Part 12

»Och dock har I denna vinter försakat den öfverhöfvan ofta, men på eder skall aldrig sannas Salvii ord, att hofvet är som elden, för nära den förbrännes man, för långt ifrån den fryser man ihjäl. Det vill med andra ord säga, att alltför stor förtrolighet tar snabbt slut och alltför långt afstånd alstrar glömska ...

Men sätt eder nu ned, min grefve! Drif bort Castor och Pollux från bänken; de -- mina fyrfota favoriter -- få den plats, jag aldrig ärnar gifva någon man: den vid mina fötter.»

Hennes hvita tänder lyste innanför de lifliga läpparna, och de kraftiga händerna flögo fram och åter som stråkdrag genom luften.

De la Gardie hörsammade ej hennes uppmaning. Han yttrade med mjuk, ehuru något upprörd stämma:

»Eders nåde, jag sade eder genast, att jag tyvärr kommer som en fridstörare ...»

»Då får I strax afträda,» afbröt Kristina onådigt. »Jag vill i afton vara glad med mina vänner, och det skulle varit mig kärt att inbjuda eder till vår lilla tankebankett, men ärnar I sjunga klagovisor, må I skyndsamligen draga hädan.»

De la Gardie mulnade. Detta var honom för starkt att höra i alla dessa herrars närvaro, och hans röst blef den pockande statsmannens, när han återtog:

»Mitt andragande tåler ej uppskof. Eders majestäts ära är angripen, och hade den ej varit mig så öfvermåttan dyrbar, kunde det stått mig fritt att sända en kammarsven med detta bref från arffursten.»

»Min ära -- hertigen -- hvad menar I?»

»Jag nödgas anhålla, att eders majestät täcktes aflägsna lyssnare.»

»Väg edra ord, grefve! Mina jovialer äro inga lyssnare; till tråkiga statssaker låna de minst af allt sitt öra, men som nu i alla fall min glädje är förstörd, bjuder jag eder godnatt, mina herrar. I stannar, herr riksmarskalk.»

Så snart De la Gardie blifvit ensam med drottningen, lämnade han fram en kort, siratlig skrifvelse från Karl Gustaf, och ännu ett annat konvolut, adresseradt till hertigen.

När Kristina tog emot det sistnämnda, sade hon ironiskt: »Detta skulle således innehålla attacken mot min ära.»

»Ja, eders majestät. Eder höge frände har gifvit mig sin nådiga tillåtelse att genomögna smädeskriftens gemena innehåll, och jag brinner af ifver, att få oskadliggöra den skändlige bakdantaren.»

Kristina vek upp det styfva pappersarket, och hennes blick gled långsamt, snarare sorgset än vredgadt öfver de första raderna. Med ett försök till skämtan sade hon:

»Törhända upptäcka vi här en ny Esopus, ehuru hans fabler ännu synas oss ha en väl arm klädnad. Rimmen halta som afdankade dansörer.»

De la Gardie genmälde intet. Han endast iakttog henne, medan hon fortsatte läsningen, och han märkte, att hennes ögon begynte blixtra af vrede, och att harmen tände röda flammor på hennes kinder. Så småningom började hennes händer skälfva, och när hon ändtligen slutat läsningen, steg hon upp, kastade papperet på golfvet och ställde sig på det, stampande i ursinnig upphetsning.

»Han ljuger -- ljuger,» skrek hon, och rösten blef hes och grof. »Fan skall anamma hans syndiga själ och steglet hans eländiga kropp! -- Han vågar säga, att jag förslösar all kronans egendom, att jag är en toka, som allenast vill roa mig, att --» hon afbröt tvärt, tog ett språng fram till De la Gardie och sporde flämtande:

»Hvad förmenar I om detta djäfvulskap?»

»Att det ej nog hårdt kan straffas.»

»Och hvad säger arffursten om det råd, som gifves honom: att eftergöra Linköpings blodbad? -- Vänta, hvad var det mera? -- Nej, tag icke upp det usla papperet! -- Jag minns nu. Hertigen borde taga sig i akt att komma till Stockholm. Fru Ebba på Jakobsdal skulle på min befallning ha gift i beredskap att därmed förgifva honom. Och detta vågar man låta mig veta! Jag ville se den skurken piskad blodig inför mina ögon -- rådbråkad, till dess hans lemmar fölle sönder och blefve till åtel för fänaden i luften och på marken --»

Utmattad kastade hon sig ned på en stol och vaggade sakta fram och åter med öfverkroppen, rof för en själsskakning, som blef henne fullkomligt öfvermäktig.

»Vi skola göra all vår flit, att snarligen finna brottslingen,» lugnade De la Gardie, som äfven blifvit namngifven i smädeskriften och beskylld för stämplingar mot riket och arffursten.

»Ja, se till att I finner honom redan i morgon dag,» utbrast drottningen. »Intet vare eder angelägnare än detta!»

»Eders majestät, jag har redan en aning om, hvem som är den skyldige.»

»Så säg fort!»

»Arnold Messenius.»

»Min salig faders gamle fiende?»

»Nej -- sonen.»

»Den unge. Han har ju näppeligen satt sin fot till hofs. Det vore ju vanvettigt. Nej, I far vill. Visserligen är skriften en tankarnas och formens vidriga surkart, men är det han, måste dock denna frukt ej ha fallit långt från trädet. Låt kalla dem båda.»

»Skall ske, eders majestät.»

De la Gardie bugade djupt.

Kristina vinkade åt honom, att han skulle gå, men när han hunnit till dörren, hejdade hon honom:

»Säg mig, så sant I är min vän, har jag något af de fel, man beskyller mig för i denna skrift?»

Grefve Magnus tvekade icke ett ögonblick om hvilket svar han borde afge. Hade han vågat vara fullt ärlig, skulle han ohjälpligt ha störtat sig själf. Han sade med värme:

»Nej, eders majestät, som eder sanne vän säger jag eder, att _allt_ i smädeskriften är uppdiktad lögn.»

»Mitt slöseri -- har I förmärkt det?»

»Jag har allenast sett eders majestäts konungsliga frikostighet, hvilken gjort Sverige hedradt långt öfver dess gränser.»

»Min nöjeslystnad?»

»Eders nåde är en ung, lefnadsglad kvinna, som efter en lång arbetsdag stundom tillåter sig en ringa förströelse, mycket till sitt folks båtnad, ty det får då skåda sin i hela Europa berömda drottning.»

Kristina log vemodigt.

»Törhända är I för mycket min vän,» sade hon ironiskt, »men haf tack för edra ämabla ord och nu -- lef väl.»

När dörren fallit igen efter honom, begynte Kristina häftigt gå af och an. Den förhatliga pamfletten hade riksmarskalken tagit med sig, men hon tyckte, att den bränt in ett märke på golfvet, där den legat, och hennes fötter trampade denna fläck så tidt, som funnes där något att krossa till stoftkorn.

Och dock hade vreden nu lämnat henne, allenast ångesten marterade henne. Hon hade blifvit dömd! -- Hon hade fel, som en liten junker vågade syna i sömmarna! Hon -- Kristina! -- hvilken som fyraårigt barn väckte alla ständernas häpnad för sina lysande egenskaper. Som halfvuxen satt hon redan på tronen, och i ödmjuk tillbedjan lyddes man till hennes ord. Hennes lof hade sjungits dag från dag, så långt hon kunde minnas tillbaka -- och hon skulle ha fel? -- Fel, som människor vågade peka fingret åt! Inför Gud allenast ville hon stå till svars, han ensam skulle vara hennes domare. Ve den af hennes undersåtar, som djärfdes höja sig till henne, Herrens smorda! -- Och ändå -- när hon nu tänkte på det straff, hon nyss så ifrigt velat nedkalla öfver den olycklige, fylldes hennes sinne af ett varmt deltagande och ångerfull åstundan att blifva kvitt ansvaret.

När hon var barn, hade hon tidt gråtit öfver Smedjegårdens fångar, och helst hade hon velat öfva barmhärtighet emot dessa arma förbrytare, men då betydde hennes röst intet. När hon själf kom till makten, förfor hon i begynnelsen mildt, men brottslingarnas antal växte och var nu så stort, att hon nästan dagligen den sista månaden nödgats underskrifva dödsdomar. När skulle detta få ett slut? När skulle hon få mod att rycka af den sista länk, som band henne vid detta land, för trångt för hennes tankar, för kallt för hennes känslor och dock -- älskadt som arf efter hennes höge fader.

Dessa seder och bruk plågade henne -- stora i mat och dryck, begifna på kräsliga gästabud, men lata, när det gällde snillelekar, tröga till tankar -- snara till knytnäfskamp! -- Och religionen! Hon stannade plötsligt framför ett porträtt af Gustaf Adolf. Hennes fader hade stridt för den och nämnt den en helig sak. För honom hade den nyktra, torra lutherdomen fyllt hjärtats behof att närma sig Gud. Han hade varit man och krigare, och hvarje hans dag var rik på planer till nya bragder. Bibeln är en god bok för den trötte att lägga sitt hufvud mot, när kvällen kommer -- ljus efter segern, lugn efter nederlaget, men dock manande till ro. Men för henne -- kvinnan -- på en mans plats -- var den ej nog. Hennes frysande själ kräfde annan värme, hennes ensamma hjärta begärde hetare böner, och därför --

Hon föll på knä framför porträttet, och hennes händer famlade under den vida koftan, tills hon fann ett krucifix, hvilket hon förde till sina läppar.

»Fader, kalla det icke svek, om jag vill vinna min salighet på en annan tro än din! Se mildt ned till din dotter och minns, att hon var ett värnlöst barn, när du drog bort. I min moders famn har jag aldrig känt hugnad -- och ingen närskyld har stått vid min sida som förtrogen och vän. Bland främlingar har jag fostrats, bland främlingar lefver jag, och till ingen utom Gud anförtror jag mina hemliga tankar. Men törhända går min väg mot himmelen fjärran från din, store fader. Se icke illa på detta! Fuller löpa de samman i evig klarhet en gång, om de ock här på jorden te sig olika. Jag längtar efter frid, och jag skall söka den efter mitt sinne. Inför din ädla skugga, o fader, tillstår jag oändligen villigt, att det spröda redskap du lämnade i ständernas händer, icke plöjer fädernas jord som sig bör. Svaga äro mina krafter, för högt spänd min båge. Ditt folk förstår mig icke och blir icke lyckligt under min spira, den är dem för mycket af scepter för litet af pekpinne i deras handlingars abc-bok.»

Med pannan sänkt mot krucifixet låg hon kvar på golfvet, till dess kylan genomisade hennes lemmar.

* * * * *

Man hade nu hunnit ända fram till den tjugonde december, och julstöket var i det närmaste öfverståndet. Man begynte tänka på julklappar, och en och annan af de mest köplystna sneglade ifrigt uppåt Stortorget för att se, om ej stånden för julmarknaden snart skulle ställas upp.

De flesta hade dock mindre sinne än eljes för julens firande, ty rannsakningen med den gamle och unge Messenius, som sades hafva stämplat mot drottningen och regeringen, väckte så allmänt intresse, att till och med borgarhustrurna läto ljusstöpning och svinslakt afstanna för att med korsade armar sätta sig hos männen och lyssna till hvad de hade att förkunna om denna märkliga händelse.

Den unge Messenius hade strax förklarat sig skyldig till författandet af en smädeskrift; han hade äfven namngifvit de herrar af adeln och prästerskapet, som gifvit klafven till den olycksaliga skriften.

Och i dag -- samma dag som marknadsstånden verkligen begynte rada upp sig på Stortorget -- stod både faderns och sonens dom afkunnad för alla att läsa på ett plakat invid skampålen.

Det hände icke ofta, att säljarna så i lugn och ro som nu fingo sätta upp sina rariteter. Vanligen var snatteriet i full gång så fort varorna plockades fram, men till och med karamellerna och pepparkaksgubbarna ofredades icke denna dag. Allt folk strömmade fram till kåken för att af någon läskunnig få sig meddeladt hvad där stod om missdådarna.

Bland de främsta var jungfru Märta. När herr Christopher kallades inför domstolen, namngifven af junker Arnold som hans sagesman beträffande riksstyrelsens åtgärder, hade Märta bönfallit att få åtfölja honom, och nu stod hon här vid farkärs sida. Man hade intet kunnat företaga mot herr Christopher. Under tårar och ödmjukliga bedyranden hade han nekat till all gemenskap med den svarte syndaren, hvilken väl gästat hans hus men aldrig synts honom värd ens ett godt ord. Och på sin ed blef han befriad från tuktan.

Den fagra jungfru Märta hade fallit mycket af på denna korta tid. Hennes spotska käckhet var försvunnen, och under ögonen löpte stygga, gråbruna skuggor, tydande på hemliga kval. De röda läpparna hade bleknat, och ned mot hakan var det första ålderdomsstrecket ristadt skarpt och djupt.

Med händerna hårdt tryckta mot bröstet läste hon junker Arnolds dom, och hon brast ut i konvulsivisk gråt, när hon kom till orden: -- »då han blifvit beträdd med en upprorisk, grof och ohörlig smädeskrift, hvilken han själf uppsatt och skrifvit, hvarigenom mot hennes kongl. majestät, hans kongl. höghet samt Sveriges rikes undersåtar tumult och uppror kunnat uppstå; alltså kan han icke benådas, androm vanartigom till sky och varnagel, straffas såsom en riksens förrädare och först mista högra hand sin, sedan halshuggas och kroppen med hufvudet på fem stegel läggas och handen sedan naglas vid kåken.» --

»Hvad gråter du för, flicka,» sporde herr Christopher och skyndade att draga dottern med sig inåt Kinhästegatan.

Märta svarade så tonlöst, som hade hennes röst vissnat bort:

»Han lider detta för min skull.»

»Snack! Han lider det för sin onda gärnings skull. Du har intet med honom att skaffa.»

»Jag frestade honom.»

Märta talade alltjämt med samma döda stämma, och hon gick framåt med släpande steg.

Fadern inföll barskt:

»Tag dig i akt för känslopjoller, dotter! Man kunde eljes lätt tro, att du fått denne usling kär. Och du har själf sagt mig, att han var ditt hjärta främmande.»

»Den tiden hade jag fuller intet hjärta.»

»Så håll det ock nu i styr, att det ej bringar dig till kåken.»

Märta stirrade rakt framför sig.

»Där vore min plats.»

»Är du galen, tös. Har du blifvit förhäxad! Godt, att vi kunna färdas hemåt snarliga, där blir du dig väl lik igen.»

Märta hörde honom ej. Hennes ansikte var hvitt som lärft, och huden tycktes stelnad öfver kindknotorna.

»Farkär,» bad hon plötsligt, »för mig till slottet.»

»Hvad vill du där?»

»Jag vill tala med drottningen.»

»Hur skulle det gå till?»

»Spörj icke -- uppfyll blott min bön, så som du alltid förr plägat.»

Herr Christopher kände hennes iskalla hand famla efter hans, och han hugsade en liten varm och mjuk barnhand, hvilken mäktat leda hans steg efter sina barnsliga önskningar. Utan ett ord vände han, och snart stodo de vid slottsporten. Vakten steg fram och begärde få veta deras ärende.

»Jag söker drottningen,» svarade Märta genast. »För mig till henne, det gäller ett människolif.»

»Intet viktigare, unga jungfru! Slikt akta vi inte stort nu till dags, men väl skulle jag släppt eder in för edra svarta ögons glans, om det tjänat till något, dock må I veta, att drottningen dragit sina färde för att jula på Örebro slott. Och väntas hon ej åter förrän efter Sancte Knut.»

Märta stod stum. Aldrig hade vaktknekten skådat ett sådant uttryck i ett ansikte. Han ryste och tänkte ömkande: För henne bär det väl af till Danviken med ens! Han hade riktigt tyckt sig kunna se, hur förståndet slocknade i de stora, vidöppna ögonen.

XI. Skräddaren i adelsfodralet.

Det var en underlig konung, som denna dag gjorde sin rond genom Stockholm. Stora, skymfande folkhopar följde honom, hvar han färdades fram, och på hans hufvud tyngde en glödgad järnkrona. Framför honom bar den rödklädde bödeln hans spira, en stridsklubba med taggar, ett vapen, som plägade kallas morgonstjärna. Den arme konungen med de vilda, blodsprängda ögonen hade ock en storkansler efter sig, en rödskäggig, groft byggd närkesbonde; de voro hufvudmännen för de vidt omkring beryktade »morgonstjärnorna».

Massan skränade omkring upprorsmännen, hvilka nu skulle rådbråkas, halshuggas och steglas, för att de djärfts visa sig uppstudsiga mot regeringen och med klubbor och spjut trängt sig in på adelsgårdarna.

»Hvem har uppviglat det gemena packet?» undrade den förnäme köpmannen Doulmet. Han stod utanför sin port och samspråkade nedlåtande med en mindre betydande yrkesbroder, hvilken också skaffat sig bod vid Västerlånggatan.

»Å, det spörjes, att det lär vara en förryckt piga från Dalarna, en prästdotter,» genmälde den andre. »Hon lär ha blifvit galen, när unge Messenius miste lifhanken -- kärlek förstås!»

»Skulle det törhända vara herr Christophers karska Märta, som ledt upproret? Henne känner jag genom min fruga, som är barnfödd där på trakten. Hon hade hett blod, den tösen, lät Maja-Karin förstå.»

»Jo, jo, och när sinnet är sjukt till. Undras mig, om drottningen sitter och åser detta gycklet som ett litet divertissement från de lysande värdskapen! Aj, aj, den kronan sveder förvisso kungens skinn -- hör, hur han vrålar!»

Doulmet vände sig bort och mumlade:

»Det är en fast ömklig syn! Folket sliter ju deras kläder i trasor. Väl måste de näpsas, men det är en vidrig plägsed att göra dem till föremål för allsköns hån och spe. Näppeligen lärer det vara hennes majestäts vilja, att hennes undersåtar skola fara så fram. Hon har alltid visat ömhet för de olycklige.»

»Nämner I dem olyckliga, som bedrifver ond gärning mot sitt land och dess lagar?»

»De äro allenast redskap i den pockande lågadelns händer,» påstod Doulmet torrt. Han räknade bland sina kunder endast de förnämligare och föraktade uppkomlingarne -- medan han väntade på adelsbrefvet.

Det långa, skräckinjagande tåget med förbrytarne i spetsen fortsatte uppåt Sanct Laurentii gränd i riktning mot Stortorget. Flera af de mäktiga adelspalatsen stodo redan öde och tomma, ty man befann sig i juni månad, och de, som ej af regeringsärenden tvungos att stanna, hade dragit till sina gårdar.

Solskenet tycktes flöda öfver i gränden och söka sig upp mot de branta taken ända till de smala skorstenarna. Några hundar dåsade midt i gatsmutsen och reste sig med ett vredgadt skall, när folket sparkade till dem.

En katt sprang ängsligt jamande in i en mörk portglugg till ett igenbommadt hus, olustig för råttfångst som för hvarje annan gagnelig sysselsättning på denna glödheta dag.

Hennes majestät hade varit ute på ridtur till Valdemarsön eller, som det nu allt oftare nämndes, Djurgården. Vid slottsporten hejdades hon af en rasande kvinna ur hopen, som ville spå henne och skrikande trängde sig framom kavaljerernas hästar.

»Eders höga nåde, hör mig! Jag känner alla människoöden,» kraxade hon med hes och ändå gäll röst. »Gif mig den allra nådigaste hvita handen, och I skall få att veta allt I åstundar.»

»Afspisa henne med ett piskrapp,» uppmanade Bourdelot, drottningens nykomne franske medicus hennes unge gunstling Claes Tott. Denne skulle intet högre önskat, men Corfitz Ulfeldt, den från sitt fädernesland utvisade danske gesandten, hvilken Kristina hugnade med besynnerlig mildhet, inföll ifrigt:

»Nej, nej, låtom oss lyss till hennes ord. Af barn och dårar läres sanningen, och hennes majestät skall törhända finna förnöjelse i hennes tal.»

»Näppeligen,» svarade Kristina högdraget, »men låt gå för en gångs skull. Offra en riksdaler på upptåget, monsieur Ulfeldt. Min pung tillstädjer icke slikt slöseri.»

Kristina räckte leende fram sin hand, som den sinnesförvirrade kvinnan snabbt fattade. Med sitt smutsiga finger drog hon linjer kors och tvärs i handens innersida och mumlade allehanda kabbalistiska ord. Slutligen skrek hon högt: »Lifsens krona får I; den är af glödgadt järn som morgonstjärnekungens! Aj, aj, höga drottning, den bränner fuller bort den krona I nu bär.»

Kristina ryckte till.

»Tvi för dumt snack,» sade hon häftigt, men hennes kinder blefvo varmt röda, och blicken fick något på en gång skyggt och lyckligt.

Claes Tott var nog djärf att infalla:

»Vår Herre och Luther månde vara storligen långmodiga, om de brådt hamra den kronan färdig, ty för sann ägnar eders majestät dem föga flit. I går i slottskapellet njöt eders nåde af Horatius --»

»Och sistlidne söndag i Storkyrkan af en mäkta god sömn,» afslutade Bourdelot skrattande.

Hela sällskapet instämde i munterheten, men kvinnans svada blef allt ymnigare, och ur hennes förvridna mun strömmade förutsägelser och orakelord i brokigt virrvarr.

Hon hade i sin sjuka hjärna samlat mycket af folkets dom öfver drottningen, och hon blottade oförtäckt alla de smygande rykten, som tassade omkring kungaborgen.

»I skall akta eder för den svartögde fransosens gift, nådiga drottning,» hväste hon, »hans trolldrycker vålla eder stort men, och det må I veta, att den riddersman I höljt med guld, är fullare af falskhet än jorden af mull, och den där unge narren, I städse språkar an, är eder tro, så länge I kör med lyckans spann.»

Hon flaxade upp och ned med armarna och skrattade fånigt öfver att ha funnit dessa klumpiga rim, men Tott, som förstod att de sista orden gällde honom och den gunst, hvari han stod hos Kristina, röt utom sig:

»Vet hut, käring!»

Också Bourdelot blef uppbragt och befallde med den myndighet, han alltid brukade, och som hennes majestät ej syntes taga illa upp, att kvinnan skulle föras bort af vakten och sättas i förvar, då hon spred ut hvad ondt och farligt var.

Kristina nickade medgifvande och liksom trött. Omedvetet satte hon i detsamma händerna för öronen, när ett fasansfullt skri skar genom luften. Det kom från Stortorget, där morgonstjärnekungen nu rådbråkades.

Bourdelot tog hastigt drottningens häst vid tygeln och ledde den in på borggården. Hela hans smidiga väsen antog i detta ögonblick en vekt beskyddande ömhet, mannens emot kvinnan, och Kristina såg upp mot honom med ett hängifvet uttryck i de stora, blå ögonen.

Sedan något mer än ett år hade hon begagnat sig af denne mans läkarekonst, och hon kände sig redan förunderligt frisk och stark. Hon tyckte nu, att hon aldrig skulle kunna förgäta den stund, då han för första gången steg fram till hennes sjukläger och lade en sval, mjuk hand öfver hennes brännheta panna. Så fort förmådde han tvinga den svåra febern att fly, att det nästan tycktes henne, som om hans blotta närvaro strök bort plågorna. Och när hon blef friskare, kvickade han henne an med gnistrande skämt. Hennes dag hade knappast längre några arbetstimmar. Skämtan och lysande fester plånade ut grubblet och de ensamma tankarna. Bourdelot tillät aldrig sin höga patient att gripas af allvarets fasta hand, hvilken drog henne till ansträngande plikter. Hon skulle roas, omgifvas af glada kavaljerer och vackra damer.

Kristina stödde sig lätt mot sin medicus' arm, när hon nu gick uppför trappan, bakom sig hade hon Tott och Ulfeldt samt efter dem stallmästare von Steinberg. Också han hörde till drottningens unga gunstlingar, sedan han vid ett tillfälle lyckats rädda hennes majestät ur sjönöd.

Det var ett stojande och högljudt sällskap, som begaf sig upp i slottsrummen, och deras skrattsalfvor hördes ända ned i rådskammaren, där Axel Oxenstierna satt lutad öfver räkenskaper, gåfvobref och kungliga propositioner. Han skakade bekymrad sitt trötta hufvud, men handen släppte icke pennan. Ännu var icke hans värf afslutadt; än betydde hans ord något. Drottningen hade till och med begynt närma sig honom igen. Hon var tidt led vid regeringsbördan och axlade den af sig som en för tung kappa. Ett fast sällsamt kynne hade hon, denna unga kvinna, som alltid tycktes benägen att älska, men som dock endast stänkte heta droppar omkring sig af den ömhet, hon bort samla på en enda.

Hvarje år hade gunstlingarnas antal ökats och ynnestbevisen utdelats allt rikligare, och dock föreföll det, som om drottningens hjärta blefve allt kallare. Hon drog sig inom ett hårdt, glänsande skal och tycktes ej vilja låta någon veta sina innersta tankar. Godt vore, om dessa båda lycksökare Bourdelot och Pimentelli, den spanske gesanten, snarliga komme ur riket. Ett helt år hade de frestat regeringens och folkets tålamod genom att draga drottningen ifrån hvad henne kärt borde vara: omsorgen om sitt land; och de rykten, som för deras skull spredos om drottningen, voro så nesliga, att de ohjälpligt fläckade landets första kvinna.

Axel Oxenstierna ville i dag tala med Kristina. Han ville än en gång pröfva, om hon täcktes lyssna till en faderlig varning, men han måste bida sin tid. Törhända töfvade hon denna gången dagen öfver i Stockholm. Eljes hade hon nu hela våren vistats på Jakobsdal, hvilket grefve Magnus skänkt henne. Där mottog hon alla de utländska sändebuden, och där hade hon förlidet år afhållit sina långa diskurser med de mystiska italienarne Malines och Cassati, hvilka försvunnit lika plötsligt och spöklikt som de visat sig.