Part 13

Ett par surrande och näsvisa flugor störde den gamle kanslerens bekymrade tankar; de spelade honom allehanda puts på det oskrifna pappersarket, och han måste schasa bort dem.

Ett svagt hopp om att drottningen skulle komma ned på kansliet hade han hyst, men förmodligen hade hon anländt till staden allenast för att efterhöra Pimentellis hälsotillstånd. Det troddes, att han fått ett lindrigt anfall af den pest hela Stockholm hotades med.

Kansleren vände sig till en af skrifvarne, hvilkens raspande penna genast afbröt sitt bråda lopp:

»Har hennes majestät låtit tillsäga, att hon ärnar sig ned här i dag?»

»Nej, eders nåde, därom ha vi intet försport.»

»Godt. Faren fort med det arbete, jag förelagt eder!»

Han nickade vänligt. Sedan han ordnat sin svarta, veckrika silkesdräkt och slätat spetskragen, begaf han sig upp för den smala vindeltrappan till gamla matsalen, på hvars tröskel han stannade med ofrivilligt rynkade ögonbryn, ty för hans allvarliga blick tedde sig det upptåg, som här förehades midt på blanka förmiddagen, ingalunda amusant.

De lärde herrarne Naudé och Meibom utförde till drottningens och hela hofvets förlustelse ett slags forntida dans, sannolikt densamma, hvarom de för någon tid sedan skrifvit en lärd afhandling. De togo sig öfvermåttan löjliga ut, men tycktes själfva okunniga om, att de gjorde sig till narrar med sina apliknande fasoner och sitt konstiga krumbuktande.

På ena sidan om drottningen stod Bourdelot, på den andra hennes f. d. hofskräddare Holm, nu adlad till Leijoncrona. De skrattade öfverljudt, och Kristina gaf dem icke efter. Bourdelot tillät sig slutligen några glåpord högt uttalade. Dessa hejdade Meibom i ett djärft hopp, och han uppfattade med ens, att medan de blott trott sig illustrera sina skrifter, hade de i själfva verket spelat den snöpliga rollen af arlekiner.

Utan ett ord rusade den storväxte tysken fram till Bourdelot, som föranstaltat uppvisningen, och smällde honom en eftertrycklig örfil på högra kinden.

»Vet I icke hut, som drifver gäck med ärlig mans lärdom,» röt han, glömsk af drottningens närvaro.

Hon reste sig emellertid blixtsnabbt och utbrast: »Slika uppträden, min käre Meibom, undanbedja vi oss för all framtid. De hafva platt intet med hofseder att beställa, och helst se vi, att I ofördröjligen drager dädan, om I ej skall stå oss röd och blek till svars för eder klumpighet.»

Som alltid tände vreden heta flammor på hennes kinder, och ögonen mörknade i hot. Hon stampade hårdt i golfvet med den klacklösa stöfveln och tillade vänd till Leijoncrona: »Drag försorg om att vi blifva den karlen kvitt snarast görligt.»

Bourdelot log själfbelåtet. Detta var väl hans sista värf på svensk botten, ty redan instundande natt skulle han lämna det land, där under ett decennium Frankrikes söner haft ett säkrare stamhåll och fetare bord än fosterjorden bjöd. Det var drottningens vilja, att han skulle draga ut ur staden nattetid. Hon fruktade, att hennes vidskepliga undersåtar skulle angripa honom. De trodde, att han gifvit henne allsköns trolldrycker, och att han dymedels vunnit hennes stora bevågenhet. Väl visste hon, hvem som innästlat detta talet i deras hus och sinnen, och hon aktade att näpsa honom, hur nära tronen han än stod.

Bourdelot hade en gång sagt: »Grefve Magnus är min vedersakare i allt, icke därför att han är eders majestäts vän utan därför att han ser, att jag sitter orädd i sätet och han däremot glider nedför på de pund försynen placerat i en onämnbar kroppsdel.»

Kristina begynte ock finna, att Magnus Gabriel De la Gardie nu icke längre var den spirituelle världsmannen utan en trätlysten och pockande hofkavaljer, och hon visade honom stundom ett gäckande förakt, som ökade hans hat mot lyckligare medtäflare.

Leijoncrona makade med en föga smidig rörelse Meibom bort till kammarpagerna och sade snäsigt:

»Det är bäst, han ger sig i väg. Här vilja vi ej ha honom!» Med högra tummen och pekfingret knäppte den viktige räntmästaren, en titel, som Holm-Leijoncrona fått snarare för sina försyndelsers än för sina förtjänsters skull, bort några dammkorn från den med guldbroderier öfversållade rocken och vände sig nu mot rikskansleren med en bugning, som var halft drängaktig, halft oförskämd.

»Nej se, grefve Axel,» sade han gemytligt, »träd innanför! Drottningen har väl icke sett eder. Vi ha haft så stor gamman af de lärda herrarnas piruetter, att eders nådes närvaro undgått oss.»

Axel Oxenstierna betraktade den uppblåste ögontjänaren utan att genmäla något, ej heller följde han uppmaningen att träda in i salen. När hennes majestät haft ett vredesutbrott som detta, hände det henne tidt, att hon blef onådig och förolämpande, hvem som månde komma i hennes väg.

Leijoncrona, som ej förstod den gamle statsmannens ringaktande tystnad, trugade honom ånyo:

»Stig mans på, herr grefve! Nu hafva vi aflägsnat de lärda paddorna. Bourdelot har rensat slottet för de tallriksslickarna. Men nu lärer han själf få respass efter hvad det förljudes. Drottningen har nog af hans kurer och afsäger sig Frankrike till Spaniens förmån, he, he, he.»

»Du snackar hufvudet af dig, Holm, och törhända hvad dig än kärare är, adelsrocken,» sade nu ändtligen Oxenstierna med djup, tung stämma. Han åstundade ifrigare än någonsin att få denne plumpe sälle aflägsnad från hofvet, där hans lösmynthet redan gjort mycket ohägn. Hade han icke låtit göra veterligt, att Kristina, Gustaf Adolfs dotter, användt honom, en simpel lakej, till sin förtrogne, när hon på smygvägar lät föra påfvens utskickade till sin sängkammare.

En skälfning gick genom Oxenstiernas leder vid tanken på hvad som blifvit honom sagdt om drottningens intresse för den papistiska läran. Det syntes honom, att ingen förödmjukelse kunnat drabba landet hårdare än den om hon afveke från sin fäderneärfda tro. Alla felsteg, hon begått, allt slöseri med kronans medel, lättfärdighet och skrymteri voro intet, jämfördt med detta brott mot samvetets och rikets lagar.

Kristina hade fått sikte på honom, nickade kort och sporde:

»Hvad är I begärandes, herr kansler?»

Nu stod Axel Oxenstierna ånyo inför henne, och hans blick hade det uttryck, hon erinrade sig sedan sin barndom, när han var missnöjd med lilla drottningen. En scen från denna länge sedan flydda tid framträdde plötsligt med lefvande färger för henne, och hon log halft svårmodigt, halft trotsigt, när hon räckte honom handen.

»Vill eders majestät nådigast skänka mig några ögonblick?»

»Ja -- ehuru jag förmärker, att edert tal är af ondo. Minns I den gången I sammankallade riksråden omkring min tioåriga person och höll en moralpredikan för mig, utgående från berättelsen om Noaks söner? Så ser I ut också i dag, men måhända väljer I en annan biblisk bild. Jag förhoppas det. Jag hörer ej gärna om de samma sagorna.»

»Ingen saga skall jag mäla, nådigsta drottning. Jag har kommit att -- varna eder.»

Kristina rynkade pannan.

»Slikt bedrifver I med alltför stor flit! -- Leijoncrona, om en timme skall I ledsaga mig till monsieur Pimentelli. Håll eder beredd!»

Johan Holm-Leijoncrona bugade och höll dörren öppen för hennes majestät, som följd af rikskansleren begaf sig in i sängkammaren. När de höga personerna försvunnit, rätade den sprättige herrn upp sig och tog några långa steg öfver det glatta golfvet, hvilket alltid vållade honom förtret. Han gled och halkade beständigt till hofmännens förlustelse. I synnerhet kammarpagerna drefvo öppet spe af honom.

Nu ämnade han sig direkt ned till klädkammarn, där han visste, att hans stinne svåger, Polycarpus Crombygel, i sin egenskap af husgerådsmästare i dag reviderade. Han skulle gifva honom att veta, hur hennes majestät utmärkt honom och kallat honom »en hjälp i nödens timma». Hon hade nämligen lånat sextiotusen riksdaler af honom. Bourdelot skulle hafva trettiotusen vid sin afresa, och resten måste brukas till en balett, hvilken drottningen ämnade gifva under sommaren.

I trapporna mötte Leijoncrona en liten kammarpiga och hugnade henne ofördröjligen med karesser af det slag, han sett hofmännen bruka, men hans händer hade alltför tafatta och dygdesamma grepp, hvarför den unga tärnan skrek dubbelt så högt, som när »dulle-Totten» kramade henne.

Grefve Claes Tott hade många kärleksbravader, och det förnöjde drottningen storligen att höra om dessa mandater. F. d. hofskräddaren drömde om att också kunna uppbygga hennes majestät med berättelsen om att han funnit diamantsmycken och guldrullar i sin hatt jämte en viss skön dams älsklingsblomma eller band, men ännu hade intet slikt galant äfventyr vederfarits honom. Man skrattade åt eller afvärjde hans amourer. --

»Tag plats, gref Axel,» uppmanade Kristina och slängde sig själf vårdslöst på sängen, gäspande som ett själfsvåldigt barn.

Kansleren lydde stillatigande. Hennes disgraciösa och osköna ställning plågade honom, men han hade föresatt sig att taga henne med mildhet, och afvaktade hennes nästa ord.

Det kom helt plötsligt:

»Jag är icke vid synnerligen affabelt lynne i dag, min käre kansler; min medicus lämnar mig, bortdrifven af mitt folk, som vill behålla allt i eget fat.»

»Jag lyckönskar eders majestät och hela landet, som befrias från denna osmakliga person, och min högsta åstundan är, att afskedet stode för dörren ock för andra lycksökare.»

»Hvilka menar I?»

»Främst Ulfeldt och Pimentelli, eders höga nåde.»

»I förgäter sannolikt, att don Pimentelli kommer från ett land, på hvars vänskapstraktat vi sätta högt värde, och hvad Ulfeldt beträffar, har han bevist sig vara oss underdånigst tillgifven. Hade han icke öppnat sin börs, skulle vi ej mäktat resa till gamle pfalzgrefvens begrafning förlidet år. I vet väl, jag hade förgäfves bud om försträckning på tio håll; äfven till eder och gref Magnus vände jag mig, begärandes lån, men edra guldtunnor hade intet sprund.»

»Eders nåde dömer öfverhöfvan strängt. Vi ha aldrig tvekat att gifva, när eders majestät trängt på, men då förmådde vi det icke. Reda penningar är en fly vara i Sverige nu till dags.»

»Och I ger mitt 'slöseri' skulden. Fuller är mig detta veterligt. Men en fri fågel sätter man icke ostraffadt i bur. Förmenas han att flyga mot all världens härligheter, begärer han dem till sig. Så har det gått mig. Nu skall jag dock snarliga bjuda eder alla farväl. I vet, att mitt beslut denna gång är oryggligt.» Hon satte sig plötsligt upp och utbrast passioneradt:

»Jag hatar mina bojor; jag hatar gallren! Och jag förfryser här i denna polarvrå, där man bjuder ljumma hjärtan och ljumma eder. Man har förebrått mig, att jag icke kan älska. Säg -- hvem vill man bjuda mig, som mäktade fatta det sinne, hvilket förbränner sig själf i längtan efter hel lycka?»

Axel Oxenstierna stirrade häpen på henne. Hon syntes honom förvandlad, som omgifven af eldslågor. Det var en ung kvinna, törstande efter det ouppnåeliga, för stolt att duka under för sin svaghet, för sann att förneka den.

Hastigt slog hon dock om från det feberheta tonfallet till ett lugnare, och i det hon tog plats midt emot Oxenstierna, sade hon:

»Jag väntar edert andragande!»

Kanslerens hvita hufvud böjdes djupt.

»Skall eders majestät värdigas höra mig? Jag har obehagliga saker att mäla. Mitt tal blir ej så ljufligt som de unga courtisanernas. Får jag nådig tillåtelse att säga fritt, hvad som ligger mig på hjärtat?»

Drottningen nickade. Hon kallade till sig sin älsklingshund Pan och begrafde fötterna i hans yfviga päls.

Oxenstierna tvekade en sekund. Han hade så mycket att frambära -- allt var af största vikt, men det syntes honom, som skulle det ej båta mera än att kasta en sten i djupt vatten. När ringarna efter den utplånats, är den glömd.

Han begynte dock, och talade länge och lågmäldt. Till en början lyssnade Kristina uppmärksamt, men snart föreföll hon trött på dessa föreställningar om tryckande skatter, otjänlig hofhållning och mycket annat. Först när kansleren upprörd yttrade, att han äfven förnummit, det hon hade i sinnet att falla i jesuiternas lockande snaror, spratt hon till och sparkade undan hunden med en förtrytsam rörelse:

»Det undrar mig, att I lyss till falska och hala tungors snack,» genmälde hon högmodigt, »och att jag gitter svara eder, kan I betacka eder grå hår. Hör mig, min vän, _Sveriges_ drottning sviker icke sin faders tro, om hon ock ser dess håligheter. -- Nu till annat: Hvad säger I om att bli hertig?»

»Jag förvägrar att mottaga slik ärebevisning.»

»Det gör I allenast därför att I vet, det jag åstundar unge Totts upphöjelse i hertigligt stånd.»

»Enligt min syn på tingen är en svensk ädlings börd honom nog. Man måste endast beklaga, att så många nu till dags lisma sig fram till ernåendet af adelsdiplomet. Eders majestät har nära sin person en narr, som ej borde tillstädjas vapensköld.»

»Hans namn?»

»Hofskräddaren Johan Holm.»

»Min Leijoncrona! Hvad har han förbrutit? Icke annat jag vet, är han en lika braf man som någon annan.»

»Hans bravur må vara hvilken som helst, han förblir dock en skräddaresax i adelsfodral, och jag ber underdånigast eders majestät betänka ...»

Kristina reste sig och tvang honom med en handrörelse att afbryta.

»Låt det nu vara nog,» sade hon retligt. »Jag är behörigen tuktad och tränger till hvila, eller nej -- innan jag beger mig till Pimentelli, skall jag rida ut ett slag igen. Min häst bär mig bort från alla ledsamheter.»

Oxenstierna ärnade invända, att hon alltför flitigt begagnade denna förströelse, ty aldrig tillförene hade man väl hört om en drottning, som nattetid red allena gata upp och gata ned, så som hon för plägsed hade, men han vågade icke ytterligare pröfva hennes långmodighet.

Sedan han djupt bugande kysst hennes hand, aflägsnade han sig.

Han hade icke väl hunnit ut, förrän Johan Holm, högtidlig och med ett viktigt smil kring de skägglösa läpparna, stod inför hennes majestät.

»Hvad vill han, min käre mästare af saxen och lejonet,» sporde Kristina skrattande.

»Eders majestät, jag för en ädel jungfrus talan.»

»Hon är kärlekskrank, den väna mön, inte sant? Men hvad skall jag göra åt det?»

»Hon bönfaller genom mig,» han bröstade sig, »om eders majestäts beskydd.»

»Såå -- är I en sådan storman i älskogsdater? Hvad säger mor Barbara därom? Hon tör väl icke skåda med blida ögon slika snedsprång.»

Leijoncronas små plirande ögon, hvilka liknade tennknappar i dåligt sydda knapphål, glimmade till, och han bekände en smula generad, att han allenast var tredje man. Den unga tärnan älskade af varmt hjärta grefve Tott, men hennes fader ville gifva henne åt en annan. Endast drottningen kunde rädda henne.

»Tott må komma hit,» befallde Kristina; och när hennes befallning nått sitt mål och grefven stod inför henne, sporde hon:

»Ärnar I gifta eder?»

»Nej, eders majestät. Jag har ännu icke skådat kvinnan, allenast kvinnorna.»

»Klokt taladt. Far fort med sådan syn på genus femineum. -- Men här lärer finnas en ung tärna vid mitt hof, som drömmer om eder kärlek.»

»Då är min famn öppen att vagga hennes drömmar, eders majestät. I fredstid har en krigare icke annat att beställa än att lustvandra bland lefvande blomstersängar. Hvilar en diamant invid blommornas hjärta, kyssa vi bort -- det är vårt lefvebröd.»

Drottningen skrattade bevåget åt gunstlingens skämtan, och hon sade:

»Så ger jag eder orlof till kärlekshandeln, grefve Tott! Älskog är den friborna lyckans skötebarn, äktenskapet samhällets bête avire. Jag ser gärna ungdomsdrömmarnas hvita fjärilar vid mitt hof. De parera mot röda rosor, men örtagårdens fänkol och anis äro mig föga kära. Och nu, herr grefve, ställ den unga tärnan till freds efter hennes sinne! Jag behöfver er ej mera i dag. Vi ses i morgon på Jakobsdal!»

Hon tänkte, när han lämnat henne, att hon hellre skulle velat gifva riket i arf åt denne ridderlige ungersven med furstelater än åt sin frände Karl Gustaf, som alltjämt syntes henne vara en borgerlig sprätt med smått skurna begrepp. All utvärtes estime ville hon likväl framgent som hittills bevisa honom, ty han var dock en ättling af det stolta Vasahuset, han som Tott, men ett fjät närmare kronan.

XII. I onåd.

Fru Ebba Brahe lyftes af tvenne sina tjänare upp i den kalla karossen, hvilkens unkna luft vållade henne en besvärlig hostattack. Hon satte sig med en djup suck ned på de hårdt stoppade dynorna och drog sorgedoket öfver pannan ned mot de insjunkna, gråbleka kinderna. Salig kungens ungdomsälskade hade intet af sin ljufva fägring kvar. Hon var en sjuklig och trött gammal kvinna, som efter sin makes död dragit sig tillbaka från världen.

Dock hade hon planterat tvenne unga, starka träd på kunglig mark, sina båda söner, af hvilka den yngste nyligen gift sig med drottningens enda förtrogna, den vackra Ebba Sparre. Hon hade känt sig så lycklig vid all den ära, som vederfors hennes barn, att det slag, som denna samma dag drabbat henne, hade gjort henne dubbelt ondt. Det vackraste och stoltaste trädet hade blåst omkull -- hennes mest älskade son, Magnus Gabriel, hade fallit i onåd hos drottningen. Intet kunde mera ha bragt henne ur fattningen än detta budskap.

Först kände hon sig förlamad. Det föll en tyngd öfver alla hennes leder, och händerna sjönko som bly ned i hennes sköte. Men hennes trots år och sorger kraftfulla natur ville ej finna sig i någon slö underkastelse. Hon skulle undersöka saken, själf tala med sonen. Han måste väl säga henne, att budbäraren öfverdrifvit, att det hela varit en obetydlig och lätt kurerad querelle! ... Om Magnus verkligen drefs från hofvet, från drottningens närhet, skulle det för sann bli hans död.

Och hvad hade den alltför ledsamma affären rört sig om? Hon vände sig mot sin dotter Maria Sophia, hvilken ledsagade henne, och sporde:

»Skulle Magnus gjort sig skyldig till annat än ett bakdantande af en simpel adelsman?»

Maria Sophia tvekade. Broderns olycka gick också henne djupt till sinnes; hon såg melankoliskt ut på det snöblandade regnet, när hon helt sakta genmälde:

»Det torde tyvärr ej vara första gången han sökt höja sig i drottningens ynnest genom att förklena andra, och godt hade det varit, om vår kärälskelige broder haft tungan sittande fastare i munnen.»

Ebba Brahe svepte mantelkappan tätare omkring sig och sade med en röst, i hvilken lidelsen tycktes rostat fast, så hes och skroflig var den:

»Jag är säker på min son. Han har intet ondt begått. Denne Steinberg, som han namngifvit som drottningens förtalare, måste ock ha skulden.»

»Steinberg lärer med ed bekräftat, att han intet låtit mäla om hennes majestät, och detsamma säger äfven öfverste Schlippenbach, som vår käre broder blandat in i händelsen.»

»Tig barn, hellre än att du med ditt tal skall vända dig mot din broder,» inföll fru Ebba barskt. »Gud gifve, vi hade denna vägen bakom oss och voro i Uppsala, där jag skall få bevisning om min sons oskuld. Fuller anar jag, att den ränksmidaren Pimentelli står bakom allt detta ominösa snack. En De la Gardie fläckar icke sin heder med någon låg handling, och min Magnus är höjd öfver allt illavulet.»

Vagnen skakade fram på den dyiga vägen, och de våldsamma krängningarna bröt den gamla moderns ordström, så att dottern hade svårt att uppfånga meningen.

Trots den tidiga morgonstunden, rådde kulen decemberskymning, och de två kvinnorna inne i den alltför stora, mörka vagnen liknade grå spökskepnader af sorgen och grämelsen.

Sömniga och dufna följde tjänarna efter i en karet. De hade hoppats få stanna i fred på Axholmen öfver vintern, och att så här plötsligt bryta upp likade icke de åldriga lakejerna och de grånade kammarpigorna.

De hviskade skyggt om anledningen till resan, sådan ryktet mält dem den. Gref Magnus hade vågat tillvita drottningen hennes synd att hafva en utländsk älskare af den hale don Pimentellis kaliber, hvaröfver drottningen blifvit så uppbragt, att hon spottat grefven midt i synen. Detta hade Gustaf Wrangels tyske kammartjänare på sin rotvälska förtalt, och han hade dristat sig göra det tillägget, att hennes majestät fällan icke skulle tagit så illa upp, om hon haft någon natt till öfvers för herr grefven, men Spanien och Danmark nynnade så fliteligen vaggvisor för henne, att hon förgätit Sverige.

Man visste, att detta tal syftade på Pimentelli och Ulfeldt, och harmades på drottningen, men många ord byttes ej nu i ämnet. Halfsofvande sutto de alla, endast helt flyktigt ankvickade af honungsbrödet och brännvinet, som i en fältflaska gick från mun till mun.

Backe upp och backe ned gick färden. Snön föll allt ymnigare och gjorde de knaggliga vägarna än oländigare. Blåsten tjöt och hven, där den från skogen sopade fram öfver de ofantliga gärdena och hvirflade snöflingorna omkring som täta, rullande moln, hvilka pressats mot marken.

»Nu skönjs stadsporten, fru moder,» utbrast slutligen Maria Sophia. »I ser svåra medtagen ut.»

»Resan har vållat mig mycket men, men Herren vare tack, att den snarliga är öfverstånden. I min sons armar skall jag förgäta alla krämpor.»

Hennes stora, mörka ögon fylldes af ljus lycka, och hon satte sig rakare på den smala bänken, alltför obekväm för hennes år.

Det röda Vasaslottet lyste nu emot dem som en väldig fyrbåk uppe på vallen, och nedanför lågo små fula, halmtäckta hus utkastade som en handfull jätteleksaker. Domkyrkans torn förblefvo borta i snödiset, men själfva byggnadens massa sträckte sig som ett sofvande mammutdjur på den lilla upphöjningens hvita bädd.

Det var lördag, och klockorna ringde till heligmål och slut på veckans id, just när de hunnit den gropiga gatan, hvilken snirklade sig upp mot slottet.

Grefvinnan Ebbas dräng, Lasse, hade ridit i förväg för att hos slottsvakten efterhöra, hvar grefven stode att anträffa. Slokörad och med hängande mungipor återvände han till den väntande karossen, hvilken tycktes stelnad och infrusen i snön.

Ebba Brahe slog med knuten hand upp dörren:

»Hvilka tidender medför du?»

»Eders nåde! Drottningen har dragit ut på jakt med den engelske och spanske gesanten, och gref Magnus --»

»Han är med -- han är alltid med drottningen -- jag vet det!» Hennes stämma ljöd nästan hotande, och ögonen brände mot Lasses ansikte, så att han knappt vågade säga mera.

Maria Sophia inföll:

»Hvad fick du att veta beträffande min herr broder?»

»Den nådige grefven begaf sig i går morse till Ekholmen.»

»När väntas han åter?» sporde fru Ebba, och nu sjönk rösten, som när ett ljus plötsligt slocknande glider ned i pipan.

Lasse skulle åstundat, att hans ljusa hårman i detta ögonblick skylt hans ansikte, men blåsten reste den i stället stridslystet.

»Vakten hade förnummit, att alla herr grefvens tillhörigheter redan blifvit eftersända; han lärer icke brådt förväntas åter.»

Ebba Brahe ryckte till, och ohörbara ord smulades sönder mellan hennes skälfvande läppar. Det blef fru Maria Sophias värf att tillsäga kusken att köra till härbärget, men när hon där ville föra sin fru moder till sängs, nekade denna. Hon skulle sitta uppe, eljes fruktade hon att ej kunna resa sig mera.

»Sängen är en vän för den, som mäktar sofva,» sade hon matt, »men vaka hamnar den sig tidt på, förvandlande sig till sjukläger.»

I en hög karmstol föll den gamla grefvinnan samman; hennes ögon stirrade ut mot kammarens enkla föremål utan att se dem. Ett vaxljus brann ned och ersattes med ett nytt, innan morgonen grydde. Blek och olustig smög den sig till sist in och hälsade fru Ebba med en kall smekning öfver hennes skrumpna hand, som vissen och blåådrad hvilade bland den svarta kjortelns veck.

Klockorna ringde ånyo, denna gång till mässa, och fru Ebba uppmanade dottern och allt sitt folk att begifva sig till kyrkan. Själf ville hon bida i ensamhet den stund, då gudstjänsten slöt, för att ha kraft att oförtöfvadt åka upp till slottet. Drottningen skulle säkerligen icke vägra henne audiens änskönt det var söndag. Hon hade ju afskaffat allt helighållande af denna dag och plägade själf då ställa till allehanda lustbarheter.