Part 15

Han visste, att denna orden stiftats i vänskapens namn, och att den bannlyste kärleken. Han visste ock, att Kristina brukat den som en hämsko på den passion, hvilken hotat att förblinda hennes förnuft, men denna enda sista kväll och natt ödet unnade dem att dela ville han kasta den gråa klokheten öfverbord. Aldrig hade hon tillstadt honom något närmande; som en vän hade hon tillåtit honom sitta vid sin säng och hålla hennes hand, och hon hade tidt nämnt honom den broder, hon förgäfves åtrått, men detta var honom icke nog -- och han visste, att icke heller hon utan strid iskylt sina känslor. Hans svar klang nu halft trotsigt, hälft vemodigt: »Jag drömmer om något verkligt att minnas, när jag i ensliga stunder betraktar min ordensstjärna och läser dess devis: 'Dolce nella memoria'.»

Hon drog honom häftigt ut på golfvet bland de dansande, och med hufvudet en sekund hvilande mot hans skuldra, sade hon:

»Jag har städse beklagat den, som blifvit född till undersåte; tvinga mig icke att förakta den, som har tronen till fotapall!»

»Jag talar i afton hellre till zigenerskan än till drottningen. Väl dyrkar jag Nordens Pallas och skall sprida hennes lof, hvarhelst jag drager fram, men kring den fagra zigenerskan slingrar jag ett nät af önskningarnas rödaste rosor, röda därför att de druckit in blod från ett såradt hjärta, och jag sjunger för henne om doftande skogar och ljusa nätter, ljusare än löjet kring hennes läppar.»

»Stanna!»

Kristinas bröst höjdes och sänktes snabbt, och den blick, som under spetsslöjan glimmade emot honom, hade mera af glittrande varmt solsken än af kunglig nåd.

»Är I redan trött?»

Han undvek alla uppstyltade titlar. Hon var för honom i denna stund vildmarkens kärleksjublande kvinna, hvilkens sinneslust var som kryddstark honung.

»Ja, jag är trött. För mig till Pans grotta därborta i galleriet!»

Han lydde stillatigande, och hans hållning var ånyo den sirlige hofmannens.

Inne i den lilla konstgjorda grottan var tyst och svalt. Mossbänken stod så kysk och oberörd i granarnas dunkel. Fiolernas mänskligt vibrerande toner trängde endast svagt fram till denna plats, och sorlet af de många människorna förvandlades till brusande, monotont vågsvall.

Kristina lade sig på mossbänken med hufvudet stödt mot högra handen. Pimentelli föll på knä bredvid henne och tog hennes vänstra hand, som han betäckte med kyssar. Hon lät det ske. Stilla låg hon, och de blå ögonen lyste varmt och starkt emot honom. Slutligen sade hon vekt:

»Hör upp! Nu vet jag, att mitt hjärta icke är dödt för kärlek. Men I skall icke kyssa mig mera, om vi ej skola skiljas i vrede, innan afskedstimmen slår. Min känsla drager mig till eder, min plikt, min vilja lägga sig däremot. Kalla ord från snölandets drottning, tänker I! Ja väl, men I må hugsa, att jag fostrades till konung, aldrig till kvinna. Och konungen i mitt sinne vinner alltid seger i envigen med kvinnan i mitt hjärta. Drottningen skulle aldrig tillstått för eder, att hennes längtan fört henne till en chateau en Espagne, zigenerskan gör det ...» Hon ryckte hastigt den dyrbara ringen af sitt finger, satte den mellan läpparna och böjde sig ned mot honom. En sekund kände hon hans heta andedräkt in mot sin mun, då lät hon ringen falla i hans hand och yttrade lågmäldt:

»Göm denna, tills jag begär den åter.»

»Risken är stor, eders majestät, ringen är mycket dyrbar.»

»Och I kunde förlora den?»

»Nej, men dess glans torde komma att förtrolla mig genom att ständigt påminna mig om dess höga ägarinna.»

»Icke så; glöm drottningen, när I ser på ringen, och tag den som ett minne af zigenerskan, hvilken I aldrig skall återse.»

Hon reste sig hastigt och ilade bort. Länge letade man efter den tjusande zigenerskan och allehanda undrande hviskningar förspordes, allra helst som man äfven saknade don Pimentelli. Ceremonimästaren hade emellertid fått befallning, att dansen icke fick afbrytas förrän klockan två på natten, och därför figurerade man och snurrade rundt enligt etikettens regler.

En ny gäst inträdde slutligen sedesamt i salen; det var en svensk matrona af borgarståndet med ärbart korsad snibbhalsduk och fotsid, blommerad kjortel. Hon tog själf en stol, hvilken hon frankt flyttade fram till den plats, där engelske ambassadören satt, och med honom inledde hon ett artigt samspråk, som han öfvermåttan vördnadsfullt upptog.

Åskådarna uppe på läktaren jublade högt. Sådan ville de se sin drottning, ty som en blixt hade ryktet spridt sig, att borgarhustrun var deras allernådigste fröken Kerstin. De ropade och hurrade, viftade med näsdukar och gladdes som barn öfver att hon uppträdde i svensk dräkt.

De gamla mindes henne så väl från den gången högt salig kungen lyft henne på sin arm och så att säga skänkt henne som ett dyrbart arf åt sitt folk. Det kära, kungliga barnet hade från den stunden blifvit ett lefvande intresse, som böner och tankar villigt samlade sig om.

Nu hade man försport, att hon ärnade draga dädan, men kunde väl detta vara annat än lågt förtal, beviste hon ej just i afton med denna sin förklädnad, så olik allt hofvets utländska prål, att hon hyste svenska tänkesätt och kärlek till sitt folk? Hennes åthäfvor voro så stillsamma och kyska, alldeles som det höfdes en ung och blyg borgarhustru. Hon hade uppfattat sitt folk från dess vackraste sida.

Åter hurrade man, knuffades och omfamnades, allt som trängseln och sämjan bjöd.

Men adeln såg icke med blida ögon drottningens tilltag. De stolta grefvinnorna och friherrinnorna rynkade aristokratiska näsor och sköto sarkastiskt ut svällande underläppar.

De höge herrarna blefvo också betänksamma. Månne hon med en kvinnolist ärnade draga dem vid näsan och locka borgare och bönder till sig för att med deras hjälp störta adelsväldet. Hon hade så öppet uttalat sitt missnöje med rådets förfarande beträffande hennes underhåll efter tronafsägelsen, att man kunde vänta sig hvad som helst. Litet hvar af det regerande partiet önskade henne ur landet. Hon hade så småningom blifvit till en rykande brand, som till äfventyrs, om den ej vaktades, kunde komma vådeld åstad.

Kristina hyste emellertid denna afton icke den aflägsnaste tanke på några stämplingar. Hon föresatte sig tvärtom att bringa sitt inre till ro genom att uppgå i stundens oskyldiga fröjd.

Men hon misstog sig storligen, när hon hoppades kunna förleda protectors nitiske ambassadör till skämtan och muntra infall. Hans allvarliga mun formade genast allsköns allvarliga ord. Han sade sig ha hört, att hon besinnade sig på att afsäga sig regeringen, och när hon bejakade detta, yttrade han:

»Jag föreställer mig, att eders majestät behagar skämta med sin tjänare.»

Kristina skakade på hufvudet:

»Herre! Saken är denna: Jag har föresatt mig att lämna kronan och tillbringa min öfriga tid i stillhet, hvilken jag finner mycket angenämare än de regeringen åtföljande besvär och bekymmer. Huru synes eder om detta beslut?»

Ambassadörens tjocka, engelska röst antog ett smickradt tonfall, när han genmälte:

»Det oroar mig att höra, att eders majestät behagar kalla det ett beslut; och är något i världen, som kan surprenera en man, blir det visst att höra sådant från en så stor, mäktig och vis drottning. Men jag föreställer mig, att eders majestät behagar skämta med sin tjänare.»

Kristina lyfte på masken, då värmen begynte kännas besvärlig, och hon dessutom ville tala friare:

»Jag försäkrar eder, att det är min uppriktiga föresats; och hade jag redan törhända ställt det i verket, om ej eder hitresa kommit emellan.»

Whitelocke var oförtöfvadt färdig med svaret:

»Jag beder, att eders majestät må ännu länge uppskjuta detta beslut eller snarare slå det ur hågen, ty det stämmer ej öfverens med eders majestäts höga sinnelag, och med eders majestäts tillstånd måtte jag fråga, sedan jag fått befallning att häröfver fälla mitt omdöme, om möjligt är, att tillräckliga skäl kunnat finnas, som föranlåta en så högt upplyst och vis drottning att taga ett sådant beslut.»

Drottningen höjde hufvudet:

»Jag är öfvermåttan nöjd med eder uppriktighet och önskar, att I otvunget må yttra edra tankar i denna sak. De skäl, som härtill kunnat föranlåta mig, äro först att jag såsom fruntimmer är oskicklig att regera och flera olägenheter underkastad än andra, och sedan att regementsbördan och besväret däraf vida öfverväga det nöje man kan hafva af makten att befalla, och hvilket nöje på intet sätt kan jämföras med det man under en indragen lefnad får smaka.»

»Såsom främling kan jag så mycket frimodigare yttra mina tankar, besynnerligen uti detta ärende; såsom den där själf varit van vid ett stilla och indraget lefnadssätt, kan jag äfven döma därom, men hvad regeringsbördan angår, måste jag lämna allt utlåtande därom till dem, som burit henne. Det får jag dock säga, att ju högre man blifvit uppsatt, desto mer tillfälle har man fått att tjäna Gud och nästan.»

»Jag önskar, att Guds ära och människors bästa mer må befordras än jag som fruntimmer kan göra; och så snart jag för mitt folks bästa och förmån fått uträtta en hop saker, tycker jag mig utan någons förargelse kunna skilja mig vid dessa bekymmer och smaka stillhetens lugn.»

»Men då eders majestät genom arfsrätt äger sin krona och af sina undersåtar har all upptänklig kärlek och undergifvenhet, ser jag ingenting, som kan föranlåta eders majestät att skilja sig vid regeringen och lämna dem, som så mycket älska såväl eders majestät som dess styrelse.»

»Det är kärleken för mitt folk, som föranlåter mig att skaffa dem bättre regent än ett svagt fruntimmer kan vara, och kärleken till mig själf, som öfvertalar mig att lefva i stillhet.»

»Gud har kallat eders majestät till denna betydande värdighet och makt; arbeta därför icke emot det ändamål han påsyftat genom det I sätten eder ur stånd att på så utmärkt sätt som nu befordra hans ära; ty såsom regerande drottning har eders majestät därtill mer tillfälle än såsom privat person.»

»Om den person, som blifver min efterträdare, har mer skicklighet såväl i anseende till dess kön som egenskaper att tjäna Gud och fäderneslandet än jag, så besvarar mitt öfverlämnande af regementet till honom fullkomligen detta inkastet.»

»Jag bekänner det jag ej vet bättre händer att lämna regeringen uti än eders majestäts.»

»Min kusin pfalzgrefven har egenskaper, som pryda en krona, och är ej mindre vis än hjältemodig, och hafver jag redan så lagat, att han blifvit utnämnd till min efterträdare; jag ensam gjorde det. I har förmodligen hört hvad honom och mig emellan varit på vägen, men jag har beslutit att aldrig gifta mig. Det blifver för mitt folk mycket fördelaktigare, att han bär kronan än jag, då ingen därtill är skickligare än han.»

»Jag är försäkrad, att hans kungliga höghet äger alla de egenskaper, som utgöra en stor regent; men det sker honom ingen oförrätt, om han får vänta, fast eders majestät utnämnt honom till sin efterträdare. Däremot torde eders majestät en gång ångra, om detta beslutet ställes i verket, att den rätt är bortlämnad, som tillhörer eders majestät, så länge Gud förlänar lifstiden.»

»Det sker allt af fri vilja; och som han är bättre och skickligare att regera än jag, tyckes mig, att ju förr jag öfverlämnar honom kronan desto bättre är det.»

»I sanning för prinsen. Men jag vill med eders majestäts tillstånd berätta en historia om en gammal engelsman, som hade en rask och ung son, hvilken öfvertalade sin fader att lämna egendomen i hans händer, efter han med mer förmån kunde drifva densamma. Fadern samtyckte därtill, skriftlig öfverenskommelse uppsattes, och grannarna samlades en dag för att höra faderns beslut, hvilken endast förbehöll sig någon pension. Under det gästerna voro samlade, tog fadern efter vanan sin tobakspipa och gick i salen att röka, där han spottade mycket på golfvet. Sonen, som tyckte detta vara mindre anständigt, bad därför fadern gå i köket och spotta, hvilket han äfven gjorde.

Då allt var i ordning, gick sonen och kallade sin fader in att underskrifva öfverenskommelsen, men fadern svarade att han ändrat sitt beslut. Sonen, som häröfver blef bestört, frågade orsaken därtill, då den sluge gubben svarade, att han beslutit spotta i salen, så länge han lefde; och så hoppas jag äfven, att ett visst ungt fruntimmer gör.»

Kristina skrattade högt och bullrande.

»Berättelsen är ganska tjänlig, och tillämpningen snart gjord, att jag bör behålla kronan, så länge jag lefver; men i mitt tycke svarar det snarare emot spotta i salen att blifva henne kvitt än att behålla henne.»

Som fruktade hon att yppa ännu mera af sina innersta tankar, tillade hon med ett så djärft språng i tankegången, att till och med den gamle diplomatens ansikte uttryckte en viss bestörtning:

»Hvad säger I om våra danser? Skulle I ej vilja pröfva en fransysk dans med mig? Det vore förvisso ett ofarligt förbund mellan England och Sverige.»

Whitelocke bugade djupt.

»Eders majestät väldigas visa mig alltför stor ära. Jag är tyvärr numera oförmögen till dans. I min ungdom ansågs jag för en god dansör, men hvarje tid har sina förmåner.»

»Jag är säker, att I ännu kan täfla med våra yppersta kavaljerer, allenast I täckes räcka en ringa borgarhustru eder hand.»

Whitelocke kunde icke neka. Med klumpiga, gammaldags steg och en långsamhet, som hans stela ben tvungo honom till, förde han sig och drottningen i dansen.

Ingen såg hennes leende under masken, men när ambassadören strax därefter drog sig tillbaka och äfven Kristina med en trängre krets af hofvet begaf sig till sina rum, befallde hon dansmästaren Beaulieu att komma med.

»Såg I på min dans med excellensen Whitelocke?» sporde hon Beaulieu i uppsluppen ton.

»Ja, eders majestät.»

»Godt, gör oss hans dans efter. Jungfru Barbro Banér må vara min representant.»

Kristina hade nu aftagit masken och låtit lockarna fritt svalla ut öfver axlarna. Hon tycktes förgäta tiden, ty fastän klockan var två på natten, vinkade hon åt sin uppvaktning att taga plats och njuta af den kosteliga scenen. Med händerna knäppta om knät satt hon, och leendet spelade gycklande kring hennes mun. De stora ögonen glittrade som vatten i solsken, och när Beaulieu med fransk satir eftergjorde Whitelockes klumpiga steg och små löjliga, tafatta hopp, skrattade hon gällt och högt.

»Bravo,» ropade hon, »jag ser honom för mig, den gamle björnen. I är förnöjligare än andra narrar, Beaulieu. Men nu må det vara nog. Sof väl, käre sprattelmakare!»

Ännu en stund språkade hon sitt hoffruntimmer och de mysande kavaljererna an, men hennes ord afbrötos allt oftare af långa gäspningar, och ögonlocken föllo trötta ned.

Pimentelli befann sig fortfarande ute i danssalen, men när drottningen tog godnatt af sina förtrogna, lät hon sända bud efter honom.

Grefvinnan Ebba Sparre, som stod helt nära sin härskarinna och hörde befallningen, rodnade så starkt, att Kristina märkte det.

Tvärt vände hon sig mot sin afhållna hofdam och sporde hvasst:

»Hvadan så granna rosor, petite comtesse? Vore I ej så nyss slagen i hymens bojor, skulle jag förmoda, det I bidade någon ny amour.»

»Eders majestät,» stammade Ebba Sparre förvirrad, under det hennes ögon plötsligt fylldes af tårar, »jag ...»

Kristinas vrede försvann, och hon lade sina händer om den unga grefvinnans lena kinder:

»Mitt barn, jag vet, hvarför I rodnar, och jag skattar eder tillgifvenhet högt, men än större glädje skulle det vållat mig, om I trott på min heder, utan att jag måst försäkra eder, att den ingen vank har.»

»_Jag_ tror,» inföll Ebba Sparre lifligt.

»Men mina belackare tvifla! Ack, belle comtesse, de äro för mig en handfull stoft. Godnatt, min väninna! Var förvissad om, att äfven eder drottning skall somna med lika rent samvete som ni själf.»

Pimentelli töfvade ej många minuter, innan han stod inför drottningen. Hans vackra ansikte var gulblekt, och de mörka ögonen glödde.

Kristina mindes honom sådan från deras första sammanträffande på Stockholms slottsborggård. Hon hade ridit den fjorton timmar dryga vägen från sin moder i Kungsör, utan att hålla upp, och när hennes löddriga häst sprängde in på borggården, steg en främling nedför fritrappan.

»Det är den nye spanske gesanten,» sade Claës Banér till henne. »Han har säkerligen velat uppvakta eders majestät.»

»Så vill jag gifva honom företräde här,» hade Kristina muntert förklarat. »För mans fram honom!»

Och Pimentelli hade kommit, stannat stum inför henne och därpå dragit sig tillbaka. Sedan hade han förklarat, att hans beundran öfverväldigade honom.

Hon log vid denna hågkomst och räckte honom sin hand.

»Sätt eder, min vän, och låt oss tala förtroligt den timme, som ännu beskärs oss! Törhända ses vi dock snarliga åter.»

»Därom vill jag dagligen anropa madonnan,» utbrast Pimentelli lidelsefullt. »Till dess skall jag söka min tröst i betraktandet af det konterfej eders majestät så nådigt skänkt min konung.»

»Bourdons målning af mig till häst?» Kristina lutade sig emot honom. »Hvarför önskade eder herre mig just konterfejad till häst?»

Pimentelli syntes förvirrad. Slutligen tryckte han en kyss mot drottningens kjortelfåll och stammade:

»Värdigas tillgifva mig, eders nåde, men jag vågade föreslå honom denna situation, hvilken från första stunden jag såg eder blifvit mig ett oförgätligt minne.»

Hon makade undan de böljande lockarna från pannan och satte sig upp i stolen.

»Ack, min vän, på något oförgätligt under i solen tror jag icke. Från tidiga ungdomsdagar hade jag en vän -- I må gärna veta, att jag menar Magnus De la Gardie. Han svor mig undersåtlig trohet och lydnad. Icke förty har han under de sista åren städse sökt komma obehag åstad. Han har trängt sig framom alla sägandes, att så vore min vilja, och när jag för hans oförskämdhet att utan skäl vilja störta mina trotjänare Steinberg och Schlippenbach genom påstående, att de förtalat mig, nödgades skilja honom från hofvet, uppträder han som en fräck och svulten tiggare. -- Aldrig anade jag, att slikt skulle spörjas om den, jag en gång nämnde landets främste ädling.»

»Tyvärr mäktar jag intet säga till hans försvar. Han har alltid synts mig vara en narr.»

Kristina rynkade de tjocka ögonbrynen och såg skarpt på honom.

»I dömer död man, Pimentelli, minns det! För mig och under mitt välde är han död. -- Så ändas tidt det, som här i lifvet kallas oförgängligt. Men nu vilja vi allenast orda om rikets angelägenheter. Jag har ännu ett par spörsmål att göra eder.»

Hennes tonfall hade plötsligt fått en kylig behärskning, och hennes ord föllo klara och fasta, som ärnade att upptecknas. Allenast blicken var densamma som hos zigenerskan, lysande, full af ömhet.

XIV. Afskedet från tronen.

Den sjätte juni, den dag, som blifvit utsatt till drottningens tronafsägelse, hade ingått strålande klar. Solen guldmålade slottets östra mur och öste ut skimrande ljusfloder öfver blekeplanen och örtagården, där salvia och rosmarin doftade krydda och honung ut öfver gångarnas vindlingar.

I sitt öppna sängkammarfönster stod Kristina med de nakna armarna stödda mot den breda fönsterposten. Tätt utanför, så nära henne, att hon förnam vingsuset som flämtande andedräkt mot sina kinder, flögo ifriga och beställsamma fåglar, sjungande under arbetet. De sträckte icke flykten långt, boet, maka och ungar bidade dem, och det gällde att sörja för de sina.

»Hvad det dock är ondt om vildfåglar,» sade Kristina halfhögt för sig själf. »Du store Fader därofvan, så underligt tama och små varelser du låtit fortplanta sig i din värld! De våga icke beträda ensliga vildmarksstigar.»

Hon mumlade fram dessa tankar, under det hennes blick gled ut öfver staden och vägarna omkring den.

Det fordom så mäktiga Aros hade krympt samman till en liten by med låga hus. Det enda, som minde om storhetstiden, var kyrkan. Dess klockor ringde i den sommarfagra morgonen med ljus och varm klang, hvilken på lätta luftböljor sväfvade ut öfver Upplands bördiga åkrar och flacka gärden.

Uppsala hade aldrig blifvit för Kristina hvad Stockholm en gång var, och hon skildes utan saknad från denna sin tillfälliga uppehållsort, hvilken hon valt allenast för att vara friare i sina handlingar. För akademien, Sten Stures stora skapelse, hyste hon visserligen ett lefvande intresse, men hon skulle säkerligen ej behöfva sakna fäste för sina vetenskapliga sträfvanden i utlandet heller.

Drottningens blick vandrade åter håglöst ut mot de i gröna täppor inbäddade stugorna, skilda af smala, gropiga gator. -- Öfverallt syntes en myckenhet folk, de flesta i mörka och tunga kläder trots sommarvärmen.

De skulle ju följa en drottning till grafven, och änskönt de redan samma dag skulle se en konung uppstiga på den lediga tronen, var den första akten för dem af större betydelse.

De sade sig nu i afskedets stund, att fröken Kerstin fuller varit dem till stor hugnad, när de vändt sig till henne med sin nöd. Hvad det månde blifva af denne nye konung, som mot deras vilja vardt dem beskärd, kunde ännu ingen veta.

Kristina såg ut öfver det folk, hon frivilligt stötte ifrån sig, och hjärtat slog tungt, som om en klocka klämtat i hennes bröst. Det vore törhända till olycka, att hon drog sina färde, men vore det ej till än större men, om hon stannade? Hon kunde dock aldrig i evighet lära sig af hjärtat älska detta land, detta folk, så kärft och torftigt och likväl så sällsamt själfförnöjdt.

Med en otålig rörelse lade hon armarna bakom nacken, och de blå ögonen höjde sig mot den klara rymden som mot en oändlig slätt.

Få -- hart när inga vänner lämnade hon kvar i Sverige. Kretsen omkring henne hade glesnat, och töfvade hon längre att bjuda farväl, skulle hon törhända få upplefva den stund, då alla vände sig med hätskt och afvogt sinne ifrån henne. Domen öfver grefve Magnus kunde de mäktiga icke tillgifva henne, och folket knotade i tysthet öfver Messeniernas grymma afrättning. Hon visste det; man lät öfverallt besticka sig af uppviglare och hetsmakare. Ingenstädes unnades henne ro.

Den hvita silkeskjorteln föll i styfva veck omkring hennes lilla magra gestalt. Ansiktet föreföll blekt och smalt efter nattens många genomvakade timmar, och öfver pannan låg ett drag af tankedigert allvar. Hvad hon kände sig trött, och dock hade hon en hel dags mödosamma ceremoniel att uppfylla, innan hon ändtligen för alltid finge blifva kvitt de plikter, som likt järnkrampor lådde vid tronen.

En snyftning bakom henne kom henne att vända sig om. Ett varmt, tacksamt leende gled öfver hennes läppar:

»Min trogna Ebba!» Hon bredde ut sina armar mot grefve Jakob De la Gardies unga maka. »Är det för min skull I gråter?»

La belle comtesse torkade förvirrad ögonen.

»Tillgif, eders majestät, men jag är så bedröfvad, att jag platt intet mäktar visa ett gladt ansikte. I tager all min fröjd med eder.»

»Säg icke så, vackra Ebba, ett täckeligt fruntimmers glädje har många namn, min allenast ett: Frihet!»

Hon såg på det ur, hvilket hon lagt på ett bord bredvid sig. Den utsökta emaljmålning, som prydde det, framställde henne själf som jaktens, segerns och hafvets gudinna. Nu ägnade hon dock ingen uppmärksamhet åt denna lysande allegori. Visarens gång föreföll henne icke snabb nog.

»Intet sliter på själen så som väntan,» utbrast hon häftigt, »sedan klockan fem har jag bidat prinsen och riksråden. Hvarför låter man mig ej gå, som man släpper en frigifven fånge. Ingen lärer förmena, att jag förskyller tack för min gärning.»

Hon vandrade med korta, snabba steg af och an. Hennes klacklösa skor klapprade lätt mot det inlagda golfvet, och hennes klänning prasslade, annars var allt tyst.

Slutligen sporde drottningen:

»Hvad är klockan, ma belle?»

»Strax åtta, eders majestät.»

»En lång morgon är sålunda snart liden.» Drottningen stampade med foten. »Mina rådsherrar synas mig vara rätt makliga nu, sedan de fått alla dokumenter i handom; min tid räkna de för intet. -- Vet I hvad längtan är, grefvinna?»

»För mig har den utgjorts af åstundan att tillbringa hvarje stund i eders nådes närhet.»