Part 11

Mera ärnade hon icke unna honom; sin kyska fägring skulle hon förvisso skänka ståtligare kavaljer än junker Arnold, kungasmädarens soneson.

Ett dammoln och genom detta glimmandet af blankt seltyg kom jungfru Märta att spritta till. Hon tog ett språng framåt och skuggade med handen för ögonen. Dessa vidgades och mörknade, när blodet svallade upp mot de jämna tinningarnas fina blåa ådernät.

Nu urskilde hon en hög karet, och i tankarna såg hon äfven det pfalziska vapnets små sneda brokiga rutor på vagnens bukiga väggar.

Hästarnas hofvar dånade genom tystnaden. Där var ryttare och tross och sist ett väldigt koppel af skällande hundar. Jungfru Märta sträckte sig på tå, men hon visste ej af, att hon jublade högt och höjde de hvita armarna.

»Flicka är du från vettet! Står du här och åbäkar dig för landsvägsriddare!» Märta ryggade skrämd tillbaka.

Det var morkärs barska röst. Hon hade till slut gifvit sig ut att söka sin lata dotter, och när hon nu fann henne midt i porten, där en sedesam tärna platt intet hade att beställa, blef hennes skarpa ansikte gult af förtret, och hon höjde handen till slag.

Men den sänktes ånyo, ty det granna följet var nu ånyo helt nära, och en ung junker med grön sammetsjacka och med hvit fjäder i hatten hoppade ned från en af vagnarna, trots att denna var i full fart.

Af hela den lysande synen: hästar, vagnar, kavaljerer, syntes snart föga mera än ett dammoln, men framför mor Beata och hennes dotter bugade en ung man med handen på hjärtat och de stora, svartbruna ögonen oafvändt riktade på den fagra Märta.

»Men det är ju junker Arnold, hvadan kommer I,» sporde mor Beata häpen och föga välkomnande.

»Jag var med jaktföljet men erhöll orlof för att besöka prästgården,» svarade Arnold med snabb, skiftande stämma, hvilken förrådde hans känslors heta lopp.

»Guds frid med eder, unge herre! Stig in och vederkvick eder med hvad ett prästatjäll i dessa fast bedröfliga tider förmår bjuda,» sade fru Beata vänligare, under det hon dock sneglade på dottern som för att få veta, om de unga hemligen lofvat sig åt hvarandra.

Men Märta föreföll oberörd. Väl bjöd hon med glad värme junkern sin hand, men hon drog den brådt till sig igen och gaf alldeles icke akt på hans ömma blickar.

Herr Christopher kom nu äfven till och sporde ifrigt:

»Länder I från Stockholm, unge herre?»

»Ja,» genmälde Arnold kort, och det föreföll, som slöte han läpparna så fast för att hindra en hemlighet att glida öfver dem.

»Då medför I väl märkliga tidender från det så hastigt sammankallade riksmötet?»

»Ja, för sann, herr Christopher. Har I ej hört därom, torde I finna dem mäkta besynnerliga.»

»Jag har intet hört. Ryktet flyger ej så snabbt genom sjumila skogar. Träd in i min kammare, junker! Märta ställer nog för oss ett stop af det tyska ölet, som mor bryggt efter salig Banérens uppskrift. Han var en fältherre af rätta sorten, förstod både att dricka och slåss och likafullt vara hederlig karl. Hur är det det står under hans bild på Läckö? Jo: 'Tu ne cede malis.' Det är kraftord, herre!»

Arnold Messenius nickade svagt, som hade han ej följt med herr Christophers tal. Och när Märta lämnade kammaren, stirrade han efter henne som fruktade han, att hon för alltid skulle bli borta ur hans åsyn.

Hon återvände dock efter några minuter med det skummande ölet i ett renskuradt, enrisdoftande trästop, så hvitt och blankt, att det var en lust för ögat.

Sedan herr Christopher nickat ett vänligt tack till dottern, som med händerna under förklädet stod kvar vid dörren, tog han andaktsfullt fram ur det stora reseschatullet i spiselvrån ett litet bleckskrin. Under tystnad, som beginge han en helig handling, öppnade han skrinet och plockade upp från dess botten några fula, brungula blad, torra och skrynklade. I en kort pipa stoppades den sällsynta rariteten, och ändtligen vände han sig till gästen:

»Af denna örten nicotiana ha vi ej ännu odlat stort här i landet. Rätt väl skulle den sannolikt icke heller trifvas i vår kyla, men en utsökt läckerhet är den försann, och fuller var det ett präktigt fynd, jag som fältpredikant kom öfver, när detta skrin föll i mina händer.»

När pipan med Märtas tillhjälp blifvit stoppad och tänd, slog herr Christopher sig ned i sin läderklädda karmstol, kredensade ölet och makade därpå stopet fram till junkern.

»Drick, unge vän! Det synes mig, att edra läppar torkat samman.»

Arnold tog sig en försvarlig klunk, men när han skulle sätta stopet tillbaka på bordet, darrade hans hand så, att ölet skvalpade öfver och stänkte mörka droppar rundt omkring.

Märta skrattade högt och försmädligt, men sade intet. Blodet sköt upp som en hotande molnvägg på Arnolds bleka ansikte, och han mumlade:

»Skön jungfrun beler min otymplighet att handhafva dryckeskärlet, men hon må veta, att jag denna sista tid så flitigt brukat pennan, att mina fingrar stelnat.»

»Såå,» genmälde herr Christopher i dotterns ställe. »Träder I i eder herr faders fotspår och skrifver oss en ny, märklig Scondia illustrata törhända?»

»Hvem vet? Märkligt nog torde mitt verk få kallas, och mina fäders andar ha icke öfvergifvit mig. Jag har känt dem lefva upp inom mig ända från gamle mjölnaren Johan Tordsson.»

Den unge junkern högg utan att själf märka det sin daggert gång på gång så hårdt mot bordskifvan, att långa skåror uppstodo. Ögonen höll han sänkta som för att bevaka deras blick, men draget kring den skägglösa munnen förrådde en själsupphetsning, hvilken endast med yttersta möda lät sig kufvas.

Nästan lurande betraktade Märta honom, men utan att bli klok på hans sinnesstämning. Synnerligen glada budskap tycktes han ej ha att mäla. Mulen drog hon sig tillbaka och styrde stegen nedåt brygghuset, där hon snart gjorde all sin flit för att dymedels blidka morkär.

»Nå,» sade herr Christopher, när de båda männen blifvit allena.

»I menar ...?»

»Jag menar: förtälj nytt! Därför sitta vi här.»

Arnold betänkte sig ett ögonblick; det föreföll, som om han i tankarna afskilde, hvad han ej nu ville bruka, innan han svarade:

»I vet väl, att drottningen ärnar nedlägga regeringen!»

»Hvad säger I!» Herr Christopher spratt till.

»Dagsens sanning! Det talet är i hvar mans mun.»

»Och I kan borga för att det icke är löst krut, afskjutet att skrämma kråkor med?»

Denna gång tog Arnold oombedd stopet och höll det så länge för munnen, att herr Christopher fann rådligast draga det till sig, innan det kom med bottnen upp.

»Kärt se, att I gör mig besked, herre, men dock åstundar jag först svar på mitt spörsmål: Är det sant, att drottningen denna gång står fast vid sitt ord? Eljes plägar hon lofva i öster och bryta i väster.»

»Så är hennes sed, men nu äger hon snart intet annat att förpanta eller sälja än skatterna i sitt tafvelgalleri. Rundt omkring henne tassar folket som utsvultna vargar, och det töfvar icke länge, förrän hon ej heller kan ställa adeln tillfreds, då det nu är hon, som måste be dem om stora lån. Att hon sedan förbrukar dessa på lysande fester och till slösande gåfvor åt utländska gunstlingar är allom bekant.»

Herr Christopher knackade askan ur piphufvudet.

»Ja, Gud bättre! Hon blir alltfort mer en nyckfull kvinnsperson än en pliktkär drottning. Men rådet har säkerligen icke tillstadt henne att lämna tronen. För dessa goda herrar är hon Gustaf Adolfs dotter, och de förmärka ej, att glorian bleknat omkring hennes hufvud. Och pfalzaren, han är för sann alltjämt lika saktmodig och bidande? Man skulle kunna tro, att han först ville pröfva halten af kronans värde, innan han satte den på sitt hufvud.»

»Hur pösande den pfalziska öfverläppen ter sig, icke sväller den af äfventyrslust eller ifver, däri har I rätt,» genmälde junkern, »och det spörjes, att han vägrat taga Sveriges tron i besittning, så länge Kristina är vid sina fulla krafter. Men begynner den gyllene klenoden ofvan kruthornsnäsan vackla, skyndar han dock troligen till för att hindra skatten från att falla i smutsen.»

»Möjligt! -- Men mig synes det sannolikare, att drottningens triumfvagn ånyo förspännes med ett adelsspann, hvilket drar henne upp till tronen, där de stora ha nytta af henne. Gamle rikskansleren skulle törhända ända sin bana rätt så afdankad, om icke hennes vilja längre blefve det vapen, mot hvilket hans sluga statsmannakonst till egen båtnad fäktade, och grefve Magnus måste fällan sänka hufvudet, om han ej ville ha det hugget af, så hatad som han mångenstädes gjort sig.»

Herr Christopher teg tvärt, ängslig öfver att ha talat bredvid munnen. Utan att vilja det hade han förkunnat alla den stränge herr Terseri domar, och slikt tal kunde lända till mycket men, om hans gäst -- som han förmodade -- fann orden sötade ackurat efter hans gom. För att genast få ett afbrott i samtalet föreslog han junkern, att de skulle se sig om i apelgården, där ännu någon frukt hängde kvar på träden att solvärmas under dessa förunderligt blida Brittmässedagar.

Arnold följde utan motsägelse, och ej heller tycktes han vara angelägen att upptaga det nyss lagda ämnet. Som en drömmare vandrade han fram på de gulnade gräsplanerna och lyddes förströdd till herr Christophers lofprisande af sina päron- och äppleträd, hvilka han själf satt och vårdat.

Med det kraftigt formade ansiktets hårda drag blidkade af vänliga tankar stod han där och jämkade kalotten tillrätta. En gren hade nyss djärfts lyfta den; men som om grenen varit ett litet kärt, odygdigt barnafinger, log herr Christopher åt tilltaget.

»I är mig en tystlåten kamrat,» vände han sig nu till Arnold, »har I något på hjärtat, så sjung ut det. Ungdomssorger och fåglar trifvas slätt i bur.»

Arnold märkte, att den sträfve kyrkoherdens ton blifvit faderligt vänlig, och han besinnade sig på, om han borde yppa för honom sina känslor, bedjande om hans förord till Märta. Men orden ville icke öfver hans läppar. Han fruktade att blifva tillbakavisad; han, en Messenius, hade föga att hoppas i det land, där den store Gustaf Adolf låtit hans farfader dö i fängelset och hållit hans far fången som uppviglare i fjorton långa år. Själf var han aflad i en fångkammares unkna luft, och hans barndom hade fyllts af dystra syner.

Per Brahe hjälpte Messenius ur hans nöd och sände honom med hustru och barn till Stockholm, men det onda som konungamakten under tvenne släktled föröfvat emot dem, hade slagit rot och växt till en bitter ört i deras sinnen. Också hos honom, släktens yngsta telning, grodde den kraftig och länade hans tankar ett frätande gift.

Långsamt och trefvande svarade han:

»Haf tack för eder godhet, herr Christopher, men det som tynger mig lärer allenast framtiden kunna aflyfta.»

»Och hur tänker I eder den?»

Arnold undvek sin värds forskande blick och mumlade:

»Det har jag näppeligen fullt klart för mig.»

Nu förstod kyrkoherden, att junkern var här på lönlig giljarefärd till hans dotter, men däraf skulle bli intet. Så vänt blomster finge ej sättas i slik jordmån. Dock ville han ej alltför tvärt visa den unge vintervägen, ty han kom till den ensliga prästgården med tidender, hvilka eljes så sent förnummos, att de redan tillhörde det förgångna. Och hans Märta var klok; hon skulle säkerligen låta varna sig.

När han efter middagsmåltiden ett ögonblick blef allena med dottern, lade han händerna på hennes skuldror, såg allvarligt på henne och sporde:

»Min dotter, hvad är junker Arnold för dig?»

Märta studsade.

»Har han bedt farkär att spörja mig därom?» frågade hon, och de röda läpparna logo spotskt.

»Nej, jag vill veta det.»

Frimodigt blickade Märta upp, och ingen varm rodnad varslade om kärlekens feberhetta. Lugnt genmälde hon:

»Jag är rädd, att mitt svar ej likar dig, men sanningen må dock sägas: han är -- en trappa, som mina önskningar vandra på och som jag skall förglömma, så snart jag hunnit upp.»

Herr Christopher kysste sin dotters hvita panna, men han ville ej med ord tillstå, att han gillade henne. --

När månens hvita, kalla ljusflod rann ut öfver prästgårdens svarta tak och gråstensmurar, smög sig en smärt gestalt fram mellan örtagårdens blomsterbäddar, där de flesta örterna redan gått till ro för den långa vintersömnen. Från buskar och träd utbredde sig väldiga skuggor, och där lindarna böjde sig samman till ett hvalf, hade månen ännu ej letat sig fram, utan lämnade den breda allén, som skilde örtagården och kålgården åt, i becksvart mörker.

Men den sena vandrerskan skrämdes hvarken af mörkret eller ufvarnas skrän i trädtopparna. Raskt gick hon framåt, och sandens lätta knastrande under hennes fötter ljöd som svagt knäpp på kastanjetter. Själfva svajet af hennes korta, röda kjortel tycktes förkunna lifsmod.

Hunnen ut ur allén, stannade hon midt på en dallrande månspång. Nu skönjdes tydligt hennes fagra anlete och de silfverguldblonda flätorna, som virade sig kring hufvudet likt ett diadem.

Från bänken under den stora hängbjörken reste sig junker Arnold snabbt.

»Märta,» hviskade han lidelsefullt, och tog så häftigt ett språng in på månspången, att denna brast itu under hans slagskugga.

»Jag har bidat eder så länge,» for han fort. »Mitt hjärta är sjukt af längtan. -- Vill I stilla den?»

Hon trädde helt nära honom och sade med sin klara stämma, hvilkens rena klockklang ringde alla hans tankar samman till gudstjänst i kärlekens tempel:

»I vet, hvilket villkor jag ställt. Kan I uppfylla det? Var det detta I ville säga mig, när I kallade mig till hemligt möte?»

»Ja,» svarade han förvirrad, »ja väl. Jag vill blotta mitt inre, mina planer och min sträfvan för eder, men gif mig först ett enda fattigt ord af ömhet! Släck min brännande törst med en enda droppe ur hoppets bägare, låt mig --»

Han ville lägga sin arm omkring henne, och hon såg kysslustan glöda på hans stora, alltför röda mun, hvilken liknade ett blödande sår i det hvita ansiktet. Hastigt stötte hon honom ifrån sig och utbrast hårdt:

»Tag eder i akt för slik vandel. Jag är icke eder trolofvade och icke heller en af dem, som nattetid tillstädjas att till höge herrars förlustelse leka frillolek. En ärbar jungfru är jag, kommen hit allenast för att höra, om I fört min talan och låtit mina önskningar nå drottningens öron.»

»Drottningen,» eftersade Arnold harmset, »med henne och hennes hof torde det härefter ej vara mycket bevändt. Hon är armare än en odalbonde, ja än den simplaste knekt, och då hon ej äger så mycket penningar, att hon kan betala sulorna på sina skor eller brödet på sitt bord, utställer hon till hofbagare och skomakare adelsbref för att med detta diplom stoppa dem munnen till, när de kräfva betalning för sitt arbete. En slinka är hon, som bedrifver ett lättsinnigt och slösande lefverne, och godt hade det varit för allt folket, om hon ej, som nu skett, tagit sin tronafsägelse tillbaka.»

»Det nämnde I ej för min fader,» sade Märta, som genom herr Christopher fått del af samtalet mellan honom och junkern.

»Nej, ty då skulle jag ock gifvit honom nyckeln till min hemligaste plan.»

»Och den nyckeln vill I allenast förtro mig,» inföll Märta, smidigt lutande sig emot honom.

»Icke heller eder -- skön jungfru. Men så mycket må I veta, att jag snarliga skall bli en rik och mäktig man. Jag skall ställa mig så väl med hertig Karl Gustaf, att han aldrig förgäter mig. Hans tacksamhet skall lysa mig hela min framtidsled som en strålande stjärna --»

»Detta angår ju alls icke mig,» afbröt Märta, »jag vill veta --»

»Det angår eder för visso, hulda jungfru. Som ädel fru skall I en gång träda fram i hofvets salar. Min hand skall leda eder, då vorden så stark, att I icke mäktar slita eder lös -- törhända icke heller åstundar det.»

»Är det sant, att I har medel att vinna hertigens gunst?»

»Jag ger min kärlek i pant för sanningen af mina ord, och så mycket må I veta af min hemlighet, att jag grubblat på den med eder ljufliga bild beständigt för ögonen. Den har skänkt mig mod och förvissning om att lyckas. Säg mig nu blott -- så att jag ej må svikta, när det stora steget skall tagas -- får jag kalla eder min den dag jag ånyo står inför eder, hedrad af furstlig utmärkelse?»

»Ja,» sade hon kort, »och till dess -- lef väl!»

Hon böjde hufvudet bakåt så tätt intill honom, att det nästan kom att hvila mot hans skuldra, och hennes ögon lyste skimrande gröna som lurande, tjusande kattögon.

Hon hörde ett vildt utrop af otämdt jubel och kände hans läppar mot sina i en kyss, hvilken tycktes suga till sig hela hennes varelse. Sekunden därpå hade hennes fasta händer skjutit bort honom.

»Nu har I vigt mig till verket,» flämtade han, »nu rädes jag intet. Lef väl, du jordens fagraste mö! Jag bidar icke morgondagen, utan tager redan i denna timme en häst ur din faders stall. I morgon kan I hämta honom åter vid närmaste skjutshåll.»

Hon nickade stum och reste sig. Han ville än en gång taga henne i sina armar, men hon afvärjde det och skyndade upp mot huset.

På svalen stod hon sedan och hörde en häst trafva bort i den tysta natten. Hofvarna dånade som jämna, bråda hammarslag genom skogen, och Märta blef plötsligt hemsk till mods. Månne junkern varit besatt af den onde? Fast underligt var hans tal och hans andedräkt het som eldslågor.

* * * * *

Det var aftonen före Lucia, och i Stockholms borgarekök doftade det af färskt hvetebröd, hvilket bakats till s. k. Lussekattor. Husens unga döttrar hade ock stor brådska att binda Luciabrudens krona af lingonris och att fästa i den långa, smala ljus. Den hvita slöjan bredde de försiktigt öfver kammarens stora bord, där den svepte sig som tät spindelväf omkring hörnen och hängde ned mot golfvet. Den vida kjorteln och skjortan pöste bakom sängens sparlakan, och glada flickögon blickade tidt ditin på denna ståt. I morgonväkten skulle den tagas på och med den en lång dags festglädje. Luciabruden var ju förebudet till julen. Ända från kristendomens äldsta tider hade denna natt högtidlighållits, och det gick många sägner och skrock om den, men alla varslade de godt, alla talade de om ljusets seger öfver mörkret.

I adelshusen frågade man emellertid föga efter Luciadagen. Där bjödos så många fester ändå, och man hann knappast återvända från ett nöje, förrän man kallades till ett annat. Det var dock ej drottningen, som gaf detta föredöme, änskönt hon med mycken ifver deltog i hvarje tillfälle till förströelse från de mer än någonsin tyngande regeringsbördorna. Messenius hade sagt sant, när han omtalade, att Kristina velat frånträda kronan men tvungits att återtaga sin inför rådet gjorda afsägelse.

Men det fanns ingen handling, hon så bittert ångrade som att hon gifvit vika för öfvertalningar, och det föreföll, som hade denna eftergift brutit henne både till kropp och själ. Väl höll hon sitt till ständerna gifna löfte att själf granska alla handlingar och att i rådskammaren mottaga supplikanter och andra som hennes plikt var, men det förmärktes granneligen, att de blå ögonens blick var sjuk och trött, och hyn hade fått en gul, torr blekhet.

Hennes hälsotillstånd föreföll så oroande, att hennes moder, hvilken denna tid vistades mycket i Stockholm, och hela hofvet uppmanade henne att söka bot. Den franske läkaren Bourdelot hade också blifvit efterskrifven, och på nyåret väntade man honom.

Till sin kära Ebba Sparre sade drottningen en gång:

»Stundom synes jag mig själf vara ett stycke virke, som snidas och svarfvas af rådsherrarnas och folkets händer för att ändtligen formas till en afgudabild, den de förgylla med sina egna dygder och sätta upp på tronen att där tillbedja. Man vill ha mig sådan, att jag svarar ja och nej i behaglig tid utan att blotta en egen tanke eller önskan. Detta hade de visserligen väntat sig af den vårdnad och tuktan de gifvit mig, men så lätt bearbetad är jag dock icke. Jag känner min klokhet; den är en gåfva af Gud, och jag skall hålla den högt.»

Aftonen före Lucia hade drottningen, som hon plägade hvarje torsdag, samlat sin förtroligaste krets af lärda till angenämt samkväm. Hon älskade högligen sina jovialer, som hon kallade dem, och intet ankvickade mera hennes nedstämda humör än dessa samtal, så rika på snillrika infall och djärfva tankehugskott.

Det var icke ovanligt, att sammankomsterna höllos i drottningens sängkammare, där alla dessa utländska lärde hade sin egen vrå likasom hennes favorithundar.

Salmasius halflåg på en soffa, lättjefullt blickande omkring sig under den svarta, rakklippta luggen.

Stiernhielm stod tyst vid spiseln, då och då makande om bränderna eller kastande på ett nytt vedstycke. Medicus Du Riez och Trichet Du Fresne sutto vid bordet midt i rummet; Freinsheimius höll sig bakom drottningens stol och inlade då och då i det sprittande ordflödet ett tungfotadt tyskt ord.

Kristina hade förefallit ovanligt munter denna afton. Hennes höga, obehärskade skratt ljöd oupphörligt, och hennes ögon glänste stora och mörka. Hela hennes varelse njöt stundens tillfredsställelse så starkt, att hennes eldiga liffullhet meddelade sig till och med åt den något säflige Stiernhielm.

De fransyska glosorna kastades som fjäderbollar upp i luften, och latinets plastiska form nådde sin fulländning hos dessa språkens öfvermän.

Kristina gaf dock ej de lärda herrarna efter. Klart och flytande talade hon dem till på båda de tungomål, hon älskade högre än sitt eget. Med ett stolt och lyckligt leende mottog hon den beundran, som här uppriktigt ägnades henne, viss att vara sin tids kunnigaste och af försynen rikast begåfvade kvinna.

Hela föregående dag hade hon tillbragt på jakt, och när hon nu förtalde om sina äfventyr, syntes hon dem alla en tjusande Diana lika mycket som en djupögd Minerva.

»Hyser eders majestät aldrig fruktan för de stora, snöiga skogarna, där björnarna lära gå som herrar i eget hus,» sporde Du Fresne, lätt rysande efter drottningens lifliga framställning.

Kristina skakade de ljusa lockarna och skrattade bullrande:

»Nej aldrig, monsieur! Björnar i egen päls och på fyra fötter skrämma hvarken mig eller min bössa, och dessutom kan I vara säker på att mina skogar ha flera harar än björnar. Dessa små kräk lägger jag dock alltid ned i språnget, ty det tycks mig vara en fast ömklig syn att se dem sitta inringade, darrande för sina arma lif.»

Salmasius inföll:

»Slika harstackare möta vi dagligen ända uppe i slottstrapporna. Det är således deras ömkliga min, som vållar, att eders nåde lämnar dem i fred.»

»Ack, min vän, låt mig slippa tänka på detta nu! För er alla, som jag räknar som mina förtrogna, vill jag tillstå, att den dag snart skall stunda, då jag föga spörjer efter, om räfvar eller harar tassa i mina fjät. Jag vill bli fri -- och jag _skall_ bli det.»

Hon böjde hufvudet med en triumferande rörelse, lydande en djärf impuls att blotta sina innersta tankar. Kammartjänare och småsvenner voro bannlysta från dessa samkväm. Stiernhielm hade sagt, att man kunde kläda dörrarna med täckeligare målerier, och Kristina förstod vinken. Hon lät uppsätta dyrbara gobelänger, som täckte gamle kung Göstas snidade ekedörrar.

Nu gled emellertid gobelängen åt sidan, och grefve Magnus De la Gardie inträdde oanmäld.

Ännu syntes spår af vägsmuts på hans höga ryttarstöflar, och den korta andedräkten angaf, att han sprungit direkt ur sadeln hit upp. Med den stora, rikt fjäderprydda hatten släpande mot golfvet trädde han fram och gjorde en djup bugning för drottningen. De öfriga tycktes han icke märka. Endast en högmodig, missnöjd blick hade han låtit glida öfver den illustra samlingen, och hans ord till drottningen angåfvo, att hans sedvanliga afund mot alla, som stodo henne nära, äfven nu fått makt med honom.

»Eders majestät är törhända alltför nära Olympen, för att värdigas lyssna till en ringa dödlig, hvilken af sin ödmjuka vänskap förmåtts att träda inför eder med de obehagligheter, hvilka tyvärr höra jorden till.»

Han kysste hennes vänligt framsträckta hand och förblef höfviskt stående framför henne, så att han vände ryggen åt de andra.

»I är alltid välkommen,» sade Kristina varmt. »I har töfvat länge på Höjentorp denna gång. Familjelifvet börjar bli eder kärt.»

»Aldrig kärare än min drottnings närhet.»