Part 5

-- Från det ena till det andra, fröken Zander, insköt Wolfgang. Hörde ni dem nämna orden P. B. Z?

-- Ja, jag hörde det.

-- Och vad sades om dem?

-- Det var visst en pseudonym?

-- Ja.

-- Som framställt en marshypotes, tror jag.

-- Javisst.

-- Jo, nu minns jag. P. B. Z. har givit sig tillkänna -- och -- kan ni tänka er -- det var en gammal dam.

-- Ja, det trodde vi --

-- Vilka vi?

-- Min före detta vän Cramer och jag -- hon poetiserade över en kaffekopp och blommor i Arabien och tusenskönor på himlens blåa äng och allt vad det nu var. Vi kommo då till den övertygelsen, att P. B. Z. var en kvinna -- och vårt antagande har ju nu besannat sig.

-- Aha, sade flickan. Stackars kvinnor. Vi få då sannerligen skulden jämt, när det talas om kaffe.

Wolfgang skrattade och läste vidare. Ellis uppsats var rätt barnsligt framställd, men just därför blev den lättare förståelig, än om hon skulle hava valt de stenografiska uttrycken för doktor Martinis förklaringar. Hon hade hållit sig mera till morbroderns och Cramers ord och därför fått allt så allmänfattligt.

-- Kaffekopp -- kaffekopp -- jaså, här är det, sade Wolfgang. Genom denna rotation blir den sega massans yta buktig, den tager formen av en konkav yta. Byttan göres tjugo meter i diameter och sättes i rotation medelst maskinkraft. När den konkava ytan danat sig beströs den med ett pulver, som är ledande för elektriciteten och därpå införes i håligheten -- vilken hålighet? undrade Wolfgang.

-- I den där håligheten, förstår ni.

-- Nej.

-- I den konkavitet, som bildas i byttan, upplyste flickan.

-- Javisst -- gott -- införes i håligheten en lösning av ett silversalt. Elektrisk ström påsläppes och härigenom utfälles silvret på det ledande pulvret. Det äger rum samma process som vid galvanisk -- vanlig -- försilvring. Den konkava ytan blir efter en tid speglande blank av silver -- »den underbara spegeln» är bildad i all dess konkava glans.

-- Jaha, detta begriper jag, men vad vill han med en konkav jättespegel? Inte kan han se Mars genom den? insköt Wolfgang.

-- Just det samma sade min morbror också.

-- Nå.

-- Läs vidare, får ni se, vad Martini svarade, genmälde flickan.

-- En konkav spegel är just betingelsen för en god astronomisk reflektor, läste Wolfgang. Herschels stora reflektor hade emellertid endast en diameter av två meter, denna av tjugo. Dess kraft är således fabelaktigt stor. För att se bilden av den förstorade planeten måste en ballong captif anordnas, från vilken man vid tillräcklig höjd kan se ned i den underbara spegeln.

Wolfgang tystnade.

-- Nå? frågade Elli.

-- Jag begriper inte det där med ballongen, svarade han.

-- Uppriktigt sagt, inte jag heller, medgav Elli.

-- Men förklarade ej doktorn, vad han menade? Frågade ej er morbror honom om den saken?

-- Jo, men Martini bara talade om distans och focus och brännpunkter och allt vad det var.

-- Ni skall se, att detta med ballongen skall svara till ett högt rör eller sådant, tyckte Wolfgang.

-- Ja, det måste vara något sådant, svarade flickan, ty inte kan ballongen endast vara för deras höga nöje -- --

-- Nej, den är nog nödvändig, medgav Wolfgang.

Wolfgang vände bladet.

-- Jaså, sade han, notaten äro slut. Men detta är ju alldeles tillräckligt. Nu vet jag alltsammans.

-- Och vad tänker ni göra? undrade Elli.

-- Ja, det är ju alldeles omöjligt att säga. När tror ni att Martini börjar?

-- Antagligen alldeles strax. Morbror har ju släppt till dessa syndapengar -- tyvärr.

Wolfgang suckade.

-- Ja, detta ser hopplöst ut, sade han. Den där underbara spegeln kan nog upptäcka Mars' sanna natur och då är jag såld.

-- Seså, svarade flickan, friskt mod bara. Allt detta måste bringas på skam -- min morbror får ej hava detta på sitt samvete -- och ni skall hava edra rättmätiga millioner. Men vi hava ju tiden för oss och vi bliva väl som förr bundsförvanter? tillade hon och såg frågande på honom.

-- Tack, ni vill? sade Wolfgang glad.

-- Ja, svarade flickan och räckte honom sin hand. Ni skall se, att vi finna ut något -- det är jag säker på -- hittills har ju allt gått så bra.

-- En sak, sade Schnitler, vad sade doktor Martini om tiden?

-- Vad menar ni?

-- Jo, nämnde han intet om, ifall det var säkert, att hans underbara spegel skulle bli färdig före den bestämda tidens utlopp?

-- Nej, det hörde jag icke något om. Den saken hava de väl antagligen förut underhandlat om och det är väl ganska säkert, att ej morbror skulle gått med på den, om ej den sidan av anslaget varit klar.

-- Ånej, ni har nog rätt, medgav Wolfgang. Vi hava således nu icke stort mera än ett och ett halvt år på oss.

-- Nej, och knappast det en gång. Vad ämnar ni göra? upprepade Elli ännu en gång sin fråga.

Wolfgang fick en plötslig idé.

-- Jag reser till Salpiso, svarade han.

-- Men ni blottställer er, utbrast flickan. På vilket sätt vill ni komma i förbindelse med doktorn?

-- Som arbetare möjligen, svarade Wolfgang.

-- Ni -- arbetare? Ånej --

-- Jo, jag kan allt -- jag vill rädda min förmögenhet och så är det ännu en sak, som driver mig -- Elli -- han fattade hennes hand.

Hon drog med milt våld handen till sig.

-- Nej, vad tänka vi på, sade hon, klockan är mycket -- jag måste fara hem, och hon reste sig hastigt. Glöm för all del inte paketet, tillade hon.

-- Omöjligt att komma till någon klarhet angående hennes känslor för mig, tänkte Wolfgang, då han hjälpte den unga flickan upp i automobilen.

KAP. XIV.

_Studier._

Få dagar senare sade Cramer till sin vän löjtnant Wolfgang Schnitler:

-- Jag måste företaga en liten resa.

-- Jaså, bäste vän, vart då? undrade Wolfgang. Du lämnar mig då i sticket? Tänk om något viktigt inträffar under din frånvaro.

-- Å, det tror jag knappast, svarade Cramer, och vad resans mål beträffar, så gäller det en skogsaffär i Ryssland -- jag måste personligen vara närvarande för att övervaka, att allt går rätt till, förstår du?

-- Och din adress? frågade Wolfgang, som för sig själv tänkte, att det var nog alls inte Ryssland Cramers affärsresa gällde.

-- Adressen blir så obestämd, svarade Cramer. Än här, än där i skogarna. Det är för Simon Levisons räkning jag reser. Vet du vad -- om du skriver, så adressera breven till honom -- han vet alltid, var jag lättast träffas.

-- Gott, svarade Wolfgang och önskade Cramer lycklig resa. --

Wolfgang Schnitler var sysselsatt med att lägga en omsorgsfull plan för sitt angrepp på doktorn. Han ville ännu vänta ett par veckor, innan han reste till Salpiso eller dess närhet. Det var ju högst troligt att Martini, innan han kunde skrida till själva arbetet, måste hava en hel del förberedelser att träffa. Det var ju alltid fallet med varje nytt arbete.

Detaljer i planen funnos ännu ej. Men i stora drag ville han, när tiden kom, på ett eller annat sätt själv först taga den där titten i den underbara spegeln.

Det var en mycket enkel plan -- lyckades den, så var ju allt vunnet -- men _hur_ skulle han genomföra den? Ja, det fick ögonblickets ingivelse avgöra.

Emellertid förstod han mycket väl, att det, att se Mars förstorad i den underbara spegeln, dock ej skulle sätta honom, en lekman, i stånd till att uppställa någon teori alls om planeten. Ergo måste han hava en förtrogen -- en duktig astronom. Icke förr hade den tanken gripit honom, innan han satte sig i förbindelse med kandidat Kuntze, den enda astronom han kände.

-- Om han kunde få ett samtal med herr Kuntze i eftermiddag?

-- Nej, tyvärr, herr Kuntze var upptagen, men i morgon.

Just då kom han att tänka på, att han ju borde meddela sin bundsförvant om sitt steg och inhämta hennes råd. Han sände en biljett till fröken Elli. Han föreslog ett möte samma eftermiddag.

-- Nej, sade hon, då hon fått del av planen med Kuntze. Nej, ingen förtroendeman --

-- Men --

-- Nej, det är ytterst riskabelt -- nej, ni bör handla själv och ej blotta er hemlighet för någon.

-- Men ni förstår -- jag är ej alls astronom -- Kuntze väntar mig --

-- Gott, så får ni _bli_ astronom. Gå till Kuntze i morgon och uppgiv som ert ärende, att ni önskar att sätta er in i astronomins allmänna grunder --

-- Jag är ju ej alls matematiker, invände Wolfgang.

-- Men det var ju ej heller er farbror. Han var lekman som ni, och dock hoppades han ju att kunna uppställa en verklig acceptabel marsteori, invände den unga flickan.

-- Ja, det har ni ju rätt i -- gott, fröken Zander, jag får försöka.

-- Och när reser ni till Korsika?

-- Om ett par veckor.

-- Aha -- då har ni ju tid på er -- och sedan får ni studera på egen hand där nere.

-- Javisst.

-- Har ni fått någon klarhet över ballongen? undrade Elli.

-- Ballongen, som Martini skall använda för att se i den underbara spegeln, menar ni?

-- Ja, just den.

-- Nej, svarade Wolfgang, jag har ännu ingen annan förklaring än den vi talade om.

-- Jag har kommit att tänka på en sak, löjtnant Schnitler, sade flickan. Om nu doktor Martini behöfver en ballong captif för att kunna stiga så högt över spegeln, att han just därifrån kan se förstoringen skarpast -- så följer därav, att även ni måste uppstiga till samma höjd för att se lika gott som han -- har ni tänkt på det?

-- Nej, sannerligen, svarade Wolfgang, i det han inom sig undrade, om ej detta resonemang i hög grad motstrede påståendet om, att kvinnan är så ologisk -- i alla fall var Elli i besittning av slutledningskonstens gåva.

-- Och inte torde ni heller osedd få lov att placera en annan ballong captif på den lilla Salpiso ön.

-- Naturligtvis icke, svarade Wolfgang. Ja, detta var förtvivlat. Så får jag låta hela den här historien fara.

-- Fara? Vad menar ni. Nej, löjtnant Schnitler -- men, tillade hon, jag måste säga att ni är alldeles ovanligt opraktisk.

-- Ja, medgav Wolfgang, jag är nog det; jag har aldrig varit van vid att tänka själv. Alltid har jag, som den antagne rike arvingen, haft allting klart och redo för mig. Jag misstänker, att detta blir allt för invecklat för mig att reda ut.

-- Nå, som bundsförvant får jag väl hjälpa er --

-- Ja, det är just det, som är det förtvivlade.

-- Är det? skrattade flickan.

-- Ja. Ser ni, det är något visst förödmjukande för en man att känna sig liksom stå under en kvinna i någon riktning.

-- Ja, men det måste mannen jämt göra, svarade flickan. I tålamod, i försakelser, i att vaka vid en sjukbädd, i -- --

-- Javisst, men ändå, ser ni, och så därtill just ni, om det vore en annan än ni -- och Wolfgang fick en glödande blick i sina ögon.

Elli skrattade och skämtade bort det, som hon anade skulle bryta fram på den förälskade unge mannens läppar, och, som hon ej alls ville höra just nu, innan allt var klart.

-- Nej, men vi kommer ju alldeles bort från ballongen, avbröt hon därför Wolfgang. Nå, gott. Vill inte berget gå till Muhammed, så får Muhammed gå till berget -- _ni måste lära er att flyga_.

-- Huru!

-- Jo, det måste ni.

Wolfgang var ej så förundrad över det, _att_ han skulle lära sig flygning som fast mera över, att Ellis så med ens hade träffat huvudet på spiken, ty flygning var år 1950 en vanlig sport och aeroplanmotorernas pris hade sjunkit ofantligt. Olyckstillfällen förekommo endast sällan, så hade säkerhetsåtgärderna utvecklats. Allt som hette fara undanröjdes nu för tiden automatiskt. Det stod med ens klart för honom, att med ett aeroplan skulle han fullständigt behärska den underbara spegeln -- det gällde blott att passa på det rätta ögonblicket.

Kandidat Kuntze förklarade sig villig att undervisa Wolfgang i astronomins första grunder och de kommande fjorton dagarna använde löjtnant Schnitler till studier av i synnerhet vårt eget planetsystem; som en ironi av ödet blev det från sin onkels för detta observatorium, som Wolfgang gjorde sina första utfärder i den blåa etern genom linser och tuber.

Han utsåg även vid Berlins flygskola ett ypperligt aeroplan, vilket han inköpte och beordrade att sändas till den lilla platsen Porto Vecchio på Korsikas östkust.

Men hans studier sträckte sig även förutom till astronomi och aviatik till ett tredje fält: telefonen, den trådlösa telefonen.

Hans telefoner måste ju undersökas, han kände sig tvungen att känna deras hantering för olika avstånd.

Och så började han med att placera den ena i betjäntens kammare, utan att denne märkte någonting. Själv satt han i sitt rum och avlyssnade ljuden från betjäntens rum.

Inte ett ljud förnams.

-- Omöjligt, tänkte Wolfgang, han fick ju lov att taga en god vän på besök i afton. De kunna väl ej sitta tysta som träpinnar.

För säkerhets skull kallade han sin betjänt till sig genom en ringning.

Jo, då, de voro ej mindre än tre stycken på rummet.

Wolfgang inställde telefonen ånyo och efter lång tids skruvning fram och tillbaka hörde han äntligen röster i den lilla apparaten.

Det var betjänten, som talade:

-- Nå va' tycks, sade denne herre och smackade med tungan, är inte vinet förträffligt.

-- Jo, det skall gudarna veta, svarade en annan stämma, och den tredje inföll:

-- Har han råd till så dyra saker, din Schnitler?

-- Tja, svarade betjänten, min herre lever faktiskt på sina skulder. Och han nekar sig sannerligen min hatt -- ingenting. Men, mina vänner, om ett par veckor reser han bort -- jag blir ensam herre på täppan här, då skall det levas livet.

-- Aha, tänkte Wolfgang, det tror jag vi sätta p för, min gosse. Se där, telefonernas ovärderliga nytta redan bevisad.

Efter att även hava åhört de bägge andra ganymedernas högljudda jubel över den härliga framtidsutsikt, som hans betjänts ord hade framkallat, avstängde Wolfgang telefonen.

Han provade den sedermera på alla tänkbara olika avstånd och alltid med gott resultat.

Och när tiden var inne, bjöd han sin kvinnliga bundsförvant farväl, sade upp sin flotte betjänt, packade ned sina Flammarion och andra populära, astronomiska böcker samt vände Berlin ryggen.

KAP. XV.

_På Korsika._

Wolfgang Schnitler kände sig som en annan människa, spänstig, levnadsfrisk och viljestark där han färdades söderut.

Och när han i Nizza gick ombord å den paketångare, som skulle föra honom till Korsika, var han alldeles säker på två saker. Den ena var, att han älskade Elli Zander på allra fullaste allvar, den andra, att han skulle lyckas i sitt förehavande.

Till operationsort hade han ej valt Ajaccio på Korsikas västkust och belägen ganska nära ön Salpiso, varest doktor Martini arbetade, utan den lilla staden Porto Vecchio, belägen på östkusten.

Härigenom ansåg han, att han befann sig tillräckligt nära platsen för observationer och besök i sitt aeroplan och att han samtidigt var fri för alla eventuella misstankar att hava något intresse av doktorns företagande på öns andra sida.

Det anskaffade aeroplanet var ett hydroplan, det steg upp från vattenytan och dalade på vattnet, varför hans flygfisk var alldeles oberoende av landjordens beskaffenhet.

I Porto Vecchio väckte främlingens ankomst ej synnerligen stor uppmärksamhet.

Den ensamme, tyste unge mannen, som hyrde sig en liten stuga vid stranden, ett stycke utanför stadens hank och stör, bekymrade ingen sig om, och när han började med sina hydroplanflykter, åsågos de visserligen under de första dagarna med ett visst intresse av befolkningen, men redan efter en månads tid började detta intresse att dala och efter en tid fäste ingen sig därvid.

Wolfgang hade väntat på detta ögonblick -- han var nu acclimatiserad.

Det var på detta tidskede han med båt begav sig till Ajaccio på Korsikas västsida mitt emot Salpiso.

Där klädde han om sig och lämnade obemärkt staden, förklädd till arbetare.

Den ena av telefonerna vilade i hans ficka.

Med sina branta ogästvänliga klippor steg den lilla ön Salpiso upp ur det blåa Medelhavet, när han i en fruktgaleas närmade sig denna Martinis hemlighetsfulla arbetsplats.

-- Ett idealsamhälle för ett sådant göra som hans, tänkte Wolfgang, där han stod på däcket, brun av solen som en sydlänning.

Och när båten gjorde land, och han sprang upp på stranden, märkte han ännu mera, hur svårtillgängliga de branta klipporna verkligen voro.

En uppsyningsman hindrade honom att gå längre.

-- Vad vill ni? frågade han.

-- Söka arbete, svarade Wolfgang på tyska.

-- Det behövs ej flera arbetare, svarade vakten.

Wolfgang stod handfallen.

-- Jag hörde, att här ute möjligen kunde finnas plats för en duglig arbetare, sade han till slut. Så jag beslöt att försöka. Jag har varit utan arbete i två månader, slöt han.

Vakten såg på hans händer. Dessa hade Wolfgang glömt att maskera -- fina, vita och aristokratiska stucko de av mot den slitna dräkten. Wolfgang såg blicken och förbannade sin vana att flyga i handskar, annars skulle händerna nu hava varit lika brynta som hans ansikte.

Men i det kritiska ögonblicket fick han en idé.

-- Ja, sade han och visade fram sina händer, så här blir man av overksamhet.

-- Carramba, sade vakten, arbete och arbete. Vilket slags arbete kan ni?

Åter en förtvivlad situation. Det, att man måste vara specialist, hade Wolfgang alldeles glömt. Nu voro goda råd dyra. Vad var det för slags arbete, som den underbara spegeln behövde? undrade han tyst för sig själv. Och så skyndade han sig att säga:

-- Jag är elektriker.

Vakten såg på honom.

-- Ni kan ju försöka, sade han, jag tror, att en sådan behöves. Gå rätt upp här och så till vänster. Där finner ni kontoret.

Wolfgang drog en lättnadens suck och skyndade sig uppför en smal gångstig mellan de skrovliga klipporna.

Snart nådde han krönet. Innanför öppnade sig en vidsträckt höjdplatå alldeles slät och jämn.

-- En ypperlig byggnadsplats, tänkte Schnitler.

Han såg staplar av bräder, väldiga högar av järnplåtar här och där och mitt på slätten började »den stora byttan» att resa sig. Det var en stor, rund skiva, runt omkring omgiven av en vägg av ungefär manshöjd.

-- »Bytta», tänkte Wolfgang. Det passar egentligen icke -- »en djup tallrik», passande för en jätte, vore mera slående likhet.

Han såg, hur denna jättetallrik av järnplåt vilade på hjul och anade, att dessa hjuls kringvridande i sinom tid skulle få den kolossala tallriken att rotera. Han föreställde sig livligt, hur den sega massan, som sedermera skulle ingjutas i tallriken, komme att flyta ut och av svängningen runt forma sig som en buktande yta med dess lägsta punkt just i tallrikens centrum.

Så gick han vidare.

Ett hus till vänster tilldrog sig hans uppmärksamhet -- det var säkerligen kontorsbyggnaden.

Han frågade en förbigående arbetare.

Jo, det ägde sin riktighet, det var kontoret.

Om doktorn träffades?

Jo, det trodde arbetaren. Det gick ju an att fråga där inne.

Äntligen stod Wolfgang öga mot öga med mannen, som stämplade mot hans förmögenhet. Redan av första ögonkastet fick Wolfgang ett ofördelaktigt intryck av doktor Martini. Hans stora, svarta skägg som även betäckte kindbenen, lämnade endast ett par små, ljusa fläckar av kinderna bara och mellan dessa fläckar och den ovanliggande pannan blixtrade de svarta ögonen fram. Doktorn påminde levande om en vild stråtrövare, och medvetandet om, att denne man av all makt ville skada honom, gjorde ej intrycket behagligare.

Wolfgang fick vänta. Han satte sig vid skranket, som avdelade kontoret i två avdelningar, den ena avsedd för de väntande arbetarne, den andra för doktorn och hans medhjälpare.

Cramer -- fruktade Wolfgang, men han såg ingen.

På väggen i den avdelning, där Schnitler satt, väntande på att bliva tilltalad, fanns ej en plats, som kunde tjäna som gömställe för hans telefon.

Men i chefsavdelningen upptäckte han ett utmärkt gömställe -- ovanpå det stora kassaskåpet, som stod bakom doktor Martinis rygg.

Hur skulle han dock komma dit? Det föreföll alldeles omöjligt.

Just som han satt i dessa tankar, vände sig doktor Martini till honom.

-- Ni önskar?

-- Arbete, herr doktor.

-- Ni kan?

-- Elektriska arbeten, herr doktor.

-- Ni är tysk -- österrikare -- eller vad är ni.

-- Tysk.

-- Edra betyg.

Åter en motgång. Wolfgang betänkte sig.

-- Edra betyg? upprepade doktorn.

-- De kommo bort --

-- I en koffert, som föll över bord! utbrast doktorn, och Wolfgang såg bestört på honom, ty just detta, ord för ord, tänkte löjtnanten att säga.

-- Ja, stammade han.

-- Jo, jag känner till det där, sade doktorn, så där säga de alla. Men jag tycker om ert utseende.

-- Jag har inte haft arbete på tre månader, påstod Wolfgang.

-- Gott. Jag får väl pröva er. Ser ni den där hyllan däruppe? frågade doktorn och pekade på en liten hylla uppe på väggen.

-- Ja, herr doktor.

-- Där stå batterierna för ringledningen till arbetsplatsen. Stig upp dit och fyll nytt vatten på salmiaken -- raskt --

Wolfgang drog fram ett bord till väggen tätt under hyllan, steg upp och märkte, att han nådde hyllan. Därpå steg han ned igen, hämtade vattenkaraffinen och fyllde dess vatten i de två glasburkarne, som stodo där uppe. Samtidigt passade han på i ett obevakat ögonblick och placerade telefonen gott gömd bakom burkarne.

-- Och mera? frågade han doktorn.

Denne tycktes hava glömt honom.

-- Vad? frågade han i sin tur.

-- Arbete, sade Wolfgang.

Men doktor Martini tycktes vara en av dessa ostadiga naturer, som ombestämma sig det ena ögonblicket efter det andra.

-- Ni kan höra hit om ett halvt år, sade han. Då kanske har jag arbete för er.

-- Vad slags arbete?

Doktorn såg på den frågande. Han var ej van att tillfrågas av arbetssökande. Men Wolfgang såg ej fräck ut och han svarade:

-- Det gäller en mycket stor försilvring.

-- Tack, sade Wolfgang. Det är just min specialitet. Och hur länge skulle jag i så fall då kunna påräkna att få försilvra? Det blir väl litet längre än det här arbetet? han pekade på hyllan.

Doktor Martini hade sinne för humor.

Han skrattade och svarade:

-- Å, det blir nog en månads arbete, tänker jag. Men se här, och han gav Wolfgang ett mynt, här är litet ersättning för ert besvär med batterierna. Farväl nu.

Wolfgang tog myntet, bugade och gick.

-- Gott, tänkte han, om sex månader börjar försilvringen och efter ytterligare en månad är den färdig. Alltså om sju månader bör allt vara klart. I dag hava vi december 1950 -- sju månader till blir juli 1951. Fristen för testamentet är juni 1952. Man får emellertid räkna med att något krånglar för doktor Martini -- i alla fall hinner han gott att få spegeln färdig i god tid. Härligt; -- jag har ju lyckats ypperligt med min expedition.

Till att än mera förhöja hans goda humör bidrog den omständigheten, att han, nedkommen till stranden, fann att fruktgaleasen, som fraktat honom till ön, ännu ej avseglat utan just låg segelklar. Han steg ombord och befann sig snart i Ajaccio igen.

Det förundrade honom, att han ej alls sett till Cramer -- han var viss om, att denne sanne vän vistades på ön.

Men att han tog fel i detta sitt antagande, upplystes han om i det brev, som vid hans ankomst till Porto Vecchio väntade honom där.

KAP. XVI.

_Sju månader._

Brevet, som väntade Wolfgang vid hans återkomst till Porto Vecchio, bar utanskriften:

Herr Wilhelm Braun,

det namn, som Wolfgang antagit, för att hans inkognito skulle vara fullständigt.

Att det under detta namn dolde sig löjtnant Wolfgang Schnitler, kände blott en enda människa förutom han själv, nämligen hans bundsförvant, fröken Elli Zander.

Och således förstod Wolfgang strax, att brevet kom från henne.

Han slet upp kuvertet med feberaktig brådska.

Hon skrev, att allt vore sig likt. Ingen tycktes misstänka det minsta, och hon meddelade, att Cramer plötsligt återkommit till Berlin och återupptagit sin ivriga kurtis av henne. Han följde henne överallt och lät sig ej avspisa på något sätt.

Wolfgang funderade ett ögonblick starkt på att strax resa hem till Berlin -- det var svartsjukan, som för en stund bemäktigade sig honom --- men när han så besinnade, att hans och flickans förhållande till varandra ju ej var av det intima slag, som berättigade honom till någon svartsjuka alls, ombestämde han sig och beslöt att stanna på sin post för att än ytterligare förkovra sig i flygningens alla finesser och konstgrepp.