Part 8

Vild och våldsam hade älfven alltid rusat, men nu var den måttlös, förfärande. Högre än det högsta träd, bröt den fram, allt som låg under den var vigdt till fördärf. Holmarnas träd bräcktes af som stickor under en springandes fot, branternas skogar rycktes med som säf af vårisen, forsar trampades till döds och plöjdes bort, klippor lossades från rötterna och vrokos omkull. Lindorna skuros undan, och hölador och båtar hvirflades bort som barns leksaker.

Förbi Jerqvistle, Backbäcken, Sillre och Liden bar det af i nattens tystnad. Folket, som låg och sof i byarna högt uppe, väcktes af ett dån, som om åskan gick nära. De stirrade genom fönstren på den ljusa och molnlösa himlen och förstodo ingenting. Skräcken blef större genom det oförklarliga -- var domens dag kommen, ramlade världens grundvalar, föll man i den öde rymden? Skulle blixten fräsa fram ur lugnet, lika sällsam som ljudet, skulle allting förgås? Men innan de hunnit reda sina tankar, var dånet fjärran och borta, och de trodde, att de hade drömt och sjönko långsamt tillbaka i orolig slummer. De som bodde närmare och lägre, i spridda och fattiga små stugor åt älfven, kände golfvet gunga under sig och sängen flyta kring, och vadade ut för att söka räddning. De sågo hvad det var. Det var vattnet, men lika ofattligt var det hela för dem, och hvad som verkligen händt, förstodo de icke. De böjde knä i undergifvenhet inför det mäktiga och djupa, invid hvars bräddar de left sitt arma och tanklösa lif. Genom stillheten rusade älfven vidare, mil efter mil. Den skrämde upp tystnaden och förintade själfva det larm den väckte, den förintade allt. Jorden skakade, så att luftlagret kring hvart föremål rörde sig i ringlar liksom i hettan öfver ett bål, allt blef overkligt liksom en störd dröm, som stirrar mot vaknade sinnen för att i nästa ögonblick vika bort. Ingenting annat fanns till, än denna oemotståndligt frambrytande vildhet, en glimt af förfäran i den spöklikt bleka dagern, ett rullande dån och efteråt hvirflande och formlösa ting, likt skuggor af det som varit. Det var tidens flöde som tröttnat att rinna evigt i samma lopp. Nu reste det sig i uppror med hela den gåtfulla oändlighet, det kom ifrån, med alla seklers hopade och glömda minnen, och i ett enda skrik gaf det upp sitt väsen af otillfredsställd vilja och ej längre långsam förgörelsemakt.

Vid Indal väcktes färjkarlen af ett starkt rop genom fönstergluggen. Hvem var det som väckte sådana ekon öfver hans lugna flod, hvem ville öfver? Innan han hann tänka sig för, rann något vått ned i sängen. Han störtade upp och ut. Ett berg af vatten stod högt och rasade ned åt alla håll, vågorna flöto redan kring hans stuga och stall. Det var döden som ropat på honom, och den var redan öfver utan hans hjälp. Där var ingenting att göra utom att fly, ingenting kunde räddas. Det stod hårdt åt att komma undan, tätt i hälarna på sig hade han faran, där han sprang upp mot kyrkan. Väl på det torra och i säkerhet, såg han ut öfver sin annars så lugna och kära värld. Älfven var förvandlad, svälld öfver trädens toppar och så fullpackad af tusen splittrade och flytande ting, att man borde kunnat gå torrskodd öfver. Bakerst i vimlet lyste en brokig kropp, hans enda egendom, kokreaturet, ännu tjudradt vid lösa stockar från stallet. Färjan var också borta. Det tycktes honom, att allt var slut för honom. Men vågkammen var redan förbi, lyftad igen, där vägen blef trängre, och härjade vidare.

Ned efter Västerlaning, Kårsta och Arklo ilade den fram, skrämmande och förödande. Stränderna voro här lägre, ängarna skuros ut till hela sin vidd, och de gråa små ladorna föstes samman som får, dem vargen satt skräck i, och hvirflade med. Det såg ut som om älfven skulle mista något af sin häftighet, men hvar gång loppet blef trängre, reste den sig igen. Sist tog den såghusen vid Bergeforsen och knäckte dem som tomma skal, så bar det utför i låglandet. Där fanns det ej mer någon bestämd väg, allting öfversvämmades och böjdes. Och i hafsbandet, där döden så sakta brukade smyga sig på den tröttade floden mellan holmarnas gråa alder och vide, där röt den en sista gång ut sin vildhet i en jättestor, rullande våg, som långsamt dynade af ända mot hafvet. Där låg nu kringspridt och orörligt allt det byte älfven fört med sig, där tog det form igen och förödelsen kunde mätas af blicken. Det var hela skogar af dödade träd, ett helt slagfält af splittrade människoverk.

På endast några timmar var allting skedt, och den korta och ljusa sommarnatten hade hunnit bevittna det hela.

XI.

När man vaknade i Ragunda och gårdarna kring sjön, kunde man icke tro sina sinnens vittnesbörd. Hela den stora vattenytan var försvunnen; nu var där en öken af lera och sten, ännu fuktig och hårdt lysande i solskenet. Här och där i gropar sprattlade fisken ännu, annars låg den död öfverallt, som om ett enda notdrag tagit allt lif där fanns, och kastat det på platsen som ett värdelöst ting. Det såg höstlikt och dystert ut i den friska försommargrönskan, ingenting kände man igen, ingenting var som förr, hela bygdens hjärta hade upphört att slå. Midt i den forna sjön, som varit den ljusa vägen för alla och nu bara visade en svekfull gungfly, dit ingen vågade sätta sin fot, drog älfven fram. Den fanns kvar ännu, men den var förvandlad också den, gul och mörk, tjock som välling, arbetade den sig nedåt i bottnen, gräfde sig ständigt djupare, rastlös och ohygglig. Ingen visste hvar den tänkte sluta.

På hvar plats hade man att ensam göra klart för sig hvad som skett, ty det tog tid, innan grannarna funno stigar till hvarann, och när de kommo, bragte de blott nya olycksbud.

Gedungsen hade upphört att finnas till, intet dån och ingen rök steg upp där längre, den var död och borta liksom sjön och allt det gamla och kära. I sin blindhet hade man trott, att fallet var fienden, som det gällde att bekämpa, man hade rest sig mot skaparens ordning och tänkt pruta litet på hans makt. Nu fick man se, hur han förstod sig på skämt, nu hade man det hårda allvaret. En ny fors hade man förresten fått i stället, lika ful och hemsk, som den förra var stor. Där den gamla sjön börjat, och bara ett strömdrag i den ljusa ytan visat älfvens inlopp, där brusade nu nya hvirflar, och de visste icke hvad de ville, de åto sig med rasande fart in i leran och sanden, och hvar dag flyttade de sig ett långt stycke bakåt likt ett omättligt vilddjur som morrande ändrar läge, allt som det förtär sitt rof. Allting var förgjordt. Åar, som förr glidit lugnt ut i sjön, hängde nu plötsligt i luften och hade att gräfva sig nya lopp. Där blef jordras vid stränderna som begrofvo båtar och människor, ingenting var att lita på, ingenting stod fast och orubbligt. Folk från bygderna ofvanför, som icke hade en aning om hvad som händt, kommo roende utför älfven som vanligt och funno sig plötsligt i dödsfara. Nya strömdrag togo dem och ville rycka dem ned mot det nya fallet, de stodo midt i en förvandlad, förgjord och förbannad nejd.

Vid Jon Esbjörnsons begrafning samlade sig allt det tunga med tryckande makt, och man kände, som lade man en hel förfluten tid i jorden. I båt kunde han icke längre föras till kyrkan, på släpor drogs liket öfver skog och backar, man måste lyfta och bära det långa stycken. Trött var följet, när det hann fram, dyster och mörk stod hopen på kyrkobacken, och dystert ringde klockorna. Man afundades den döde, som sluppit se sin värld förändras, man prisade honom med ett vemod, som hade han varit den sista af sin art. Han hade alltid stått emot det nya påfundet. Han hade arbetat lugnt och fast efter sin vana ända in i det sista, utan att sträcka ut handen efter någonting annat än det som närmast låg redo, han hade fyllt sin plikt. Han var också ingenting skyldig nu, han ensam kunde sofva lugnt, där annars oron rådde.

Ty till råga på allt lupo nu ryktena in om hvad som händt nedanför Gedungsen, i den långa dalen ända ned till hafvet. Det var slag på slag. Hela byar hade mist sina ängar, hela holmar med allt hvad därpå rymdes voro bortsopade, fisket var förstördt öfver allt, kvarnar och såghus lågo i spillror och stora skogar hade ryckts upp med rötterna. Det, som stod kvar, var sköfladt, laxar hängde sönderslitna uppe i trädtopparna, sjögräs, lera och mjöla täckte och sudlade allt, icke ett strå stod grönt, icke en fågel hade sitt bo. Så långt älfven rann, var allt hvad människoflit åstadkommit under långa tider bortplöjdt, och folket stod tomhändt med tankar af hat och hämnd mot kortsyntheten uppe i Ragunda. Öfver land och rike gick snart ropet mot de fattiga bönderna som sökt bota på sitt armod och i stället dragit öfver sig en skuldbörda från allt hvad de själfva och andra mist. Hur de skulle göra rätt för sig och härda ut, det visste de icke, men det måste försökas ändå, det lofvade de sig själfva vid Jon Esbjörnsons kista. Det var ett hårdt prof och svårast att veta, hvad man först skulle ta fatt i, i all denna förvirrande mångfald af bekymmer och kraf. Och man vände sig mot den som orsakat det hela med sin harm och sin ovisshet.

Man fann honom vid groparna i sjön, håfvande upp den fisk som dittills ostördt sysselsatt sig med att äta upp hvarann, de större de mindre. Han var vid ett strålande lynne och skakade af sig all klagan, så att han var den som blef minst våt, han tryckte deras händer och klappade dem på ryggen, så att de blefvo hvita af fjäll.

»Har I varit med om ett sådant fiske förr,» sade han. »Det är för märkvärdigt. Kasta bara ut era nät, där jag säger till, och I skall få dem alldeles fulla. Det är skillnad mot förr, då kunde I fara sjön kring med utter och just ingenting få fatt i. Hvasa?»

De stirrade på honom. Ja, detta var verkligen sant, men, men ... Var det drift? Hånade han dem till på köpet?

Han lät dem ej få tid att tänka ut sina tankar.

»Ser I där! På samma sätt är det med skogen. Hvad har I fått ur den förut? Fällt en stock för att göra ett degtråg och till sist stannat vid en träsked som pojken i sägnen! Nu kan det bli något af, nu är vägen öppen. Det gick lättare, än någon kunde tro, inte sant, det är så att I knappt hunnit hämta er ännu? Gör er nu i ordning med nya don, och här skall regna silfver så tätt som fiskfjäll. Där ser I, hvad jag har gjort för er!»

Ja, det var nog sant, att det fanns fisk nu, och i morgon var den slut. Sjön var borta den, och kanske gick det på samma sätt med skogen, om man for vildt fram. Hvad hade man då?

»Ah, bah! I dag är det öfverflöd på fisk, då är det skäl att ta fatt på den. Inte sörja för morgondagen, den reder sig alltid. Skogen är också stor, och hvad gör det, att en sjö är borta, när det finns så många kvar? Den kan I få igen, om I sitter ned och gråter vid den, som Israels barn vid Babels älfvar. Då blir den salt till på köpet. Har I inte fått det som I ville? Gedungsen knäcker inte en sticka mer. Blir I rädda nu, för att det gått bättre, än någon anade, mer än kanske jag? Skall man klaga som friaren, för att han fick allt hvad han ville med detsamma?»

De kunde icke bli kloka på honom. Skämtade han eller var han förryckt? Och all den skada han ställt till, föll den nu icke på dem? Från Västerede kräfde man redan sitt hö, som där var papper på. Och sedan allt annat, hela dalen nedåt. Det strömmade i detta nu skrifvelser in till landshöfdingen, öfverallt höll man skadesyner, siffrorna rullade upp mot Ragunda i en flod, lika förfärande, som den man sändt ned därifrån. Hvar skulle man ta pengar till allt? Man fick gå från gård och grund, och det räckte ändå till ingenting.

Å det, det skrattade han bara åt. »Det påstås ju verkligen, att några träd skall ha knäckts af där nere. Såghusen lär också ha blifvit ruskade. Men hvad rör det oss. Vi bygger en såg häruppe, så får man köpa plank af oss, värre är det inte att bota. Skrifvelser, papper! Har I aldrig haft att göra med lagsaker förr? Det tar tid, allt sådant där, skall jag säga er, och jag har haft göra med dylikt, till ringa nöje hittills för resten, men utan att just förlora något på det. Det skall skrifvas med så mycket krummelurer, och så fint och vackert, och när det är färdigt, så har han glömt en prick eller inte sandat på bladet. Då står man där, och allt måste göras om igen. Lita på mig för det, ingenting få de af oss, om det sköts ordentligt. Hade de stämt älfven i tid, det kunde så vara, men stämma oss efteråt, det gagnar ingenting till. Saken är för stor och vidlyftig. Tiden har förändrats, och bönder kommer ingen vart med mig.»

Den tröst, de på detta viset fingo, var af blandadt värde. Vild-Hussen kunde man tilltro hvad som helst, efter hvad han visat sig förmå, men de fingo själfva en känsla af osäkerhet inför honom, som tog allt större mått. De hade fått en herre i huset, och ingen visste riktigt, hvad han menade. Långsamt hade han tagit väldet öfver dem, först i vanan att befalla vid arbetet, så allt vidare och vidare. Efter den stora katastrofen hade han blifvit alldeles öfvermäktig, och där han nu stod, leende och slug och ensam munter bland alla de nedslagna, vågade ingen ens tänka sig, hur det skulle sluta. Och hans verksamhet fördubblades, han var öfverallt på vägar, dem han ensam fann och snärjde med sina papper och sina förtäckta planer. Nu var man helt och hållet i hans händer, ty skulle någon reda ut härfvan, var det han. Han fordrade lön för det, inte mycket, bara sjön som inte längre fanns, bara ett stycke värdelös mark af hvar och en, och så del i skogen. Man var redan inne i det, och man kunde ingenting neka, ty for han sin väg, då var ruinen där. Och alla nackar böjde sig inför det oundvikliga, och framtiden låg i tryckande oro, och Vild-Hussen var kung öfver ett tuktadt och lydigt folk.

Det njöt han af, och han var en godmodig och skämtsam monark, hvars krafttag alltid doldes af en hjärtligt uppmuntrande klappning. Han hade aldrig njutit af lifvet som nu, och aldrig känt sig så ung. Endast en sak började trycka honom. När det blef klart för honom själf, hvad han uträttat, hvilket buller och larm, han väckt, och hur hans rykte flög ut öfver landet, kände han det enformigt att sitta där i det stilla, som stenen ligger i lugn på bottnen, medan ringarna breda sig efter dess fall. Han började känna martyrskapet af mänsklig storhet -- hvad var den värd, om man bara hade smått omkring sig, och ingen kunde uppskatta den? Att hålla till bland sura och fattiga bönder, medan hans namn bredde sig från älfdalen, där intet annat nämndes, söderut, förbi Sundsvall, hans misskännelses ort, och säkert ända till Stockholm bland höga herrar och vederlikar, det var hårdt. Det borde smidas, medan järnet var varmt, han borde ut i stora världen och lufta sig. Nödvändigt var det till och med, ty han behöfde pengar för att få skörda fort. Dem skulle han säkert med lätthet kunna skaffa sig, om han kom nu, innan bullret hunnit lägga sig, och visade, hvad han var, och hvad han gjort. Det största fall i hela landet hade han lagt bart, alla forsar ända till hafvet hade han plöjt upp, som ryktena sade. Den vildaste älf hade han gjort tam. Han var en stor man, han kände det mer och mer. Men man fordrade mycket af en sådan. Han skulle ständigt slå nya slag. Upprepade han sig, var det slut, och då var han bara en af många. I förvåning måste han komma, liksom förvåningen gått före honom, bondskjuts dög icke för en sådan.

Hans plan var lätt funnen, men han höll den hemlig, så att ingen skulle stjäla den, han började bli misstrogen nu, när han fått så mycket att vakta. Han genomtänkte den och formade ut den, han njöt på förhand af den, han började bli stel i nacken i känsla af hur mycket den bar på. Och när tiden snart nog var inne, skred han till verkställighet.

XII.

En morgon tvättade, kammade och rakade sig Vild-Hussen med mer än vanlig omsorg, ty afgörandets stund var inne, och han skulle företaga sin färd. Sina bästa kläder tog han upp ur kistan, där de legat obegagnade under tre år, liksom alla de finare sidor af mänskligt lif, hvilka han en gång tillägnat sig och låtit förfalla i glömska af brist på användning för dem. Det var med oro han nu granskade dem, och han fann många brister.

Både rockan och knäbyxarna hade fått liggsår af sin långa instängdhet, de luddade sig i kanterna, och en och annan mal fladdrade ut ifrån dem som ett tydligt intyg om hur glansen gått. Sidenvästens blommor hade gulnat liksom all annan förgängelse om hösten, strumporna behöfde stoppas, och skorna voro spruckna af brist på smörja. Själf hade han också nötts af årens vedermödor och missräkningar, det kunde han se i sin lilla spegelbit, som på närmare håll var ärlig nog, men nekade sig till helhetsintryck, hur långt undan man än höll den.

Han behandlade allt med vemodig respekt, ty det hade ändå varit otadligt en gång, och botade bristerna med ömhet. Plaggen borstade han omsorgsfullt och höll dem öfver ångan af grötgrytan i köket, för att ta ut vecken. Lädret gned han noga in med osaltadt smör, och äfven sitt hår gaf han en ringa tillsats af samma slag, efter han icke hade någon pomada. Värst var det med hatten, som blifvit ett sorgligt formlöst, tillplattadt ting, sedan den sist satt på hans hufvud, men äfven den blef genom tålamod betydligt bättre, och resten fick ersättas af den käckhet, hvarmed den bars. I alla fall hade han gjort hvad han kunnat, och mer borde ingen begära.

När han var färdig, spände han om sig en värja, som han vid någon af höjdpunkterna i sin växlande bana förskaffat sig, och trädde ut i köket till de andra, för att se, hvad verkan han gjorde.

Framgången var fullständig, och ehuru han aldrig förr känt en sådan leda och ringaktning för sin omgifnings tarflighet som nu, kände han sig ändå uppmuntrad af den beundran som mållös stirrade i allas blickar. I synnerhet barnen blefvo glada som om de fått något själfva af att bara se på honom, det var tydligt att åtminstone där i trakten aldrig förekommit något så grant. I och för sig betydde det icke så mycket, ty bygdens helgdagsdräkt, blårock, strigbyxor, stuttstrumpor och näfverskor, var enkel nog, men häpnaden visade också, att man var långt ifrån hvarje jämförelse med dem. Han spände alltså ut bröstet i sinnesro, medan han fann tillfälle att gå rundt om för att visa sig från alla sidor och frikostigt ge så mycket ögonfägnad som möjligt.

»Hvart skall Hussen ta vägen,» frågade bondmor. »Han tänker sig väl aldrig ut och fria heller?»

Vild-Hussen log, utan att låta några fördystrande minnen väckas.

»Kanske det också,» svarade han, »så där i förbifarten åtminstone. Tror mor, att man skulle svara nej åt mig då?»

Det hade hon mycket svårt att föreställa sig, om hon dömde bara efter ögonen. Ståt var alltid ståt och värdt mycket, men karlen var ändå hufvudsaken, och denne förstod hon sig aldrig riktigt på. »Det är nog svårt att veta det,» utlät hon sig försiktigt, »det beror på, om man kommer i rätt stund.»

Och Vild-Hussen blef icke förolämpad öfver tviflet och ännu mindre nedslagen. »Det gör nog så. Man måste sätta sig i respekt först, annars går det galet. Förresten är det inte därför jag ståtar, jag har längre och viktigare färd än så. Jag tänker hälsa på kungen.»

Han njöt af den öfverraskning, han väckt. Det ordet gjorde bättre tjänst än någon olja att ge glans åt hans förlegade prakt, och nu fann han den själf rätt försvarlig. Till och med husbonden visade, att han icke var okänslig för den. »Det är lång väg till den herren,» sade han och förlorade sig i tankar på den. Det tycktes honom han måste sitta någonstans i fjärran på ett högt, högt berg, och han kände ännu djupare bekymren och fattigdomen omkring sig. »Det är lång väg dit.»

»Så det nöter på finheten menar du. Därför väljer jag också en annan led än den vanliga, ty man bör inte vara dammig där. För kungen är ingenting godt nog; man tar hvad man har. Hatten är det mest bekymmer med, men därborta hålles den alltid under armen. Med armbågen krökt, så här!» Och han gjorde så och gick fram och tillbaka i stugan med afmätta danssteg, för att öfva sig till audiensen och visa, hvilken hofman han redan var. Barnen höllo på att glida af bänken i stelryggad respekt, och pigan blygdes för att hon låtit kurtisera sig af en dylik man. Kattungen trodde det var fråga om lek och kilade fram. Vild-Hussen var segerviss och lycklig.

»Hm, hm, man finner på så mycket. Och hvad skulle du göra hos kungen?»

»Bara tala om för honom, hvad som händt, och hur man gnäller öfver det här. Då skickar han mästerman hit och kurerar er alla för hufvudbry. Ha, ha, tror du inte det blir mellan oss, hvad vi två säger åt hvarandra?»

Han brann af otålighet att få säga det redan nu och slå med häpnad öfver sitt lugn, och sin djärfhet. Denna stund stod för honom jämnt i alla enskildheter. Han skulle visa, hvad han var för en man, och hvad han kunde uträtta, lägga fram sina tusen idéer, som kväfde honom, skaka af sig allt som hittills bundit, yppa hur man misskänt honom och handterat honom hårdt, vinna fullständig upprättelse och seger. Men bonden afstod från att ens föreställa sig ett möte mellan sådana män, ty han kände sin plats och sin fattningsgåfva.

»Och hvad är det för ny väg, det är frågan om?»

Vild-Hussen stannade och hans lustiga fåfänga gled af honom. Hans ögon lyste icke blott af den vanliga lifliga slugheten, men af en ny flamma, upphetsad, orolig och obestämbar, halft förryckt i sitt mod.

»Nedför älfven i båt, så lång den är, hela vägen ända till hafvet, kanske längre.»

Det gaf ett ryck i åhörarna. Detta förstodo de, och de glömde allt det andra.

»Det tänker du väl inte på? Den bär mot döden, den vägen, och har alltid gjort det. Ingen har ens försökt den, ingen har tänkt på den.»

»Just därför gör jag det. Det är inte heller den gamla älfven det gäller. Nu är alla holmar borta, alla forsar undanröjda. Det gjorde den stora floden, det har I väl alla hört? Nu är det bar och jämn väg. Det har ingen tänkt på ännu, ty ingen tänker mer än jag. Det har man inte reda på därnere, man har bara hört om några båtar och bodar som slagits sönder. Att en hel bygd blifvit öppnad, det förändrar saken litet, det skall jag visa, så att ingen kan neka till det. Jag har tagit reda på allt och vet hvad jag gör.»

»Men Svarthällsforsen är kvar. Troligen flera än den.»

»Kvar ja, älfven är också kvar, annars ginge det inte. Men allt är tamt nu, allt är förändradt.»

De varnade honom ändå, men han ville icke höra på dem. Tanken hade så bitit sig fast i honom, att han icke kunde lyssna till annat. Hans säkerhet gjorde dem äfven villrådiga, ty hvad hade han icke hittills visat sig förmå!

Men där han gick omkring och bestyrde sina sista tillrustningar, pratande, skrattande och full af hopp och djärfva påhitt, kände de medlidande med honom. Hvad var det för oro som jäktade honom jämt, hvarför var han olika alla andra? Det var som om älfvens vildhet farit i honom. Kring den hade hans tankar alltid sysslat, han kunde icke lämna den, och nu drogs han bort med den.

När han tog afsked, var det breda ärliga handslag han fick och ärliga tunga blickar med förlåtelse för allt hvad han dragit öfver dem. Ingen tänkte annat än på honom. Han kände sig mot sin vilja litet rörd däraf.

»Nå, skall jag inte hälsa kungen ifrån er? Är det ingenting I behöfver?»

»Säg honom, att vi ha det svårt och få det värre. Hjälp lär väl ingen ge oss, om vi inte själfva ta i. Vi skall också göra vårt bästa, och vill han så tänka på oss, så blir det väl välsignelse till slut.»

»Det låter ju, som var det själfva Gud fader, I hälsade till!»

»Om så blir, så säg honom detsamma.»

I denna aflägsna trakt hade man ännu kvar känslan för kung och öfverhet som ett nästan religiöst begrepp, »kronan», var som fjärde personen i gudomen. Man såg mot dem allesamman lika enkelt barnsligt och undergifvet.

Vild-Hussen ryste till för det dystra förebudet och hela detta opåkallade allvar, men skakade det genast af sig.

»Åt era barn skall jag ha socker och grannlåt med tillbaka,» sade han, »allt hvad I nånsin önskar. Åt alla skall jag ha något med, lita på mig. Här skall bli andra tider, när jag kommer igen.»