Part 6

»Hvad skulle det vara,» sade han, »vi äro ju desamma som förut. Öfver mig har ju ingen af dem något att säga. Tvärtom» -- och hans ungdomliga oppositionslust reste sig munter och modig från altarkransen -- »tvärtom trampar ju jag på dumma fördomar. Skulle en tidens son låta sig skrämmas af sura miner? Det ser icke så ut rundt omkring i världen.» Men han talade fortfarande något dämpadt för ställets skull.

Magnil såg på honom rakt och forskande, medan hon reste sig upp från golfvet.

Han följde henne i rörelsen och ville fortsätta ut, viss om att vara vältaligare där, men hon grep hans hand och höll honom fast.

»Tänk efter,» sade hon, »tänk riktigt klart! Det har _jag_ gjort, jag har inte sparat mig. Om jag följer dig -- du har ingen plats för mig nu, men du kan ju få en -- jag passar inte där. Jag blir densamma som nu och alltid, men du kommer att se på mig annorlunda, liksom de andra. Icke sant?»

Han försökte tänka, men lyckades icke väl. Magnil, det var ju Magnil, sjön, skogen, vattnet vid brunnen, suset i furorna och den underliga natten som icke var någon natt. Aldrig skulle han glömma det, men lösrycka henne därifrån, det gaf ingen bild. Bara en ängslig längtan och ett fastklamrande vid minnet.

»Du ser,» fortsatte hon, »det är icke meningen, och jag vill inte heller. Jag skulle blygas, som om jag vore naken, därborta, och jag har ingenting att blygas för. Och om du stannar här -- jag har jord, och det kan bli ett hem, men möda tar det, ty här får man ingenting på lek -- då passar inte du. Du är god och tror allting om så godt, hvar sommar lefver du upp för mig. Och om vintern gömmer jag dig väl i minnet och nickar åt dig, när jag behöfver något ljust. Men inte kunde du stanna här.»

Han rodnade mörkt, och hans vekhet steg mot ögonen och gjorde dem fuktiga. Han stod som en man vid en rämna i isen, oupphörligt spände han viljan till språng, men hvar gång höll hennes blick honom tillbaka. Och rämnan emellan dem blef bredare under dröjsmålet. Han fann icke ett ord och blygdes bittert däröfver.

»Du tar ju allt mitt mod ifrån mig. Hvarför gör du så?»

»Därför att jag har tänkt och sett. När jag fick ögonen öppnade nyss, såg jag hur allting är. Hoppet är hälften lögn och hälften fruktan, det är för barn som inte orka bära tungt. Här har jag ofta lärt det ändå, och hvar gång fann jag, att jag räckte till för mycket mer.»

Hon blickade upp mot taket och de kalla murarna och predikstolen; där dröjde hon som om hon lyssnat. Så var hon hos honom igen.

»Ser du, det här är kyrkan för vår gud, här bor han, här hör man honom. Sju månader af året ligger snön hög, man kommer just ingenstans, man sitter i bekymmer. Fattigt är det ofta, och man undrar ibland, hvad det skall tjäna till. Så samlas man här, man ser sina grannar och söker att tänka godt om dem, man kommer ihåg, att man har en själ. Den har man att svara för om också icke stort annat. Där står en präst och talar, ibland förstår man och hör på honom, ibland inte, men någonting annat hör man alltid. De stenarna där i muren har folket släpat hit, då det var ännu färre och fattigare än nu, de ha lagt dem på hvarann och riktat med lod och snöre. Rakt skulle det stå, fast skulle det grundas. De ha prydt med det bästa och vackraste, de kunnat finna på, och när träet börjat multna, har man gjort om det bitvis likadant, som det var. Det var riktigast så, och oförändradt skulle det stå genom tiderna. Det är inte gladt att se på, man tänker inte på lyckan här, och det är inte heller meningen. Att göra det man måste och ha lof att dö, när man inte kan mera, det är meningen. Det fordrar vår Gud af oss i allt hvad som talas och sjungs här, först och främst det, innan vi få lyssna till det andra. Jag har gått hit ensam och hört det ofta, hört bara det, och ändå gått rakare och gladare härifrån.»

Olof-Gabriel kände icke längre igen henne. Var det bottnen i hennes tankar, som tycktes så lätta och friska? »Hvarför har du gjort så? Hvarför talar du så här? Du var inte så förut.»

»Då hade jag glömt det -- nästan. Nu minns jag igen och ser det klarare än förr. Men du vet då inte, hvem jag är? Du har aldrig hört, hvad jag har att göra med kyrkan här.»

»Hvad skulle det vara? Nej.»

»Där på predikstolen» -- hon pekade och såg ditåt så fast och länge, som om hon sett den hon talade om -- »stod den man, som är kyrkans mörkaste minne. Han lefde för hundra -- hvad vet jag -- hundrafemtio år sedan kanske. Det var min stamfar, Olof Claësson Ram. Namnen på de andra har ingen gömt, de gjorde sin plikt och nu ha de ro, men han får det aldrig. Landet var då sedan en mansålder kommet under svenska kungen, och inte med sin vilja, men han var född svensk någon annanstans ifrån. Det var krig, och han inlät sig med danskarna och drog traktens bönder med sig. Hvad han menade, vet jag inte, det är inte heller så mycket honom jag tänker på, fast han bragte släkten på fall, och mig, där jag nu är. Men hans hustru, ingen vet hvad hon hette, for till Stockholm, när förräderiet var upptäckt och domen fälld, för att tigga nåd. Det var midt i vintern. Hon träffade kung Karl, den elfte var det. Det lär ha varit en sträng man äfven annars, och förrädares släkt såg han inte blidt på. Han hade håret stort, som han däruppe, son var det visst, och ögon som blixtar under det. Han trampade af och an i salen, utan att ha tid att ens höra på -- så har berättelsen gått till mig -- och i alla hennes ord skar hans tramp in som en yxa mot blocket. Han var trött och blek, det var midt i kriget, och oron var stor. Han gick, som om han vandrat så sedan kvällen förut och räknat sina steg. Gång på gång befallde han henne att gå, men hon gick inte. Inte heller kröp hon efter honom, hon reste sig upp och stod rak och bad inte mera. Hon talade om den själ, han hade makt öfver en liten tid, och barnen, dem hon skulle svara för. »Jag skall göra mitt,» sade hon. »Skall jag nu lära dem, att Gud gett nåden, och du, kung Karl, du trampar den under dina stöflar?»

Då stannade han och såg på henne. »Gud har nog nåden,» svarade han, »men han vet bättre än jag, hvem han ger den åt. Sträng är han också. Men tag honom då!» Och han gick att skrifva under papperet.

Där stod hon alldeles hvit, lyckan gjorde ondt, och hon kunde ha fallit ned död. Men hon hade mer att tänka på, ännu var det inte färdigt, och hon höll sig uppe. Nu var det en så liten bön, att den knappt kunde nekas.

Det hade tagit lång tid, innan hon fick se kungen, många trappor hade hon nött för det, många plankor hade hon böjt knä på och kysst många hårda händer. Hon hade stått i snön vid landsvägar och gator, där kungen sprängde fram i sin vilda fart, hade kastat sig in i hästvimlet och släpats med och ridits kull. Blott på det viset hade hon slutligen nått fram till honom, och veckorna hade gått. Nu var det bara tio dagar kvar, tills domen skulle ha fullbordats. När hon fick papperet, sade hon: »Nu är det bara ett, kung Karl. Nåden har du gett mig, och välsigne dig Gud för det, nu är det en liten bön kvar. För att jag skall hinna fram till Rödö på tio dar, måste man göra allt för mig på skjutshållen. Som en kronans kurir måste jag fara, och det vill du väl låta mig få, efter det är din vilja jag utför?»

Då blef hans mun hård som järn. Rörde man vid kronan för den kungen, då rörde man hans samvete som inte visste hvad miskund var.

»Du kan din lära illa, så prästfru du är,» svarade han. »Nåden, den finns nog för alla, men det hör sinnet till att ta upp den i sig. Jag har gjort mitt, gör nu ditt, visa hvad där är i dig! Härifrån till Rödön på tio dagar, det blir din sak, det hinner du också. Låt oss se!» -- Och han räknade; han kände till skjutshållen. »Det är knappt, men nog. Far som Jehu, Jehosafats son! Hinner du fram, så lycka till med din skatt, hinner du inte, är ingenting förloradt. Skulle jag ge ut ens ett pund hö, ett rundstycke för att hålla yxan från en förrädare?» Och han var nära att slå henne vid tanken. »Hvem ger mig igen det, hvar får jag medel att hålla mitt land uppe i slapphet och förräderi? Ge tiggarn bröd, och han vill ha ost till. Om jag hade vetat detta, hade du ingenting fått. Tjut och gråt nu bäst du vill, men icke här.»

Men hon grät icke, hon hade inte tid till det. Hon såg in i hans ögon för att se, om han sagt det sista ordet, hon tänkte på sin Gud i den kyrkan, där vi stå, och hon böjde sig och neg.

»Tack för din nåd, som den är, kung Karl,» sade hon.

Och hon sprang, så fort hon var utom dörren, medan hon stoppade papperet i barmen, sprang till härbärget, fick en häst och gaf sig norrut.

En sådan färd, som det blef! Det hade varit mycket snö, våren var sen, och nu smälte allt. Vägarna voro halfdränkta, isen på älfvarna hvarken bar eller brast. Ingen släppte godvilligt ut sina hästar, ingen ville våga sitt lif som körsven. Hon hade inte ens pengar nog att betala det nödvändigaste. Så fick hon betala med sitt lidande och sin skam. Tigga, gråta och falla på knä för hvar fattig liten bit närmare målet, säga hvem hon var, och hvad det gällde. Då svarade man ofta med hån och skymf; hvem vill göra något för en förrädare? Och hon fick mjuka upp deras tröga hjärtan och tankar, tills de förstodo, att människors barn måste hjälpa och förlåta hvarann. Och under detta tiden som gick, oersättlig, bortrånad från det enda viktiga, och snål och karg, när hon ändtligen kom i väg, ringande öfver henne, hvar bjällerklang en dyrbar sekund, som rann bort, hvar tystnad en evighet. Ingen sömn dessa tio nätter, ingen ro. Antingen tvungen hvila som kväfde henne, eller också ute på färden, alltid samma tanke; hinner jag? Hinner jag inte? Det lär vara skogar hela vägen därifrån och hit, backe upp och backe ned. Dag och natt släpade hon med sig liksom länkar i en kedja, och länk efter länk brast och blef borta, men ännu tyngre var resten.

Till och med det enda hon hade kvar, hennes lidande blef nedsöladt för henne. Hon hade släpat det i smutsen i alla hållstugor, det blef en tom läxa som hon repade upp, och hon hörde sin gråt utan att ha medkänsla, piskade på sig själf som en slutkörd häst. Vid landfästena på älfisen fick hon brottas med skjutsdrängen, för att han inte skulle vända om. Så ned i det våta, och kölden fick torka henne. Men hon kom framåt fort nog, hon skulle hinna i tid, hvad gjorde så allt det andra.

Den tionde dagen stod hon vid Rödöns färjsund. På andra stranden stod det folk samladt i ett svart myller och i midten något rödt, det var blocket under klädet. Vattnet gick öppet, och färjkarlen var på andra sidan för att se på. Hon ropade på honom och svängde papperet i luften och skrek: 'Här är nåd, håll inne! Här är kungens ord, håll inne bara ett ögonblick!' Men ingen gaf akt på henne, ingen vände sig ditåt. Hon såg en rörelse i hopen, och bilan svängas och falla.

Då sjönk hon på knä i stenarna och bad för mannens själ, det var nu allt hvad hon kunde göra för honom och hela lönen för hennes färd. »Herre, herre,» bad hon, »du är sträng och stor, du vet bäst, hvad du ger dina barn, nu ser jag din vilja. Jag har gjort mitt yttersta och mer. Hit har du fört mig, som genom ett under, längre skulle det inte gå. Hjälp mig nu att stå rak igen och bära det oundvikliga!» Och hon stod rak, hon tiggde icke mera och sade ej ett öfverflödigt ord. Liket fick hon, det behöfde nu icke begrafvas med de andra, det var hennes, och det var hon stolt öfver.»

»En alltför gruflig historia,» sade Olof-Gabriel med bröstet tungt. »Berättar man den här, har du hört den nyligen?»

»Å nej, här är den visst glömd. Bara brottet kommer man ihåg. Som barn hörde jag den, och jag har aldrig talat om den förr, men tänkt på den ofta och mest här. Den har gått i arf i släkten. Den förtäljes, när man mister sitt bästa. När mor dog, var det fars tur att sända den vidare. Han följde henne snart efteråt.»

»Och hvarför ger du den åt mig?» Hans ögon tårades och rösten skälfde. Han talade fortfarande dämpadt.

»Därför att nu var det min tur. Jag har sagt farväl åt mitt. Jag får ingen vidare att ge den berättelsen åt, och så godt är det.» Hon såg omkring sig till afsked. »Ensam kommer jag inte mera hit, för nu kan jag inte längre få nyckeln. Jag behöfver det väl inte heller, nu är jag inte barn mer. Man skall inte drömma om lycka, det är inte meningen, och det är gagnlöst göra. Man skall göra sin plikt, blefve den än så tung som hennes där, jag vet inte hennes namn, men jag ser henne ibland under orgelläktarn, man skall bära allt som kommer, liksom hon. Karg var den nåd hon fick, all sin kraft satte hon in på den, men när den brast, var hon ändå inte slut. Hon födde upp sina barn och vann heder igen åt sig och dem.»

»Men är nu detta ett afsked, Magnil. Jag förstår inte hvarför. Du har tagit tankarna ifrån mig, och jag ser ingen väg just nu, men därför är det ju inte . . . Hoppet, hvarför skall man släppa det? Är det ditt afsked?»

»Man hoppas på det som kan nås, och det kan svika ändå. Man ljuger icke för sig, klart måste man se. Hvarför vacklar du på stämman här och hviskar, och jag kan tala högt? Jag känner det lif jag är född att lefva. Jag tänker det är sig likt mest öfverallt för det flesta, tomt är det inte. Afsked -- nej, om du inte vill. Jag har ju sagt det, du kan söka upp mig, den lilla tid du stannar, men det är afsked från hvad du varit för mig. Det får inte komma igen.»

Han fann intet svar gent emot denna ton. De följdes ut och äfven ett stycke längre. Där grep hon hans båda händer, höll dem fast, så att han ej skulle komma närmare, släppte dem efter en lång djup blick och gick för att styra om sin flyttning. Han stod som ett öfvergifvet barn, kölden låg ännu tung öfver honom från kyrkoluften och hennes ord med dess genljud från uråldriga tider af stolt resignation och oböjlig kraft.

VIII.

Magnil hade räknat rätt, att hon skulle bli gärna mottagen i Lien. Gamle bonden, Jon Esbjörnson, låg för döden, och man var glad att få någon hjälp. Icke att han gjorde mycket besvär, han låg stilla och stirrade i taket och hade knappt flera behof nu, än när han var frisk. Men någon ville man ändå alltid ha sittandes i stugan på vakt, och på det viset kräfde utesysslorna lätt ett par nya händer.

Det gick jämnt och lugnt nedför med honom. När ett par dagar hade gått, sände man efter herr Daniel, och han kom och talade, som han skulle tala, och gjorde sina frågor, och den sjuke gaf sina svar. Han hade ingenting att ångra, en ärlig man hade han varit, han hade arbetat så länge det fanns kraft i honom till det, nu orkade han icke längre, nu kunde han så gärna gå. Han hade icke gjort någon orätt, så vidt han kunde minnas, han vände sig utåt och letade ängsligt i de närvarandes blickar. Först mot hustrun, men hon skakade vänligt på hufvudet.

Å nej, å nej! Unga hade de kommit samman, mycket lyckliga hade de varit då, hon mindes det nu så klart, fast hon icke tänkt på det på många år, kanske knappast sedan det skett. Möda hade de haft nog af, men det skulle ju så vara, och nu var alltsamman kärt för minnet.

Som hon såg på honom genom tårarna, blef för hennes gamla nötta ögon hela bädden liksom kringfluten af en ljus dimma, hvari hans ansikte lyste. Var det skenet från bröllopsståten för längese'n, var det alla de gångna årens tysta goda vilja, som dolts under knapphet och stränghet, men nu bröt fram? Å nej, nu såg hon, det var en liten tunn låga, som flyttade sig från hufvud till fötter, det var »Vården», som visar sig när någon dör. Det betydde också, att nu tändes det eviga ljuset i himmelen, och hon såg det lugn, tills hon ingenting mer kunde se.

Den döende vände sig mot sönerna. »Har jag varit en god far för er,» frågade hans ögon.

»Det har du varit,» svarade deras blick. »Du tuktade oss, när det behöfdes, du lärde oss arbeta från det vi voro små, själf gick du alltid först. Mark har du brutit, vi skola bryta den vidare, gård har du byggt, vi skola resa den högre, en man har du varit i nödår och blidår, vi äro också män.»

Hans blick gick bakom och förbi, som om den letat någon, men han mindes icke hvilken. Han måste hålla sig fast vid det närvarande, ty utom det tog oändligheten vid. Han gick till tjänarna, samma fråga, samma svar: »Du är oss ingenting skyldig.» Och alla sågo de det tunna och vandrande ljuset och visste, hvad det betydde.

Då vände han sig till prästen igen, och prästen läste för honom den långa bönen om dödligas brister och hopp. Han sade tydligt efter hvart ord. När det var slut, tog Herr Daniel afsked, ty honom som alla tycktes allting färdigt. »Det dröjer icke länge,» sade han, och han vinkade Magnil med sig utom dörren.

»Jag har tänkt det förr, Magnil, men starkare träder det för mig nu, att du blifvit beskylld med orätt. Du bör icke lasta skuld på oss, du bör komma igen. Du förgick dig också, och du borde tänka dig för.»

Men Magnil tackade honom blott. »Jag klagar på ingen,» sade hon, »men jag ångrar heller intet. Där var inte min plats.» Och därmed var ingenting vidare att säga.

När hon kom in, var det alldeles tyst i stugan, endast den sjuke skakades af häftiga rysningar som blefvo till en sakta kvidan. »Det är döden som går öfver hans graf,» tänkte alla, »det är det han känner. Den går och pröfvar och pröfvar rastlöst och så lägger den sig där och väntar på honom. Då blir det slut.» Ty som allting annat i världen ägde äfven döden sitt eviga väsen och sin mytiska tillvaro. Man kände nu icke mycket, ty man stod inför en afgjord sak, och det hade varit gagnlöst att tänka; man bara väntade. Man skulle också vara tyst för att icke skrämma Vården. Dörren gick upp, och där kom ännu en in. Det var Jon Esbjörnsons dotter. Hon var gift sedan långt tillbaka, mot hennes vilja hade det skett, ty hon hade hållit af en annan, men faderlig myndighet hade tvingat, och hon hade lydt. Det hade gått väl nog, som ofta sker, men hon hade något knäckt och trött i sitt väsen och log aldrig. Nu kom hon från sin gård, hon visste, att det var fara hemma, men icke hur nära den stod.

När hon såg dem alla så stilla och begrep, att det var slutet, trängde sig allt det som hållits tillbaka under åren fram i hennes minne. Lyckan, som hon trängtat efter, det fattiga hon fått i stället, den kufvade sorgen för längesen, fadern som hon hållit af, kampen att förlåta honom. Det blef icke till ett skrik, ty sådant var hon van att betvinga, men en vinslande jämmer, som från ett slaget djur.

Alla ryckte till och riktade blicken varnande och förebrående mot henne, men fast hennes läppar genast slöto sig stramt, var det för sent. Den döende hade vändt hufvudet utåt och sett henne och förstått, och nu kommo alla ihåg, hur han letat någon förgäfves nyss. Hans ögon sporde samma fråga som då, men ängsligare, osäkrare på svaret, och de fingo ej heller den blick de väntade tillbaka.

Och nu visste alla, att slutet icke skulle komma så snart. Det ljud, som sprungit ur hennes sårade inre, hade »brått Vården» och från och med nu var den osynlig där, och ville icke lyfta sig som flamma; dödskampen skulle bli lång och svår.

Hela natten och hela dagen och natten därpå låg Jon Esbjörnson likadan. Han kunde icke lefva, och han kunde icke dö. Dottern satt ständigt inne, och de andra gingo och kommo, som sysslorna tilläto. Det var ingen som förebrådde henne hennes oaktsamhet, men själf satt hon bara och tänkte därpå. Hon hade tagit ron från hans själ. Han hade varit lugn och nöjd, från det jordiska hade han vändt sig, sedan han vetat sig där ha fyllt det mått som kräfves af en man. Hvarför hade hon kommit dit med sin gråt öfver lycka, det som ingen hinner ändå, det som brinner med all längtan i människors blod? Han kunde icke tala sammanhängande, men af jagade blickar, af framstammade ord förstod hon, att han lefde om sitt lif igen, förvirradt som i en dröm, irrade på den jord, han trampat, byggde vidare på de planer han haft, slets mellan ovisshet och trefvan, som människors lott är. Det kunde icke få fortfara längre. När morgonen var nära, vände hon sig till den äldsta brodern. »Du måste ropa ut honom,» sade hon. »Det tar intet slut annars.»

Men han var ovillig. »Det vore som att ta lifvet af far,» sade han. »Det räknas icke heller för riktigt rätt och kristligt längre.»

Magnil kom henne till hjälp. »Han kan ju icke lefva, då är det hans rättighet att få dö. Här inne är det rastlöst af allt hvad trångt och smått människorna ha. Kalla honom ditut, där får han lugnet igen.»

Då kastade sonen en sista lång blick på sin far, såg hans nötta och trötta händer famla på täcket, hans ögon stirra, och hans läppar röra sig. »Farväl,» sade han, men den sjukes hörsel tycktes ej uppfatta något, och hans medvetande var långt borta bland flydda ting som ej mer kunde göras om. Då vände sig den unga och gick, och alla hörde, hur han tungt klef uppför stegen i förstugan, hur han trampade öfver dem och trefvade sig fram till luckan på taket.

När han fick upp den, och hufvudet ut i det fria, stod han länge tyst och bara såg på den kända trakten. Det var, som om han nu först fått ögonen öppna och förstod, hvad den varit för dem alla. Allting låg mycket ljust men blekt i det kyliga draget, som går före solens uppgång. Där syntes icke en strimma i nordost ännu, men en glasaktig klarhet, i hvilken de matta stjärnorna glimmade fram som små hvita lågor, just innan de skulle slockna. Skogshöjden låg nära gården, ty långsamt gick det att fälla träden undan och röja sten och göra fält, fast släkt efter släkt lagt ned sina armars kraft på det, och äfven den siste därnere under honom hade gjort sitt. Just nu steg röken tunn och blå från svedjemarken, som han ställt med innan han sjuknade, och drog sakta nedåt sjön, som om den ännu häftade vid jorden. Därnere lågo lindorna i sin fina grönska, och korntegarna med sina bredare strån gåfvo djupare färg, och vattnet låg vidt och blankt som en spegel. Ditåt var allting färdigt, där var jorden som människorna beredt den, vänlig och leende, där var allting vackert. Han kunde se mycket långt, tvärs öfver sjön. Allt var bragt närmare i stillheten, men ur ingen stugas skorsten steg den lättaste strimma, icke en eldstads brasa lyste ur ett fönster, allting sof och var tyst. Blott forsdraget sorlade som ständigt annars, där strandens krök skymde det, och längre bort steg fallets entoniga och eviga brus om evig förgängelse och förnyelse.

Han kom ihåg i hvilket ärende han stod där, och kväfvande sin stämmas skälfning, samlande alla sina krafter, ropade han ut mot den sofvande jorden och sjön sin fars namn: Jon Esbjörnson. Han kände icke igen sin egen röst, han hade aldrig hört ett sådant rop förr. Vidt och långt sväfvade det ut, det susade genom skogens toppar, det skalf i röken och i lindornas daggiga strån, det gled öfver sjön, det studsade från stränder och blåa höjder och bars tillbaka mot honom, men ej försvagadt i ekot, bara genomträngdt af dess köld, högtidligt och starkt, med hvar stafvelse tydlig: Jon Esbjörnson.

Därnere i stugan reste sig den döende på armbågen med blicken klar och till och med orden vända tillbaka på hans läppar.

»Man kallar på mig,» sade han. »Jag måste dit ut. Jag har legat länge nog, och arbetet brådskar. Visst var det mig, man kallade!»

Och han höll sig så, lyssnande med hvar min i sitt ansiktes stora och bleka drag. Ingen svarade, ingen sprang fram mot honom, ty man fick icke störa detta, det var icke för lefvande att blanda sig i.

Ännu en gång ropade sonen, men nu hörde han icke alls sin egen röst, endast genljudet, som rullade tillbaka, ännu större, kallare och underligare än förut. Hans ögon sprungo i gråt, och han stod där stel, hänförd, lyftad öfver sig själf och människors tankar och ord, utan att se någonting.

Och i stugan trängde ropet in från alla håll, uppifrån luften med sin bleka klarhet, bortifrån skogens mörker, djupt ur jorden: Jon Esbjörnson.