen, hvilka sjödo inom regeringen, och det tarfvades storkanslärens hvithåriga lugn för att styra dem. Men nu var han, som nämndt, borta och hans bäste ställföreträdare, den kloke, ehuru tungsinte grefve Per till Visingsborg äfvensom den anspråkslöse, godmodige marsken Jakob De la Gardie, hade orlof.

Däremot hade de yngre ädlingarna allt flitigare begynt att i allehanda ärenden glänta på rådskammarens dörr, och utländska residenter svärmade som flugor omkring de styrande herrarna.

»Slottet blir snart lika fullt af utländska lycksökare som Roquettes handelsbod af utländskt kram,» menade Gustaf Horn vresigt. »Den där grefven från Jakobsdal är som en komet med en lång lysande svans af lättingar efter sig, och alla vilja de hänga majestätet i kjorteln.» --

Drottningen återkom lika oförutsedt och vid en lika sällsam tid, som när hon red bort. Hon hade icke suttit af hästen på hela dagen, och hennes följe dignade af trötthet.