Part 10

De sista orden mumlade hon så lågt, att endast jungfru Ebba kunde uppfatta dem, och henne undgick ej heller det ironiska tonfallet. Förtrogen som hon var med allt vid hofvet, hade hon också märkt, att Magnus De la Gardie tilläts att undantränga alla. En kort tid hade det sett ut, som om drottningen tröttnat på honom, men nu tycktes såväl han som det nyligen hemkomna riksrådet Johan Adler Salvius ha stigit så i hennes gunst, att hon knappast en dag kunde vara dem förutan. Och Ebba Sparre trodde sig ej ha bättre att göra än att vända hennes majestäts tankar till dessa båda män, hvilka hon så mycket hedrade.

Saktmodigt genmälde hon därför:

»Eders höga nåde har ställt trognare vakter vid sin tron än någon man mäktat och kan för visso med stolthet och som en konung i dag hälsa sitt tacksamma folk.»

Drottningen rynkade pannan.

»I är ett godt barn, jungfru Ebba, men af regeringssorgerna begriper I föga. Jag lider af att inte kunna göra hvar man rätt -- öfver att icke se alla Sveriges inbyggare lyckliga och förnöjda. Jag ville räcka famnen mot dem alla, men de se allenast mina utsträckta armar, när de digna under de rika gåfvor jag har att skänka dem.»

Jungfru Ebbas hvita fingrar skälfde, och heta tårar föllo på de smycken, hvarmed hon prydde drottningens klädning. Jungfru Katarina Ribbing och hofmästarinnan fru Maria Sophia De la Gardie stirrade häpna och ogillande på henne.

Hur djärfdes hon besålla en kröningsmantel med tårar? --

Kristina sjönk trött ned i en karmstol. Hennes bleka ansikte med den stora skarpa näsan fick något häxlikt i den skumma dagern, och läpparnas hårda, högmodiga linje gjorde dragen frånstötande. Hon var missnöjd med sig själf, missnöjd med allt omkring sig, och därtill kände hon sig sjuk, plågad af onda vätskor, som medicus Du Riez ej tycktes kunna råda bot för. Chanut hade talat med henne om en fransk arkiater, en monsieur Bourdelot, som borde åtspörjas. Törhända gjorde hon det en dag, ty dessa kroppsliga och själsliga smärtor, som aldrig släppte, förmörkade hennes förstånd och gjorde hennes omdöme ogildt.

Passivt lät hon sig klädas på och erfor ingen glädje öfver det sorl af beundran, som hördes från de uppvaktande damerna, när hon ändtligen steg upp och skred framåt golfvet. När en af hennes hofjungfrur bjöd henne en spegel, slog hon så häftigt undan dennas hand, att den unga tärnan släppte spegeln, hvilken gick i tusen skärfvor.

Några blefvo bleka, andra röda vid detta olycksbådande omen, men öfver Kristinas ansikte flög plötsligt ett leende.

»Nu skyddade jag mig för en synd,» sade hon, »glaset torde mält mig smickrande ting om min kungliga prakt, och slika vedermälen göra sinnet falt och hjärtat hårdt.» Hon fortsatte sin väg, men stannade vid dörren och vände sig om: »Säg mig,» bad hon, »en god och stor handling, som jag skulle kunna utföra att därmed välsigna denna dag! Ingen får frambära en önskan till eget gagn, då vet jag fuller, att önskningar aldrig tröto. I skolen denna gång ömma för eder nästa. Ordet är fritt!»

Men ingen brukade det. Slöa efter de föregående dagarnas omtanke om toalett och anordningar för de lysande fester, hvilka beramades så talrikt, att man redan nu motsåg dem långt in på nya året, stodo de med sänkta blickar och höfviskt halföppen mun. Icke var det nu tid att tänka på andra! Och för öfrigt gagnade det föga att försöka tillfredsställa folket. Det hade för plägsed att knota.

Drottningen skulle bara veta, hur otacksamt småborgarna behandlat den kröningsoxe, hvilken bars ut på torget redan i morgonväkten. De sparkade och spydde på den, föregifvandes att den vore skämd och hade en vederstygglig lukt. De hade äfven hotat med att stycka aset och kasta de ruttna slamsorna på kröningståget. En ny oxe måste skyndsamligen anskaffas och stekas af drottningens egen mästerkock, som i folkets åsyn lade stora smörklumpar på elden för att det skulle fräsa och stänka fett omkring spettet.

En kammarpage med det långa håret slätkammadt öfver skuldrorna lämnade knäböjande för drottningen fram en präntad och öfvermåttan sirlig skrifvelse. Det var ett ode från Georg Stiernhielm, och Kristinas allvarliga blick tändes i glädje, när hon läste dessa rader, hvilka högstämdt framburo hennes lof som den största och förträffligaste drottning jorden ägt. Hon hade med ens förgätit det spörsmål, som nyss varit å bane. Smickrets trollsång, till hvilken hon, visserligen tvekande men dock villigt, lyssnade, döfvade för en stund den aggande känslan af att vara så otillräcklig som regent.

Hon kräfde väl för mycket af sig. Hon begärde af sin själ, att den alltid skulle nå fullkomlighetens tinnar. Hon kunde icke lära sig att mäta med strukna mått.

Allt efter som dessa tankar likt en lenande olja gledo igenom hennes trötta hjärna, erfor hon växande kraft att ånyo verkligen vara hvad hennes trogna folk kallade henne genom sina vittra män: »en furstinna, hos hvilken himmelen nedlagt alla sina skatter, solen sin glans, århundradet sin ära, jorden sin frid, Gustaf Adolf sina segrar, och som af all naturen gjorts till ett mästerverk.»

Ceremonimästaren inträdde bugande och anhöll, att hennes majestät nådigast torde af sin godhet behaga stiga ned till den väntande vagnen, då det redan begynt ringa i alla kyrkor, bådande, att den högtidliga kröningsakten skulle taga sin början.

Kristina nickade vänligt och lät de små sidenklädda pagerna fatta det långa släpet, hvarefter hon, åtföljd af hela sin hofstat, begaf sig ned till borggården, där den med karmosinröd sammet klädda karossen vaggade på sin ofantliga hjulkorg.

Presidenten Chanuts efterlämnade sekreterare S:t Amant piruetterade bakom de unga adelsjunkrarna, under det hans smala fingrar behagsjukt lekte med en guldkedja, hvilken drottningen förärat honom i anledning af kröningsverser, som han underdånigast författat. En pung med ett tusen dukater, också en gåfva af drottningen, tyngde angenämt i hans ficka och förlänade sin bärare en morsk förnöjsamhet, hvilken, tillika med den kanariegula, guldbroderade taftklädningen och det breda, ljusblå sidenbantläret väckte svenskarnas misshag.

Särskildt retade det unge Claes Tott, Erik XIV:s dottersonson, känd ända från barnåren som en väldig slagskämpe. Hans hand knöts brådare om värjfästet än om bägarn, och dock var han en god kund både i dryckjom och dobbel. Han skulle allenast under själfva kröningshögtidligheterna vistas i Stockholm, och sedan ännu någon tid draga ut på vandring för att lära utländskt skick.

Obekymrad om platsen, där han befann sig, hötte han nu med värjan åt Amant och sade:

»Fanen anamma ditt sprattel. Det kunde lysta mig se, om inte svenskt stål kunde råda bot på den spatten.»

»I förmenar mig väl icke att känna glädje öfver att äga den stora Kristinas ynnest,» genmälde Amant högmodigt och stött. »Och hur I sticker med eder plit, tör I dock icke kunna sticka Parnassen omkull, och där har jag genom mitt blygsamma kväde förunnats en plats.»

»Tag icke skäppan så full, storskrytare,» befallde Tott. »Drottningens gunst lärer vara skiftande som himmelens väder, och icke torde solen stråla alltför länge öfver en fransysk apa.»

Detta blef Amant för mycket. Änskönt han var betydligt äldre än Totten, var han ej stort mindre hetlefrad, och hans värja flög blixtsnabbt ur slidan och skulle säkerligen ha stött till hans vedersakare, om ej den tjocke Crumbygel mycket emot sin vilja blifvit knuffad som en mjölsäck mellan de båda motståndarna, då trängseln just i detta ögonblick blef olidlig, ty processionen var ordnad och skulle sätta sig i gång.

Amant och Tott blefvo skilda af en hel människobölja, som vältrades tillbaka mot slottsväggen likt svallvågen efter ett jätteskepp. Man trampade hvarandra och skrek, men missljuden öfverröstades dock af jublet och igenkänningsropen.

Där var riksskattmästaren med rikets stora silfvernyckel, hvilken väl ej nu vaktade om så stora skatter i Eskils gemak, där stapplade rikskansleren fram, medtagen efter sin sjukdom, men dock trofast bärande riksäpplet. Hans min var ej glad. Månne han varslade maskgångar i den ädla frukten. Snäll och hyggligen, utan alla braskande later, kom fältmarskalken Gustaf Horn med spiran, och den unge Jakob De la Gardie bar höfviskt svärdet i sin blinde fars ställe. Den som likväl näst rikskansleren tilldrog sig största uppmärksamheten, var grefve Per till Visingsborg. Han höjde den guldglimmande kronan högt på det purpurröda hyendet och blickade med stolt tillfredsställelse omkring sig, som hade han velat visa folket, att makten alltfort hvilade tryggt i adelns händer.

Framför drottningens vagn, hvilken förvandlats till en segerchar, omgifven som den var af de förnämsta generalerna till häst, bar Magnus De la Gardie riksbanéret. Gång efter annan sviktade det i hans händer, och han var helt blek af ansträngning. När den lysande processionen ändtligen, efter att ha färdats genom de förnämsta gatorna, stannade vid kyrkan, drog han en djup suck af lättnad och skyndade att torka de klibbiga svettpärlorna ur ansiktet.

När drottningen stigit ur vagnen, mottogs hon vid kyrkdörren af den vördnadsvärde, blide ärkebiskopen Lennæus och af sin gamle, rörde lärare, mäster Matthæi.

Till denne sin alltid lika käre förtrogne hviskade hon hastigt:

»Stode det i min makt, vände jag nu om och flydde till någon fredlig vrå.»

Alltför väl kände Strängnäsbispen hennes vacklande, oroliga lynne; hennes tankars ostadighet att förlikna vid pärlors rullande i en ask och hennes räddhåga för att icke både vara och synas den första.

Mildt lade han sin hand öfver hennes, och hans ord andades tröst och lugn in i hennes öron:

»Eders majestäts vänner tacka försynen för denna dag; och hela folkets böner samlas omkring eder i hopp och tro. Svik ej eder store faders minne!»

Kristina log, och hennes hvita ansikte bestrålades af detta varma, goda leende, hvars värme dock ej kom inifrån, ty omkring hennes hjärta var kallt, och hennes vilja räckte ej till att bannlysa den känsla af ödslighet, som behärskade henne.

Portarna föllo igen efter de sista kröningsgästerna, och folkmassorna utanför stirrade med ögon ännu alltjämt bländade af den oerhörda prakten mot sin gamla bykyrka, som de äldsta stockholmarne ännu kallade den, fastän den på senare tider fått ett vida förnämligare namn.

Det var dock föga hugnad att betrakta de drakar och troll, som från foten upp mot tornspiran tycktes belägra kyrkan, och de tröttnade snarliga på detta enformiga tidsfördrif.

Otåligt knot öfver den långa gudstjänsten hördes från flera håll, och de djärfvaste försökte klättra upp på muren och titta in genom fönstren. När de motades ned af vakten, uppstod gräl och handgemäng. De värsta orostiftarna fördes bort att sättas i häkte, men åt dem, som bröto sig in i en vinkällare vid Skomakaregatan och öppnade sprunden på alla tunnor, gjordes intet. De ville dricka drottningens skål, och ett godt rus hörde en ärlig fest till.

Skrålande röster tjöto därnere bland de flödande ankarna de ord, som de läst på rådets äreport: »Så mycket skönt genom en enda,» och de förde munnarna intill tapphålet, sparkande undan den, hvilken dröjde sig kvar för länge.

Med söliga kläder och raglande gång blandade de sig sedan i vimlet. Oredan växte, småbarn gräto af trötthet och olust öfver den långa väntan, och uppviglare med hättan dragen långt ned öfver hufvudet och den gråa kappan slängande om axlarna skymtade som flädermöss, hväsande ett eller annat ettrigt ord mot regeringen, adeln och prästerna, hvarefter de försvunno som uppslukade af jorden; och väl voro groparna mellan de kullriga stenarna så djupa, att man näppeligen behöft förundra sig öfver slik åtfärd, men dock syntes de grå knektarna mången som hemska gengångare från de förskräckliga Brunkebergsröfvarna.

Ändtligen öppnades portarna till Nikolaikyrkans vapenhus, och det glimmade och lyste från de många ljusen därinne under hvalfven som en bakgrund mot processionens brokiga färgglädje.

Aldrig hade man i Sverige skådat slikt, och det var godt om gapande munnar och ögon, som tycktes vilja falla, ur hufvudet.

Drottningen hälsade nu vänligt och gladt åt alla håll, innan hon steg upp i sin förgyllda vagn, förspänd med fyra hvita, eldiga hästar, som skrapade sina silfverskor mot gatläggningen, så att det gnistrade.

Men de måste gifva sig till tåls och gå fot för fot, ty framför drottningens vagn red en mäktig herre i blått och gult, med kragstöflar och hög gammaldags Johan den tredjes hatt. Ur en väldig pung kastade han näftals ut kröningspengar bland folket, och alla rusade till, slitande hvarandra i håret, rullande i smutsen, kämpande som svultna vilddjur för att komma först till förrådet.

Ändtligen höll skattmästaren upp pungen och skrek öfverljudt:

»Den är tom! Den är tom, godt folk!» Och han kramade ihop den i handen.

Ett förtviflans skrik ljöd samstämmigt från en flock kvinnor, hvilka kastat sig på knä, släpande sina lumpor efter sig i trasiga flikar. De trängde sig så nära, att hästhofvarna hotade deras sänkta hufvuden, men de märkte det ej.

Flämtande af ångest, med förvridna anleten lågo de där och tiggde med röster, som rosslade af svält:

»Gif oss! Gif oss! Vi och våra barn ha lefvat på skogens bär och rötter hela sommaren, men nu stundar det till vintern!»

Man kände igen de fattiga från Södra Malmens utkanter och ville köra bort dem, ty de kunde föra både skörbjugg och annat ondt med sig, men de jämrade så öfverljudt, att drottningen blef uppmärksam och sporde, hvad detta skrän betydde.

General Wittenberg afgaf svaret:

»Det är hyenor från skogstrakten hinsides Sancta Katarina. De skola strax jagas bort, eders majestät.»

»Hvad vilja de?»

»De bettla och trilskas, änskönt de höra, att skattmästarens pung är tömd.»

»Den måste fyllas.»

Kristinas befallande stämma fordrade som alltid att genast bli åtlydd, men det blef ej längre kröningspengar, som utkastades, utan mynt ur de höge herrarnas fickor.

»Är folket nu nöjdt,» sporde drottningen efter en stund.

»Ja, eders majestät, nu är _folket_ nöjdt.»

Kristinas blåa ögon blefvo hotfullt svarta.

»I menar, att de goda herrarna af sexton anor ej äro det. Hvad mera?»

Hon kände i detta ögonblick varmt för de ringaste af sitt lands inbyggare. Hon mindes de löften om lindrade skattebördor och bättre lagskydd, hon under riksmötet gifvit, och hon sade sig, att hon skulle infria dem; på hvad sätt det komme att ske ville hon ej nu bestämma, allenast ett var henne klart: hon skulle göra sig älskad ock i den torftigaste koja. --

Vid den lysande taffeln, hvilken gafs på slottet, och som samlade all landets adel i en vidtfamnande krets, presiderade dock drottningen huldare än någonsin, och innan gästabudet gick till ända, hade hon gifvit bort ett halft dussin nya förläningar, lofvat höga ämbeten och större vedergällning åt ett tiotal, samt med Stiernhielm och sin dansmästare Beaulieu gjort upp idén till en allegorisk balett, hvilken skulle kallas Parnassus triumphans och utföras af ett hundratal personer.

Som ett barn gladde hon sig redan på förhand åt denna lysande, spirituella lek och började dela ut rollerna med en ifver, som det gällt utarbetandet af en viktig regeringsform. Till Stiernhielm sade hon leende:

»I har mitt kungliga ord på att få begära hvad eder lyster för en passande text» och Beaulieu lofvade hon ett tusen dukater för arrangemanget.

Det dansades och dracks på slottet, ständerna trakterades på riks- och matsalen ur kök och källare konungsligen och härligen.

Det dansades och dracks ute i staden. Vinet i springbrunnarna sinade, och af den dråpliga kröningsoxen fanns allenast några benknotor kvar, som skabbiga, herrelösa hundar drogo undan till sina hålor.

I gränderna kring Smedjegatan och nedåt Norreport gick det vildt till. Det förtaldes, att bartskäraren hela nästa dag fått bruka all sin flit för att förbinda sårade, och det vattenflöde, som från öfversta huset i Sanct Laurentii gränd ned till det sista på morgonen sköljde af gatan medels ett utslaget ämbare ur hvar port, var så rödt af samladt blod, som om ett nytt blodbad anställts under natten. Man räknade ock ett tiotal döda, funna i Slottsgrafven och annorstädes.

X. Junker Arnold.

Mäster Christophers i Fors unga dotter, den fagra Märta, stod midt i solskenet på förstugubron. Hon hade nyss schasat fjäderfäna från blekeplanen, där morkärs hela tvätt var utlagd till torkning, och lutade sig nu med de mjälla, runda armarna bakom nacken och ett håglöst välbehag i hela sin vidjeslanka kropp.

Prästgården låg icke långt från landsvägen, och Märta hade försport, att en hög herre i dag skulle draga förbi med sitt följe. Hon hade också redt sitt hår med särlig omsorg, och de tjocka flätorna glittrade som sammanspunnet guld och silfver. Kransen af röda rönnbär, som hon lagt om hjässan, när hon återvändt från fälten med farkär, hade modern strax tagit af och förklarat, att slik fåfänglig pynt hörde den onde till.

Herr Christopher däremot hade lett helt godmodigt och förmenat, att värre synder fällan funnes i världen. Men morkär kastade de stackars bären i brunnen, där de summo som heta trollögon på den blanka, mörka ytan.

Unga Märta fann den ärbara schaletten, hvilken täckte hennes hals och barm, alltför varm och knöt upp den, så att den hvita huden fick erforderlig svalka. Sedan gick hon långsamt öfver den gräsbevuxna, kringbyggda gårdsplanen och ut i yttre porthvalfvet, hvarifrån man hade friare utsikt.

Det närmade sig Brittsommar, och dagarna voro korta, men sällspordt vackra. Ljuset dallrade uppe i luften som en osjungen men fast ljuflig melodi. Öfver björkskogen låg en gråviolett varmdis, som kom de hvita stammarna att likna mystiska huldror med fladdrande, gulröda lockar, och längre bort, där furuskogen drog sitt breda bälte som en mörk sammetsgördel kring en metallblå, alltför stilla insjö, flöto dimmorna ihop med luften och formade sig till vågiga bergtoppar.

Märta såg ej stort till den omgifvande fägringen. Hon hade skådat dessa milda, blåa sjöar, dessa tysta, gröna skogar, dalarnas djupa frid och bergens majestät, ända sedan hon var barn. Hennes längtan hade under den flydda sommaren fått vingkraft, och hon trådde efter att snarliga få se mera af världen än denna ensliga bygd.

Hon fördjupade sig plötsligt i minnen, allt medan hon blickade utåt vägens slingrande linje. Där i kröken hade den tunga karossen vält med de höga herrarna, och hertig Adolf Johan, hade skrikit och jämrat öfverljudt, änskönt han undsluppit allenast med en skråma i handen, som morkär strax läkte samman med fnöske.

Värre stod det till med den unge junker Messenius. Han hade blifvit illa klämd och måste bäras till prästgården, där man en tid lång pröfvade allehanda för att behålla honom vid lifvet.

Hertigen kunde ej bida tills junkern blef frisk utan begaf sig efter ett par dagars rast bort med sitt följe, sägande, att denne kammarsvennen hans näppeligen skulle sakna något i så välvårdadt hus. Dock varnade han herr Christopher för att släppa denna fjäril ut i sin rosendelund, ty han skulle sannolikt då i kärlig yra kyssa den dejligaste rosens kind blek.

Märta gned ofrivilligt sina skära kinder och log öfvermodigt. Hertig Adolf Johan torde fuller förgätit, att rosen ock har törnen! Och hur fagert junker Arnold än lade sina ord till sin unga vårdarinna, ej hade hon flytt honom sitt hjärta, men väl sitt öra. Han förtalde i rika bilder om hofvet och de lysande fester, hvilka han bevistat. Han beskref damernas prunkande klädningar och kavaljerernas sirliga skick, så att orden slutligen ringde som lockande silfverbjällror för henne, och hon kunde ej sofva om nätterna utan smög sig ut ur kammaren, där hennes moder och pigorna njöto ostörd hvila efter dagens enformiga id. Ut på svalen hade hon gått och ställt sig, där hon kunde se längst och vidast, där inga berg och inga träd skymde utsikten, och så fylldt var hennes sinne af inbillningar och syner, att hon tyckte sig skönja den stora staden i fjärran. Och rundt om den lågo adelns gårdar, bredda som rika smycken på ett mantelbräm. Där gick nu dansen lusteliga i de ljusa nätterna, där färdades drottningen med hela sitt lysande följe, och hvarje dag lektes en ny lek, tändes ett sagolikt fyrverk, skämtades och älskades i bousqueernas dunkel.

På morgonen voro hennes tankar alltfort tunga af vakna drömmar, och hon satt stum vid frukostbordet, där gästen, efter att under sex hela veckor ej ha kunnat lämna sin kammare, ändtligen också tagit plats.

Farkär och han talades ej stort vid. Men dock förmärktes det grant, att deras meningar slöto sig till hvarandra i godt förstånd, och skarpa föllo junkerns ord om landets stora nöd och drottningens slöseri. Herr Christopher nickade mest med slutna läppar, men han satt likväl med vakna ögon och tankar som vaktade han en brasa, hvars värme han ej ville undvara. Hotade elden att slockna, kastade han djärft och hastigt in en brand.

Stum satt hon ock i väfkammaren, där hon förr plägat muntra dem alla med sina glada visor, och Maja väfverska menade, att jungfru Märta gått öfver älfvegräns en månskensnatt, och då fått sitt lustiga mod borttrolladt.

Men alltfort grodde längtan inom henne; den växte sig högre och starkare än rågen och kornet på hennes faders fält, och hon lyddes allt villigare till junker Arnold, föga aktande på att hans ögon sökte hennes läppar, som biet drages till den söta, honungen.

Aftonen innan han drog bort hade han sökt henne i björkdungen nedanför berget, och han hade tiggt henne om kärlek och trohetslöften under knäfall och tårar. Han hade synts henne fast ömklig, och helst skulle hon afspisat honom med hårda ord, men hon hoppades, att han genom sin fader eller sin forne herre, hertig Karl Gustaf skulle kunna förmå drottningen att taga henne upp som kammarpiga, och hon lofvade honom med strålande ögon och sina läppar frestande nära hans, att komme han åter med det hugnesamma budskapet, att drottningen åstundade hennes underdåniga tjänster, skulle han en dag få föra henne i brudstol.

Han genmälde bittert, att de storas gunst ej var mycket värd och att hofvet vore en stinkande pöl af sinnenas orenhet, fastän det på afstånd kunde te sig lysande och präktigt. Hvad han förtalt henne om de glänsande festerna hade icke varit ämnadt som loford åt kungahuset och adeln, tvärtom hade han velat afskräcka henne från detta Gomorrha. Hans fader och hennes fader kände det båda nogsamt, och intet godt hade de att mäla om rikets stora. Drottningen själf trädde på blomster så giftiga, att hon blifvit sjuk både till själ och kropp af deras fräna doft.

Men Märta hade endast skakat på hufvudet och vidhållit sin önskan. Så drog han åstad, blek som han kommit och med ett nytt sår -- törhända mera svårläkt än det förra.

Allt detta hann Märta tänka utan att låta sig störas af morkärs röst från brygghuset, hvilken kallade henne till hjälp med dragning af de torra kläderna. Hon makade sig allenast längre in mellan två utskjutande bjälkar och hukade sig ned, när en af de utskickade pigorna närmade sig hennes gömställe.

I dag på morgonen hade hon genom en gammal gubbe, som plägade gå med bud mellan gårdarna, erhållit en liten breflapp, hvars korta innehåll fyllde henne med djärfva förhoppningar. Där stod:

»Hertig Adolf Johan drager denna dag förbi på jakt och tillstädjer en sin ringa tjänare att töfva en dag hos herr Christopher, icke anande annat än att tacksamheten gifver anledning till detta besök, men I allena må veta, att jag kommer i ärenden, som förebåda stora ting.»

Märtas tankar gingo ej utom den krets, där hennes eget jag utgjorde hufvudpersonen, och därför klappade hennes hjärta hårdt af otålighet och glädje att snart få del af den ynnest Messenius säkerligen för henne utverkat. Han hade måhända öfvervunnit sin hätskhet mot rikets främste, när han nu i hufvudstaden fått träda dem närmare, och dessutom längtade han fuller osägligt efter att få henne till Stockholm, där det väl kunde gifvas tillfälle för dem att byta ord och blickar.