Part 1

DIKTER AF ALCESTE

[Nino Runeberg]

Helsingfors, Osakeyhtiö Weilin & Göös Aktiebolag, 1899.

INNEHÅLL:

Prolog vid Topeliifesten.

I.

Landhöjning. De dödas marsch. Caesar. Vercingetorix. Tryckfrihet. Napoleons örn. Marsch för Vestankvarns landtmanna- och husmodersskola.

II.

Askungen. Sigyn. La Gioconda. Herr Willibald. På Törnrosas bröllopsdag. Fuimus Troes!. Annabel Lee. Kungen i Drömborgs sal. På heden. Seatons hämd.

III.

En vårvisa. Göken. En bröllopsvisa. Apeln. Skymning. När alla klockor klämtat tolf. Från en ångbåtsresa. Klaga ej. Blott engång skall du älska. Jag är så rädd att skada dina vingar. Till ------. Till Cynthia. Till Lesbia. Reflexer. Afton. Vår. Så länge ett hjärta af sorgen bräns.--

IV.

Till en fröken. Sorg och tröst. Resignation. Hexan. Det skönas begrepp. Matematikerns kärleksförklaring.

V.

Rosen. Sonett 1. Sonett 2. Två sonetter öfver "Natten" af Michel-Angiolo. 1. Strozzis epigram. 2. Stodens svar. Sonett 3. Rosor och myrten. Lakonisk stridssång.

PROLOG VID TOPELIIFESTEN 14.1.1898

(Uppläst å Svenska Teatern.)

Prinsessan Törnrosa (inträder, hållande i handen en krans af rosor och ljung.)

Ofvan molnens ban klyfver snöhvit svan -- sagans Radigundis -- rymdens ocean, och hon blickar ner på vår jord, och ser, huru mänskan tåras där och ler.

Sagans drottning glad öfver land och stad sväfvar fram kring hvarje himlens zon och grad, och i hennes spår, hvar dess kosa går, blomstrar skönhetsglädjens ljusa vår.

Men emellanåt uppå luftig stråt ljusets dotter nås af jordens sorg och gråt, och hon lyss därpå, och hon faller då snöhvit fjäder utur eterns blå.

Sagans trolleri gömmer sig däri: hvad än fjädern skrifver, skall en dikt det bli; öfver papprets blad, lekande och glad, drar han likt en fläkt ur eterns bad.

Den, som gripit fatt snöhvit fjäders skatt, bjuder öfver sorg och glädje, dag och natt; från sitt arbetsbord skalden med ett ord härskar öfver himmel, haf och jord.

På talismanens bud jag styrt min kosa ur diktens slott till jordelifvets flärd och äflan, hvardagsstämningar och prosa, ett kungabarn från diktens sagohärd. Midt i det lif, där tviflet allförhärjarn är dagens kung, uppsöker Törnerosa ännu en gång den mäktige besvärjarn, som skänkte henne lif i andens värld. Ty fastän tviflare man vill er kalla, hans unga sång ej lemnar eder kalla; -- än är den ung, så visst som bäckens språng i Finlands skogar sorlar sommarn lång, och Ules forsar fritt om våren svalla, och svunna seklers åskor än en gång vid "Fältskärns" maning genom rymden skalla, -- så länge än i koja och salong i Finlands bygder klingar Sylvias sång, så länge värkligheten är för trång för mänskohjärtats ungdomsdrömmar alla, och andens fria folk ej binds af jordiskt tvång.

En dikt, en dröm, en syn man plär mig nämna: en dikt är född att vara hjärtats tolk; så mån I fritt i kväll mig ordet lämna att bära fram, hvad högst och bäst I kännen, den fröjd, som strålar här kring alla ännen, den tack all ungdoms kung må kräfva af sitt folk.

(Hon vänder sig till Topelii i fonden uppställda byst.)

Af glödande rosor vi bundit en krans, omflätad af ljungblommors blekröda frans, vi alla, vi unga, båd' fjärran och nära som hörde dig sjunga, som voro dig kära; den rodnande kransen vi bjuda dig; -- tag vår hyllning emot på din hedersdag!

Vi veta, du älskar ej glitter och glans; -- så tag då den skäraste hyllning, som fans: ur ungdomens händer en krans att dig smycka, ur sagornas länder en doft utaf lycka, en krona af blommor på sorgernas jord, ett smycke af vår uti drifvornas Nord.

(Hon fäster kransen på bystens piedestal.)

Ridå.

I.

Landhöjning.

Till Leo Mechelin.

Jag vet ett skär i nordanvågors skum, där is och böljor sina skåror ristat, där sekel efter sekel, tum för tum, det vreda hafvet vann, hvad klippan mistat.

Där sjunges år för år den gamla sång, om huru vågen själfva bärget nöter, och stenar rassla högt bland strandens tång, när hafvets svall mot gråstensväggen stöter.

De larma vredt i brottsjöns vilda ras, där stormar gny och hvita vågor bränna; -- de äro klippor smulade i kras, som vräktes hit att krossa äfven denna.

Och sekel efter sekel, tum för tum, den stolta böljan tror sig seger vinna: är klippan dömd att lyssna mörk och stum och sist i hafvet utan spår försvinna? --

Spörj åldringen, som på den vilda ö har räknat hvarje fara hafvet plöjde; -- han skall dock vittna, att ur vredgad sjö den fasta klippan år för år sig höjde.

Ty djupast under vintrig snö och is i grunden bor en underjordisk låga, som värkar tyst och på sitt eget vis; -- att häjda den är utom sjöns förmåga,

och fåfängt vräker hafvet sten och skum mot denna strand, som vreda vågor plöja, ty sekel efter sekel, tum för tum, dess inre glöd skall den ur hafvet höja.

(Nyåret 1899.)

De dödas marsch.

Vi äro kolonnen, som trotsande står, där lefvande fly eller stupa. Vi känna hur lederna år efter år blott växa sig starka och djupa.

Med sargade pannor och sårade bröst ur grafvarna strider vår skara, men hinnes ej mer utaf smädarens röst och fruktar ej död eller fara.

Ty vapnet, som höjs af en lefvande arm, i striden kan svigta och bräckas; vår gärning förblifver, trots fiendens larm, ett vapen, som aldrig kan fläckas! --

Vi känna, hur lederna år efter år alltmera bli fasta och djupa. Vi äro kolonnen, som segrande står, där lefvande fly eller stupa.

Caesar.

"Se'n, då vår här till slut drog upp till storms emot staden, såg jag en märkelig ting", -- så täljer den segrande Caesar, -- "värdig att tecknas i bok, och som väl kan väcka intresse. Medan vid stadens port en Galler göt ifrån muren slefvar af brinnande beck på vårt folk, som löpte till anfall, riktade någon af oss en scorpios[1] skott emot vallen. Straxt, då det slungades af, sjönk Gallem döende neder; -- och som träffade med nära nog matematisk säkerhet. Genast följdes han dock af en annan, hvilken på stunden upptog åter hans värf, tills, dödligt träffad i bröstet, stungen af scorpio'ns gadd, han följt den förre till Hades. -- Märkeligt nog, men knappt han segnat neder i döden, förr'n af en tredje han följts, och då denne dräpts, af en fjärde, och så en efter en, på en post, där döden var säker. -- Alla de träffades straxt af det dödande skottet, och alla funno en efterföljare dock; -- högst märkligt och sällsamt!"

[1] Belägringsmaskin, som tjänade att afskjuta ett slags spjut,

Vercingetorix.

Caesar har segrat, -- ave, o Caesar! strålande randas triumfens dag! Roma, som jämt den segrande fjäsar, fjäsar dig nu; dess hyllning tag!

Bifallet jublar: hell imperator! sångerna stiga, där fram du drar, slöddret beler likt skrockande skator fursten, som fjättrad följer din char. --

Caesar, som vunnit seger och rike, dräpt myriader till tidsfördrif, aldrig, o Caesar, blir du min like, låter för stridsbröders lif ditt lif!

Det var min seger: falla och frälsa! -- därföre går jag med pannan höjd ännu en gång att segrande hälsa solgudens unga, eviga fröjd,

trotsar som han hvar smädande stämma, går i triumf min furstliga ban, tills jag i blodets flöden som svämma sjunker, som han i sin ocean.

Slafven sin röfvade glans må klaga, gäckad af segrande tubors dån; stark vill jag tiga och stolt fördraga världskungapackets skräflande hån.

Väpnad som fältets taggiga tistel, svigtar tyrannen för hösten till slut; -- härdig och stark som gudarnas mistel, grönskar jag olyckans vinter ut.

Gryningens strimmor blodiga rysa, stunden är kommen, dag bryter in. -- Låtom dess strålar lika belysa bådas triumfer, din och min!

(20 februari 1899.)

Tryckfrihef.

(Efter _Sutsos_, från nygrekiskan.)

Nyss kom till mig en vän direkt från höga rådet: "Nu få vi trycka fritt! -- gläds, Sutsos! fritt vi få det! Se här den nya lag, hvartill jag väckt motionen; den gått igenom nu och gillats af nationen. Fri, fri är prässen, du! -- men lämna blott i fred hvar man i staten, hvar minister, och tig med deras vänners brister! Fri prässen är; -- lägg endast pennan ned!

"Vid högsta domstoln ses min bror för lagen vaka, min herr kusin har ock en bit af statens kaka, det stycke själf jag fått är både skönt och saftigt, men för vår prässfrihet jag likväl kämpat kraftigt, och nu är prässen fri; -- men lämna blott i fred hvar man i staten, hvar minister, och tig med deras vänners brister! Fri prässen är; -- lägg endast pennan ned!

"En vild reaktionär utaf det äkta skrotet, han talte -- tusan vet hvarför! -- han talte mot'et! Men fåfäng blef hans kamp för censorn och gendarmen; -- -- jag stod på prässens rätt; -- jag nära nog i harmen... Kort, fri är prässen, du! -- men lämna blott i fred hvar man i staten, hvar minister, och tig med deras vänners brister! Fri prässen är; -- lägg endast pennan ned!

"Så skynda dig och tryck, -- och skona oss blott ej, och teckna hur du vill hvartenda konterfej! Hur högt och vidt och bredt ditt gissel än må sträckas, du utan preventiv censur med allt får gäckas, ty prässen är ju fri; -- men lämna blott i fred hvar man i staten, hvar minister, och tig med deras vänners brister! Fri prässen är; -- lägg endast pennan ned!"

Napoleons örn.

För en nordisk publik torde denna dikt behöfva en förklaring. -- Under Napoleons triumfbåge, infälld i stenläggningen, ligger en rund bronssköld bärande bilden af den kejserliga örnen. Såväl första som andra kejsardömets lagar betraktade det som majestätsbrott att trampa på denna örn, hvilket man lätt nog sig ovetande kan göra, då den ligger "i golfvets plan"; och bildade den sålunda ett giller af samma slag som Gesslers hatt.

Inunder triumfbågens hvalf af sten man kejsarns örn hade gjutit. Dess vingar glänste i solens sken, som om aldrig blod på dem flutit.

Den gäckat krigets mördande lek och mödrarnas bittra tårar; den kufvat Europa med våld och svek nu snart under åtta vårar.

Att sätta sin fot på dess herskarebarm var mer än en dödlig vågat, om än förtryckets tärande harm i hela hans hjärta lågat.

Och folket förslafvadt med bäfvan såg det hvalf öfver örnen man reste, och vek åt sidan med skräck i sin håg för dess blixt, som ur malmen hväste.

Men Hämden höll öfver örnen vakt och siade om dess öden, om kejsaretronens bräckliga makt, som byggts på våldet och döden:

"Fast smickrarens tunga med uselt hån djärfs Frihet förmätet häda, skall Frihetens unge, trotsige son en gång på din nacke träda!"

Paris 1892.

Marsch

för Vestankvarns landtmanna- och husmodersskola,

Vårt hopp är fast och fri vår håg, vi vandra fram i hurtigt tåg, mot målet raskt vi sträfva. Här höfs ej tvekan eller fall: det gryr en tid, då landet skall af oss sin framtid kräfva.

Vårt land, vårt språk, vår rätt, vår sed, kring dem vi sluta led vid led en fast och modig skara; kring dem, när mörkret tränger på, vår vakt skall trygg och trogen stå som skydd mot hvarje fara.

Vi värka gladt, att ljuset må hvar dag allt mer och mera nå till hvarje Nylands hydda, ty hemmets tröskel är den vall, som städs' i onda tider skall vår goda sak beskydda.

Den sträfvan, som vid hemmets härd har funnit skydd, skall våld och flärd ej mer ur kosan leda, och stå vi troget man vid man, då skall ock Himlens hjälp försann vår gärnings tillväxt freda.

II.

Askungen.

Askungs systrar ha gått på bal, Askung är ensam hemma. -- Tyst är borgen. I loft och sval, jungfruburar och riddarsal höres blott ekos stämma. Skrämd af dörrarnas tunga gnäll, flyktar Askung till spiselns häll, rädd och skygg i den mörka kväll, där en skugga kan skrämma.

Ännu flamma på hällens härd halfförkolnade bränder; -- men i lågan bor drömmens värld, tappra prinsar med dragna svärd, kungar och kungars fränder, drakar, vaktande fagra mör, slott af gull, dem en fläkt förstör, glans af eld, som i vinden strör skimrande sagoländer.

Slockna lågorna en för en, glöden sprakar och knyster, och likt hvirflande irrblossken dansa gnistor kring härdens sten; -- balen är lekfullt yster. "Där är prinsen, och där är jag!" ropar Askung med gladt behag, ler och fröjdas i drömmars lag, drömmens skönaste syster.

Tankfull ser hon på spiselns häll bränderna tindrande glöda, drömmer stilla och sorgset säll, -- glömmer, hela den långa kväll, dagen af slit och möda. Natten sänker sig tung och kall rundt kring borgen och bygden all; -- Askung drömmer om kungens hall, bränderna glindra röda.

Sigyn.

Länkad ligger Loke smidd vid hårda hällen; af hans söners senor fasta fjättern fogats; dystert rufvar dunklet vidt kring vilda fjällen, där förrädarn röner straffet för sitt brott.

Stormen rasar rastlös, sänd från Nåstrands slätter; regnets strida strömmar piska dolske dråparn; på hans änne dryper äspingen sitt etter; -- nidingen i nöden ingen tröst har fått.

Tårögd skådar Sigyn älskad makes möda, ser hur bärgen bäfva, då han rister repen, styr sin väg till Valhall, låter gråten flöda vid Allfaders fötter uti ordlös bön.

Vise guden väger rätt och mildhet båda, svarar så till Sigyn: "Gå, och följ den falske! Rätt har redan skipats, nu må mildhet råda; -- stanna vid hans sida blir din trohets lön.

"Du må dämma giftet, lindra kval som brinna, skydda makens skuldra huldt mot nattlig nordan; -- den i makan möter trogen tröstarinna, nås ej mer af nöden, känner intet kval."

Än i dag hon dämmer giftets flod som flyter; ungdom, fägring flykta, -- gärna hon dem gifver. Trösten aldrig tryter, ej sin tro hon bryter, intill skymning skådas uti gudars sal!

Köbenhavn, 1893.

La Gioconda.

Lionardo sjunger:

"Du ser, hur i skilda koppar jag blandar på hundrade sätt de färger, hvars skiftande droppar grupperas på min palett.

Se'n skimra de dunkelt klara på taflan i mörkt och grant, -- och taflan är färger bara; -- så ser det ju ut, -- icke sant?

Och dock, du vackra Gioconda, min tafla är mer än så: min tafla är ett Golconda af aningar om oss två.

Nu ställer jag dig en fråga, som plågat mig mången stund: ditt ögas gäckande låga, din gåtfullt leende mund,

de äro dock färger bara och skimrande penseldrag, som skola i bild förklara din andes lefvande jag.

Ditt jag är en Skaparns aning af allt, hvad han skönast sänkt i dödlig och jordisk daning och färger och tjusning skänkt;

ditt jag är tusenfaldt mera, än tankar och känslor blott; ditt jag är tusenfaldt mera, än nånsin du själf förstått.

Så tyd mig ditt väsens gåta, ditt innersta väsens lag, -- och värdigas mig förlåta, om längtan har gjort mig svag."

-- När så min drömmande vånda jag tolkat med sväfvande röst, låg den vackra Gioconda, snyftande vid mitt bröst.

Berr Willibald.

Herr Willibald sitter i riddaresal allena en afton så särla, och kvällsvinden fläktar så mild och sval i Saalachs dal, där borgen sig reser, allt Bayerlands stolthet och pärla.

Och riddaren drömmer om bragder och strid; -- för sanning och rätt vill han strida; -- hans dröm är en kamp uppå blommande lid; han tjusas därvid och fröjdas, ju mer honom tyckes att såren de svida.

Då nalkas en skepnad af höstdunkel farg; -- dess stämma knappt drömmaren väckte: -- Herr Willibald, hör mig! jag är en dvärg från Untersberg; kom, hjälp oss att kämpa mot jättarnas trolösa slägte!

"De tvungit oss länge att gälda sig skatt, nu drifva de ut oss ur fjället; men ändtligen ha vi i sinnet oss satt att än i natt oss rusta till strid, och i morgon ej vika ur stället.

"Du klappe på bärget blott, tre gånger tre, och genast församlas vi alla; hur dvärgar i kampen mot jättar sig te, skall snart du se; -- för an oss, och vi skola veta att strida och falla!"

"-- Så sant som det höfves en riddares färd att aldrig den värnlösa svika, så visst som jag tror mig min vapensköld värd och bär ett svärd, skall jättarnas skara i morgon förgås eller vika."

Och skepnaden svinner, och riddaren går att söka den nattliga hvila; -- men riddarens kvinna, fru Hulde, förstår med smek och tår att snärja hans samvet' i drömmar, som locka och smila.

"Du säge, att rosten se'n senaste krig fördärfvat din sköld och ditt pansar; mig grufvar för faran på bragdernas stig; -- kom, blif hos mig! -- här väntar dig säkrare fröjd, än bland jättarnas lansar." --

Och åter det kvällas; den gråklädde dvärg står åter vid riddarens sida: "Vi drifvits med våld ur vårt fadernebärg, vårt Untersberg; -- hvi lät du oss fåfängt din hjälp emot jättarna bida?"

"-- Mitt harnesk är fläckigt och rostig min sköld, det vållar den långliga friden; min mantel, mitt värn emot väta och köld, en hemlig stöld har röfvat ifrån mig, och därför jag svek er i striden."

"-- Ditt mod är förrostadt, och fläckad din tro, och stulen din riddareära, -- och därför blott grafven skall skänka dig ro; i den skall du bo, se'n hela din ätt du till grafven fått sörjande bära!"

På Törnrosas bröllopsdag.

I tömhäcken utanför slottet sjunger en af prinsarna:

Djupt i skogen jag såg ett slott skymta bland trädens stammar. Rosor dolde med skott vid skott takens tinnar och kammar.

Slottets sägen med tjusfull makt månde min själ betaga: rosenhäcken i trogen vakt slöt den skönaste saga.

Sagodikternas kungamö här af rosor betäcktes; här hon sof som en blomst i frö, tills hon af våren väcktes.

Först se'n hundrade år förgått, skulle man henne vinna. -- Fåfängt stred jag mot blom och skott, kunde ej vägen finna.

Fåfängt väg jag i häcken bröt, snart den tvang mig att stanna, likt en skrud om min barm sig slöt, likt en krans om min panna. --

Nu, se'n hundrade år ha flytt, har förtrollningen svunnit; jag har vaknat till lif på nytt, dock hvad mer har jag vunnit?

Fåfängt lät jag mitt unga lif, fick det fåfängt tillbaka: -- den jag älskat, min vårdröms vif, blifvit en annans maka.

Fuimus Troes!

Se, dagen slutat re'n sitt lopp, i purpur kvällen skiner, i öster stiger röken opp ur Ilions ruiner, de gyllne västervågors kam af Euros' fläktar fäjas; -- då reser sig i skeppets stam gudinnans son, Aineias.

"Hör, Zeus, den frie mannens bön, som ingen pröfning brutit! I grus du slagit murens krön, som kring vår borg sig slutit; den bild vi skapat oss af dig du låtit eld förtära; du sändt oss ofärd, nöd och krig, du krossat Tröjas ära;

"dock hvad du högst och bäst oss skänkt, du jämt bevarat lika, en tro, som intet tvifvel kränkt, ett hopp, som ej kan svika. Jag vet ej målet för vår färd, vill dock min lott ej klaga: den gud, som lofvat oss en värld, har än ej lärt bedraga.

"Framåt! -- Se, bortom vågens skum ett land min ande röjer, där nyfödt gudars Ilium mot skyn sitt fäste höjer! -- Från gruset af en svunnen prakt, från brända hälgedomar, jag styr emot min anings trakt i lit till himlens domar!"

Ja, gudars ättling! styr blott ut med oböjdt mod från stranden! Ditt Ilion, som kämpat slut, står upp på nytt ur branden; -- med Pallas' helga bild ombord, med eld från tempelhärden, snart når din stam Hesperiens jord och väldet öfver världen!

Annabel Lee.

(Efter Edgar Allan Poe.)

I ett rike, som slutes i hafvets famn, i en bygd som böljan fri, fans en jungfru, hvars fagra och älskade namn I mån nämna Annabel Lee, -- och ingen på hela den vida jord har älskat och älskats som vi.

Jag var ett barn, och hon var ett barn, och vår bygd var solig och fri, men vi älskat, som älskog ej älska förmår, jag och min Annabel Lee, -- med en kärlek, som afund hos änglarna väckt mot två människobarn som vi.

Och därför drog åskbyn upp en dag kring vår bygd, som var solig och fri, och ur skyarna bröt den isande fläkt, som dräpte min Annabel Lee; och därför kom hennes högborna släkt, -- som var mera mäktig än vi, -- och slöt henne in i en graf så stark, min älskade Annabel Lee.

Ty de vredgades, himmelens änglar i skyn, att de ej voro sälla som vi: se därför, -- och folket vet det förväl i vår bygd, som var stolt och fri, -- kom den isande ilen från himlens bryn att skörda, att mörda min Annabel Lee.

Men vår kärlek var mer än den kärlek, som brann hos många långt äldre än vi, -- som veta långt mera än vi, -- och trots himmel och afgrund vi älska hvarann, och vår kärlek är evigt fri, och de kämpa förgäfves att slita min själ från den själ, som var Annabel Lee.

Ty hvar måneljus kväll går jag ut ur mitt tjäll för att möta min Annabel Lee, och de stjärnor som gå i det nattliga blå, se, de blicka som Annabel Lee, och i vågornas ljud jag förnimmer ett bud från min älskling, min älskling, mitt lif och min brud, och min själ är hos Annabel Lee, -- i din graf vid det brusande haf, du min Annabel Lee.

Kungen i Drömborgs sal.

Den tid, då unge kungen satt fången hos drottning Kval, de göto gift i vinet han drack ur sin pokal.

Nu sitter han fri och mäktig i Drömborgs höga sal, men giftet han drack som fånge hans bästa styrka stal.

Han skådar med liknöjdt öga tornering, jagt och bal, -- han vet att snart är lyktadt hans unga dagars tal.

På heden.

Öfver hedarnas blomstrande, rodnande ljung drar min hingst i sporrsträck fram, och min falk, som jag släppt emot himlens sky, stiger högt öfver bärgets kam,

och jag eger ej mer än en falk och en hingst och min rätt att dra' i galopp öfver hedarnas blomstrande, rodnande ljung, som en stormvinds trotsiga lopp.

Själfve konungens dotter af Engeland, om hon visste, hur rik jag är, skulle följa mig gärna, det vet jag förvisst, på min jagt öfver heden här!

Seatons hämd.

Hvem stormar fram på löddrig häst i nattens dunkla famn? -- En skottländsk krigare det är, och Seaton är hans namn,

en skottländsk krigare det är, hvars ära blifvit kränkt: kung Gustafs hand mot Seatons kind till skymfligt slag sig sänkt.

Den smälek, som han lida fått af kungens vreda mod, -- det vet den tappre Seaton väl, -- kan aftvås blott med blod;

men kungens lif han håller mer än egen ära kärt, fast lifvet, se'n han äran mist, syns honom intet värdt,

och därför flyr han lägret nu i vild och rastlös färd; han stormar hän på löddrig häst ut i en natthöljd värld.

* * *

Hvad nu? -- var det väl ekots klang, som till hans öra gick? Han ser sig om, -- en ryttare syns för hans häpna blick,

en ryttare, som skyndar fram uti hans egna spår och följer utan rast och hejd hans väg, hur än den går.