Part 3
Sökande fladdrar en fjäril från blomma till blomma, surrande ilar ett bi mot ett lysande färgstänk -- äro de ej som våra tankar, som irra, dallra genom omätliga rymder? Visserligen lysa blommorna och glänsa stjärnorna, men man har dock rätt att fråga sig: är denna spröda färg, detta milda ljus ensamt tillräckligt att åstadkomma sådana verkningar?
Svaret är enkelt och lyder så: Vad blomma och insekt beträffar, är färgen allena ej nog. Det behöves ock doft -- fast mänskliga luktorgan ofta ej märka den -- en doft, som tydligt förnimmes av insekterna.
Men var blir det då av sammanlikningen med stjärnorna i rymdens eviga blå? Också de måste besitta en doft för att varsnas och älskas av tankens fladdrande insekt.
Och liksom blommans doft är ett utslag av dess högsta, inre liv långt finare än färg och form, så är ock rymdens stjärnedoft dessa guldkorns högsta, hemliga liv.
Att söka fatta sfärernas doft är att höra deras harmoni, att höra harmonin är att märka, att ingen ton skorrar i deras musikaliska blandning. Då blir det, att fatta sfärernas doft, detsamma som att känna var doft för sig, var himlakropps innersta, hemliga liv.
Så tänkte jag. Det är nu länge, länge sedan. Det var en stilla natt på Java. Bergsluttningen hade jag samma dag beundrat; den var tätt beklädd av de evigt gröna kaffebuskarne, vilkas vita blommor i dagsljuset verkade som utströdda punkter av stilla ljus. Och hela luften var mättad av blommornas egna, balsamiska doft. Nu i den tysta natten låg berget mörkt, men doften svävade än i stillheten och mot himlens mörka dok trädde tusentals stjärnor glänsande fram. Det var då, jag varsnade stjärnevärldens doft; ty vad voro de annat än dagens lysande blomsterkalkar, fast längre bort.
Kuntze tystnade; hushållerskan inträdde med kaffet. De bägge besökarne yttrade intet; de väntade på det omtalade experimentet. Astronomen tycktes emellertid vilja sätta deras tålamod på ännu större prov; han bläddrade litet i manuskriptet och stannade ett stycke längre fram i folianten.
-- Här komma nu en hel del utvecklingar över doft, blommor och stjärnor, varpå förslagsställaren, som är anonym -- --
-- Vad -- anonym?
Wolfgang hade rest sig som stucken av en orm, när ordet uttalades.
-- Ja, svarade Kuntze, det förekommer ju ofta. Se här, fortsatte han och visade de bägge herrarne signaturen P. B. Z. å manuskriptets sista sida.
-- Men --, utbrast Wolfgang; han hejdades dock att fortsätta meningen genom en blick från Cramer, vilken i stället yttrade:
-- Var så god, läs vidare; det blir ju signaturens eget fel, om han vill dölja sig, ifall han har något att vinna.
-- Jo, därpå övergår P. B. Z. till att överföra doft och stjärnor till direkt kaffe och sådana. Och slutligen kommer inledningen till det, som direkt tager sikte på marsdonationen. Han skriver: Jag hade nyss läst om den märkvärdiga, stora marsdonationen, och mina tankar sysslade nästan oavbrutet med gåtan. En eftermiddag vann jag fullständig klarhet. Jag satt vid mitt skrivbord; framför mig stod en kopp svart, hett kaffe. Koppen stod så, att den ljusa aftonhimlen bildade fond till dryckens yta. Då såg jag något besynnerligt. Det lätta, tunna dok av imma, som bildade sig över den varma ytan, brast och på ljusare botten -- imman -- bildade sig de vackraste »kanaler» -- det underliggande kaffet -- mörka och klart tecknade. Var det doften, som nu mot himlens bakgrund sjöng gåtan om Mars hemliga sanning? Så frågade jag mig.
Astronomen gjorde ett uppehåll.
-- Och nu, sade han, äro vi färdiga för experimentet, mina herrar.
Han ifyllde en kopp nästan till randen med kaffe och ställde den så, att den stod emellan betraktarens öga och den elektriska bordslampan. Ytan reflekterade sålunda ljuset.
-- Var så god, herr löjtnant, yttrade han, pekande på en stol. Håll andedräkten, så att ni ej blåser bort den lätta imman. Ser ni den?
Wolfgang nickade.
Plötsligt såg han imman remna, och i samma ögonblick framträdde klart och tydligt den syn, som astronomen nyss beskrivit.
-- Underbart, utbrast han.
Men samtidigt försvann synen. Luftdraget vid det uttalade ordet hade varit nog att pusta bort den eteriska imman, och koppens innehåll stod åter svart och klart.
-- Håll andan ett ögonblick, så får ni synliga »kanaler» igen, sade Kuntze.
Fenomenet framträdde ånyo.
Cramer och Wolfgang roade sig med att gång på gång framkalla den egenartade synen och åter låta den försvinna.
-- Nå, frågade Wolfgang till slut, hur använder han detta fenomen på Mars?
-- Hon, rättade Cramer.
-- Vilken hon?
-- P. B. Z. naturligtvis.
-- Varav sluter du att det är en kvinna?
-- Först och främst av den poetiska inledningen och så av kaffekoppen.
-- Gott, varav sluter alltså P. B. Z., att marsgåtan är löst? Och hur applicerar han eller hon det på Mars?
-- Så här skriver han eller hon; han vände några blad och läste:
-- Det förefinnes så oerhört stora likheter mellan Mars' kanaler och remnorna på den mörka kaffeytan, att det är rent ut frapperande. Den lilla olikhet, som existerar, beror antagligen endast på, att marsytan är sfärisk, medan kaffets är plan. Man har härav lov att sluta sig till, att Mars' yta betäckes helt och hållet av ett mörkt, varmt och sjudande hav. Det är mörkt av uppslammad mylla, lera och liknande. Mot den kalla världsrymden bildas en beständig ånga, ett dimtäcke, som brister, bildande långa rifter och remnor. De observerade förändringarne äro blott regelbundet återkommande vindilar över havet. Kanalernas fördubblingar tidvis förklaras likaså härav. De vita fläckarna i polernas närhet äro blott tätare kondensationer av imman, påminnande om våra tjocka, jordiska moln. Mars' något åt orange dragande färg uppstår därigenom att vissa ljusreflexer alstras; de äro kombinationen av det underliggande havet och det på imdokets yttersida fallande solljuset. --
Astronomen tystnade.
-- Nå? frågade Wolfgang.
-- Ja, det jag nu läst upp, är ju endast småplock här och där -- resten har förövrigt blott rent vetenskapligt intresse.
-- Och er mening? Tror ni, att denne P. B. Z. lyckats finna den verkliga lösningen?
-- Vad tror ni själv?
-- Vi bägge äro nog ursäktade, att vi ej uttala oss.
-- Mitt svar avgives om lördag direkt till herr Levison, svarade Kuntze med en förbindlig bugning.
Vid dessa ord hajade de bägge männen till. Wolfgang blev endast förargad och gjorde inga reflektioner; han tänkte blott: Det var en förbannat ogin karl!
Cramer däremot, med sin snabba uppfattning, hade på fem sekunder följande tankekedja fix och färdig: Direkt till Levison; aha -- han misstänker antingen att vi äro spioner, som lägga ut en fälla för honom, eller han anser sig bunden av sitt löfte till Simon att endast var lördag meddela sina resultat eller också vet han själv ej ännu, vad han skall svara, om han gillar eller ogillar marsteorin. Gott -- det sista är nog det riktiga.
Därför sade han med ett förbindligt leende:
-- Utmärkt, herr Kuntze, och tack så mycket för det intressanta föredraget.
Han räckte fram sin hand till avsked, Wolfgang följde utan ett ord hans exempel, och några ögonblick senare hade de bägge herrarne lämnat astronomen.
Utkomna på gatan utvecklade Cramer sin övertygelse, att det här förelåge ett verkligt farligt fall, och att kanske, när allt kom till allt, lösningen av gåtan nu verkligen vore funnen.
-- Låt oss emellertid diskutera saken en smula, föreslog han. Antag, att denna teori är lösningen -- vad har så Kuntze för intresse av det? Kanske han riskerar, att hans engagement hos Levison upphör? Vad tror du?
-- Tja, jag vet sannerligen inte. Varför skulle engagementet upphöra?
-- Levison kan ju hava överenskommit med honom, att hans tjänst ej längre behöves efter att en lösning framkommit, i så fall är det i Kuntzes intresse att helt enkelt framkomma med invändningar mot _allt_. Vi kunna ju ej kontrollera hans motbevis.
-- Så oklok har Simon nog ej varit.
-- Fan vet! De slugaste köra ofta fast på en eller annan bagatell, som de glömt. Emellertid; jag anser, att här föreligger en hotande fara.
-- Men kunde vi ej fråga Levison?
-- Jo, det har du rätt i, medgav Cramer.
De undersökte förhållandet telefonledes, och Levison svarade, att det hade ingen fara alls, Carl Kuntze vore hederligheten själv. Förresten hade han ej alls nämnt något om saken, endast engagerat astronomen så länge, intill att donationen _verkligen_ honorerades, och Simon själv vore mycket tillfreds att så länge som möjligt slippa ifrån denna utbetalning.
-- Se där ha vi ägget, tyckte Cramer. Jag ger mig fanken på, att Kuntze kommer att säga nej om lördag -- även om det sker mot bättre vetande.
Lördagen kom och med den astronomens lunta. Det obligatoriska, korta brevet medföljde.
Det var lika de föregående.
-- Vad var det jag sade? frågade Cramer. Jag ger mig fortfarande fanken på, att karlen är en skurk. Och nu, min käre Wolfgang, få vi arbete.
-- Hur så?
-- Vi måste söka reda på P. B. Z. och se, vad vi kunna göra för att hindra, att hans eller hennes teori sprides.
Wolfgang Schnitler svarade:
-- Jag vore mest böjd att antaga, att Kuntze har rätt -- att vi låta hela P. B. Z. förfalla och vara i fred. Tror signaturen själv på saken, så bör han eller hon väl uppgiva sin adress. Men intet sådant har gjorts.
-- Gott, svarade Cramer, jag är enig med dig till hälften -- låt oss intet göra nu -- men låt oss heller ej alldeles släppa saken ur sikte -- med få ord, vi vilja sova på, saken.
KAP. VII.
_Doktor Martini._
Det förflöt en veckas tid utan att något förspordes från P. B. Z., och Cramer hade under denna tid gjort förfrågningar även hos andra astronomer. Dessa hade besvarats så, att det tydligt framgick, att P. B. Z. omöjligt kunde hava någon utsikt till uppmärksamhet, och Cramer var lugn.
Men vid denna veckas utgång hände däremot det besynnerliga, att Kuntze icke sände något brev.
-- Nåväl, tänkte Schnitler och Cramer, det har väl blivit ett tillfälligt avbrott i teorifabrikationen, och för att undersöka, huru det förhöll sig med saken, ringde Cramer för säkerhets skull upp kandidaten.
Jo, det var riktigt. Han hade ej mottagit något papper från Levison och kunde således intet rapportera.
-- Skönt, sade Cramer till Wolfgang, vi tycks få litet lugn ovanpå stormen. Du skall se, att det till slut icke lyckas någon alls att förklara marsgåtan och att pengarna äro dina.
-- Tror du?
-- Ja. Men vi få ju se, genmälde Cramer.
Det var, som om denna möjlighet med ens stod klar för Wolfgang. Hela tiden, sedan onkelns testamente upplästs för honom, hade han varit liksom bedövad, som ett viljelöst redskap i Cramers hand. Han vågade ej tänka på eventualiteten av, att de tio millionerna verkligen skulle bli hans utan en förtvivlad kamp -- han hade blivit en man, visserligen, men på ett föga värdigt sätt: att, gälla vad det än vore, följa Cramers anvisningar och tilltvinga sig arvet.
Men nu, sedan Cramer sagt farväl och avlägsnat sig, stod allt detta klart för Wolfgang -- han måste handla och tänka självständigt -- nu, strax måste han börja. Detta stod alldeles tydligt för honom.
Han slog sig ned framför sitt skrivbord, tände en cigarr och lät de blå ringarne luftigt dansa mot fönsterrutan.
Det tycktes honom, som hade utsikten, att arvet _kunde_ tillfalla honom utan någon handling, som var på ett eller annat sätt ofin, gjort honom till en annan och bättre människa.
Och nu ville han göra något -- något alldeles självrådigt, något som Cramer ej hade med att göra -- ja, helst tvärt emot dennes råd och förmaningar.
Som han satt där försjunken i tankar, var det, som togo rökringarne form och gestalt, och ur rökmolnen trädde det fram bilden av en ung flicka.
Ah -- han kände mycket väl igen henne. Det var den unga flickan, han sett i Levisons automobil, och som då uppväckt hans intresse i så hög grad.
Han kände en obetvinglig lust att göra hennes bekantskap, att få återse henne.
Men huru?
Med ens slog det honom, att här kunde han kombinera något, som gällde nytta och nöje. Han ville strax avlägga Levison ett besök, en privat, familjär visit, för att undersöka, huru det förhöll sig med den omständigheten, att ingen ny teori förgångna veckan inlämnats.
Sagt och gjort.
Wolfgang gjorde toalett och lät snart därefter anmäla sig hos Levison.
Betjänten upplyste, att hans herre för ögonblicket var upptagen, men om herr Schnitler ville taga plats i salongen --
Wolfgang slog sig ned. Han hyste ett svagt hopp om, att den unga flickan skulle infinna sig, ett hopp, som dock gäckades.
En dörr till ett angränsande rum stod på glänt. Han gissade sig till, att det var biblioteket, ty han hörde Levisons stämma talande med en främmande herre. Bägge talade brutet; Levisons språk med dess egendomligheter kände Wolfgang redan förut, och den besökande bröt på italienska.
Utan att behöva lyssna hörde Wolfgang varje ord, som yttrades. Först föreföll det honom likgiltigt, han tog en bok från bordet och bläddrade i den, icke ägnande samtalet i biblioteket något intresse. Men ett ord: »_marsgåtans lösning_», som uttalades av den besökande, fick Wolfgang till att plötsligt spritta till.
Och det lönade väl mödan att höra efter. Under samtalets gång blottades för honom en hel komplott.
Den besökande, som av Levison kallades doktor Martini, framkom med det förslaget, att Simon skulle understödja honom med medel för byggandet av världens starkaste teleskop -- genom det skulle han så observera Mars, han skulle kunna framkomma med den enda riktiga förklaringen. Därpå skulle Simon Levison och han dela rovet -- tiomillionen -- genom att taga jämt hälften var.
De voro så ivriga, de bägge inne i biblioteket, att de höjde rösterna mer och mer.
Till slut tycktes den skönaste enighet hava uppnåtts, och Wolfgang fick till sin ytterliga häpnad höra ännu en tredje röst från en person, som hittills ej med ett ord förrått sin närvaro -- det var Cramers.
Där skulle delas och delas, det hela var planlagt på Wolfgangs fullständiga ruin, och vännen Cramers arbete bestod i att under hela tiden, medan byggandet av jätteteleskopet pågick, hålla Wolfgang i den djupaste okunnighet om allt. För detta skulle han i dusör påräkna 500.000 mark av vardera herrarne, tillsammans en million mark -- i sanning en mycket god förtjänst.
Wolfgang var för häpen för att kunna tänka klart och redigt. Så mycket begrep han emellertid, att Cramer måste hava gått direkt från honom till Simon.
Så uppgjordes planen.
Doktor Martini skulle, mot att Simon förskotterade honom det belopp, som erfordrades till byggandet av teleskopet -- en jättestor spegel -- _om_ han lyckades, överlåta fem millioner på Levison. Spegeln skulle byggas -- --.
Just som platsen närmare skulle angivas och Wolfgang skärpte sina öron till det yttersta, öppnades dörren till ett tredje rum. Wolfgang såg ditåt.
På tröskeln stod flickan från automobilen, förvånad att finna en besökande i salongen och måhända ännu mera häpen, då hon i honom igenkände den man, vars ögon hon mött en gång förut och som hon visste var löjtnant Wolfgang Schnitler.
Wolfgang reste sig bugande, och flickan besvarade med en lätt böjning på huvudet hans hälsning. Hon ville just taga ett steg fram emot honom, då han gjorde något, som kom henne att ännu mera förvånas än för ett ögonblick sedan.
Löjtnant Schnitler närmade sig henne hastigt men ljudlöst, med sitt ena finger betydelsefullt lagt över munnen. Han grep henne fast men icke omilt om ena handleden, och innan hon ännu hunnit komma till besinning, hade han, utan att ett ord växlats, tryckt in dörren, varigenom hon kommit och bägge befunno sig i rummet innanför salongen. Sedan han väl stängt dörren efter dem, släppte han taget om handleden och sade:
-- Förlåt.
Hon såg förundrad på honom, varken ond eller ledsen, endast oförstående.
KAP. VIII.
_En gemensam hemlighet._
-- Förlåt.
Hon tyckte han ej alls såg farlig ut. Visserligen var hans sätt något olikt det hon väntat sig, men 1950 års kvinnor voro ej så ytterligt nogräknade.
-- Det hade kunnat gälla mitt liv, viskade han, och flickan kom med ens in i rollen, att det gällde tystnad, ehuru hon ej visste varför.
-- Jag är löjtnant Wolfgang Schnitler, viskade han. Jag har just i detta ögonblick blivit sviken av dem jag trodde vara mina vänner. Min ställning är ytterst obehaglig i detta hus för tillfället. Jag kan ej säga mera nu. Men ni skulle kunna hjälpa mig -- --
-- Men ni vet ju ej ens, vem jag är, sade flickan.
-- Nej, fröken. Men lova mig för mitt livs skull, att ni för ingen yppar, att jag den sista kvarts timmen befunnit mig i salongen.
-- Är det så farligt?
-- Ja.
-- Gott, jag tror er och lovar att tiga.
-- Tack. Nu måste jag bort. Säg, kan ni möta mig i morgon -- förlåt, men när det gäller ens liv -- och jag ser i er ett halmstrå -- ni förstår -- kan ni? Vill ni?
Flickan såg på honom.
Det låg så mycken verklig ångest i hans blick, att hon resolut svarade:
-- Ja, jag vill möta er i morgon middag klockan ett vid Brandenburger Thor.
-- Tack.
-- Och nu skall jag visa er en annan väg till hallen -- ni vill väl gå -- jag tyckte ni nämnde det.
-- Ja, gå i all hemlighet och osedd.
Flickan förde honom genom en korridor ut till hallen och försvann med en nick.
-- Jag behöver ej träffa herr Levison, upplyste Wolfgang den frågande betjänten, det var unga fröken mitt besök egentligen gällde. Se här, och han lät ett guldmynt falla i den bugande lakejens hand, ni behöver ej alls nämna till herr Levison om mitt besök.
Betjänten smålog.
Wolfgang hade kunnat slå honom för det flinet, men han måste behärska sig -- allt berodde på, att det ej blev känt, att han varit i huset just nu -- det var hans enda räddning, ty han insåg tydligt, att personer, som Levison och Cramer nu visat sig vara, icke skulle skona hans liv om de upptäckte, att han listat ut deras anslag.
Han kom emellertid lyckligt och väl ut på gatan och där smög han sig fram utmed husraden, intill han nådde första tvärgata. Först då lugnade han sig något. Han såg sig om efter en automobil och åkte direkt hem.
-- Mycket angenämt, resonerade han, ens vänner, som man skall lita på, vända kappan efter vinden. Det var således en komplott -- Cramer och Levison hava »arbetat» tillsammans i den här saken. Tack! Men jag skall bliva dem litet för slug. Hålla god min och låtsas om ingenting.
Så gingo hans tankar till den unga flickan. Skulle även hon svika det förtroende, han ämnade giva henne nästa dag? Nå, det fick han tids nog veta. Han _måste_ hava henne till förtrogen, vem annan skulle kunna hålla honom à jour med gubben Levisons planer, och dem måste han veta, för att kunna komma dem på skam. Ja -- vem annan än hon -- men vem var hon? Hans dotter? Antagligen. Men skulle verkligen en dotter vilja spionera på sin far? Ja, det var den stora frågan. I realiteten gjorde ju flickan sin fader en tjänst genom att bidraga till att hans nesliga plan förhindrades i dess utförande. Det ville i alla fall varje sann kvinna göra. Men var denna flicka en sann kvinna? Och Cramers ord, när flickan mötte Levison i automobilen, stego fram för honom -- »det kan vara ett försåt, som Levison lagt ut». Ja, det kunde vara det -- men, den, som sagt de orden, var ju själv en värre bedragare än många.
Allt började gå runt för Wolfgang. Nej, det fick gå bäst det gitte -- han skulle väl av flickans sätt i alla fall på något vis kunna sluta sig till, om hon vore att lita på eller ej.
Det ringde.
-- Cramer, tänkte Wolfgang. Gott -- fort in i rollen.
Mycket riktigt. Cramer inträdde med sitt vanliga smil och i allt sig så lika, att Wolfgang måste fråga sig själv om han ej rent av hade drömt hela det ohyggliga samtalet. Men vart ord Cramer yttrade, skorrade som en återklang av rösten från Levisons bibliotek, när stämman resonerade om procenter och dusör för att hålla honom, Wolfgang Schnitler, i okunnighet under vänskapens mask.
Han ryste.
-- Du mår inte bra? frågade Cramer deltagande.
-- Jo, fullkomligt, gamle, gode vän.
De talades vid om likgiltiga saker, superade tillsammans som vanligt och skildes på kvällen, som om intet passerat.
* * * * *
Klockan ett nästa dags middag stod Wolfgang väntande vid Brandenburger Thor.
Besynnerligt nog tvivlade han ej ett ögonblick på, att flickan skulle hålla sitt ord.
En kvart över ett syntes emellertid ännu ingen till. Klockan blev halv två och två. Ännu ingen.
Wolfgang kände sig djupt besviken. Våt var han av regnet trots paraplyn -- ty det regnade icke måttligt -- och han skyndade in på närmaste kafé för att medelst ett glas glödgat vin bringa blodet i omlopp.
Svek på svek.
Nu var han förrådd från det hållet också. Nå, vad kunde han egentligen mera vänta?
Trött på sig själv och hela tillvaron körde han hem till sig.
På hans arbetsbord låg en biljett.
Han bröt den.
Underskriften var Elli Zander.
-- Elli Zander? Alldeles obekant, mumlade Wolfgang.
-- Förtroende mot förtroende, läste han. Ni gav mig ert i går -- jag ger er härmed mitt. En herre av edra bekanta -- en av dem, som i går befann sig inne i biblioteket -- har senaste tiden förföljt mig med giftermålsanbud. I dag när jag var på väg att träffa eder, såg jag, att han iakttog mig och följde mig på avstånd. Då jag ej ville, att han skulle se oss tillsammans -- för er skull -- vågade jag ej infinna mig på det avtalade stället. Jag föreslår er emellertid ett mycket säkrare sätt att råkas. Jag passerar i eftermiddag klockan fem Leipzigerstrasse 65. Var på platsen, så stannar jag min bil ett ögonblick och ni stiger in.
Elli Zander.
-- Ändå en ljusglimt, sade Wolfgang för sig själv. Men Cramer! Åter falskt spel. Han varnar mig för flickan och gör själv försök till att närma sig henne. Gott -- klockan fem. Elli Zander? Jag undrar, i vilket förhållande hon står till gubben Levison? Niece kanske. I alla fall icke dotter.
Så började han undersöka sina känslor för den unga flickan. Kärlek? Nej. Hon var söt, tilldragande, helt från de täcka ansiktsdragen till den lilla, pikanta foten -- det var allt.
Åter stod den falske vännen för honom -- nej, ut i staden, för allt i världen ville han inte just nu träffa Cramer.
Och Wolfgang Schnitler begav sig ut i stadens vimmel.
KAP. IX.
_Bundsförvanter._
Mötet klockan 5 fick ett lyckligare resultat än det föregående. Precis på minuten stannade en automobil på den uppgivna platsen och en liten behandskad hand vinkade åt Wolfgang.
-- Till Treptow, beordrade Elli Zander, när hennes kavaljer steg in.
Han såg frågande på henne.
-- Ja, svarade hon, vi resa till Treptow och vidare så länge samtalet varar. Kan ni tänka er en säkrare plats än i en automobil, om man vill tala i fred och ro?
-- Nej, medgav han, härligt.
Han frågade henne om hennes ställning i Levisons hus, och hon svarade honom, att hon var Simons systerdotter. Som helt ung hade hon blivit fader- och moderlös och Levison upptog henne då, som änkling och barnlös, i sitt hem. Hon beskrev sin morbror som en älsklig och nobel man, som gjort allt för henne. Hon var så rörande i sin beskrivning, att det stack Wolfgang, att han snart måste göra mindre fördelaktiga avslöjanden om morbrodern.
Därpå övergick Elli av sig själv till att tala om Cramer och hans tilltag.
-- Jag utstår ej den mannen, förklarade hon. Det är något i hela hans sätt, som verkar frånstötande; han påminner mig alltid om en kall och klibbig groda. Hans artigheter äro fadda och dumma. Jag kan ej begripa, varför han skall vända sig till mig med sitt frieri. Jag har aldrig uppmuntrat honom det minsta. Men han spekulerar väl på de pengar, han tror, att jag får ärva efter morbror. Usch! Men nu till er och edra angelägenheter, löjtnant Schnitler, vi ha sannerligen talat nog om mina.
-- Som ni vet, började Wolfgang.
-- Ja, vänta litet, avbröt honom fröken Zander, jag skall berätta er, vad jag redan vet om er, så får ni fortsätta.
Hon omnämnde nu, vad tidningarna redan meddelat om marsdonationen och om hur hennes morbror trätt stödjande emellan med den mindre donationens placerande på rätt man. Hon visade, att hon mycket väl begrep faran, Wolfgang löpte att mista sina millioner, om gåtan löstes.