Part 9

Och han satte sin gamla hatt på hufvudet och gick med en munter kraftmedvetenhet i rörelsen, som spände alla sömmarna i hans bräckliga kläder. Man såg långt efter honom och kände det tomt och underligt, ehuru man visst icke varit glad att ha honom där.

Han gick ned mot älfven, satte öfver de ännu gula och strida vågorna med raska vändningar och klättrade uppför sandbranten. Han skulle till Lien för att träffa Magnil och säga henne några ord, innan han for.

Vägen tog han öfver dalen, där förr Gedungsfallet brutit fram. Ingen hade gått där ännu, fast där var alldeles torrt, ingen hade tänkt, att det kunde vara möjligt. Rädslan från det föregående hängde ännu kvar där. Det såg också underligt ut. Ännu djupare var nu hålvägen, skuggan från branterna fyllde den liksom med ett lätt stoff, kölden satt ännu kvar i marken. När han gick där, var det som om älfven ännu flutit öfver hans hufvud och stängde honom från dagens värld. Där var så tyst, att genljuden efter fotstegen fingo en nästan hotfull styrka och brötos samman mot hörseln som spökande larm ur det förgångna. På bergväggen stirrade sällsamma väsen emot honom; det var gropar och linjer, dem tusen års floder nött in i stenen, och som nu nåddes af ljuset och fingo form af fantasien till hotfulla och jättelika gestalter. Det var skuggorna efter det lif han dödat. Man fick se sig för hur man gick, ty klippbäddarna voro blankslipade som is, och midt i dem öppnade sig jättegrytor, dem snurrade stenar svarfvat djupa som brunnar, och där var det ännu vatten. Vild-Hussen såg sig nyfiket kring på allt och tänkte på, hur han först stått inför det fallet. Då svällde det af makt och styrka och öfverdöfvade hvar röst, och nu var alltsammans sten och död och tystnad. Men han dröjde där icke längre än han behöfde, ty stillheten var hemsk.

Magnil såg honom komma långt ifrån och förvånades åt den främmande uppenbarelsen. När hon kände igen honom, höll hon upp med det hon hade för händer och mötte honom med en hård och spefull dragning på munnen.

»Kommer I därifrån?» sade hon. »Jag trodde, det var forskarlen, som måst ge sig till betjänt för att lefva. I har fått det nu, som I ville. Finner I behag i det?»

Vild-Hussen blef litet nedslagen öfver att hans ståt gjorde så ringa effekt, och tog försiktigtvis af sig hatten. Han stod som han öfvat sig att stå inför kungen, själfmedveten men ödmjuk, spejande och slug.

»Mycket,» svarade han, »här är nu en god del gjordt, men ännu inte nog. Det är litet bart, men när här blir plöjdt och sått, blir det nog bra. Det skall komma i sinom tid.»

»Och I skall göra det, I skall skörda? Hur ser I ut?»

Hennes förakt smittade honom själf, och han kände sig nästan löjlig inför henne, där hon stod i sin bonddräkt och sina näfverskor, trampande så fast i marken, som om hon vuxit ur dem.

»Bah» -- han skakade intrycket ifrån sig -- »jag ser, att du inte förstår dig på, hvad som är fint. Du får vänja dig vid det. Det är inte för dig, jag har klädt mig så här.»

»Och hvad har I kommit för?»

»I samma ärende som sist. Jag vände mig åt orätt håll då. Jag kände inte dig, och du kände inte mig, men nu bör den saken vara klar. Jag har hållit hvad jag lofvat, och mer än det, jag tänker göra så ännu. Du vill ställa oss som fiender, men jag har inga sådana, jag kufvar dem. Du säger nej fortfarande, det kan jag se, och jag tycker inte illa om det. Du kan inte mena det så fast längre, och med tiden måste det bli ja. Jag har nu satt mitt kort på det, och efter jag skulle göra en liten resa, ville jag göra klart mellan oss. Jag tänkte också, att du kanske hade fått ögonen öppna nu, men det tycks ta tid.»

»I skall fara, säger I. Och hvart?»

»Till Stockholm, till kungen. Man talar nu bara om mig i hela Sveriges rike, och då vill jag vara med. Jag öfverger ingenting, var du lugn. Mina papper, dem har jag här» -- och han slog sig på bröstet. »Du tänkte på dem, du, när ingen annan gjorde det, och det tyckte jag bra om. Nu är de värda mera. Du frågar inte, hvad jag tänker ta för väg?»

»Nej, våra har I förstört. I får väl hålla tillgodo med dem nu.»

»Aldrig jag. Jag gör mina vägar själf. Nedför älfven bär det, i en sträcka, ända till hafvet.»

Hon måste se på honom. Hans ögon flammade af en underlig eld, som förtog deras vanliga, hatade uttryck. Det var våghalsigt mod i dem nu, midt i fåfängan och skrytet, och en vild kraft. Hon kunde lida dem bättre, än hon någonsin gjort, och för första gången kände hon för honom något liknande medömkan. Men hon stelnade igen, när hon såg sig kring på den döda sjön och sin härjade värld.

»I väljer själf era vägar, och hvart de leder, vet ingen af oss.»

»Och när jag kommer tillbaka, Magnil, och har fått allt som jag sträfvat för ... Tro du mig, det har kostat, det är hårdt att vinna något. Men hvad gör det, när jag kommer tillbaka, när jag har det. Och då, är jag då en man att säga nej till?»

Hon svarade icke, emedan det ju allt fortfarande var öfverflödigt, men hennes blick gled förbi honom och stannade allvarlig, som om hon sett mot något öfvernaturligt inne i framtiden. Han rördes af den oväntade mildheten i hennes uttryck och tänkte nu äfven på henne.

»Jag har gjort dig sorg och skada, men det måste jag. Någon annans fick du inte bli, du passar bara för mig. Du skall bli som en drottning här, och allt skall bli vårt.»

Hon flyttade blicken mot honom själf.

»Ja, vackert har I gjort det omkring mig, fattigt var här, nu är det värre, men ett är sig likt. För er blir här ingenting, I må räkna så mycket I vill. Annat har vi vuxit upp till och lärt, ingen har här räckt handen efter andras i lystnad och snikenhet. Hvad har I att göra med oss? Hvarför kom I hit med era begär och er oro? I vill göra oss alla likadana, men det skall inte lyckas. Se till, hvad som är kvar till slut efter allt hvad I famlat efter, och far den väg I valt!»

»Så, så, du är ond ännu. Ja, jag skulle bara säga farväl och får väl se tiden an.» Och han nickade, oförtrutet som vanligt, satte hatten på hufvudet och gick. Magnil stod och såg efter honom, allvarlig och tankfull, men allt som han kom längre bort iakttog hon bara, hur löjlig och liten, han tedde sig i sin nötta ståt, och log hårdt åt honom. Och hon vände sig bort mot sina skogar som stodo orörda af all förändring, väldiga och tunga som alltid, och gick till sitt arbete.

Litet senare kom Olof-Gabriel med lätta steg och en befriad, öm, käck och glänsande blick.

Han hade tänkt mycket dessa dagar med all den tryckande oron omkring sig; han kunde icke stanna längre och icke heller öfverge Magnil. Alltså måste hon följa efter honom och bli hans. Hvad hon invändt förr måste bara ha varit tomma ord, ty de älskade ju hvarann och var unga -- hvad kunde då stå i vägen för dem? Ingenting alls. Sådant slutade aldrig på mer än två sätt. Antingen en poetisk och tragisk upplösning, lockande nog i all allmänhet, men gudskelof icke att befara här, eller också lyckan och bröllopet. Han var en man och visste hvad han ville. Hans far, som öfvervann alla svårigheter så lätt som man stryker en begagnad prästkrage fin igen, skulle åtaga sig henne, böja, blöta och stärka henne, så att hon passade för sitt nya stånd. Hon skulle bli ännu vackrare så, vekare och ömmare än nu. Under tiden skulle han arbeta med hittills osedd kraft för att få en ställning. Naturligtvis skulle han ingenting uppge af sina orubbliga meningar om samhälle och skapelse, men han skulle finna, att bästa sättet att verka för dem var att taga plats inom sagda samhälle. För att styra en båt måste man sitta i den och något så när bekvämt till. Han sade henne allt detta i mycket muntra och modiga ordalag, alldeles som han kände det, men utan att lägga vidare vikt på hvad å hennes sida var att göra, ty det kunde komma omärkligt och af sig själf.

Hon hörde honom till slut, eller tycktes åtminstone göra det, med en ljus och leende min alldeles som förut under deras samlif på sjön. Men hennes svar kom underligt i ton och ord.

»Du har alltså inte farit? Du dröjer här ännu?»

»Ja visst. Skulle jag fara utan dig och utan ens ett afsked? Hvad tänker du på?»

»Jag tog ju afsked en gång. Från alltsamman.» Och när han icke förstod, fortsatte hon in på annat. »Vild-Hussen har sagt afsked han.»

»Har han farit? Hvarför talar du om honom! Hvad sade du honom?»

»Ingenting. Han hade ju fått sitt svar. Han är borta nu.»

»Hvart for han?»

»Till Stockholm, sade han. Han skulle söka kungen, han skulle göra stordåd igen. Han pratade och pratade. Det gör detsamma hvad. Han kommer aldrig tillbaka, men det visste icke han.»

»Hvad menar du? Hur kan du tala så hemskt?»

»Han tog vägen nedför älfven. Galen är han. Du minns den andra dåren, när Gedungsen dog, Sven Olsson med bössan. Han håller vakt vid Västerede, har fått det i sitt hufvud. Vild-Hussen slipper nog inte lefvande förbi.»

»Och det sade du honom inte? Magnil, hur skall jag förstå dig?»

»Du har nog inte gjort det. Därför kommer du hit igen. Du skulle nu sparat dig det. Hvad rör det mig, hvad som händer honom, det har han dragit öfver sig. Det blir ingen skada skedd.»

Olof stirrade på henne, hans ord och tankar nyss hvirflade förbi i minnet. Han tänkte på sin far och världen därnere, på Magnil i nettelduksklädning och frisyr bland hvita får. Nu såg han henne för sig, vacker och hård i sin grofva dräkt med något af isens skärpa i de ljusa ögonen, blåa som deras sjö hade varit, med blicken långt förbi honom öfver de mörka skogarnas linjer, stark och stolt som hennes egna berg. Han kunde icke förlika de två, kunde ingenting tänka längre. Hon fortsatte, lika oberörd.

»Kommer han också där förbi, så tar älfven honom. En dåre är han, det har förryckt hans hufvud, att hans ofog lyckades här, nu tror han sig kunna mäta sig med allt. Som en eländig narr stod han här, sniken och blind. Han vill härska öfver detta,» -- och hon såg sig kring och andades luften i lugna drag, hela hennes gestalt växte -- »han får se, hur det lyckas i forsens armar.»

»Men Magnil, det är ju en synd, stor synd.»

»Du tror så. Du talar om våld och orätt i världen. Var du lugn, den har hårdt att sätta mot hårdt, den är stark och vild nog. Du skulle ha lyssnat till forsen här. Du får nog inte mycket gjordt du, och kanske passar det dig bäst som det är. Förstår du nu, att jag intet nytt svar behöfver ge dig? Hit hör jag, gå dit där du hör!»

Olof-Gabriel förstod henne nu. Allt hvad hon sagt från första början fick sin tydning, de två hade ingenting att göra med hvarann. Han fann henne vackrare än någonsin, och tårarna stodo honom i ögonen öfver att detta var afskedet, men han kände, att det måste vara så. De voro skapade af olika stoff, hela tidrymder lågo emellan dem. Han kunde icke göra klart för sig, hvem af de två, som hade orätt, ehuru det borde vara tydligt nog, ty hon stod så lugn inför honom, att hans omdöme vacklade. Hela hans inre var bara ett virrvarr af tvekan, vekhet och bräcklighet. Han nästan skrämdes af det vilda skogslandet omkring dem med dess dunkel från urgamla tider och lätta, skarpa luft, genom hvilken det fjärran och forntida låg i klar och bestämd oföränderlighet, och han längtade från det främmande till sitt. Så skiljdes de åt för samma nödvändighetens tryck, som alltid legat som en aning omkring dem. Magnil fortsatte sina sysslor, som om ingenting händt henne.

XIII.

När Vild-Hussen kom till mötesplatsen med sina två följeslagare och yppade för dem, hvad färden gällde, ryggade de tillbaka och ville icke lofva sitt bistånd. De hade hittills trott, att det bara var frågan om att pröfva det nya älfloppets farbarhet. Det kunde de vara med om, ty ehuru äfven ett sådant försök syntes vådligt nog, var det däri för vant folk så mycken lockelse, att de gärna riskerade sina lif på kuppen. Men lek var lek, och där skulle finnas förnuftig gräns för den. Ned till de stora forsarna, som redan i urminnes tider kräft sina offer och gett tydlig varning, hade de icke alls lust att utsträcka den.

»Bah, jag får dem nog med mig, bara vi börjat,» tänkte Vild-Hussen. »De förstår inte, hvad jag säger, att allt är förändradt nu, men de får väl själfva se. Vi talas vid vidare sedan,» sade han otåligt, »sätt nu i gång!» Och han tog sin stake i handen och ställde sig i stäfven; de andra fingo sköta den egentliga styrningen. Det gick undan, ty bädden var icke helt urgräfd, och sluttningen ännu ansenlig. Man sköt fram som pilen i den glatta rännan, och det gällde bara att hålla sig rätt i loppet. Hvilken färd det var! Stränderna hvirflade förbi, hvart ögonblick var fylldt af lif och fick ett omätligt värde genom faran. Hvar muskel stod spänd och färdig att förrätta sin tjänst, ögat skarpt och snabbt mot tusen försåt, som knappt skymtades, innan de voro hotande nära. Det var att vara till! När han såg sig om, mötte han kamraternas ansikten, lysande förnöjdt och barnsligt i samma yra. I deras annars tröga och tunga lif var sådant som detta festen; de hade glömt allt bekymmer och allt groll mot honom, de kände sig som skogens jagade och oupphinneliga väsen, lodjuret, kvickögdt och vildt, som svingar från träd till träd, utan att famla i ett enda grepp. »Visst får jag dem med,» tänkte han, »här är ju inte ens någon fara.» Älfven låg munter i det bländande solskenet, och dess grumliga och mörka färg var dold under glansen, allt var lyckligt och han var på väg mot lyckan, han kände icke längre hur eller hvar, bara att så här skulle det fortfara i timmar.

Någonting hvisslade förbi hans hufvud, och i detsamma slog en underlig skräll fram mot honom, och drog med sig ett dån af återljud från alla håll, som om de väntat och hvilat, och nu ramlade vid att ett stöd ryckts undan. Han förstod ingenting, men följeslagarna stirrade mot en punkt på Västerede-stranden, där ett litet blått moln steg upp och förtunnades i solen. »Någon sköt på oss,» sade de. »Det var nog Sven Olsson, stackarn. Orätt var det i alla fall,» tillade de saktmodigt.

Vild-Hussen kom ihåg det hat, han väckt emot sig, och nu gjorde det honom ondt.

»Oss tar ingen i flykten,» skrattade han, »och innan han hunnit ladda om, är det för sent. Men man skall få ångra det där en gång.» Och han stirrade framåt med ett mörkt och trött uttryck. Ingenting fick vara gladt här i världen, aldrig fick man glömma något. Det var som om det lilla molnet bredt skugga öfverallt.

Han väcktes af att roddarna brådskande svängde in mot stranden, han måttade med staken, för att hejda det, och ramlade vid stöten mot land. Han reste sig mot dem i ursinne. »Hvad nu, hvad tar I er till? Nedför, nedför hela vägen! Fram mot målet. Han I icke förstått?»

Men de pekade bara. »Den vägen far ingen af oss, och ingen annan heller. Se själf!» Han blickade ditåt. Framför dem låg Svarthällsforsen, lång och oöfverskådlig, ingenting hade den mist i häftighet, ty där var klippgrund. Den tycktes ännu vildare än förr med skogen bortrifven, så höga stränderna voro, och berget i långa mörka skikt och floar, naket och hårdt. I djupet kokade älfven, svart och gulskummig, icke en solstråle hann dit ned. Det var döden själf.

Han såg, att de hade rätt, men ville icke släppa tanken inpå sig. Att öfverge sin plan redan här, det var snöplighet, det var nederlag, det fick icke ske. Hellre ta hvad risk som helst, våga lifvet, som de pratade om -- hvad var det värdt, om man vek för hinder? Han tiggde och bad dem och lofvade dem halfva sin vinst, som skulle komma, hela vinsten, om de icke blottställde honom för denna skam. Men de voro orubbliga och förstodo honom icke ens. Blott ett kunde de lofva, att följa med till andra sidan forsen. Såg det bättre ut där, kunde man ju försöka ett tag igen. De voro icke villiga till detta heller, men tyckte sig vara bundna, efter han litat på dem. De buro åror och stakar med sig, i hopp att finna en båt, som de sade, men i tysthet menade de motsatsen.

Den vägen var den tyngsta Vild-Hussen någonsin gått. Hvart steg var ett steg från målet, hvart ögonblick lade tyngd på hans skuldror. Hvad tjänade det till att lefva för detta, hvad var allt hvad han uträttat med denna gapande lucka i? Det var nog så med allt; när det kom, då var det bästa borta. Hvarför hade han ödt sig i sådan oro jämnt och sprungit som en narr efter förhoppningar och rykten? Älfven röt i djupet under dem, den förstod honom och tog sin hämnd för hans öfverrumpling. Den skrattade åt människors makt, och den hade rätt, ty det var nog icke mycket bevändt med sådan.

När de hunnit förbi, funno de en båt, men älfven var fortfarande lika hotfull. Väl hade många grund försvunnit, men andra hade kommit i stället, desto farligare som man icke kände dem. Allting såg värre ut än förr, sönderbräckt och afskaladt, som det var, idel lera och sand utan en grön fläck, ett virrvarr utan ordning som en ännu ej färdigskapad värld.

Karlarna ville icke följa med, till och med half seger ville de ta ifrån honom. »Nej,» sade de, »detta kände de icke till. Det vore förryckt gärning.»

Då gjorde honom allt detsamma. I förtviflans mod skakade han af sig sin harm och sin nedslagenhet och blef den gamla Vild-Hussen igen, munter, slug och leende. Han såg ännu en gång sin väg ljus och lockande, där solen sken på ödeläggelsen.

»Så far jag ensam. På det viset botar jag på det som brustit. Här är det färden börjar, nu först blir det allvar af. Ingen har gjort den förr, ingen har drömt om den förr. Nu delar jag ingenting med mig, afundsjukan skall kväfva er en gång. Undan från donena, mitt är skeppet, jag räcker till både kapten och manskap. Så är det också bäst, om man skall uträtta något. Allt mitt har jag ombord, här och här och här» -- och han slog sig på pappersbunten, pannan och bröstet, »jag för det igenom.»

De ville icke låta honom fara, de kunde icke stå till svars med att låta en sådan galenskap ske. Men han slogs med dem, dref dem undan och svängde sin stake i krets omkring sig.

»Akta hufvena! Inte för att det vore stor skada på dem, men se upp för bulor! Hvad har I förstått om mig däruppe! Ingenting vet I. Älfven vet det, den skjuter rygg som en katt och fräser, men är mycket mer rädd än arg. Den har pröfvat på en del, och nu skall den få se mer. Farväl I och vänd om! Hälsa flickan där, Magnil, att jag far till kungen jag, till hafvet först, rak som en kung. Att kommer älfven öfver mig, tar jag liftag med den. Stryper den, så biter jag, jag tål inga hinder, och mitt drifver jag igenom.»

Han sköt ut och grep årorna, styrde in i snabbaste fåran och rycktes med, upphetsad af sinnesrörelsen och farten, vaksam och snabb med blixtlika lodjursglimt i ögat. En hvirfvel grep lömskt efter båten, ville vända den och hvälfva den. Men han betvang den, nästan utan märkbar ansträngning, och rycktes vidare.

De två männen stirrade efter honom, halft i häpnad öfver hans förryckta ord, halft i beundran öfver hans mod och kraft.

»En karl var det i alla fall,» sade de, när sista skymten af honom försvann bakom en holme, som stått mot floden och reste sig svart och härjad med sönderslitna träd. Det var som om de format hans eftermäle, där ovissheten tog honom. Båda voro de också säkra på att aldrig se honom igen.

Vild-Hussen satt i ett drömmande tillstånd i och med att han blef ensam. Faran tänkte han icke på, han visste, att den fanns där, men de rörelser han gjorde för att undvika dem blefvo mekaniska och omedvetna som en sömngångares. Af allt det yttre förnam han bara den ilande farten, luftens sus mot örat, stänket på kinden, skuggan af ting som gledo förbi. Han hade farit så här som gosse -- var det icke just nu? -- Varit mycket munter och ifrig att hinna fram. -- Var han det icke nu? Han var trött, hade varit upphetsad öfver något och skrikit högt, han visste icke hvad. Alltid på det sättet! Skulle man då jämt lefva så här, jagad och jagande, skulle det aldrig ta slut, och hvad var det frågan om?

Liksom en fallande människa hinner se hela sitt lif för sig under sekunderna från taket till marken, gledo på den korta färden fram till holmen alla hans år genom hans inre syn, snabbt och glimmande som spåret af ett stjärnskott i natten. All åtrå och all besvikenhet var där, alla löjen han lett, alla lögner han sagt, all kort triumf och lång möda. Rastlöst dref allting fram -- var farten i honom eller utom honom? Han visste det icke. Nu skulle han mot lyckan och hade mycket brådtom; det gällde att fånga och gripa, det gällde att vara först.

En svartare skugga än förut gled öfver honom, en rysning från ett kyligt drag. Han såg upp. Hvar var han? Holmen låg bakom, framför och rundt omkring honom ett fräsande svall af vatten som hejdades och reste sig öfver mörka grund. Ingen väg ut, ingen tillbaka. Det gällde icke längre lifvet, det gällde döden.

Då fick han all sin sinnesnärvaro igen, slängde årorna in i båten och sin drömmande dvala med dem, stod där lång och rak med staken i handen och hvar rörelse i sin makt. Hans hjärna var klar, och synen skärpt till det yttersta, han såg hvar klippa under skummet och stötte i dem som med ett spjut, han omfattade blixtsnabbt älfvens lopp och strändernas sönderslitna branter, solen och den höga himlen. Rätt fram, nästan hvilande på kullarna, låg ett tornadt och lysande sommarmoln, hvars drifvor togo form af okända och växlande ting liksom människors önskningar.

»Här är det, det skall ske,» tänkte han, »men först pröfva vi en dust.» Och han var hejdlöst och vildt munter. Nu visste han hvad han hade för sig och hvad han ville.

De första hvirflarna slog han sig undan, springande och balanserande under språnget, färdig, just där det behöfdes i den sista halfva sekunden. Han gungade högt på svallet, dök ned i dalarna, hela tiden skrikande ut sitt segerjubel ur fullt bröst. Det var en fiende han trampade under fötterna, ett hatfullt hjärta han stack igenom med hvar stöt, en redan slagen, han triumferade öfver. Men den gaf sig icke, den vred sig som ett vidunder i krampryckningar. Allt starkare blefvo skakningarna, allt högre gapade vågorna öfver båtkanten, allt tätare hotade klipporna. Just som han stött till en af dem, med musklerna ännu skälfvande af ansträngningen och bröstet vidgadt af glädje, kände han båten ryckas undan sina fötter och hvälfvas. Med vidöppen famn, likt en roffågel som skjuter ned på bytet, störtade han ned i det fräsande svallet och försvann, lamslagen och strypt. Båten vältrades ännu några gånger på lek, ibland på rätt köl, men halfdränkt och utan styrande vilja längre blef den ett rof för första hvirfvel och vräktes till sist på stranden långt därifrån. Mannen skymtade här och där, utan vilja också han, ledlös med långa lemmar och ansiktet blekt och sofvande. Honom bar älfven vidare med sig, än långsamt glidande utmed bottnen, där det var djupt, än lyftad högt i forsarna som ett segerbyte.

* * * * *

Ett par dagar senare var Jonas Pihl vid Indal, sänd med bref och bud från en handlande i Sundsvall till något af de förstörda sågverken. Han skulle öfver älfven, men som han ingen brådska hade och i färjkarlen fann en man efter sitt sinne, satte han sig bredvid honom på en ilandfluten stock och ringde med benen. Omsider märkte han, att det måtte ha försiggått något ovanligt där.

»Här ser för bedröfligt ut,» sade han.

Färjkarlen vände sin drömmande blick emot honom, glad att finna sin egen iakttagelse bestyrkt. »Ja det gör så,» svarade han. »Och här som _var_ så vackert, i synnerhet på andra sidan. Björkarna stod så ljusa, det var min glädje att se på dem. Hur jag nu sitter och ser, kan jag inte komma ihåg alldeles hur det var, men att det är borta, det är säkert. Jag hade färjan längre uppåt, stranden är inte kvar, och allt mitt gick på samma gång. Om jag nu bara kunde minnas det riktigt!» Och han stirrade dit igen.

Jonas Pihl försjönk också i drömmar. »Ja,» sade han, »tiden går, och man har ingenting kvar. Bäst att inte tänka på det, det bara flyter och flyter. Jag har också haft det annorlunda, men nu minns jag ingenting längre. Så godt är det.»