Part 2
"Är det en skugga, som min färd i natt och mörker följt på stridshäst lika snabb som min, med hufvu't mantelhöljdt?
"Är det min skymf, som tagit an en hamn af kött och blod? Vill den mig följa på min flykt och släcka ut mitt mod?"
Han frågar, -- skepna'n ger ej svar, den mäler ej ett ord; de ila fram på rastlös färd utöfver Hallands jord.
Då sol i öster grydde, de följde samma stråt; då sol går ned, har dagen ännu ej skiljt dem åt.
Så nå de ändtligt gränsen vid Laganälfvens strand; de sätta öfver älfven och hinna Danmarks land.
* * *
Men knappt utöfver strömmen den ädle Seaton hann, den skepnad, som hans kosa följt, sin mantel uppslog han; -- kung Gustaf själf för ryttarn stod; eld i hans öga brann.
* *
Och Seaton stannar, undrande hur ändas skall hans färd; -- då nalkas honom kungen med blankt och draget svärd:
"Du lidit nyss en blodig skymf, som blodig hämd begär; i Sverge var jag konung, vi äro likar här.
"Välan, om ej den skam du led du mig förlåta kan, sitt af och drag din värja; -- här stå vi man mot man!"
* *
Men Seatons blick af tårar höljs, han böjer knä mot jord; då reser kungen honom upp, förrän han talt ett ord.
Det bålda riddarparet se'n mot hemmet sig beger; -- så ädle män, som desse två, ser jorden aldrig mer.
Ty kungens blod på Lützens fält har färgat marken röd, och innan kvällen Seaton föll att hämnas kungens död.
III.
En vårvisa.
Min älskling, min älskling, du enda, du kära, som aldrig jag sett och som aldrig mig såg, se, björkarna knoppar och vårhängen bära, och vårsolen ler öfver dansande våg! -- Jag vet att du längtat, jag vet att du hoppats, jag vet att du svikits af hoppet, som jag, -- men låtom oss tänka, att björkarna knoppats och vårsolens guld uti böljorna droppats, att fira vår dröm om hvarandra i dag!
Min älskling, min älskling! -- I skogarnas sköte jag vet att du eger en drömmande sal; -- dit vandrar min tanke att söka ditt möte, när foglarna sjunga och vårgöken gal. Jag vet att du sitter i vårsolens glitter och längtar, och bidar mig dag efter dag, och lyssnar till foglarnas jublande kvitter, och varder i hågen så sorgsen och bitter, och sörjer och gråter så ensam, som jag.
Göken.
Förr var ditt hjärta ett fogelbo med näpna små tankeungar, som alla sämjdes i godan ro och trodde sig födda till kungar.
Göken smög i ditt bo ett ägg, som gömde en envåldsförste. Nu har han brutit ur skalets vägg och blifvit af kullen den störste;
alla han kastar ur boet då, ty själf vill han ensam regera. -- Ja, stackars de andra tankarna små, kärleken tål dem ej mera!
En bröllopsvisa.
Stå upp, du älskade, enda, ur bädden af ros och viol! Re'n morgonens strålar blända och skogen stämt sin fiol; en brusande bris från väster i brudsången stämmer in; -- naturens hela orkester är vorden min och din!
Nu vill jag dig jublande sluta till barmen, lycklig och rik, när drömmarnas bröllopsskuta oss bär öfver vårljus vik. Låt älfvorna sköta styret och tänka på skot och stag! -- man är väl kvitt bestyret på själfva sin bröllopsdag!
Tids nog må sorgerna komma att ansa rosornas växt och späcka med punkt och komma vår glädjes brusande text; -- nu knoppas videt och sälgen och blomster af tusen slag; i dag må vi hålla hälgen, i dag är vårt bröllops dag!
Apeln.
Ute på skäret en apel i blom sträckte mot solen sin krona; -- o, då jag såg den så snöhvit och from, hvarför förgat jag att skona?
Ofta jag rodde dit ut i min båt, blomprydde stäfven och toften, aktade föga på blomdaggens gråt, gladdes åt färgen och doften.
Nyss, se'n jag rott mig i solskenet trött, åter till skäret jag nådde: trädet stod sörjande, armt och förödt; intet det skänka förmådde.
Ack, huru ordlös dess klagan ock var, tycktes den tydlig för dåren: "önskar du frukter för kommande da'r, sköfla ej blomstren om våren!"
Skymning.
När engång solen har sjunkit ned bak dunkelt blånande fjäll och trastens toner ha tystnat i drömmande sommarkväll,
då vill jag sitta på skärets strand och lyssna till vågens saga, och lyssna utan att hoppas, och minnas utan att klaga.
När alla klockor klämtat tolf.
När alla klockor klämtat tolf och det är tyst i natten, och månens stråle dallrar klar på vikens lugna vatten, när öfver min verandas golf blott vindar sväfva svala, och endast minnet dröjer kvar, vid hvilket jag kan tala,
då vill jag kalla fram din bild ur minnets dolda riken, då vill jag ändtligt gråta ut och nämna mig besviken, -- då tar en vind min klagan mild och strör den ut kring fjärden, när midnattsklockan klämtat slut och det är tyst i världen.
Från en ångbåtsresa.
Sorgset trotsiga svall, som svinner bortom synrandens fjärran blå, likt min tanke du slutligt hinner hemmets flyende kust ändå!
Svarta rök, som i ringlar dröjer högt i himmelens klara blå, likt en viftande duk du röjer, hvad i fjärran jag tänker på!
Klaga ej.
Klaga ej att lifvet svek dina bästa drömmar; -- gläds att aldrig drömmens lek bands af lifvets tömmar!
Klaga ej att drömmen svann, då den glödde skärast; -- gläds att du i drömmen vann allt, som blef dig kärast!
Blott engång skall du älska.
Blott engång skall du älska, om rätt du sjunga vill; de starke och de trogne, dem hörer sången till.
Blott engång skall du älska, om rätt du sjunga vill, -- ty troheten och sången, de höra sorgen till.
Blott engång skall du älska.
Jag är så rädd att skada dina vingar.
Jag är så rädd att skada dina vingar, du vinterns vackra, hvita, hvita flinga! Min andning kunde smälta dina vingar, min varma ande kunde död dig bringa,
du vinterns vackra, hvita, hvita flinga! -- jag ville ha' dig hel och hvit och fager, -- så stjärhefager, som du nyss fått svinga från sky till jord i solljus vinterdager.
Jag är så rädd att skada dina vingar.
Till ------.
Rår lutan för, då du på gyckel falskt den rör, att fult och skärande hon klingar? -- och tror du väl, musik kan ljuda ur min själ, då själf du den till missljud tvingar?
Till Cynthia.
Skönast lyser stjärnan, när kvällens skyar sväfva, slöjor lika, framfor dess fackla, ömsom röja, ömsom till hälften dölja himmelska lågan.
Fagrast brinner kärleken, re'n besvarad, anad stundom, stundom till hälften bortskymd, ständigt åter yppad, då ögat möter älskade blicken.
Se hur purpurn stiger på dina kinder, skåda andlös in i ditt vackra öga, -- kan väl Eros' slutliga seger skänka fullare sällhet?
Till Lesbia.
Falska flicka! kunde du endast ana all den sorg, som fyller ett trofast hjärta, när det, tändt af vårlig och hoppfull kärlek, sviks och förhånas,
visste du det kval, som den trogne lider, nändes säkert ej du ditt löfte bryta; -- dock ditt kalla, flyktiga, falska hjärta anar det icke!
Reflexer.
Där flög utöfver gatan en stråle gyllne ljus, vid det att nyss du öppnade din ruta, -- en återglans af solen, som skiner på ditt hus så grant, som om den aldrig tänkte sluta.
Men skymmes den af skyar är återglansen slut, om än du öppnar fönstret så det skräller, -- och sviker du min kärlek, så dör min kärlek ut, och inga visor får du af mig häller! -- -- --
Afton.
Där vågorna kyssa stranden i skimrande oskuldshvitt och glöda och drömma fritt i den döende aftonbranden, jag hörde en sång förutan ord, som steg ur haf, ur luft och ur jord vid böljornas lugna ackord, som de sorlande smekte ur sanden.
Jag satt och drömde. I dröm jag såg min vårdikts brud som en snöhvit våg och mig själf som klippa vid stranden. Och kring oss ur haf och luft och jord steg sången allt högre utan ord i den döende aftonbranden.
Vår.
Det är glans af sol kring ditt ljusa hår, det är hopp i ditt trötta öga, din panna är hvit, som när träden snöga sin blom i den tröttade vandrarns spår; -- kring hela ditt jag är en doft af vår.
Så ljus som häggen i blomning står, när vårens aningar stiga, så tyst som trasten i drömfullt snår, när lyckan bragt den att tiga, så blyg som fjärdarnas sommarvind, som smeker din lock förtegen, du bidar mig blid, med rodnande kind, min egen!
Så länge ett hjärta af sorgen bräns...
Så länge ett hjärta af sorgen bräns och en like på fröjd är arm, mitt hjärtas fröjd som en börda käns, fast skatter jag eger förutan gräns af solljus vår i min barm.
Jag ville jag kunde kring världen strö min glädje i jublande sång, och tjusa, låga, fröjdas, och dö, se'n jag sett den slå rot likt ett ädelt frö, se'n jag rätt fått fröjdas en gång!
IV.
Till en fröken.
Här ser du mitt sjuka hjärta! Jag lägger det för din fot, väl kryddadt med vackra känslors gråtlockande pepparrot.
Kanhända tåras ditt öga allt af den rotens kraft; då tror jag, att för min smärta du värkliga tårar haft,
och drömmer, att ljusare öden dock le min kärlek mot, och glömmer, att tårarna komma af rifven pepparrot.
Sorg och trösf.
Sången är af sorg upprunnen, men af sång är glädje vunnen.
På fältet en vårens blomma slog upp sitt öga så gladt, och oskuldens fägring prydde dess doftande purpurskatt.
Af solens varmaste strålar hon drack, utaf sällhet tjust, och tänkte: "hur skön är världen, hur allting är gladt och ljust!"
Men just när hon drömde som gladast, så kom där en fläkt från nord, som röfvade kronans vällukt och nedbröt stängeln till jord.
Men så snart något skönt i världen förhärjadt och vissnadt fans, uppträder en skald på dess aska med lyra och lagerkrans,
och måste man äfven gråta, då det sköna i världen dör, så får man till tröst beskratta de dikter, som skalden gör.
Resignation.
När hvarje timme flätar en vidja i min korg, då är det bäst att hålla tand för tunga; -- det är för svårt att rimma på "smärta" och på "sorg", och inga glädjevisor vill jag sjunga.
Ty aldrig kan jag stämma min sträng till muntra slag, om ingen flicka lyssnar, när jag diktar; jag får väl söka lefva förutan flickor, jag, och tiga blott, när lefnadsmodet sviktar.
Nej, bäst är det jag hänger mitt strängaspel på vägg och mina dikters slott i spillror krossar, och söker bli förnuftig och lägga mig till skägg och plugga skick och vett i lata gossar.
Hexan.
En hexa instämd blifvit för höga rådets rätt; att hon sin själ förskrifvit bevisas klart och lätt.
"Hon bygger kasteller och städer i luften, det leda skam; hon klär sig i gyllne kläder, fast hon är fattigmans barn;
"hon vet att folk förblända och synas fager och skön; hon söker synen förvända på kvinnornas hela kön."
Och hexan allt bekände, till bålet man henne drog, och bödeln brasan tände, och lågan mot himlen slog.
Hennes blickar voro så varma, så tungt hennes smärtas stön, -- jag bad om nåd för den arma, men fick ett gapskratt till lön.
På höga rådets estrader man skänkte det föga vigt, jag själf var ju hexans fader, och hexan var min dikt.
Det skönas begrepp.
Du satt och fållade sakta på näsdukshörnet en flik, jag läste högt ur en lunta "Det skönas metafysik."
Hvad Vischer och Ruge förklarat, det stod där i tydligt prent; där kommo i ändlösa banor "Idée" och "Begriff" och "Moment".
När se'n vi slutat kapitlet, min hjärna surrade kring: af alla de många begreppen begrep jag ingenting.
Jag stödde hufvu't mot armen, som låg på ditt arbetsbord, och frågte i full förtviflan: "Förstod du ett endaste ord?"
-- Du svarade ej; -- kring läppen ett leende lekte blott; ditt vackra öga, det lyste så själfullt och himmelsblått;
jag lyfte mitt värkande hufvud och såg i din blick en stund, -- och strax begrep jag alla det skönas "moment" i grund.
Matematikerns kärleksförklaring.
Du Z af mitt lifs impulser alla, du x uti min lefnads ekvation, -- ack, annulera ej mitt hopps funktion! Låt ej min lifslusts variabel falla, tills den blir 0, tills den blir negativ, -- kom och med mig en salig summa blif!
Mitt hjärtas slag liksom kvadraten ökas utaf den tid, då jag dig skåda får; till maximum min sällhets kurva når, när af ett löje dina läppar krökas, så böjligt veka som en sinoid med konisk grop i kinden där bredvid.
O, låt min arm tangerande sig sluta omkring din midjas hyperboloid! Låt under loppet af en ändlös tid min sällhet vecklas ut längs en voluta, hvars kurva i en ständigt större ring skall gripa uti lifvets plan omkring!
V.
Rosen.
(Fritt efter _Ronsard_.)
Goda flicka, låt oss båda gå att skåda rosen, väckt af solens kyss, se, om än dess purpurflamma är densamma, tycks så lik din kind som nyss!
Ack men se! dess blomsterfägring likt en hägring re'n förströtts af vindens flägt! Se hur snabbt all skönhet svinner och förbrinner i minutens andedrägt!
Därför, låt oss icke tveka, endast leka älskogs ljufva lek till slut! -- låt oss yra, låt oss drömma, glada, ömma, förr'n vår ros har blommat ut!
Sonett 1.
(Efter franskan.)
Jag läste nyligen en tänkvärd saga, som lärde klerker satt i rim på pränt, hur satan mäktar kvinnoskepnad taga, och hur han härtig Richards syn förvändt.
Som fager mö han riddarns kärlek tändt och fick som hustru till hans fäste draga; -- men då han ändtligt börjat osa brändt, var Richard karl att djäfvuln själf förjaga.
Vid kungens hof, trots äfventyr som dessa, vår härtig tjuste snart en ung prinsessa; -- om år och dag han nämnde henne sin.
Se'n dess är härtigen helt visst den herre, som bäst kan säga, hvem som bråkar värre och skriar högre, -- kvinnan eller hin.
Sonett 2.
(Efter franskan.)
Var icke ängslig, då rivalers pris din älskarinnas sinne tyckes lifva; fast kvinnan ständigt njöt af tom kurtis, i nödens stund skall hon dig trogen blifva.
Om än en gång i Edens paradis hon egde änglar att sin tid fördrifva, hon skulle helt sin tro åt Adam gifva: så gjorde Eva; däri var hon vis.
Men fastän Adam, som oss skriften lärer, var skönst af allt bland världens åtta sfärer och utan mått förälskad i sitt vif,
och fast hon ensam egde denne mannen, hon hällre lyssnade till själfve fannen, än utan smicker hon fördref sitt lif.
Två sonetter
öfver "Natten" af Michel-Angiolo.
1. Strozzis epigram.
La Notte, che tu vede in si dolce atti Dormire, fu da un Angelo scolpita In questo sasso, e perchè dorme ha vita; -- Destala, si no l' credi, e parleratti.
Hur härligt skön! -- Vid hennes marmorläger hvem stannar ej, af tjusnings eld betagen? En Ängel mäjslat henne, som man säger; -- gå, skåda själf, och du får syn för sagen.
Betrakta blott till först de väna dragen, och vittna se'n, hvad ryktets sanning väger; ty hennes urbild är från himlen tagen; så fagert lif ej denna jorden äger.
Hvad säger jag? -- Du väna slumrarinna, du är ej blott ett mäjsladt marmorstycke; nej, du har lif, så visst som någon kvinna!
Om någon tviflar se'n till dessa salar han kosan styrt, uppå din läpp han trycke en dristig kyss, -- och lyssne, hur du talar! --
2. Stodens svar.
Grato m'è il sonno e più l'esser de sasso; Mentre che'l danno e la vergogna dura Non veder, non sentir m'è gran ventura; Però non mè destar; deh! parla basso!
Michel-Angiolo.
Jag tycks dig då för skön för denna världen? -- Ett under ej, att jag så fager blifvit; en konstnärs hand min gudasjäl har rifvit med våld ur himlens sköt' från skaparhärden.
Med hugg på hugg han se'n den arma drifvit att uti marmorns fängsel ända färden; -- men då han lifvets skänk åt stoden gifvit, hon vaknade, såg kring sig, -- såg, hur flärden
har gripit eder själ, Italiens söner, hur guld och lust er hela kärlek äga, hur litet tro och dygd för er kan väga.
Förskräckt förbannade hon lifvets gåfva: "Af den", hon sad', "jag endast smärta röner; haf nåd med mig, låt mig för evigt sofva!"
Sonett 3.
(Efter franskan.)
Mitt lif har sin mystèr, min själ sin gömda plåga; den väcktes af en blick, som du mig engång sändt, men allt intill min död skall ej du se min låga; den evigt döljas skall för ögat som den tändt.
Passionens vilda ras skall aldrig bli dig kändt; -- må ödet än mitt mått af namnlös smärta råga, jag skall det bära tyst, och vill dock aldrig våga att yppa dig den eld, som har mitt lif förbränt.
Och skaptes än af Gud ditt oskuldsfulla hjärta för tillit blott och tro, -- min trånad och min smärta skall ej i veklig bön till dina öron nå.
En gång kanske du skall på dessa rader blicka och spörja undrande: "Hvem är väl denna flicka?" -- men hvem jag sjungit om, det skall du ej förstå.
Rosor och myrten.
(Atheniensisk bordsvisa.)
Under rosor och myrten jag döljer mitt svärd, likt Athenarnes kämpar, den dag då de dråpo tyrannen vid festsmyckad härd för att värna vår frihet och lag.
Min Harmodios! älskade hjälte och vän! på de sällas elysiska ö du dväljes bland forntidens yppersta män, -- och jag vet, att du aldrig skall dö!
Under rosor och myrten jag döljer mitt svärd, likt Athenarnes kämpar, den dag då likt hälgade offer de gåfvo som gärd sitt lif för vår frihet och lag.
Harmodios, älskade hjälte och vän, som höjde mot våldet ditt svärd, du lefver bland forntidens yppersta män, och ditt rykte skall fylla en värld!
Lakonisk stridssång.
i tre körer.
ÅLDRINGARNA:
Frie lakoner voro vi.
MÄNNERNA:
Hvad I voren, äro vi.
ÅLDRINGARNA:
Hvad vi äro, vaden I.
MÄNNERNA:
Frie lakoner äro vi.
GOSSARNA:
Hvad I ären, varda vi.
ÅLDRINGARNA och MÄNNERNA:
Ännu stoltare, än vi!