Part 6

Elli Zander hade ju vid varje tillfälle så uttryckligen visat, att vad som gällde för henne var i allra första rummet morbroderns ära, att han ej ägde rätt att ifrågasätta, att även något litet intresse för hans egen person kunde dölja sig bakom hennes råd till honom.

-- Hon älskar mig nog ej, tänkte han och sökte förgäves mellan linjerna i hennes brev efter något som helst tecken till det motsatta.

Att hon skrev om Cramer, berodde ju helt enkelt på, att hon ville hålla Wolfgang à jour med denne falska väns görande och låtande -- det var allt -- det kunde man ju begära av en allierad.

Wolfgang läste vidare:

-- En förändring har dock inträffat, skrev Elli, min morbror är ej längre så frisk och rörlig som förr. Jag vet ej riktigt, vad som felas honom, men jag tror, att det är något åt hjärtat.

-- Aha, tänkte Wolfgang, där förstår man Cramers pågåenhet; flickan får ärva den gamle och den räven Cramer söker fånga henne.

Men samtidigt smög sig en annan känsla över honom -- kunde ej Elli tyda hans frieri, om han nu framförde ett sådant, likasåväl som Cramers för ett fikande efter hennes pengar?

Och han beslöt sig för att anslå en kall affärsmässig ton i sitt svar, i det brev han just nu satte sig ned för att skriva.

Även hans brev till henne gingo på omvägar -- de adresserades poste restante med ett par initialer.

Han skrev och omtalade sitt besök på Salpiso och det lyckade anbringandet av telefonerna, om sina senaste flygbragder, om allt, som han trodde skulle intressera henne som _bundsförvant_ att veta, men av den kalla, affärsmässiga tonen blev det så litet, att då Elli mottog brevet, smålog hon och sade för sig själv:

-- Alltså, detta är löjtnant Wolfgang Schnitler »donjuanen», »roueen», »den blaserade» -- ånej -- det är Wolfgang Schnitler, den store gossen, det tjugofemåriga barnet -- som jag älskar --

-- Jag undrar, vad han egentligen tänker om mig, fortsatte hon sin tankegång, tror han verkligen, att morbrors affärer ligga mig så varmt om hjärtat -- och att ej han själv spelar största rollen. Förstår han månntro icke, att jag just _vill_, att morbror Simon skall fortsätta med detta -- just därför att vi då lättare kunna hålla tyglarne i våra händer. Skulle jag övertala morbror att sluta, så går naturligtvis doktor Martini ögonblickligen till en annan bankir, och då hava vi förlorat honom alldeles ur sikte. Nej, det är bäst som sker. -- Förresten tycker jag, att Wolfgang, hon kallade honom alltid vid förnamn i tankarne, har utvecklats kolossalt på denna tid -- han var ju en intresselös vekling, då jag först träffade honom -- nu genomgår han den nyförvandlade människans normala gång -- den börjar alltid med barndomen -- låt oss se, när slaget skall stå, om ej Wolfgang Schnitler har blivit just den man, som jag alltid drömt om.

Wolfgang arbetade.

Han blev skickligare och djärvare i sina flykter och det hade hänt, att han flere gånger styrt rätt över Medelhavet helt till den afrikanska kusten och vänt åter utan att en enda gång taga vattenytan. Han behärskade sitt hydroplan till fulländning.

Medelst telefonen följde han med i alla doktor Martinis åtgöranden, men det visade sig, att samtalen på kontoret voro tämligen intresselösa.

Inom astronomin hade han till och med börjat att hysa egna åsikter; som till exempel den rätt lustiga fråga, han en gång framkastade i ett brev till Elli Zander.

Han skrev:

-- Jag har märkt, att det är ett ganska egendomligt fenomen förknippat med de inre och yttre planeterna. De inre planeterna -- de, som äro solen närmare än jorden i sina banor -- alltså Merkurius och Venus samt delvis vår måne -- äro -- märk detta -- alla _bergiga_. Astronomerna skildra Merkurii berg som något högst oerhört och Venus äger bergskedjor, som vida överstiga jordens högsta tinnar. Vår måne, vet ju alla, är ytterst bergig. Och vår egen jord, Tellus, kan heller ingen påstå är flateroderad -- den är tvärt om mycket kuperad.

Så sker ett avbrott.

Efter att vi från solen nått vår egen jord och sett, huru de inre planeterna äro ytterst bergiga -- slår plötsligt det hela om. De yttre planeterna påstås vara alldeles platta, utan bergshöjder.

Jag frågar:

Varför skall just jorden, vår jord, bilda övergångsledet?

Och det enda svar, jag kan få härpå, är, att det måste bero _endast och allenast_ på, att vi, iakttagarne, just _bebo_ denna jord.

Merkurius, Venus och månen framvisa _faser_, alla likna månen halv och som skära, medan de yttre planeterna alltid visa sig endast _fulla_. Då uppstår denna tydliga skuggbildning av de höga bergstopparna.

Denna finnes däremot absolut icke på de yttre planeterna, då de ligga utom jordbanan.

Och så avfärda astronomerna det hela kort och gott med, att de inre äro bergiga, de yttre äro flata på ytan.

Jag är säker på, att detta förhållande är något som absolut är bundet till _felobservationer_ och intet annat. Ty det är för komiskt att planeterna skulle rätta sig efter den lilla jordmänniskans ögon: Ser jordmänniskan _mot_ solen, äro planeterna bergiga -- ser hon _från_ solen, äro de flateroderade. Nej, det vore för löjligt.

Just Mars är den av de yttre planeterna, som ligger vår jord närmast -- _naturligtvis_ är den flateroderad och utan bergstoppar.

Så kommer Jupiter, som påstås vara så flat, att den nästan är som en halvflytande massa. Saturnus därnäst saknar också berg och likaså Neptunus och Uranus.

Jag var ute på flykt i går. Jag seglade fram uppe i den genomskinliga luften, och under mig låg Medelhavet badande i sol. -- Mörkblått, säger ni kanske. -- Guldgult, svarar jag. Nåväl -- vill ni veta, hur det såg ut? Det var mörkblått _från_ solen och guldgult _mot_ solen. Och då kom jag att tänka på vårt planetsystem. Där lågo en mängd små holmar och skär under mig. När jag betraktade dem, som lågo åt solhållet, såg jag således solen stå över dem. Då voro de alla svarta eller i alla fall mörka. Pittoreskt i sanning -- ett guldgult hav med mörka fläckar av uppstickande öar. Jag vände blicken åt andra hållet. Solen stod mig nu i ryggen. Jag såg havet mörkblått och upp ur detsamma reste sig de små öarna, men nu voro de gula vid stranden och bjärt gröna av lövverkets prakt. Också det en storslagen anblick i sanning.

Reflektionerna gjorde sig själva och de förorsakade, som jag nyss nämnde, att mina tankar gingo till de inre och yttre planeterna. Mitt hydroplan var jorden, tyckte jag, och jag själv stod på dess yta. Mina ögon voro teleskopet, som spanade i eterdjupet. Och de inre planeterna voro de öar, som lågo mot solen, de yttre de åt andra sidan. Och nu såg jag den _skenbara_ olikheten.

Detta allt kan förefalla som fantasier i den högre stilen. Det låter ju nämligen otroligt, att jag, lekmannen, skulle kunna finna ut ett sådant Columbiägg inom astronomin, medan lärde män i hundratals år gått och stirrat sig halvblinda på de olika förhållandena på planeterna, tröstande sig med, att »naturens växling är oändlig», under det att jag helt enkelt säger: Olikheten beror endast på, att vi se _ungefär samma sak_ från olika synpunkter.

Den övertygelse, vartill jag kommit a priori, är således den, att lyckas det mig en gång att få kasta en blick på Mars i den underbara spegeln, så väntar jag mig att finna _också den bergig_. --

-- Så lydde en del av brevet. Wolfgang hade gått betydligt framåt i självständigt tänkande.

Tiden svann utan att något nämnvärt tilldrog sig och man var redan inne i juli 1951.

Wolfgang hade icke mera uppsökt doktor Martini -- han följde arbetet medelst, telefonen. Nu borde ju försilvringen snart vara färdig, om allt hölle streck, som doktorn beräknat.

Den 15 juli erhöll Wolfgang ett brev från Elli.

Hon berättade, att Cramer rest från Berlin.

-- Håll er parat, skrev hon. Reser han lika fort som detta brev, så är han, samtidigt med att ni mottager dessa rader, redan hos Martini. Lämna ej telefonen innan ni hört honom. _Nu gäller det._ Jag önskar er all lycka.

Wolfgang kände en ström av lycka genomflöda sitt inre. Hon skrev ej som förr -- hennes brev ägde en värme som ej förut, och han trodde sig mellan raderna spåra något mera än blotta affären och det intresse, hon visade för densamma.

Han ilade till telefonen och tillbragte flera timmar med den fastbunden vid sitt ena öra.

-- Ännu intet, mumlade han gång på gång, tills plötsligt hans drag fingo ett uttryck av spänning.

Han hörde doktorn utbrista:

-- Se där, sannerligen är det inte Cramer.

Wolfgang förstod, att doktorn genom fönstret sett denne herre närma sig.

Herrarne träffades inne på kontoret, och av deras samtal fick Wolfgang höra allt. Den underbara spegeln var färdig, försilvringen klar och allt i ordning. Ballongen var redo och svävade fylld av vätgas fästad i sitt långa rep högt över Salpisoön. Att doktor Martini ännu ej avprovat spegeln, berodde endast på, att himlen de sista nätterna varit höljd av täta moln. Och det såg ut, som om så även skulle bliva fallet denna natt.

Cramer hade god lust att stiga upp ett slag i ballongen. Han hade aldrig någonsin lämnat terra firma, påstod han.

-- Gott, svarade doktorn, vi vänta till första molnfria kväll. Då gå vi upp tillsammans. Spegeln inställes automatiskt med jordens och Mars' skiftande ställningar som norm med sådan riktning, att planeten Mars beständigt befinner sig inom synkretsen.

Men Cramer envisades. Han ville gå upp redan nu.

-- Herre Gud, sade han, jag bryr mig alls inte om Mars. Jag vill gå upp ett slag och bese utsikten. Vad -- låt ett par man fira ned ballongen och släpp mig till väders ett moment.

-- Nåväl, svarade doktorn till slut, låtom oss göra det. Jag följer er. Vi kunna ju alltid stiga upp ett par minuter. Varför inte, om ni nu så speciellt önskar det.

KAP. XVII.

_Explosionen._

Så hörde Wolfgang Schnitler intet mera.

Han löste av sig telefonen och ställde den lilla apparaten på sitt skrivbord.

Han befann sig i ett tillstånd av nervös överretning -- nästa molnfria natt skulle avgöra hans öde -- ty det var ju klart -- den som _först_ komme till världspressen med lösningen av Marsgåtan, blev ju vinnaren, om teorien bevisades att ej vara teori, utan den rena och oförfalskade sanningen.

Hans maskin, »Svanen» låg alltid redo, det var ett ögonblicks verk att sätta den i gång.

Han såg på himlen -- tunga moln -- a -- nu -- just nu sken solen i genom -- nu måtte de två i ballongen hava en underbar syn -- han fick nästan lust att hasta ned till strandhangaren och taga en liten tripp med Svanen.

Länge såg han ut över de solglittrande böljorna -- men så återkom hans nervositet med fördubblad styrka.

Vad bleve det månne nu till natten. Ja, det såg hotande ut -- troligtvis ej vidare lovande.

Nu -- nu -- bröt solen åter genom molnen -- _då_ -- vad var det?

En knall som av en avlägsen åska -- den kom från telefonen på bordet.

Något hade hänt på Salpiso, något fruktansvärt -- ännu skrällde telefonen -- en explosion? Men av vad och huru.

Nu hade telefonens mullrande dött bort. Han grep den med feberaktig iver -- nyfiken lyssnade han -- äntligen efter tio minuter, vilka varit som timmar för honom, som väntade, bröts tystnaden -- kontorsdörren öppnades och en stämma talade.

Det var varken Martinis eller Cramers.

Men Wolfgang igenkände den. Det var doktorns arbetsförman, tysken Mayer, som talade.

-- Herre Gud, en sådan olycka, Herre Gud, vad skall jag göra?

Och så hördes en annan röst:

-- Meddela pressen det skedda.

-- Meddela pressen? Ja, det förstås -- men allt detta är ju hemligt. Doktorn har min ed på att icke med ett ord röja spegelns existens.

-- Ja, men något måste göras. Låt oss i alla fall uppsätta en berättelse över händelsen, så är då det gjort.

Och Wolfgang förstod av den uppståndna tystnaden, att Mayer gjorde sig i ordning till att skriva.

Af de bägge männens resonemang framgick, att Cramer och doktor Martini uppstigit med ballongen så högt dennes tross tillät. Himlen hade varit överskyad. De hade förblivit där uppe i fem à sex minuter. Då sken solen helt plötsligt fram genom molnen. Solstrålarne föllo på den underbara spegelns konkava och starkt speglande yta -- solstrålarne koncentrerades till en strålbunt, ty en konkav spegel verkar precis _som en lins_ -- medan linsen _släpper igenom_ sig ett koncentrerat strålknippe, så kastar den konkava spegeln strålbunten _tillbaka_ -- denna glödheta strålkaskad träffade ballongen, som just i detta ögonblick befann sig mitt i brännpunkten. De samlade solstrålarne genomträngde inom en sekund ballongens sidenöverdrag och en oerhört kraftig explosion följde. _Intet_ av ballongen föll till jorden -- intet av de bägge männen syntes till -- en lätt bris förde ett moln med sig ut över havet.

KAP. XVIII.

_Spökets stämma._

Wolfgang Schnitler hade hört allt han behövde.

Nu -- nu var hemligheten äntligen hans -- första molnfria natt -- se, himlen klarnade upp mer och mer --

Ännu hörde han herr Mayers ord i telefonen:

-- Å, detta var en fasans dag. Å, Herre Gud, den värsta jag upplevat.

Då föll det Wolfgang något in. Här måste han smida, medan järnet ännu var varmt, och vad som vidare hände herr Mayer, blev något över all beskrivning hemskt. Herr Mayer var icke så litet vidskeplig av naturen, han såg varsel och ingripande av övernaturliga makter överallt och just nu var hans sinne uppskakat.

Han satt och tänkte över det hemska, som hänt. Skymningen hade börjat komma med långa, svarta skuggor och inne i kontoret listade sig mörkret fram utmed hörn och vinklar.

Herr Mayer tänkte just tända en lampa, då hans hand, som förde stickan mot plånet, förlamades och hans ögon skräckslagna stirrade mot taket.

Ty däruppifrån från den mörkaste kroken talades ord, som formade sig till hela satser.

Herr Mayer var alldeles förstenad av rädsla.

-- Mayer! sade rösten från ovan.

Wolfgang, som uttalade ordet, kunde knappast hålla sig allvarsam, då han tänkte sig, hur herr Mayer måtte se ut.

-- Mayer! sade den hemska rösten ånyo.

-- Ja -- a -- a, stammade Mayer med kallsvetten på sin panna.

-- Jag är en ande från en annan värld, fortsatte stämman. Hör noga på, vad jag säger.

-- Ja -- a -- a, herr ande, svarade herr Mayer.

-- De två, som jag nyss kallade till min underjordiska värld, voro tvenne bedragare.

Mayer ryste.

-- Vet ni, vem den underbara spegeln tillhörer?

-- Ne -- e -- ej -- svarade herr Mayer.

-- Den är löjtnant Wolfgang Schnitlers egendom, fortsatte rösten. Han gav Martini order om att bygga den. Martini och Cramer tänkte att stjäla hans hemlighet -- därför kallade jag dem till mig -- ty det finnes litet rättvisa i helvetet också, och jag önskar, att Schnitler får behålla sitt. Har du förstått, Mayer?

-- Ja, ja, ers nåd. Gode, snälle Fan, skona mitt liv! bad Mayer.

Wolfgang dröjde en lång stund, innan han åter kunde tala.

-- Ja, svarade rösten till slut. På ett villkor.

-- Jag uppfyller allt, ers härlighet Satan, sade herr Mayer.

-- Gott, svarade spökets stämma, jag låter rätte ägaren, löjtnant Wolfgang Schnitler, ankomma genom luften inom en timme. Håll dig beredd på stranden, Mayer, och tag väl emot honom.

-- Hur skall jag känna igen honom? undrade Mayer.

-- Han vinkar tre gånger med en röd lykta, svarade stämman och tystnade.

Wolfgang dröjde ännu en stund i telefonen, innan han lämnade den. Han ville höra, vad Mayer tog sig till.

Efter en stund hördes den andra rösten:

-- Du Mayer -- det här är något sattyg -- sänder dom hit någon, så kniper vi honom.

-- Ja, kanske det är Fan själv, som kommer?

-- Usch, det här var ruskigt.

-- Mayer! ropade spöket ånyo.

Herr Mayer spratt till alldeles tillintetgjord.

-- Lyder du ej mina befallningar, skall du få göra Cramer och Martini sällskap, Mayer. Akta dig -- jag ser allt och vet allt. Skynda dig ned till östra stranden och se mot havet.

Wolfgang stängde av telefonen, stoppade den på sig, iförde sig sin flygdräkt och satt snart vid Svanens ratt.

Hydroplanet lyfte sig lätt över vattnet och susade snart över Korsikas bergiga yta mot väster.

Aftonen var härlig.

Molnen hade skingrats, och natthimlen stod full av tindrande stjärnor.

Och där borta -- icke fullt i zenit -- glänste Mars rödare än vanligt -- det föreföll Wolfgang nästan, som vore han röd av förargelse, över att hans sanna natur i denna natt skulle avslöjas för dumma, nyfikna jordbor.

Wolfgang närmade sig Salpisoön.

Han föreställde sig livligt herr Mayers känslor, där denne spejande på stranden skulle, först sakta och svagt, så starkare och starkare, höra Svanens motor larma.

Wolfgang landade emellertid lyckligt och väl, mottogs mycket vänligt av herr Mayer, ehuru denne för sig själv gång på gång upprepade:

-- Besynnerligt, vad stämman är lik Fans.

KAP. XIX.

_Avslöjandet._

Wolfgang märkte tydligt på Mayers nyfikna blickar, att denna önskade en förklaring, men han ansåg sig ej alls behöva giva den underordnade arbetsförmannen någon sådan.

Han frågade kort och gott efter doktor Martini och herr Cramer.

-- Ack, svarade herr Mayer, en förfärlig olycka har hänt, herr löjtnant -- och så berättade han den sorgliga olyckshändelsen.

-- Det var förskräckligt, tyckte Wolfgang. Och det just i dag, då jag hade anmält min ankomst och Martini till mig skulle överlämna det av mig beställda arbetet, den underbara spegeln. -- Men hur är det? tillade han frågande, har doktorn inställt spegeln på Mars?

-- Ja, herr löjtnant.

-- Jag gav honom order om, att låta maskineriet verka så, att spegeln alltid stod riktigt inställd. Är detta gjort?

-- Ja, herr löjtnant.

-- Då kan jag alltså nu strax stiga upp för att se ned i spegeln?

-- Ja, herr löjtnant, när ni behagar. Men hur skall det göras med anmälan av de bägge förolyckade?

-- Det styr jag om, Mayer. Nu får ni bjuda mig på litet varmt té, och så begiver jag mig upp i luften. För vilken höjd var er ballong captif inställd?

-- På 260 meter, herr löjtnant.

-- Gott, Mayer, svarade Wolfgang. Han drack sitt té i gästrummet en trappa upp på kontoret, men var nervös och otålig -- intet att undra på, då han om få minuter skulle stå vid sitt mål.

Vad som spelade största rollen för Wolfgang var måhända ej så mycket varken pengarne, han skulle rädda, eller äran av den upptäckt han nu kände sig säker om, att han skulle göra, som fastmer, hur han, sedan han väl lyckats, skulle rädda Simon Levison ut ur affären, ty han antog, att ett närmande till Elli aldrig skulle kunna tänkas, innan morbrodern vore helt och hållet rentvådd från denna historia. På detta spekulerade Wolfgang beständigt, ty hans kärlek till Elli hade nu vuxit till en hel livsfråga för honom.

Han besteg åter Svanen.

I cirklar höjde den sig över Salpisoön, högre och högre klättrade det smäckra aeroplanet på luftens osynliga spiraltrappa.

Nu visade höjdmätaren jämt 260 meters höjd över spegelns yta.

Han blickade nedåt.

Absolut intet att se.

Han kretsade på, samma höjd i åttor, i små cirklar, i S-slingor -- fortfarande intet.

Han började ana, att aeroplanet möjligen susade allt för fort fram för att kunna uppfatta bilden -- då, -- med ens framträdde Mars tydligen och stor i spegeln.

Få ögonblick varade synen.

Men för Wolfgang var den tillräckligt tydlig.

Mars utbredde sig för honom som en stor -- _isöken_, fullständigt liknande de jordiska polartrakterna. Och upp ur denna yta skuro sig _långa bergskedjor_ igenom. När snön och isen smälte på dessas sidor, blevo de snöbara och framträdde som långa, mörka streck och linjer mot den ljusare, underliggande grunden.

Så enkel var den invecklade Marsgåtan -- så ohyggligt enkel.[A]

De löjliga »kanalerna», som påstodos vara marsbors verk, existerade ej alls -- det är märkvärdigt, vad forskarna genast begåva väsen med utmärkta egenskaper, bara de behöva dem, för att en fånig teori skall bevisas. Som nu dessa kanaler på Mars: Deras bredd uppgår på sina ställen till samma bredd som Gottland. Snö, som smälter på en bergssluttning, kan naturligtvis med lätthet efterlämna sådana stora fläckar -- men grävningar av marsbor!

Och Wolfgang såg även, hur de dubbla kanalerna uppstodo.

Helt enkelt därigenom, att _bägge_ sluttningarne av ett berg, vars topp var betäckt med evig snö, smälte och blevo bara och mörka.

-- Sanningen är alltid enkel, sade Wolfgang, omedvetet citerande Lionardo da Vincis bevingade ord.

Flera gånger den natten såg Wolfgang Mars' yta i den underbara spegeln och fram på, morgonen slog han sig ned på kontoret för att skriva det uppseendeväckande telegrammet till tidningarna världen runt.

Han hade äntligen funnit sättet att ej skada Ellis morbror. --

[A] Denna enkla teori om de krångliga marskanalerna framställdes redan för många år sedan av författaren i utländska tidningar, och i svenska avisor har den exempelvis relaterats i »Aftonbladet» för den 18 maj 1913. För den, som önskar närmare göra sig bekant med teorien, hänvisas till sistnämnda.

_Förf. anm._

KAP. XX.

_Slutet._

Det väckte en viss sensation, när pressen den 16 juli 1951 meddelade de av Wolfgang Schnitler gjorda iakttagelserna över planeten Mars natur.

-- Han brås på farbrodern, sade många, den gamle visste väl, vad han gjorde, när han ville sporra brorsonen till arbete.

Tidningarna visste att berätta följande:

Bankir Simon Levison i Berlin hade på anmodan av Wolfgang Schnitler försträckt denne med penningar, så att han skulle vara i stånd att utföra sin plan -- en jättestor, konkav spegel -- ett teleskop, vars make världen aldrig förr skådat. Själva utförandet av spegeln hade Schnitler uppdragit åt en viss doktor Martini och agent Cramer. Dessa bägge hade dagen i förvägen utsatts för ett olycksöde, i det att deras ballong captif exploderat.

Wolfgang, som alltid ansett sig som den rättmätige arvtagaren till onkelns förmögenhet, inbjöd härmed alla världens lärda till ett besök å Salpiso för att själva övertyga sig om, att det ej längre existerade någon mars -- _gåta_. Han önskade endast, att man för formens skull konstaterade faktum, vilket testator föreskrivit.

Wolfgang lämnade spegeln i Mayers vård och reste strax till Berlin, varest han strax begav sig till det Levisonska huset.

Hade han längtat mindre efter Elli, så skulle han tvivelsutan hava ägnat tidningarna ett mera ingående studium än han gjorde. Han skulle då hava lagt märke till, hur det med feta typer, inom en svart ram stod:

_Simon Levison._

Men han var allt för upptagen av att utmåla sig mötet med den älskade för att alls läsa någon tidning och därför inträdde han, ovetande om Levisons död, i sorgehuset.

Elli mötte honom sorgklädd i salongen.

Hon hälsade honom med ett strålande leende.

-- Det gick så hastigt, sade hon.

-- Vilket?

-- Morbrors död.

Wolfgang stirrade på henne.

-- Har ni inte läst om det? undrade hon.

-- Nej, fröken Elli. Jag längtade så till er, att jag ej har haft intresse av annat än farten. Jag kommer i mitt aeroplan, har varit i Berlin en timme --

-- Han dog så vackert, sade Elli.

-- Slag? undrade Wolfgang och visste ej alls, hur han skulle visa sitt deltagande för henne i hennes sorg.

-- Ja. Det var er ädla handling, som rörde honom för djupt. -- Wolfgang. Han träffades av ett slaganfall och dog i mina armar -- --

-- Elli, älskade Elli --

Han drog henne ned på sitt knä, och deras läppar möttes i den första kyssen.

-- Wolfgang, sade Elli, vad du är god och ädel. Min morbrors sista ord voro dessa: -- _Det_ vore en man för dig, Elli -- hälsa honom. Vet du, Wolfgang, han dog lycklig, ty då han läste tidningsnotisen begrep han ju, att du förstått allt, men ändå fullt och helt förlåtit honom.

* * * * *

Det blev en syn, som sent skall glömmas, när efter omkring en månads tid astronomer från alla jordens samlas mest skilda länder med sina aeroplan kring ön Salpiso och om nätterna kretsade runt den underbara spegeln.

Och lika ivriga som de förr varit att döpa de svarta strecken på marsytan till kanaler, lika bitande voro de nu i sin satir och sitt hån av alla dem, som ej ville tro på Wolfgang Schnitlers upptäckt.

Men den underbara spegeln förde till mången triumf för astronomin och bragte klarhet i mycket av det hittills dunkla.