Part 3

Han berättade med lifliga åtbörder, som den hvilken sällan släpper orden lös och därför har de motsvarande bilderna närmare knutna intill dem, nästan kroppsliga i samma stund de nämnas.

Kvällen förut, då skaren frös till i solnedgången, var han ute på skidor och fann bergsluttningen mot öster, där tjädrarna kommo dånande i träden. Han hörde tuppen grymta för att klara strupen till morgonens spel. Långt före gryningen gaf han sig dit med bloss. Det var som om han körde hål i det tjocka mörkret, och han hukade sig ned för att det icke skulle ramla på honom. Han släckte och stod och väntade, medan det blef grått. Den som icke varit med om detta, den visste ingenting. Hjärtat bultade hörbart i bröstet, och man sträckte på halsen för att kunna lyssna. En strimma ljus rann upp, ja knappt ljus, bara ett fladdrande, som om det var på väg långt bortifrån. Träden sträckte sig öfver en, allting väntade.

Magnil hejdade sitt surrande hjul med fingret och sträckte sig framåt, äfven hon, med ansiktet lysande i eldskenet. Det fuktade garnet hängde som en spånad af eld. När hon hörde honom, förstod hon hvad de väntade på, både han och skogen och djuren. Det var våren, hela dess oro var där. »Nå? Var där ingen?»

Gammal-Mats slog ett par blosstickor mot hvarann, så att ett sakta men mycket tydligt knäppande ljud hördes. Hunden lystrade till och skalf.

Så hade det kommit, långsamt först, men sedan fortare och fortare, som om ljusfladdret blifvit hörbart, tills slagen flöto samman i en darrning. Då kom »klånken». Han härmade den med en smackning uppe i gommen och gaf sedan en följd af skarpa hväsningar. Det var tjädertuppen som »sisade» i hänryckning öfver sin sång och morgonen, som fylldes af den. Då hörde han ingenting, och jägaren tog tre långa steg eller språng, icke mer, och höll stilla som förut. I sats efter sats närmade han sig på detta vis.

»Då dansade ju du som tuppen! Vid dina år.»

Ja, om de också varit dubbelt så många, hvem ville inte dansa till den musiken! Ingenting kunde jämföras med den. Man glömde allt, och snön kunde lika väl vara hvita blommor i sommarnatten. Till slut såg man fågeln, stor och svart. Han satt som rusig med halfslutna ögon och märkte och brydde sig om ingenting. Vid sisningen knäppte man hanen och sköt, när den kom igen i nästa vers. Då faller han, så tungt att kvistar bräckas af under honom, men skulle kulan gå förbi, vet han ingenting af, och man kan ladda på nytt.

»Hur många gånger fick du ladda då, Gammal-Mats?»

Han skrattade godmodigt och tryggt. »Det skulle vara, om jag råkade på tjäderkungen, som ingen kan träffa annat än med silfverkula. Han sitter i högsta åsens högsta gran och sjunger för hela landet. Han sitter kvar, tills han glänser som guld i solen, och hans sång dallrar som af guldsträngar ut öfver vidderna.»

»Har du kanske sett honom också?»

Jägaren blef hemlighetsfull och förtegen. Äfven det kunde hända. Det fanns mycket i skogen. Men det var lyckofågeln. Sköt man på honom med vanligt skott, miste man den lycka man hade.

Magnil smög en blick till främlingen för att iakttaga, om han hörde på och förstod, hvad han kommit till för ett land. Hon mötte hans blick, som var mycket ljus, och vände sig genast bort för att kunna le. Hvilken kväll, och hur roligt det var! Aldrig hade lågorna dansat så röda, aldrig hade dagern legat så underligt lätt in i rummet, aldrig hade hon väntat sig så mycket af våren. Tänk nu, hur det kom! Hvar morgon tog solen ett stort steg mot norr och var ändå tidigare där, än dagen förut, hvar middag låg skuggan kortare och blåare. Snart skulle hela stora sjön ligga ljus och stilla att vagga fram på. Lyckan, den sköt man då i flykten bara med en önskan, och som en silfverkula glänste aftonstjärnan.

Hon fortsatte att locka ur den gamle drängen berättelser och sägner, dem han annars gömde väl på, skogens hemligheter från alla tider. Ju dystrare de voro, desto mer lockade de henne här vid brasan, desto muntrare blef det.

Han talade om grafvarna från digerdöden. Man fann dem ibland, där det förr varit röjd bygd, men träden nu stodo så täta och svarta af fukt, att man icke kunde se hvad tid det var på dagen. Man hade då icke orkat gräfva ner alla lik, bara lagt dem i rader, täckt med ris och fällt träd öfver, för att icke vilddjuren skulle släpa bort dem. De hade också byte nog ändå. Boskapen lopp hemlös och råmade om nätterna utanför tomma fähus, hästarna jagade oskodda omkring, i skrämsel för sina skuggor, skällkornas bjällerljud dränktes i gungflyarna, och hundarna blefvo rofdjur igen och hetsade i svultna flockar efter getter och får. De öfvergifna barnen i ödegårdarna glömde bort att tala, mättade hungern med bär och svamp och veko undan för hvarann som fiender, när de möttes. Det var som om allt mänskligt lif skulle dö ut, och världen bli tom. För björn och ulf var det härliga tider, de åto sig mätta och feta, de vande sig att ingenting frukta och redde sig kulor i boningshusen. I klockstaplarna bodde uggla och uf med klockorna tysta öfver sig, och deras skrik ringde helgen in.

När folket hämtade sig ur sin dvala och skulle fresta lifvet igen, då samlade skogen sina hopar till strid. De hade pröfvat herraväldet, de gåfvo det icke godvilligt igen. De hade upptäckt människornas svaghet och druckit deras blod, nu sågo de dem djärft i ögat och skredo först till anfallet. Länge var kampen oviss. Ur ödebygderna trängde nya flockar fram, de ville icke blott försvara sin mark, de ville vinna ny ända till hafvet, med gnistrande ögon lurade de i mörkret. Då, sades det, vaknade tron på gamla vilda gudar. Man offrade igen till jättedödaren Toregud, till den store jägaren Ode Sidhatt och Frö som skrämmer nattens djur med sin blick. Den stora striden tycktes kommen, och nu gällde det manligt mod och ingenting annat. Och hvem som hjälpte, det lämnade Gammal-Mats osagdt och oafgjordt, alltnog, landet vann man igen, som det nu låg, men långa tider tog det, innan det blef helgadt igen med klockringning.

Magnil hade aldrig hört detta förr och stirrade in i det med stora ögon. Det hade kostat att vinna det landet, det var värdt mycket. Nu var det så vackert, men med järn och eld hade skogen trängts undan, där nu fönstren glimmade i västerljuset. Det var skönt att lefva där.

Hon satte fart på rocken igen och fick berättaren på nytt spår.

Det var sägnen om den onda prästen, »Spå-Herr-Ola», en gestalt från djäfvulstrons mörkaste tider, som blifvit mytisk och af hvar trakt i skogslandet kräfdes som dess tillhörighet. Han hade vändt hela sin starka själ mot det onda, man visste icke hvarför, kanske som ugglan flyger rätt in i bålet. Han gjorde inga våldsgärningar, som gamle herr Peder i Håsjö, som mördade sex lappar på gästabud, döddruckna och klämda mot väggen med bordet. Han gjorde värre än så. Han satt tyst i sin ensamma gård och spann ofärd öfver trakten. Han förmådde allt, hans blick kunde splittra sten som kölden. Han hatade allting och kufvade det under sig i skräck, han läste och läste i sina svartkonstböcker, och när han vände bladen, flammade norrskenet upp i frosten. Han såg ned öfver bygderna, och han såg genom timmerväggar och hjärtan och tankar. Han sände trollskott på folk och fä, förfrös tegarna, dödade fisken i sjön och ripan i småskogen. Han blåste eld i girigheten och vände människorna från hvarann, hvar och en fikande efter sitt. Han satt som klyftans jättefigur af svallis och sten högst uppe och såg, hur allting stelnade under honom. Som en sådan föll han också. En halfgammal dräng i hans tjänst, en tok, som hållits skrämd mer än någon, blef kär och kastade svartkonstböckerna på elden för att värma flickans fötter, då han varit för lat att skaffa bränsle. Och Spå-Herr-Ola fick slag af ursinne öfver människors barnslighet och dumhet, och allt blef godt igen.

Detta skrattade alla åt så hjärtligt, som om de hört det för första gången. Magnil fick lof att smyga en blick åt främlingen för att ännu en gång se, om han förstått. Och om det nu var hans ögon, som redan stodo leende mot henne, om det var brasan och sista glimten af vårkvällen, som var så munter, alltnog hon kände en glädje och ysterhet, aldrig förr erfaren.

Det klang af bjällror utanför dörren, en häst frustade högt, och där lades en hand på klinkan. Magnil såg ditåt öfver sin snurrande rock och mötte Vild-Hussens blick. Hon hade aldrig tyckt om den, och nu mindre än någonsin. Den lyste af småsluga tankar, den tycktes ständigt räkna och var kall i sin liflighet. Draget från dörren var också kallt, och just nu frös snön till skare därutanför. Hunden Mats hade ögonen mot den nykomnes skugga, morrade mot den som mot ett kroppsligt och oroväckande ting, med nackhåren resta och sin vanliga värdighet aflöst af ett styggt uttryck af skrämsel och ovilja.

»Hut racka,» sade Vild-Hussen och glömde honom strax, »här ser för trefligt ut! Här sitter I som snälla barn.» Och som Magnil midt i eldskenet var kretsens medelpunkt, fäste han sin uppmärksamhet vid henne. »Du har blifvit stor, flicka, på de här tre åren, hur har du burit dig att bli så vacker?» Och med det galanteri mot landtliga skönheter, som han lärt sig vid disken i forna tider, och trodde vara, hvad man påräknade af en världserfaren man, steg han fram och tog henne hårdt under hakan. Hennes färg blef därvid ännu djupare, och hon slet sig förtrytsamt lös. Det tyckte han heller icke illa om, och han mätte hennes framsteg i ohöljd beundran, som man ser på en uppvuxen unghäst. Han fortsatte godmodigt och dröjande:

»I sitter här så andäktiga. Är magistern hemma, och har han tid för små världsliga bestyr, eller är han upptagen med att tänka på rakt ingenting, som alla andra? Det har man inte gjort här nu i alla fall, det syns på dig, Magnil, och alla pigorna. Här har berättats kärlekshistorier, det vill jag våga min gamla stöfvel på.»

Flickan svarade honom snäft: »Herr Daniel är hemma, och jag tänker han tar emot hvem som helst.»

»Så så, till och med mig, menar du. Men den andra frågan svarar du inte på. Det behöfs inte heller. Hvad skulle du annars ha i hufvut? Ingen som ser dig kan heller tänka på annat, ha, ha.»

»Gammal-Mats har berättat historier från skogen.»

»Ramsor, som I alla kan utantill. Vänta till våren, så får I någonting nytt att tala om. Då smäller det.»

»Ja, det ha vi nu hört i tre år, men ännu går forsen åt samma håll för allt hans skryt. Den lär väl göra så allt framgent, tänker jag.»

Vild-Hussen rynkade ögonbrynen med ett mörkt och rufvande uttryck, som om han grubblat öfver en stor oförrätt. »Du tänker så, I tänker alla så, och handlar därefter, och här sitter man inklämd i ert gamla skräp.» Men han glömde sin förtrytelse i ett triumferande skratt. »Nej nu tecknar det sig annorlunda. När all den här snön får smälta . . . Det rycker redan i isen, det blir en älf som den icke varit i mannaminne. Har det dröjt, skall det gå desto fortare nu. Se upp, säger jag, se upp!»

Hans ansikte bar spår af den besvikenhet, han vidrörde, och han syntes flera år äldre än när han kom till trakten. Ryggen var en smula böjd, och tinninghåret grånadt, ögonen hade byggt på samma luftslott framför tre vintrars glödbrasor och fått något halfförryckt och fantastiskt i sitt uttryck under den spelande slugheten. Men nu var han vid godt humör af sin snabba färd och sina utsikter och tyckte bra om allt hvad han såg och mest denna flicka, hvars lustiga lilla trots skulle böjas så lätt som det andra.

»Sitt här med edra gamla historier, så länge,» sade han godmodigt, »det kan I behöfva. Får jag mitt i ordning vid forsen, kommer I nog till mig. Det blir en kvarn som mal bara blanka speciedalrar, och den som kommer först får mala först. Då blir det nog fart i er. Men hvem har vi här? En främmande herre!» Och han gick förbindligt bugande fram emot honom med en kontrast i rörelserna mot nyss, en halft ödmjuk och halft skrytsam värdighet, som stack i ögonen äfven på den ovana åskådaren.

»Förlåt mig,» sade han, »jag kan godt förstå, att det är magisterns släkting, unge herr Unæus. Hitkommen för att studera mänskligt lif, om man så skall kalla det. Inför en belefvad man, som haft tillfälle att se andra seder än på bondlandet, får jag be om ursäkt för mina egna. Äfven jag har sett världen, fast det börjar bli längesedan nu, men det kunde hända, att jag ser den igen. Mitt namn är Magnus Huss, fordom borgare i en otacksam stad, i dag ingenting och i morgon allt, alldeles som tredje ståndet i Frankrike anno åttionio. Man kallar mig Vild-Hussen nu, och jag är en oförstådd man. Hvarför jag heter så, får någon annan förklara, ty jag har litet brådtom till er vördade farbror. Magnil kan göra det, men säger hon något ondt om mig, så tro henne inte. En fnurra kommer så lätt på tråden, ni förstår, men vi två känner hvarann.» Det roade honom att framhäfva denna på stället uppfunna förtrolighet, och sedan han tagit ett sirligt afsked, som med artigt dold förvåning besvarats, blinkade han åt den förtrytsamma flickan och gick samma väg han kommit.

Den unge mannen var på detta sätt inryckt i kretsen, och som hans nyfikenhet var stor nog, vände han sig frågande mot Magnil. Hon var röd och harmsen och sparade på orden.

»Det är han som skall göra rännan förbi Gedungsforsen. Han pratar alltid tok och skräflar, därför heter han Vild-Hussen.»

Mera brydde hon sig icke om att säga och satte åter fart i sin rock. Men de andra gåfvo historien om företaget. Mycket fyndigt, nästan som med trolleri hade han gjort sitt. Det var en underlig karl. Man var litet rädd för hur det skulle sluta. Han pratade om en sjösänkning, hade bildat något slags bolag för den jord som skulle vinnas, och satt upp papper som ingen var klok på, men alla skrifvit under. Han hade blandat sig i allting och öfverallt. Ehuru det hela såg ut att bli till ingenting, som naturligt var, ty hvem kunde göra något åt älfvar och fall, som Gud bestämde om, önskade ändå många, att han varit borta.

Gammal-Mats hade suttit tyst hela tiden, ty det rörde sig om saker som icke lågo inom hans område, men nu gaf också han sin mening med de mörka ögonen lika hemlighetsfulla och barnsliga som under sägnerna nyss.

»Det är intet godt med honom,» sade han eftertryckligt, »han ser inte på oss som man bör se. Ingen vet heller, hvad han skrattar åt och hvad han vill.»

Och man blef slagen af att hund och husbonde tycktes alldeles öfverensstämma i sin mening och vände sig från ämnet, som man brukade göra det med ting, där man icke bottnade.

Magnils rock surrade fortare och fortare och fyllde ensam stillheten. Hon var ännu förtrytsam öfver Vild-Hussens beteende. Förr hade han aldrig gett akt på henne och behandlat henne som ett barn. Det var icke längre muntert, skymningen hade brutit in, och det var en kväll som alla andra. När hon såg på främlingen, undrade hon, hvad han egentligen var, hvad han ville där, och hvad han tänkte på. Hon ångrade sig, att hon lockat samtalet i gång och lagt sig och andra öppna för honom med deras oerfarenhet och enfald. Man skulle icke visa sig så, ty när allt kom omkring, var man lika mycket värd som hvem som helst.

Den unge mannen å sin sida såg ofta på henne och fann henne vacker, där hon satt reslig och stel i eldskenet. Han log i sitt inre åt den vidskepelse och vantro, han fått skymta, men som han älskade människorna bara därför att de voro människor, och ännu mer naturen, därför att hon var natur -- han uttalade ordet oftast på franskt sätt -- tog han ett lifligt intresse i det hela, och hans löje blandades med vemod, som när en vuxen tänker på sig själf som barn. Han beslöt att använda den tid, han för åtskilliga orsakers skull var nödgad att tillbringa i denna landsbygd till att upplysa och förädla människorna, och det var med ett visst nöje han tänkte på, att det föll sig närmast att börja med Magnil.

IV.

Det var rätt svåra år, Vild-Hussen hade tillbragt i Ragunda, sedan han kom dit från färden uppför älfven, viss om framgång och darrande af otålighet att gripa sig an. Allt var lätt och muntert då, själfva den ljusa sommarnatten, som ingen helt vande sig vid, hur ofta den kom igen, tycktes lofva underverk.

Han hade genast satt fart i arbetet och kommit den trögaste att förstå, att här var fråga om något stort och uppseendeväckande. I mansåldrar förut hade man stirrat på den stora sandåsen, som stängde vägen för alla framsteg, man hade räknat och pröfvat krafterna utan tro på, att det skulle leda till något. Det var för stora mått på det, man hade att öfvervinna, och människor voro små och fattiga. Hur man än ansträngde sig, skulle nog allt förbli som det var och från eviga tider bestämts att vara.

Äfven hans plan, fyndig och djärf, som den föreföll, hade man antagit under öfverrumplingen af hans talförhet, och vintern hade nästan bragt den i glömska. Nu fick man se, att det var annat än ord.

Som Vild-Hussen genast sagt, människoarmar förmådde icke mycket, om de icke läto hufvudet sitta öfverst, flit hjälpte föga utan lycka och dristighet. Midt på åsens högsta topp öppnade han liksom på trots anläggningen. Han gräfde en djup brunn där, ingen förstod rätt hvad det skulle gagna till. Men undan gick det, själf stod han på bottnen och sjöng de uppsluppnaste visor, medan han kastade sanden öfver axeln till mannen ofvanför. Ju längre ned man kom, dess fortare rasade väggarna -- det var som att gräfva sin egen graf -- men Vild-Hussen sjöng muntrare och arbetade flinkare ju värre det tedde sig. Dessemellan var han långt därifrån uppe i skogen, timrade bockar och holkade ur rännor af de tjockaste tallstammarna och fångade upp Boängsbäckens vatten i dem. När brunnen var färdig och plankfodrad, ledde han dit flödet -- det var meningen med det hela, och när den fyllts, öppnade han luckan mot Lokängen som låg djupt nedanför. Vattnet bröt sig fram med stor fart, öfversvämmade, larmade, skar sig en djup väg i sanden och slet undan det gröna. Det var förargelse för Västeredsborna, som miste sitt hö, men detta var till en del förutsedt, och kungl. maj:ts nådiga tillstånd var inhämtadt för den saken, mot ersättning af hvad som gick till spillo.

Nu kunde hvar och en se, att Vild-Hussen icke pratat i vädret, hans anseende steg i Ragunda och Stugun, och man började tro, att han nära på kunde göra hvad han sagt. Desslikes steg hatet i Västerede och byarna nedanför, och där blef hans rykte ännu större, efter fantasien lättast påverkas af fruktan och bekymmer. Det var inte bara höet det gällde, utan laxfisket. Ingen kunde veta, hur det skulle stå sig, om där blef väg förbi fallet. Smulorna åt hvar voro ändå icke för många, och det hade alltid varit en källa till förnöjsamhet, att uppe i sjön hade folk ingen storfisk att skryta med. Därtill började kloka män upplifva den gamla oron för att följderna af det som var å färde icke kunde beräknas. Fallet stod väl där det stod, men sändes en del af vattnet på ny väg, kunde det göra ofog nog, om man ej var varsam, och det misstänkte ingen Huss för. Han skulle knappt gått säker, om han gett sig dit ned, men det gjorde han aldrig. Han höll sig uppe på sin höjd och skrattade hvar gång han sände ut en ny flod mot dem. När rännan var utgräfd, gjordes en ny brunn, längre inåt, och därifrån fortgick det likadant. Allt lofvade en snabb fullbordan.

Då började om nätterna alla slags olycksfall med vattenledningen. Bockar rasade i kull, och när man såg efter, voro de genomsågade, rännor försvunno och hittades långt därifrån med hugg och hål i, och snart hittades de icke alls, eller bara svedda spillror efter dem. Ingen kunde bevisa, hvem som gjort det, men alla visste det. Det var naturligtvis Västeredsmännen, och främst utpekades en karl vid namn Sven Olsson. Svag i hufvudet hade han alltid varit, och de långa vintrarna, då just ingenting annat fanns att göra, hade han grubblat öfver hvad försynens mening var med allting. Skulle man stiga upp, skulle man bli liggande? Det ena som det andra var fullt af snaror. Människan gick i blindo, och blott ett var visst; hon skulle vara ödmjuk och akta sig för att förändra något, ty vid Nahons loge blef Ussa slagen af Guds vrede, emedan hans hand rörde vid arken till att hålla den upprätt. Han kammade icke ens sitt röda och lurfviga hår, hans tankar stodo stilla under det. Nu hade han blifvit alldeles förryckt af detta nya påhitt, som man talade så mycket om, ty man var icke van vid nya tankar i skogsmarken. I hans dunkla hjärna blef det till hotande synd och ofärd, detta försök att ingripa i den allsmäktiges rådslag och göra väg, där sådan icke skulle vara. Han stod hela dagar och stirrade i fallet, som om Forskarlen hade förgjort honom, och ruskade sitt hufvud och grät ymnigt. Många andra tänkte ungefär som han.

Vild-Hussen grät icke öfver motgångarna, tvärtom gällde nu hans skämt ständigt Sven Olssons röda lugg, och han dref på sitt folk ifrigare än någonsin.

Han unnade sig ingen ro, om nätterna höll han vakt med bössa och aflossade ibland ett skott för att sätta sig i respekt. Men hans lynne fördystrades af trötthet och missmod, och han var inte längre så munter, som han syntes. Arbetet gick för långsamt, den dyrbara tiden rann bort, fortare än Gedungsens vatten. Alla slags klagomål och lagsökningar hotade att skrämma hans parti, och man trodde icke så visst på planen. Han började hata denna storfors, som rullade och brusade fram med uråldrig vanas makt; äfven han brukade vallfärda till den från sin sida och stod långa stunder och grubblade vid den. Den blef honom en personlig fiende, dum och vild som den tokige mannen i Västerede, öfvermäktig och hotfull med en vilja motsatt hans. Där var samladt allt som han hade att öfvervinna, och det var vida starkare än han trott.

Sommaren och hösten, arbetstiden gick; han var långt från färdig, och vårfloden skulle gå förbi honom, när den kom. Ett helt år var bortkastadt. En natt, som han stod där, laddade han, drifven af ett raseri, som han själf icke begrep, sin bössa med kula och sköt af den midt i fallets högsta och hvitaste hvirfvel.

Som han gjort det, kände han sig frysa öfver ryggen och lyssnade genom dånet efter ett skrik. Han hade visst icke förlorat den tro på mytiska väsen, som barndomens skrocksagor inympat i honom, Forskarlen var en verklighet för honom, ehuru han vant sig vid att låtsas, som om han icke fanns, liksom mycket annat, som enfaldigt folk fäste sig vid till skada för sin framgång i lifvet. Nu väntade han sig se honom, och alla slags historier om naturmakterna döko upp i hans minne, deras dystra evighet och gåtfulla väsen, deras hämndlystnad och vana att kräfva lif för skymf. Men han såg ingenting, och hörde knappt ens skottet, som dränktes i bruset. Hvirfveln stod lika hvit i månskenet med tidens bristande bubblor, där var intet blod och intet sår. Han skrattade åt alltsammans och mest åt sig själf och gick att sofva.