Part 4

-- Så långt känner jag alltså allt, slutade hon, men om detta, att ert liv svävar i fara, har jag ej minsta aning. Nu är jag idel öra.

Wolfgang visste ej, hur han skulle börja.

-- Först en fråga.

-- Var så god.

-- Det gäller er morbror.

-- Ja -- vad mera.

-- Det jag nu skall berätta er, ställer honom i en ogunstig dager.

-- Men vem har _rätten_ på sin sida? frågade flickan.

-- Jag.

-- Gott -- jag vill höra på.

-- Men kan ni giva mig ert heligaste löfte, att vad jag nu anförtror er stannar emellan oss, att ni ej upprepar en stavelse för någon.

-- Ja, om det ej skadar morbror.

-- Det gagnar honom, ty det förhindrar en dålig handling.

-- Så lovar jag er heligt, att ej röja för någon, vad ni nu säger mig, sade flickan och lade sin behandskade hand i hans.

-- Tack, fröken Zander.

Wolfgang berättade nu allt han hört.

Elli hörde på, då och då interfolierande med små bemärkningar såsom åh -- nej, vad säger ni -- nedrigt -- och liknande, och när han slutat sade hon:

-- Jag kan ej alls fatta detta. Morbror, som ej vill en katt något ont. Skulle han vara inblandad i en så usel komplott?

-- Ja, det finns något, som heter affärsmoral, och det är en moral för sig själv, filosoferade Wolfgang. De präktigaste människor falla understundom offer för den.

Elli Zander satt tyst en stund.

-- Och vad skall jag så hjälpa er med? Vill ni, att jag talar förnuft med morbror och får honom på andra tankar? frågade hon till slut.

-- Nej, nej, utbrast Wolfgang. Nej, vad jag menade är detta: Ni får försöka att vinna er morbrors förtroende; rent av sagt spionera på honom, så att jag kan veta, hur saken framskrider. Doktor Martini har fått kapital av er morbror till att förfärdiga världens största reflektor eller vad det nu heter. För mig gäller det att få veta, _var_ den skall byggas.

-- Ah.

-- Ja. Anser ni, att det vore ett brott, om jag gjorde allt, som stode i min makt för att förstöra denna apparat, som bygges i avsikt att totalt ruinera mig?

-- Nej, icke under sådana förhållanden. Ni har ju kniven på er strupe. Men -- en sak -- ni talade om en direkt livsfara -- vad menade ni med det?

-- Jag menade närmast, att om Cramer och Martini finge reda på, att jag anar något om deras plan, skulle de finna det bekvämast att helt enkelt låta mig försvinna.

Flickan tänkte sig om.

-- Ja, ni har nog rätt, sade hon. Ja, ja. Jag ser nu, att jag måste hjälpa er. Ni kan fullt lita på mig, löjtnant Schnitler -- ni skall få alla de underrättelser, jag kan giva er.

-- Bundsförvanter alltså, sade Wolfgang.

-- Ja, bundsförvanter, svarade flickan och räckte honom handen.

Automobilen förde de två åter tillbaka från förstaden till Berlins mera trafikerade gator. Regnet, som under resan från staden fallit stritt, hade upphört, och solen lyste från en hög himmel.

-- Jag skall låta er höra från mig, så fort något är att meddela, sade Elli vid avskedet.

-- Hoppas att det blir snarast möjligt, svarade Wolfgang, i det han höll hennes hand längre än det strängt taget erfordrades.

Flickan rodnade och drog sig tillbaka.

KAP. X.

_Första steget._

Den tjugoåriga Elli Zander lutade sig tillbaka i automobilen, efter att hon beordrat chauffören att hålla ett par hus från morbroderns. En lätt rodnad färgade hennes kinder. Denna upplevelse var ny för henne och ägde ett lockande behag. Det låg något pikant över denna gemensamma hemlighet, något okänt och tilldragande, tyckte hon.

Morbroderns plan att störta Wolfgang föreföll henne avskyvärd -- hon kunde ej riktigt sätta sig in i den, men hon skyllde på affärsmoralen för att på något sätt kunna förklara sig handlingen.

Och nu skulle hon börja behandlingen av Levison. Hon kände gott taktiken. Hon hade använt den många gånger förr med gott resultat. Det var endast att låtsa sig vara litet krasslig, strax blev gubben förvandlad till det medgörligaste lamm -- hon kunde linda honom om sitt finger.

Hon började strax.

Men försöket slog alldeles fel. Levison kunde på intet sätt förmås att yppa något.

Elli insåg snart, att här kunde hon »arbeta» med konstgjort illamående i femtio år utan resultat; något annat och mera raffinerat måste tillgripas.

Snart hade hon funnit en ny anfallsplan och Levison blev mycket förvånad, då hans systerdotter en dag yttrade till honom:

-- Morbror. Jag är en allt för onyttig samhällsmedlem.

Han såg upp småleende och frågade, vad hon menade, och om hon ej ansåge det vara alldeles nog, att hon med sin munterhet och älsklighet kastade litet solsken över hans annars så ödsliga liv.

-- Det ena hindrar väl ej det andra, svarade flickan. Jag vill utföra något i livet -- tjäna pengar själv och ändå vid sidan av detta vara densamma för dig, som du tycker, att jag är nu.

-- Nå, nå, varför icke? Har du något förslag? undrade morbrodern.

-- Ja, svarade flickan raskt, ja, jag har ett ypperligt förslag.

Levison såg förvånad på henne. Han anade redan en affär.

Elli fortsatte:

-- Jag vill bli astronom -- ägna mig åt upptäckten av Marsgåtan --

-- Håll, håll, vad menar du?

-- Jag vill lösa problemet, morbror.

Nu hade Elli beräknat, att morbrodern skulle blotta sig -- säga, att detta skulle hon ej bry sig om, ty det vore redan i görningen och dymedelst hoppades hon lista ut något om hemligheten med doktor Martini -- men nej. Intet sådant inträffade. Morbrodern tog henne blott leende under hakan och sade skrattande:

-- Gör tu tet, min stumpa, gör tu tet!

Hon blev blossande röd. Det var så förödmjukande att välva stora planer i sin själ och så nolens volens bli ansedd som en liten barnunge, att tårarne nästan kommo henne i ögonen.

De bägge gingo som katten kring het gröt och hemligheten, som de bägge visste, ville eller kunde ingen av dem beröra.

-- Gott, tänkte flickan, jag får finna på en annan plan, och i hennes livliga hjärna uppstodo samtidigt tvenne idéer. Hon hade föresatt sig att hålla sitt löfte till Wolfgang, och hennes misslyckande endast eggade henne till ytterligare ansträngningar.

Den ena av planerna var att närma sig Cramer för att se, om hon av honom kunde lista ut något av intresse. Cramer besökte ofta Levison och underlät aldrig att efterhöra fröken Ellis befinnande.

Men det var, som hade alla makter sammangaddat sig mot Elli. Cramer var som muren eller för att använda flickans egna ord »inte bara kall och klibbig som en padda, utan lika tyst. Han kväker ett par platta artigheter men tiger förresten.»

Hon insåg snart det fullkomligt fruktlösa i denna taktik.

På detta sätt svann det en vecka -- det gick tvenne. Hon kunde ej meddela Wolfgang något, ty intet hade ju hänt.

I alla fall sände hon honom en biljett, när de fjorton dagarne förlupit.

I den sade hon honom, att hon försökt allt, men hittills misslyckats. Nu hade hon endast en enda plan oförsökt -- den skulle hon realisera nästa dag.

Wolfgang, som flera gånger om dagen väntade att höra något från sin nya bundsförvant, blev stormande glad, när biljetten med den kända handstilen äntligen kom. Och fastän innehållet ej bragte honom några underrättelser av vikt, gladde det honom därigenom, att det visade, att flickans intresse för honom var oförminskat och levande. Han grep sig själv i att kyssa den parfymerade lilla lappen och då han märkte detta, ryckte han till, halvt generad.

-- Vad nu? tänkte han, är jag på väg att bli förälskad! Det måste bestämt kännas på det här sättet.

-- Vad månne hon menar med de sista orden: »Ett sätt återstår mig; det är riskabelt, men jag tänker försöka det i morgon.» Jag undrar, vilken plan hon nu lagt upp.

Det smickrade hans fåfänga detta ord »riskabelt», använt av en kvinna och för hans skull.

Och med drömbilden av den unga flickan hägrande för sin inre syn, slumrade han in.

KAP. XI.

_Stölden._

Hela nästa dag väntade Wolfgang på ytterligare besked från Elli. Men dagen förflöt och intet hördes av.

Cramer besökte honom och uttalade sin förundran över, att Wolfgang föreföll så nervös.

-- Och detta just nu, bäste vän, sade Cramer, just nu, när allt ser ut, att ordna sig för dig på bästa sätt.

-- Vad menar du? undrade Wolfgang.

-- Teorierna hava slutat att strömma in; Kuntze har ej på flera veckor fått något mera att svara på, tyckte Cramer.

-- Och -- därav sluter du?

-- Att det bästa hopp för dig förefinnes -- det ser ut, som om marsgåtan för alltid skulle förbli olöst.

Wolfgang måste i sitt stilla sinne beundra denna kalle hycklares förställningskonst och spel. Vilken genompiskad skälm måste han ej vara.

Schnitler lovade att bättra sina nerver för framtiden, solande sig i det ljusa hopp, som vännen Cramer ingöt i hans själ.

Dagen därpå gick in med festlig sol på den halvklara himlen och Wolfgang tänkte, att denna dag, som började så glatt som ett avbrott efter en lång regnperiod, liksom var ett varsel om goda underrättelser. Med glatt mod öppnade han sin morgontidning. Hans blickar gledo över spalterna med ledare, legala notiser -- halt, vad var detta -- _Den trådlösa telefonen_, stod det med feta typer. _De tvenne enda existerande exemplaren stulna. Gärningsmannen försvunnen._

-- Stopp, utbrast Wolfgang, »den trådlösa telefonen» -- jag tycker jag minnes något om den. Jag har sett den en gång -- när -- Ah -- jag minns allt -- det var ju gubben Levisons stolthet -- den där lilla apparaten, han visade oss vid sitt besök hos mig.

Han läste artikeln:

-- I går eftermiddag anmäldes till detektiva polisen, att den bekante uppfinnaren Willson förlorat en synnerligen kostbar apparat -- hans senaste uppfinning, den trådlösa telefonen. Herr Willson bar beständigt denna apparat, som är mycket liten, på sig. I går bar han den som vanligt i sin ytterrocks innerficka. Han fick ej på hela förmiddagen tillfälle att använda den och på eftermiddagen, när han ville framtaga apparaten ur fickan, var den försvunnen.

Man skulle vara frestad att antaga, att detta endast vore en ren tillfällighet -- att Willson råkat tappa instrumentet på ett eller annat sätt -- men ett par timmar senare anmäldes ett nytt brott -- maken till Willsons telefon hade också stulits. Det existerar blott tvenne apparater i världen -- uppfinnarens egen och dess fullständiga like, som inköpts av bankir Simon Levison och i vars ägo den hittills befunnit sig.

Bägge dessa oersättliga apparater ha i går eftermiddag eller middag stulits och det besynnerliga är, att Willson i går middags avlade ett besök just hos Levison. Man skulle kunna förmoda att stölden begåtts därstädes, medan Willsons ytterrock hängde i tamburen. Men en noggrann husundersökning hos Levison har ej bragt något i dagen. Betjänten, som vistades i tamburen, där överrocken hängde under Willsons besök inne hos Levison, försäkrar, att ingen främmande person synts till, och betjänten själv är höjd över alla misstankar.

Willson kan ej försäkra, om apparaten just i det Levisonska huset blivit stulen, men att här föreligger en kombination, tycks vara givet.

Det uppstår nu en fråga: Motivet till stölderna.

Om en konkurrerande uppfinnare velat bemäktiga sig telefonapparaten för att studera dess tillverkningssätt och konstruktion hade det ju varit tillräckligt, att stjäla _den ena_ av de alldeles likadant konstruerade apparaterna och icke utsätta sig för risken av upptäckt genom att bemäktiga sig även den andra. Detta motiv kan således med ens förkastas.

Troligare förefaller det antagandet, att tjuven har för avsikt att åstadkomma en spioneringsanordning. Man tänke sig nämligen, vilka möjligheter den trådlösa telefonen öppnar för sådant. Den ena lilla apparaten anbringas osedd i det rum, varest ett konspirerande samtal pågår -- den andra befinner sig i avlyssnarens rum. Denne senare kan då höra varje ord, som konspiranterna yttra -- själv osedd och oanad.

Ännu ett antagande kan göras, det nämligen, att tjuvarne äro _två_ uppfinnare, som oavhängigt av varandra och av en ren händelse råkat att stjäla var sin apparat ungefär samtidigt.

Saken är överlämnad till en av våra mest framstående detektiver till vidare utredning.

Wolfgang drog en djup suck.

-- Aha -- tänkte han, _detta_ var hennes plan. _Hon_ är det, som tagit de bägge apparaterna -- den ur Willsons rock var det ej svårt att tillgripa och i morbroderns bibliotek går och kommer hon ju som hon vill.

Men så kom samma fråga för honom, som den, som framkastats av tidningsmannen: motivet -- motivet som drivit _flickan_ till handlingen. Kunde hennes intresse för honom vara så stort, att hon vågade en sådan sak för hans skull? Kanske -- i hennes biljett stod ju ordet »riskabelt» alldeles tydligt. Men då måste intresset hava övergått till något mera än blott hjälpsamhet -- ja, hon måste ju älska honom.

Och med detsamma han tänkt tanken, gick det som en sällhetsrysning genom hela hans varelse. En sådan kvinnas kärlek -- en kvinnas, som kunde våga sådana medel -- det måste vara något som ej beskärdes varje man.

Wolfgang förstod för en gångs skull jesuiternas »ändamålet helgar medlen», och han beundrade det mod, den unga flickan måste äga för att kunna begå en handling, som denna.

Han gick i en oerhörd spänning hela dagen och väntade på underrättelser från henne -- antingen att hon lyckats uppspåra något -- ty det var ju klart, att det var avsikten med telefonerna -- eller, vad värre vore, att hon ertappades och finge utstå obehag.

KAP. XII.

_Det mystiska paketet._

Som en förlösande tilldragelse mitt i hans oro anlände nästa dags förmiddag ett brev från fröken Elli Zander. Det var kort och rakt på sak och innehöll endast en uppmaning till Wolfgang att liksom förra gången möta henne å uppgiven plats, dit hon skulle komma i automobil samma dag.

Åter möttes de två och åter ställdes färden till en av förstäderna, men denna gång hade vädrets ombytliga makter gynnat dem. Det var ett härligt, solbestrålat höstlandskap, som utbredde sig genom automobilens fönster. Men ingen av dem hade tid eller lust att hängiva sig åt utsikten.

Wolfgang såg på sin reskamrat, deras ögon möttes och i den blicken visste bägge, att de tillhörde varandra.

Den unge mannen fattade flickans hand.

-- Tack, sade han.

Detta handtryck var liksom damluckans regel -- det drog ifrån fördämningen och flödet -- ordflödet släpptes lös. Elli började sin berättelse.

-- Ni har väl sett i tidningarna?

-- Ja, och jag anar, att ni står bakom.

-- Jag gör det -- om än ej på det sätt, som tidningarne berätta eller antaga.

Wolfgang såg upp förvånad.

-- Huru?

-- Ja, gissa ni. Jag har telefonerna -- jag har själv tagit dem, men ej stulit dem.

-- Men »taga» och »stjäla» är väl detsamma?

-- Nej -- det kan vara en himmelsvid skillnad på de ordens betydelse.

-- Har ni lånt dem då? undrade Wolfgang.

-- Nej, jag vill berätta er, hur allt gått till. Min morbror var alldeles omöjlig att få till att omtala någonting. Herr Cramer likaså -- --

-- Cramer?

-- Ja -- jag låtsade, som vore jag honom gunstig.

-- Den skurken --

-- Ja, ni kan tro, att det kostade på. Men låt mig fortsätta. Intet lyckades och jag hade mitt löfte till er att försöka allt. Det var då jag kom att tänka på telefonerna. Nu är det så, ser ni, att allt skall vara _affär_ för morbror Simon. Nåväl, jag fick lista ut ett sätt, varpå jag kunde få fatt i telefonerna för att med dem spionera ut morbror -- ett sätt, som samtidigt var en affär för honom.

-- Ja, men det är väl alldeles otänkbart! utbrast Wolfgang.

Elli smålog slugt.

-- Å -- kvinnans list, vet ni, övergår och så vidare, skrattade hon. Jag fann sättet.

-- Att komma över telefonerna, så att det verkligen blev en fördel därmed för er morbror? Å -- ni skämtar bara, sade Wolfgang.

-- Nej, affärsanlag ligga nog i släkten, antager jag, upplyste fröken Zander. Jo, jag sade så här till min morbror: -- Det är ju du och Willson som äga den trådlösa telefonen, sade jag. -- Ja, svarade han. -- Men den affären tycks ej gå framåt, fortsatte jag. -- Nej, medgav han. -- Vet du felet? frågade jag. -- Nej, på min ära, svarade morbror. -- För litet reklam, sade jag. Tror du det? Vi kunna ju ej ännu börja med annonser, invände han. Jag sade honom då min plan.

-- Nå? undrade Wolfgang i spänning.

-- Vi arrangera en stöld, föreslog jag, fortsatte den unga flickan. Min morbror såg skarpt på mig och sade: -- Idén är helt enkelt syperb, min flicka. Så såg han ännu skarpare på mig och yttrade: -- Alla tidningar skola gå i fällan -- präktigt -- de komma att skrika om »den oersättliga förlusten», »den geniale Willsons härliga uppfinning» -- ja, min flicka, idén är briljant -- en sjudundrande reklam.

Wolfgang satt alldeles häpen.

-- Och sedan? Så fick ni telefonerna?

-- Å nej, skrattade flickan, så lätt gick det ändå inte. Min morbror såg ännu mycket, mycket skarpare på mig, så skarpt, vet ni, att jag _kände_ hur hans blick trängde rakt in i min själ och så frågade han: -- Vilket _motiv_ har du för att komma med detta förslag. -- Att svara, att det endast var min kärlek till honom som morbror, hade ej passat -- jag svarade: -- Å -- det är kanske dumt, men det är ett par väninnor, som jag gärna ville spionera litet på. Han hytte åt mig med fingret och sade: -- Du lilla skojare! Men hur det var, gick han in på förslaget och Willson visade sig också alldeles förtjust över detsamma.

-- Och så fick ni telefonerna? Jag måste säga det samma som er morbror: Ni lilla skojare!

Flickan skrattade.

-- Ja, svarade hon, jag fick dem. Den ena listade jag upp på min morbrors högsta bokhylla i biblioteket -- den andra tog jag in i mitt rum. Och i går --

-- Nå -- i går? undrade Wolfgang.

-- I går satt jag hela tiden uppe på mitt rum -- jag hade migrän.

Wolfgang skrattade.

-- Och resultatet? frågade han. Lyckades ni att uppspåra något?

-- _Allt_, svarade flickan.

Wolfgang blev så häpen, att han spratt upp.

-- Vad? Verkligen!

-- Som jag säger. Doktor Martini och Cramer kommo på besök till morbror. Den telefonen är en underbar uppfinning -- jag hörde mycket tydligare i den än i en vanlig telefon med tråd -- är inte det besynnerligt?

-- Jo, medgaf Wolfgang. Och vad hörde ni?

-- Platsen, tiden, alltsammans.

-- Och var skall den underbara spegeln byggas?

-- På en liten ö ej långt från Korsika, svarade flickan. Ön beskrevs av doktor Martini som liten och obebodd.

-- Obebodd där nere, det var underligt.

-- Ja. Det tyckte morbror också.

-- Och vad berodde det på? Nämnde han något om det, den där Martini?

-- Ja. Ön är vulkanisk och intet växer på den.

-- Och den heter?

-- Salpiso, svarade flickan och öppnade sin handväska. Ur denna framtog hon ett sammanviket papper och räckte Wolfgang det.

-- Jag kan stenografi, upplyste hon. Jag nedskrev allt stenografiskt --

-- Men jag har ej lärt --

-- Det gör intet, detta är omskrivet på vanligt språk. Var så god, där finner ni alla detaljer --

-- Å -- fröken Zander, sade Wolfgang, i det han mottog papperet, jag är er stor tack skyldig. Jag vet ej hur jag skall kunna tacka er nog.

-- Vad det beträffar, svarade flickan raskt, så är den enda tack jag begär, att ni reder upp den här härvan, så att morbror ej begår denna avskyvärda handling.

Hade automobilen i detta ögonblick kört ned i en avgrund, kunde dess fall dock ej blivit så stort som Wolfgangs nedstörtande från höjderna vid dessa ord. Hela teorin om att det var för _hans_ skull, flickan offrat och vågat så mycket, ramlade. Det var för att rädda morbrodern, hon gjort allt. Nåja -- vad kunde han mera begära -- intet. Men när en man såras i sin ömmaste punkt, fåfängan, tappar han som regel alldeles den tråd, som hans logik och annars klara tankegång spänner mellan orsak och verkan. Med få ord, denna tråd, som förr lett honom, förlorar bägge hållpunkterna och mannen trasslar in sig i härvan.

Elli Zander var människokännare. Hon märkte, att något, ett eller annat, sårat Wolfgang. Denne blev med ens tyst och sluten och den sorglösa, glättiga blicken syntes ej mera i hans ögon. Men den unga flickan var även något mera än blott och bart människokännare. Hon var klok. Och därför låtsade hon om intet utan fortsatte samtalet enkelt och okonstlat. Men hon bytte om samtalsämne; hon började att tala om den härliga natur, de just reste igenom.

-- Se, se, sade hon och pekade upp mot en kulle, där uppe måste det vara en härlig utsikt.

Wolfgang såg i den angivna riktningen.

Det var en ås, trädbevuxen och i höstens rika färger. Längst uppe på dess krön låg ett litet, inbjudande värdshus --

En plötsligt tanke sköt igenom Wolfgang.

-- Vi resa dit och vila oss ett slag, föreslog han, och då Elli nickade samtyckande, gav han chauffören order om att köra upp på kullen.

De stego ur automobilen vid värdshusets trädgårdsport och Wolfgang bjöd flickan sin arm. I det de närmade sig huset slet Elli sig lös med ett utrop och skyndade tillbaka till åkdonet. Wolfgang såg förundrad efter henne.

Han såg, hur hon steg in i automobilen, böjde sig ned och upptog ett paket, med vilket hon snabbt återvände.

-- Så, viktigt? undrade Wolfgang leende, betraktande paketet.

-- Ja, mycket -- för er.

-- För mig?

-- Ja, för framtiden.

-- Jag förstår icke.

-- Det är de två telefonerna, svarade flickan. Tänk, om de stulits.

Vid de sista orden måste Wolfgang småle; de stulna telefonerna finge ej stjälas.

KAP. XIII.

_Doktorns plan._

Det kom åter en varm blick i Wolfgangs ögon, när han hörde Ellis resonemang om, att hon räddat telefonerna, och då hon räckte honom paketet med orden:

-- Akta dem som er ögonsten, de kunna komma väl till pass, såg han på henne med en värme och känsla, som gjorde, att den unga flickan instinktivt ryckte till.

Hennes sätt blev plötsligt reserverat -- det var, som anade hon, att Wolfgang möjligen skulle säga något, som hon ej alls ville svara på under de närvarande pinsamma omständigheterna.

De drucko ett glas vin på värdshuset och Ellis yrkade på, att hennes notater skulle genomgås.

-- Å -- det hinna vi alltid med, svarade Wolfgang, låt oss nu njuta av detta flyktiga ögonblick i den härliga höststämningen.

-- Nej, svarade flickan bestämt, det är viktigare, att vi tala om edra affärer.

Wolfgang betänkte sig. Ja, naturligtvis hade hon rätt. Han fann sig själv taktlös -- för henne var det ju morbroderns ära det gällde. Och vad stod ej på spel för Wolfgang själv!

Han vecklade upp papperet.

Hela arket var fyllt av hennes vackra handstil.

-- Nu vilja vi gå igenom detta punkt för punkt, sade hon.

-- Vänta, ett ord först, bad Wolfgang.

-- Vad då? undrade Elli.

-- Jo, säg mig en sak. Om jag nu behåller telefonerna för att en gång kunna använda dem i spiontjänst på Martini eller någon hans like -- kan ej då ni råka ut för obehag nu?

-- Å -- ni menar för min morbrors skull? Att han skulle fråga efter telefonerna?

-- Ja, just det.

-- Det har ingen fara. Jag har _fått_ dem, de äro min egendom. Uppfinnaren, som ju känner deras hemlighet, är nu sysselsatt med fabrikation av många flera och som ett slags betalning för min goda reklamidé fick jag dessa två i present av morbror.

-- Gott -- låt oss då se på edra notiser. Alltså bygges »den underbara spegeln» på den lilla vulkaniska ön Salpiso. Det tycks ni ha skrivit här, ser jag.

-- Stämmer, svarade flickan i fullständig affärston, och hennes förra, otvungna sätt återvände mer och mer.

Wolfgang läste:

-- »Den underbara spegeln» förfärdigas så, att en stor bytta -- --

Han såg upp.

Elli rodnande.

-- Ja, bytta -- -- stammade hon.

-- Sade Martini bytta? undrade Wolfgang.

-- Nej, han sade något som jag ej begrep. Men morbror frågade honom så här:

-- Det blir väl som en stor bytta? och därtill svarade doktorn:

-- Precis det, ja.

-- Gott, sade Wolfgang. Inte begriper jag detta, men låt oss fortsätta -- bytta -- ja -- att en stor bytta får notera --

-- Rotera, rättade flickan.

-- Bra, en stor bytta får rotera -- om sin axel i horizontalledet. Byttan fylles av ett segt material och vid rotationen slungas detta mera och mera uppåt byttans kanter, ungefär, som när man rör i en kaffekopp --

-- Stopp, utbrast Wolfgang -- ordet kaffekopp drogo hans tankar till den mystiska P. B. Z. -- vem sade ordet kaffekopp?

-- Cramer, tror jag. De talade så lärt, att jag måste nedskriva det, som jag lättast förstod.