Part 14

Ståtlig tog sig den grefliga karossen med det prunkande vapnet ut, när den körde upp mot slottsbacken; före den red Lasse, och på sidorna sprungo sex drängar i det De la Gardieska livréet. De höllo alla höfviskt sina hufvudbonader i handen.

Inuti vagnen fanns allenast grefve Magnus' moder. Hon hade återfått sin tillförsikt, och ögonen strålade ut sin kvarglömda ungdom öfver det fårade, tåreplöjda ansiktet. Den tjänare, hon sändt för att efterhöra om drottningen ville gifva henne företräde, hade återvändt med ett mycket huldrikt svar, och detta kom henne att tro på en lycklig utgång af sitt ärende.

Genom den etthundra man starka högvakten skred den lilla svarta skuggan i änkedoket fram. Hon var så van vid hofceremoniel, att hon som en sömngångerska passerade förrummet, där den guldbroderade stånddrabanten stod som uthuggen ur trä. När hon kom in i salen, där hela hofvet syntes samladt i hviskande grupper, gled en het, skamsen rodnad öfver kinderna, men hon höjde hufvudet och följde kammarherren Claës Banér in i drottningens kabinett.

»Väl mött, fru Ebba!»

Det var drottningens klara, något kalla stämma, som ljöd emot henne från rummets förgrund. Hon stod där under en himmel af karmosinsammet, omgifven af sin uppvaktning. Hvad den gråa klädesdräkten, den svarta halsduken och den lilla sobelbrämade sammetsmössan, som hennes majestät bar, föreföll henne välbekant. Det enda, som tycktes henne främmande i drottningens påklädning, var den juvelprydda amaranterorden i sitt röda band. Visserligen hade hon försport mycket om dess tillkomst och äfven harmats öfver slikt pjoller, men nu ville hon icke tänka därpå. Hon skulle villigt förgäta alla drottningens nycker, allenast hugsande hennes stora nåd och godhet mot sonen.

Inför dessa leende, oförstående människor -- de flesta af utländsk börd -- kostade det fuller på att ödmjuka sig, men intet var henne mer värdt än sonens bästa, och plötsligt kände hon klart, hvad han aldrig i ord tillstått men i tusen svartsjuka handlingar bevist, att Magnus med hela sitt varma, veka hjärta älskat denna kvinna, som nämndes Sveriges drottning.

Hon höjde icke hufvudet, men i tonfallet låg en stolt förebråelse, när hon nu yttrade: »Jag har kommit för att träffa min son. Jag kunde icke föreställa mig honom annorstädes än där hans höga beskyddarinna fanns.»

Kristinas blå ögon hade en glans af fejadt stål, när hon riktade dem på grefvinnan, och hennes svar var föga gunstigt:

»I misstager eder, fru Ebba! Er son har bevist sig ovärdig en plats vid mitt hof. Jag har själf tillsagt honom att draga dädan.»

Ebba Brahe stod ännu upprätt, men den blekhet, som bredde sig öfver ansiktet, vittnade om, hur smärtan förvittrade hennes kraft. En gång för länge, länge sedan hade en drottning med lika järnhård hand kramat om hennes hjärta, men det lidande hon då känt hade varit lust jämfördt med detta.

En vink af Kristina affärdade den lyssnande uppvaktningen. En stum, bugande rad af herrar och damer gled ut genom den låga, djupa dörramen, och det stora rummet med de praktfulla Arrastapeterna föreföll henne med ens så ödsligt, som om allt lif lämnat det, ty ingen af de båda kvinnorna yttrade på länge ett ord. Slutligen bröt drottningen tystnaden:

»Vill I icke se eder unga svärdotter, fru grefvinna. Ma belle comtesse befinner sig stadigt här på slottet.»

Ebba Brahe förstod, att dessa ord menades endels som tröst och endels som punkt på andragandet om sonen, men hon skakade häftigt på hufvudet. Ingen ville hon se -- ingen annan än den förorättade sonen rörde henne i detta ögonblick. Hon erfor en het impuls att skrika högt som ett väckarerop till drottningens sofvande hjärta: »Hugsar du intet af din ömhet för honom, hvars namn du i ungdomsåren ständigt bar på läpparna? Har du förgätit alla de nätter vi vakat tillsammans, förnöjande oss med tal om den, hvilken var oss båda kärast i lifvet?» -- Hon hejdade dock tankarnas vallfart och nämnde intet om flydda tider, men med en förtviflad snyftning sjönk hon på knä inför dottern till den man, hvilken offrat henne själf så många ömma knäfall.

»Eders nåde,» hviskade hon; »våra förfäder -- min makes som mina -- vi själfva, våra barn ha alltid left och andats nära tronen, och den kungliga nådens sol har städse lyst öfver dem, befruktande deras handlingar. Öfvergif oss icke heller nu! Det är för änkans son jag beder. Han är mig förunderligen kär, och jag hyser ingen högre önskan än att få behålla honom vid min sida, till dess jag lycker mina gamla ögon i evig frid.»

Talet hade blifvit långt; som klagande toner från en brusten sträng nådde det Kristina, och hon lyssnade till denna bekännelse om en moders kärlek som till något sällsamt rörande. Med en blick full af deltagande räckte hon den gamla handen:

»Stig upp, fru grefvinna, och var förvissad, att jag intet agg bär till er son; må han lefva, så lycklig han det förmår, eder till fromma.»

Fru Ebba tog drottningens hand, men hon reste sig ej. Hennes torra, smala läppar kysste Kristinas fingrar, och hon sade:

»Edra ord, nådigste drottning, mäla mig väl, att I återskänker honom eder ynnest, annorlunda menade ha de föga värde.»

»Min ynnest torde han själf veta medlen att återförvärfva. Till mitt hof kommer han dock ej vidare, men öfverste Schlippenbach bidar sin upprättelse, och grefvens heder kräfver, att han gifver den.»

Något så oerhördt som att den förnämste af landets unga högadel skulle duellera med en uppkomling, en rotfrukt från någon tysk åker, kunde gref Magnus' moder icke föreställa sig, och hon utbrast med en rest af sin forna häftighet:

»Slik värjfäktning kan eders majestät bjuda sina kammarpager. Min son, riksrådet och riksskattmästaren anstår det ej färga svärdsudden med dy.»

»Så må han hålla svärdet i slidan, om det honom lyster. Feghet och lumpenhet låter jag mina drängar kasta utom slottsporten. Detta är mitt sista ord i denna sak.»

Ebba Brahes förbittring smalt bort för den bottenlösa grämelse hon kände öfver att intet kunna uträtta till sonens bästa. Som en agad hund kröp landets första grefvinna fram till drottningens fötter och brast ut i hejdlös gråt. Hon fick icke fram några ord. Ögonen förblindades af tårar, och hela hennes kropp skakade af ångest.

»Lugna eder,» bad Kristina vänligt. »I har ännu en son, min hurtige jaktkamrat och tro man, grefve Jakob. Han skall förvisso hålla eder vägen till min gunst öppen, och jag vill eder med allan flit min huldhet bevisa.»

Med en stämma, som ljöd dödstrött, svarade hon:

»Jag förmår icke tacka eders majestät, ty mitt hjärta är sönderbråkadt af sorg. Hade I känt en moders lust och ve, skulle I förvisso icke farit fram så hårdt.»

Hon reste sig och stapplade mot dörren med händerna sträckta som efter stöd.

På tröskeln töfvade hon och sade oändligen bedröfvadt:

»Så ha både son och moder fått sota för sitt lifs största kärlek.»

Kristina hade nyss förut gjort en rörelse, som ville hon taga den gamla i sina armar och hjälpa henne med dotterligt öm omsorg, men vid dessa ord studsade hon, och det drog ett moln af ovilja öfver hennes breda panna.

»Ingen må flyga högre än vingarna bära,» sade hon hårdt, »och en sparf skall ej söka sig in i örnnästet. -- Lef väl, fru grefvinna och lägg det granneligen på minnet, att I alltid är oss en kär och aktad gäst.»

Mycket långsammare än hon gått upp för slottstrapporna gick Ebba Brahe ned för dem. Hon visste, att hon aldrig åter skulle beträda dem. Bakom henne lågo alla lifvets ljusa och mörka år. En kort, snabbt flyktande afton återstod henne. Den hade ingen glädje. Hon tänkte på, hur högt hon älskat glädjen, och hur njugg den dock varit emot henne. Tungt steg hon ned för de breda trappafsatserna, hvilka föreföllo henne oändliga, och när hon ändtligen hunnit porten, sjönk hon utmattad i sina framskyndande tjänares armar. --

Kristina hade länge gått af och an, rof för en häftig sinnesrörelse. Det skulle varit henne öfvermåttan kärt, om hon kunnat visa mera mildhet, men hon förmådde det icke. Hela hennes väsen hade sårats af Magnus De la Gardies omanliga, fega uppträdande. Han hade bedragit henne, bedragit sig själf och de män, som med redligt uppsåt fyllt sina plikter. Hon hatade småsinne och låghet, och här vid lag gjorde det henne mera ondt än någonsin; det var hennes närmaste vän, mannen, som hon från ungdomstider ställt vid sin sida, hvilken nu svek hennes tillit. Pinad af hans förvirring under det förhör, hon genast anställt, hade hon afbrutit det tvärt och skickat honom långt ifrån sig. Men redan i dag hade han trugat sig på henne med ett bref, som prins Adolf Johan i bevekliga ordalag frambar. Ömkligt tilltrasslade och besnärjande fyllde orden det stora papperet, men all denna kvidan rörde icke drottningen. Han hade med ens sjunkit så djupt i hennes aktning, att hon icke gitte höra hans stämmas skälfvande afbön.

Hon hade icke heller ärnat svara honom, men nu -- efter fru Ebbas besök -- insåg hon, att hon måste, de skulle eljes icke gifva henne någon fred.

Men den skrifvelse hon aflät skulle blifva sådan, att de mäktige baxnade för att öka hennes vrede. I många exemplar skulle hon låta skrifva den och göra om intet hvarje försök till förlikning.

Hon fortsatte alltjämt att mäta golfvet med häftiga, ojämna steg och hufvudet tillbakakastadt i trotsig harm. De yfviga lockarna gungade fritt på hennes axlar. Mössan hade hon tagit af, då den tyngde henne. Nu slet hon också af den svarta halsduken och andades djupt.

»Om jag icke vore drottning,» mumlade hon, »då skulle jag törhända förlåta dig, Magnus -- men icke heller då skulle jag vidare vilja se dig.»

Hon stannade vid det med grönt kläde öfverdragna skrifbordet, ryckte fram stolen och satte sig. Hennes händer ordnade med feberaktig ifver skrifmaterialet. Redan hade hon fattat gåsfjädern, och den gled besinningslöst öfver papperet, raspande ned orden som täta dolkstygn. Hon föraktade att inleda brefvet med någon sirlig fras utan begynte högst uppe på arket de mördande rader, hvilka för beständigt skulle aflägsna hennes första och största gunstling från hennes närhet:

»Emedan I åstunden, att ännu en gång få göra eder uppvaktning hos mig, äfven efter den onåd som träffat eder, så är jag nödsakad säga eder, huru stridig en sådan längtan är med eder egen förnöjelse; och jag skrifver till eder detta brefvet för att påminna eder om de skäl, som hindra mig att låna mina öron åt eder begäran, och som tillika böra öfvertyga eder om att en sådan påhälsning för edert egna sinneslugn skulle vara onyttig. Det tillhör icke mig att föreslå några botemedel för eder olycka, utan det blir eder egen sak att vara omtänkt på medel, huru eder heder skall kunna åter upprättas; ty hvad kunnen I mer vänta af mig, eller hvad kan jag mer göra än beklaga och illa berykta eder? Den vänskap jag haft för eder förbinder mig till både det ena och det andra af dessa; och ehuru mycken benägenhet jag haft för eder, så kan jag dock icke utan att förråda min egen heder förlåta eder det brott, som I hafven begått mot eder själf. Tron intet, att jag på något sätt är förolämpad. Jag bedyrar eder heligt, att jag icke är det; men jag kan hädanefter aldrig hafva andra känslor för eder än medömkan, hvilken dock i intet fall vidare kan gagna eder, sedan I hafven gjort den välvilja onyttig, som jag tillförene haft för eder. I ären ock, enligt eder egen bekännelse, därtill ovärdig, och I hafven själf, i flera hederliga mäns närvaro, förkunnat eder dom att blifva förvist från hofvet. Jag har bekräftat den, efter jag funnit den billig, och jag är icke så färdig att ändra den, som man inbillar eder. Huru kunnen I dessutom våga att visa eder för mig, i afseende till det I gjort och lidit? I kommen mig att blygas, när jag eftersinnar, till hvad nedrigheter I gjort eder skyldig, och huru många gånger I hafven måst förödmjuka eder äfven för dem, mot hvilka I utöfvat så många elaka knep och stämplingar. Uti denna olyckliga ställningen har ingen sinnesstorhet, ingen ädelmodighet visat sig i edert uppförande. Om någon ånger kunde falla på mig, så skulle jag visst förtryta att hafva ingått vänskap med en så svag själ som eder; men en sådan svaghet är mig ovärdig, och jag bör därför icke med svarta färger afmåla det särskilda utseende, som jag själf velat sätta på tidernes omskiften. Jag skulle i hela min lefnad icke omtalt dem, om icke eder oförsiktighet nödgat mig att förklara mig emot eder. Min heder förbinder mig, och rättvisan befaller mig att göra detta uppenbarligen. Jag har redan hela nio åren därutinnan gjort allt för mycket för eder skuld, att jag beständigt tagit eder blindvis i försvar emot alla människor; men när I nu själf försummen edra dyraste fördelar, så är jag befriad ifrån det besväret att vidare därom hafva någon omsorg. Genom det, att I visat eder ovärdig den lycka, för hvilken I haden att tacka mig, hafven I själf gjort en hemlighet allmän, som jag eljes hade beslutit att förtiga, så länge jag skulle lefva. Om I ären nögd med att höra förebråelser, så kunnen I komma hit; jag gifver då med detta villkor mitt samtycke därtill; men gören eder aldrig hopp om, att tårar eller andra undergifvenhetens betygelser någonsin kunna förmå mig till den minsta ytterligare nåd. Den enda jag hädanefter kan hafva för eder öfrig är, att sällan ihågkomma och mindre omtala den jag tillförene för eder hyst, helst som jag fattat det beslut att aldrig för annan orsak omnämna den än för att utskämma eder. Det är därföre som jag bör visa eder, att I efter ett sådant fel, som edert, ären ovärdig min aktning. Däruti består allt det, som jag ännu funnit mig förbunden att göra för eder; men påminnen eder endast, att det är eder själf, som I hafven att tacka för den onåd, i hvilken I kommit, och att jag emot eder är rättvis och billig, äfvensom jag alltid skall vara emot alla människor.

Upsala den 5 dec. 1653.»

Sedan hon med höga, rediga bokstäfver undertecknat brefvet med sitt namn, genomläste hon det så omsorgsfullt, som vore det ett högviktigt dokument. Hela tiden erfor hon dock samma plågsamma obehag, som om hon bevittnat en afrättning, och då hon slutat, rullade stora tårar ned på det gröna klädet. När hon ville utplåna dem med handen, kände hon, hur heta de voro, och ett kvaldt leende gled öfver hennes läppar.

Hon lade armarna mot bordskifvan och lät hufvudet falla ned mot de knäppta händerna. Hvad hon i denna stund högst åstundade var, att hon förmått jaga bort alla hågkomster, men de fyllde hennes själ, och tankarna brände henne som droppande, smält vax. Hon ömmade för svedan af uppgörelsen med det förflutna.

XIII. Ett lysande värdskap.

Husgerådsmästaren Polycarpus Crombygel steg med förtretad och snopen min ut ur hennes majestäts kabinett. Han hade visserligen blifvit ganska nådigt mottagen, och drottningen hade med uppmärksamhet åhört hans utförliga berättelse om nedpackandet och afsändandet af de till ett hundratal uppgående stora packlårarna, som fraktats till Göteborg för hennes majestäts räkning, men det vedermäle, han hållit sig så beredd på, att han till och med hemma i kammaren öfvat in hofbugningar, uteblef.

»Fick I allt med?» hade drottningen sport, så snart han själf hunnit till punkt, och när han förklarat, att slottsrummen allenast hade murarna kvar, hade hon nickat helt förnöjd, sägande: »I har gjort eder sak väl, mäster Crombygel.»

Sedan entledigade hon honom med en snabb gest och vände sig ånyo till sin hofmästarinna, hvilken förevisade dräkter till aftonens maskerad.

Crombygel rullade sin feta lekamen ut genom slottets portal och styrde stegen till den midt emot domkyrkan belägna Adolphs källare, där han vid en remmare eller än hellre ett stop öl hoppades få bort den härskna smak, han hade i munnen efter allt packningsdammet. Ett adelsbref skulle bäst sköljt bort den, men hennes majestät hade blifvit njuggare med slikt, sedan hon offentliggjort sin bestämda föresats att redan detta år frånsäga sig regeringen.

En tröst var det dock i nederlaget, att svåger Leijoncrona blifvit afdankad. Det hettes, att han fått tjänstledighet, men Crombygel visste bättre besked.

På Adolphskällaren voro såväl bänkar som bord väl besatta. I Uppsala fanns vid denna tid många utländska herrar med stora och lysande följen och dessutom alla hofvets knektar och svenner. Prins Karl Gustaf hade äfven några af sitt folk här. Själf höll han sig för det mesta blygsamt undan på sina förläningar Öland och Gottland, och ingen kunde säga om honom, att han drog regeringstömmarna brådt till sig.

Så många flaskor, krus och stop, som redan när Polycarpus Crombygel kom i dörren uppenbarade sig för hans uppspärrade ögon, kunde ej annat än göra honom gladare och lättare till sinnes. Han smackade och lät tungan vandra öfver läpparna som en förberedande läskning.

»Kommen Sie mal liver, mein dicker Mann,» skrek en tysk hofjägare välvilligt och höjde inbjudande en tennbägare med mumma.

Men Polycarpus låtsade sig ej höra. Han tyckte mera om ett samkväm med sina landsmän, och när han framme vid det djupa fönstret upptäckte klädskrifvaren Samuel Nilsson och ännu ett par andra af kamraterna från Stockholm, lotsade han sig fram dit, då och då uppehållen af en bekant, ty Crombygel var mycket gemytlig och tillgänglig, hade svårt att säga nej och lätt att låta sig locka.

»Guds fred, Crombygel,» hälsade långa Samuel honom. »Kommer du med din gamla borgarära eller har kråkan fått de nymodens påfågelsfjädrarna, som stå antecknade i vapenbokens tertia classis?»

»Nej,» genmälde Polycarpus kärft, »jag fikar platt intet efter slikt prål. I sen mig, sådan jag var tillförene, men är jag mäkta torr i strupen efter allt omaket med de fanens skitna målerierna och tapeterna jag packat samman på Stockholms slott. Fly mig kannan eller skänk i ett stop, men låt det ej mankera på rågan!»

Sedan han druckit i bottnen, begynte hans ansikte antaga sin vanliga skinande belåtenhet, och han snackade löst om tidender från hufvudstaden.

Långe Samuel vek sig som en fällknif öfver bordet och sporde in i örat på Crombygel:

»Nå, hvad säga de goda byborna om att Pimentelli ändtligen på rama allvaret skall draga sina färde?»

»Å, man tror icke, det är sant. Den häxmästaren hittar väl endast på det för att ånyo kunna roffa åt sig en större summa af de svenska dalrarna. Så gjorde han ju i somras. Han berättade visserligen, att skeppet förliste. Pyttsan, tro det den, som sett mig flyga! Drottningen bidade honom fuller afsiktligt i Vadstena för att med pomp och ståt föra honom åter till dufslaget.»

»Hysch!» varnade Niklas Smette, mästerkockens son, som blifvit studiosus på Strängnäsbispens förord. »I skall icke föra så hög talan, herr Polycarpus,» sade han höfviskt. »Mig har man lärt att bita in allt, jag får veta, i munnen och först spy det ut öfver Upplands gärden.»

»Rätt så,» hviskade Samuel. »Gutår för den visdomen! Men eljes torde det vara allom bekant, att hennes majestät dessa sistlidna fjorton dagar gjort sig krank och icke velat se någon, blott för att så mycket oftare kunna stampa upp den spanske kanaljen till sig. Han logerar i kamrarna under hennes höga nåde. Den svarte djäfvulen har dock nu haft sin afskedsaudiens och skall redan tidigt i morgon bittida draga sina färde.»

Crombygel tömde ånyo sitt stop och satt sedan några minuter försjunken i välbehaglig njutning. Slutligen sade han:

»Vet man, om drottningen blifvit bevekligare stämd mot den mäktige riksskattmästaren?»

Samuel skakade på hufvudet. Han var väl bevandrad i hofkrönikan och lät gärna kamraterna få del af sina kunskaper.

»Nej, min broder! Gref Magnus lärer få töfva på sina gods, till dess drottningen är ur landet. Han finner en slät ersättning för hoflifvets behag i enträget sysslande med gudliga betraktelser. En vet fällan, hur det kännes, när man i intet får det, som man vill hafva det. Bönen blir därefter.»

»Jo, jo, hvar och en har sina sorger,» medgaf Polycarpus och suckade vid tanken på sin förmenta upphöjelse, men när stopet för tredje gången fyllts och tömts, sväfvade han i ett saligt rus, hvilket varade allt intill aftonen, då han med osäkra steg begaf sig upp till slottet för att få se en skymt af det säkerligen öfvermåttan präktiga värdskapet.

Som förr en gång måste han äfven nu tränga sig fram mellan prunkande karosser, gnäggande hästar och lysande, uppblåst betjäning, hvilken skrattade åt det goda rus, han redan lagt sig om. Fuller hade han icke haft så mycket att beställa, efter tiden tillstadde honom så fägna sig.

Han ärnade just genmäla något, då en röst kraxade något på engelska i hans öra, och han kände en knuff för bröstet af en hästnos.

Någon ropade till honom:

»Upp med korpgluggarna nu, Crombygel, så får du se själfva Whitelocke, engelske ambassadören. Han är en mycket ärad man här till hofs, och drottningen tar nådigt emot hans artiga presenter: hästar, hundar och annat mera.»

Crombygel stirrade vördnadsfullt på den rakryggade engelsmannen, hvilken stelt och högtidligt steg ur vagnen och redan vid trappan mottogs af prins Adolf Johan, som betygade honom stor höflighet.

Nu blef vimlet af maskeradgäster så stort, att Polycarpus knappt hann rikta ögonen på en skön dam, förrän hon bortskymdes af en annan, och han blef så sömnig af ansträngningen att uppfatta alla dessa nya ansikten, att han öfverljudt gäspande begaf sig till logementet. --

Af alla glada, lysande fester, hvari den förnäma världen på de senare åren deltagit, tycktes aftonens värdskap bli gladast och praktfullast. Drottningen hade varit frikostigare än någonsin beträffande arrangemangerna, och hon hade befallt, att ingen möda skulle sparas för att göra det hela till en festernas glanspunkt.

Den stora danssalen var klädd från golf till tak med röd sammet, och stora, förgyllda speglar återkastade skenet från vaxljus och facklor. De tidiga vårblommor, som man lyckats samla, hade bundits till små buketter, och la belle comtesse, förvandlad till italiensk blomsterflicka, strödde med skälmskt behag omkring sig blåsippor och vårlök.

Drottningens ypperliga musikkapell spelade oafbrutet, och dansen tråddes flitigt. Förklädnad gaf skydd åt dristigt galanteri, och många pilar afskötos denna kväll vårdslöst nog från gud Amors båge.

En zigenerska med lifliga rörelser och på vänstra handen en blixtrande diamantring, värd många tusen, väckte allmän uppmärksamhet. Hennes smidiga behag hade något så eggande, att kavaljererna täflade om hennes gunst. Ännu mera omringad blef den eldiga sydländskan, när det blef bekant, att det var drottningen, som begagnat sig af denna förklädnad. Den svarta masken dolde helt och hållet hennes ansikte, till och med ögonen skymdes af svarta spetsar. Hon tilltalade såväl damer som herrar på flytande fransyska, och så sprudlande var hennes munterhet, att hon till och med lockade de gamla rådsherrarna till uppsluppet skämt.

Don Pimentelli höll sig troget som en skugga i hennes närhet, och hans blick följde henne med tillbedjande ömhet.

Kristina däremot tycktes till en början knappt gifva akt på honom. Hon dansade ifrigare än någonsin och lät till och med de unga kammarpagerna vederfaras nåden att föra henne.

Först när festen pågått ett par timmar, vinkade hon till sig den spanske ambassadören och sporde leende:

»Är I, höge herre, villig att skänka zigenerskan utan land och hem en dans?»

Pimentelli svarade icke genast. Hans flämtande andedräkt förrådde, att han var häftigt upprörd, och när han slutligen fått makt öfver stämman, genmälde han helt sakta, nästan smekande:

»Lilla zigenerska, mäktade jag det, skänkte jag er hela världen! -- Att gifva en dans är både för mycket och för litet.»

Hon räckte honom båda sina händer och sade skämtande:

»Och dock är det _allt_, jag kan gifva eder. Hvad drömmer I mera om, Amaranterriddare?»