# Den Underbara Spegeln

## Part 2

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/den-underbara-spegeln-31014/index.md

Det ena partiet förfäktade den åsikten, att ju längre man dreve en förstoring av en planet, desto oklarare bleve detaljerna, varför man aldrig komme längre än där man nu stode.

Det andra lägret höll det för mycket sannolikt, att astronomerna, samlade i skara, gemensamt skulle lyckas att reda upp härvan.

De funnos ock, som påstodo, att teori alltid blir teori, och att visshet aldrig kunde uppnås och som kritiserade testators tanklöshet att i testamentet kategoriskt fasthålla vissheten som mål. Han borde i stället hava belönat _den bästa_ teori, som framkomme inom loppet av de närmaste fem åren.

Dessa, som skrevo så, bemöttes åter av andra, vilka betonade, att inför ett bevisat fenomen, inför ett verkligt faktum, falla alla teorier till marken maktlösa.

Det blev, som ofta sker, ett kaotiskt virrvarr i pressen, och den fullständigt opartiske fick intet intryck alls av hela saken.

-- Nej, det här blir jag inte klok på, sade Wolfgang en dag till Cramer. Den ena slår ju ihjäl den andra.

Han hade, för att kunna följa med i sakens utveckling, hänvänt sig till en byrå för tidningsurklipp och satt, tillsammans med Cramer -- som naturligtvis givit honom en snärt, för att hans aversion mot urklippet i onkelns testamente resulterade i, att han nu måste plågas med denna massa av dylika -- genomläsande det ingalunda oansenliga materialet.

-- Det ser så ut, genmälde vännen. Men något allvarligt tycks ännu ej föreligga från någondera sidan.

»Grosshandlaren» hade -- praktiskt nog -- nu, då flere av Wolfgangs umgängesvänner börjat visa en mindre varm tillgivenhet än före testamentet blivit offentliggjort, varit löjtnanten en ännu mera efterhängsen beundrare än förr. Detta belönades också av löjtnant Schnitler med uttryck såsom: Du är en _sann_ vän, gamle Fritz, och liknande.

Men Fritz Cramer behöll troget sitt mål: den schnitlerska tiomillionen i sikte och låg ej så på latsidan, som till exempel Wolfgang gång på gång beskyllde honom för. Tvärt emot. Men hans sätt att arbeta på lämpade sig ej för offentligheten och allra minst kunde han låta vännen få en inblick i de planer, han hade.

Så hade han samma dags förmiddag planlagt en kupp.

Simon Levison var inom vissa kretsar bekant för att inlåta sig på affärer, som ofta rörde sig på lagens gräns och flere voro de obskura personer, som anlitade honom, när de vädrat ett eller annat geschäft, som ej passade att framlägga för de vanliga bankirerna.

Honom hade Cramer besökt helt nyss samma dag.

Vad de tvenne förhandlade om, vet man ej, men vid avskedet tryckte Levison Cramers hand med de orden:

-- Ja, så har jek da alle the papirer i min näve.

-- Ja, allesammans.

-- Och så må ni förestelle then unge mans råtgiver, icke sant?

-- Jo, jo. Han är min bästa vän.

-- Utmercht!

-- Han kommer alldeles säkert att inhämta mitt finansiella råd.

-- Gott, gott! Nu skall jek tänke över then sak och så söker ni mik upp i morgon.

Efter att Cramer gått sin väg, promenerade Levison länge upp och ned i sitt inre kontor. Gång på gång mumlade han:

-- Tusan så smart fyr, then Cramer, tusan så smart. Thet blir en yderst indirekte affär. Icke procenter -- men alltsammen. Smart fyr then Cramer.

Och då Fritz Cramer kom ut på gatan, tänkte han för sig själv:

-- Han tror han är smart, den gamle räven. Men Fritz Cramer skall nog övergå honom. Finfin affär om han går med -- inga procenter, alltsammans skall bli mitt.

Det var sålunda tvenne hundar, som slogos om samma ben.

Dagen därpå uppsökte Cramer ånyo Simon Levison.

-- Ja, sade denne, jek haver tänkt på then sak där. Jek er villik till att gå met på ert förslag.

Och så blevo de eniga om detaljerna, bägge dock med den baktanken, att var och en slå under sig hela kapitalet.

När detta kontrakt upprättats, ilade Cramer till sin vän Schnitler.

-- Du, tyckte han glädjestrålande, nu tror jag att jag vet sättet.

-- Såå, låt höra.

-- Du känner Simon Levison?

-- Ja visst, par renommé. Hans affärer äro nog inte sådana, att de tåla för mycket dagsljus.

-- Än sedan då?

-- Nej, nej. Vad är det med honom?

-- Jo, han är villig till att försträcka dig med de medel, som behövas -- --

-- Behövas för vad?

-- Du förstår, återtog Cramer, att man måste hava ett kapital för att bekämpa den, som möjligen framkommer med lösningen av Marsgåtan. Sätten äro mångahanda, man kan muta astronomer att motbevisa saken -- kort sagt, det finnes tusen olika sätt. Men alla kosta pengar. Pengar har du ej. Och därmed är det adjö med tiomillionen.

-- Javisst. Alltså -- --

-- Han vill stödja dig med det kapital, du för detta ändamål behöver mot att du, om det lyckas dig att få slantarne om fem år, dels återbetalar honom de pengar, han lagt ut, dels dessutom en million mark av arvet.

-- Det var förbaskat goda villkor, eller hur, utbrast Wolfgang glatt överraskad.

-- Jo, säkert! Gratulerar, gamle vän. Du tycks ha tur.

-- Men har han intet knep bakom, tror du?

-- Ingalunda. Jag skall själv hjälpa dig med kontrakter och allt sådant. Och förresten tycker jag, att om gubben får en million förutom sina pengar, bör han vara nöjd.

-- Nåja, det kan du ha rätt i; men gå ut från att det misslyckas.

-- Simon har pengar nog.

-- Men -- --

-- Tja, vet du själv något bättre förslag, så gärna för mig, menade Cramer.

-- Nej, nej, käre vän.

-- Ring då på till Levison och säg, när han får komma.

-- Skall han komma hit till mig?

-- Ja, det är väl bäst.

Wolfgang tryckte vännens hand.

-- Du är mig en sann och trofast vän, sade han. Medan jag tror, att du går omkring alldeles utan planer, så ordnar du det så här finfint.

Gubben Levison förklarade sig villig att infinna sig hos Schnitler samma eftermiddag klockan fem och anlände på slaget.

Under samtalet betraktade Wolfgang honom med nyfiket intresse. Han hade hört så mycket talas om denne bankir, att han verkligen var icke så litet förvånad över att finna, att utseendet hos mannen framför honom alls ej svarade till denna föreställning. Simon Levison bar sina sextio år med heder. Den höga pannan låg klar under ett kolsvart, kortklippt hår, och de bruna ögonen voro milda och välvilliga. Wolfgang tänkte för sig att mannens utseende tilläte honom att fresta gott folk till att gå med på snart sagt vilken affär som helst och reflekterade över, hur litet hos Levison som berättigade till sammanlikning mellan skal och kärna.

Hans blickar gledo från den ståtlige juden till Cramer och han tyckte sig se det omvända förhållandet -- vännen med det goda, varma hjärtat och det mindre tilltalande utseendet. -- Se där tvenne äkta kontraster, tänkte han om de bägge rävarne.

Affärerna ordnades ungefär så, som Cramer hade meddelat Wolfgang, det vill säga, Levison förband sig, mot att få sina utlägg refunderade samt 6% ränta å dessa plus en million mark, om affären lyckades, att förskottera Wolfgang nödvändiga medel för att tysta munnen på möjliga aspiranter till Marsdonationen.

Då kontraktet härom var vederbörligen undertecknat, övergingo de tre männen till diskussion om, huru saken skulle gripas an.

-- Hur i all världen skall jag kunna finna alla, som i denna tid syssla med gåtan? frågade Wolfgang.

-- Jek haver ockse tänkt på then sak, svarade Simon Levison.

-- Nå, hur menar ni?

-- Jek lagar ännu en donation.

-- Vad?

-- Jek låter en person avlide.

Wolfgang ryste.

-- Mord? frågade han.

-- Nej, min bäste herre, nej, svarade Simon småleende. Thet är månge, som dör uten att de mördes. Jek låter en finkeret man avgå med döden.

-- Aha!

-- Nu förstår jag, inföll Cramer, och denne man har donerat något -- också av intresse för planeten Mars?

-- Ackurat, ja.

Och Simon Levison utvecklade sin plan i detalj. Det vore klart, sade han, att alla eller i alla fall de allra flesta av dem, som sysslade med frågan, vore utan pengar eller åtminstone hade behov av den varan. Och de, som ägde tillräckligt kapital förut, ville nog lika fullt få vara med om att öka sina tillgångar med lätt förvärvade penningar. Nu ville han vidtala en eller annan döende, att mot vissa fördelar för dennes efterlevande, gå med på en sådan donation. Den skulle vara ett hundra tusen mark stor och begrundas därmed, att den avlidne på sistone blivit så intresserad av Marsproblemet, att han beslutat ställa ovannämnda summa till disposition åt den, som efter prövning hade de bästa utsikterna till verklig lösning av frågan. Summan skulle utbetalas till denne, på det han måtte hava medel nog att inom den bestämda tiden lösa uppgiften tillfullo. Exekutor bleve Simon själv.

-- Bravo, utbrast Wolfgang. Den planen förefaller mig utmärkt.

-- Jo, svarade Simon, och så är vi färtik med våre förhantlinker.

Han upptog ur fickan sin lilla, trådlösa telefon, tryckte på knappen, och förde apparaten till örat.

-- Dyr, micket dyr, utlät han sig.

Både Wolfgang och Fritz Cramer åsågo med förvåning gästens åtgöranden.

-- Ah, sade Wolfgang, det är alltså den nya telefonen.

-- Ja.

-- Jag har aldrig sett den; men väl hört den omtalas.

-- Then har heller ej ännu kommit ut i then marknet. Thenne har jek fått av then uppfinnare.

-- Kan man ringa vart som helst i den, undrade Cramer.

-- Ach was! Then är inställd på min private bostad. -- -- Nå vart är thet? Ingen svarer!

Han tryckte ännu en gång på den lilla knappen.

-- Nå, hallå. Jaså är thet thu min flicka. Säg till om bilen strax. Tack -- vart sa thu? Vill thu fölge med? Tja gjör så -- adjö.

Levison reste sig, tog farväl av de bägge andra och gick.

-- Vad tusan var det för en flicka, som skulle möta honom, undrade Wolfgang.

-- Hans dotter kanske, framkastade Cramer.

-- Låt oss se.

De gingo ut i fönsterkarnappen just tids nog för att se Levison stiga in i den öppna automobilen.

I denna satt, väntande, en ung flicka av sällsynt, ljus skönhet.

-- Aldrig i världen är _hon_ hans dotter, sade Wolfgang, i det bensinhästen försvann bland de andra fordonen på gatan.

-- Det giva vi sjutton, vad hon är eller inte är, svarade Cramer, vars små, lurande ögon strax hade varseblivit, att den unga damen gjort ett visst intryck på Wolfgang och med sin snabba uppfattningsförmåga genast anade att för honom själv obehagliga förvecklingar kunde uppstå, om Schnitler bleve allt för intim med Levison. Vi hava viktigare saker att tillvarataga nu, min käre Wolfgang, fortsatte han.

-- Men flickan var helt enkelt förtrollande, envisades Schnitler.

-- Se så där ja, nu skall du kanske gå och förälska dig också -- jo då blir det trevligt, tyckte Cramer. Nej, lyd du mitt råd: Affär är affär -- kärlek är kärlek. Med Levison ha vi intet annat att göra, än rätt och slätt affärer.

-- Det där är jag inte enig med dig i, genmälde Wolfgang. Jag kan ej inse, vad det skulle göra, om jag till exempel försökte att bli bekant med den unga damen.

-- Jo, det kan jag med få ord säga dig, svarade Fritz Cramer raskt. Det skulle ej alls förundra mig, om det där med damen inte rent av var en fälla, uppställd för dig av Levison.

Wolfgang såg upp.

-- En fälla -- --

-- Ja, vem kan veta?

-- Nej, hör du, nu driver du din försiktighet väl långt, tycker jag.

-- Låt oss resonera om den saken, min vän. För det första uppgav ej Simon i telefonen var han befann sig.

-- Nej, det är sant. Men -- Wolfgang tänkte efter -- chauffören körde ju hit honom och fick väl då order att hämta honom här, när han blev kallad.

-- Låt gå för det; det förefaller ju antagligt nog. Men såg du inte, hur flickan såg hit upp ett par gånger.

-- Jo, svarade Wolfgang, erinrande sig ett par blåa ögon, ur vilka han sett en ljus, solglittrande blick.

-- Ja, där ser du.

-- Vad i all världen ser jag? Kan då inte flickan titta vart sjutton hon vill.

Cramer blev förargad och använde den taktik, som han visste aldrig förfelade sin verkan på Wolfgang.

-- Gör hur tusan du vill, jag skall visst inte blanda mig i det, sade han, i det han spelade förargad.

Verkningen var ögonblicklig.

Wolfgang svarade:

-- Det kan hända, att du har rätt. Gott, så slå vi ett streck över den historien.

Men han blev tyst och allvarlig och efter en stund kom det:

-- Nej, vet du. Ett ansikte som hennes kan inte dölja förräderi.

-- Tja, gudarne vete det. Tänk på gamle Levison. Hans utseende och rykte stämma ej heller överens.

Wolfgang ihågkom sina reflexioner helt nyligen över Levison och Cramer och tryckte ånyo vännens hand.

-- Bon, du _har_ rätt, sade han.

KAP. IV.

_Den nya donationen._

Simon Levison hade resonerat alldeles riktigt. Vem i all världen skulle förmått att resa världen runt för att söka upp alla dem, som sökte lösa marsgåtan. Dessa sökare skulle nog, även om de påträffades, på det skickligaste söka dölja sitt förehavande. Helt annat var det med en ny donation -- lockade av den skulle alla, som ägnade lösningen en tanke, flyga liksom insekten mot det nattliga ljuset, denna pekuniära fördel tillmötes. Offentliggjord i alla länders mest lästa tidningar -- till och med gratis på grund av dess stora intresse för allmänheten samt i de astronomiska tidskrifterna skulle den nå fram till de mest avlägsna trakter över hela jordklotet, råka alla, som på något sätt redan intresserades av den _stora_ donationen.

Hans mening med anordningen var klar nog. Han önskade veta, varifrån faran till en lösning kom -- en skicklig astronom skulle engageras för att genomse förslagen -- och vore en verklig fara förhanden, nåväl, så finge Wolfgang Schnitler taga vandrarestaven och söka hindra den oförskämde tänkaren.

Det var ingen svår uppgift för Simon Levison att finna en döende man. Denne förklarade sig villig att underteckna donationen -- vilken Levison naturligtvis i sinom tid själv skulle honorera -- mot att Simon kontraktsmässigt lovade att utbetala till hans efterlevande familj, som befann sig i mycket små omständigheter, 2.000 mark om året i fem års tid.

Mycket nöjd med detta arrangement slöt den döende onämnde efter en tid sina ögon. Han hade glatt sig så över att kunna lämna något efter sig, att han nästan tillfrisknade på kuppen. Ett recidiv inträffade dock och ungefär tvenne månader efter Levisons samtal med mannen dog han.

Den nya donationen vandrade runt i all världens tidningar. Den friskade upp minnet av den föregående stora och satte myror i huvudet på många astronomiskt intresserade; och egentligen var det just denna mindre donation, som satte liv och lust i marsspekulationerna.

Hela historien kostade Levison endast tio tusen mark eller rättare två tusen mark om året i fem års tid, ty de i donationen utlovade 100.000 tänkte han visst ej förhasta sig med att utbetala. Han ville endast suga musten ur idéerna och det tycktes, som om han hade valt rätta sättet härför.

Allaredan innan en månad förflutit inkommo de första ansökningarne. Sedan förgick det knappast en enda vecka, som ej medförde ett eller flera förslag.

Simon Levison anställde i sin tjänst en ung astronom, vilken på förfrågan meddelat, att han för sin del ej hade någon idé om frågans lösning och heligt svurit, att icke stjäla något av de inlämnade förslagen. Mot ett gage av 400 mark i månaden skulle denne astronom genomgå det föreliggande materialet och oförbehållsamt delgiva Levison sin åsikt om alltsammans duglighet i och för utbetalande av den mindre donationen, för vilken denne var ensam och enebestämmande exekutor.

Astronomen, filosofie kandidat Carl Kuntze, hade med förtjusning åtagit sig den erbjudna sysselsättningen; en hägrande månadsinkomst av 400 mark alldeles extra utan att spår av arbete -- det var något, som ej kunde undgå att tilltala honom i särdeles hög grad.

Också svann den första månaden utan att något störde fil. kand. Kuntze i hans hopp. Men redan innan den andra hade förflutit, insåg han, att den nya sysslan kanske inte var så alldeles lätt och angenäm, som han först tänkt.

-- Å, kors, utbrast han ibland och burrade upp sitt stora hår, när Levisons kontorsbud bragte honom ett nytt, digert dokument, inte trodde jag att det kunde finnas så många teorier om Mars. Det är ju helt enkelt underbart.

Såväl Levison som Schnitler och Cramer tyckte att saken nu låg i goda händer och bekymrade sig ej synnerligen mycket om fil. kand. Carl Kuntze, som dock varje lördagspost översände Levison ett original och Schnitler en kopia av sitt arbete under den gångna veckan. Till all lycka för dessa bägge lekmän åtföljdes Kuntzes digra veckorapport av ett kort resumerande brev; hade detta saknats, skulle mången hava beklagat de bägge herrarne, vilka säkert ej mot en ersättning av 400 mark ens skulle orkat genomläsa astronomens veckoarbete. Breven, som förskonade dem från läsningen, lydde oftast:

-- Som synes av bifogade veckorapport, har tyvärr ännu ingen gjort sig förtjänad av donationen, då mot alla förslagen tungt vägande invändningar kunna göras.

Cramer hade gång efter annan frågat sig, om det ej vore oklokt av Levison att öppet låta Kuntze sända Wolfgang en kopia av rapporten. Kuntze kunde ju misstänka något.

Och en dag frågade han Levison om saken.

-- Ach -- nej, svarade denne. Then Kuntze har allene fått thet besked, att then herr Schnitler _naturlikvis_ måste hållas à jour met then lille donations öte.

-- Och herr Kuntze misstänker ingenting?

-- Nej.

-- Men jag tycker ändå, min bäste herr Levison, att det hade varit försiktigare, att inte alls utsätta oss för den misstanke, som kan uppstå.

-- Min vän, genmälde Simon, thet är just thet sublima i saken: Jo mera öppet, thesto mindre risk. Herr Kuntze tror blott, att jak är ovanlikt gentil mot herr Schnitler och att jak gör thet för att stå väl hos honom.

-- Ah --, svarade Cramer med en slug blinkning, alltid affärsman, kan jag se.

Emellertid var han ej så alldeles säker på Kuntzes omisstänksamhet, varför han strax efter föreslog sin vän Wolfgang att de tillsammans snarast skulle uppsöka astronomen, som ingen av dem ännu kände personligen.

--- Tja, svarade löjtnanten, bara jag slipper att resonera med honom om teorierna, ty då skiner det igenom, att jag inte läst ett enda ark av hans skriverier.

--Å, vi reda oss nog ur den dilemman, genmälde Cramer.

KAP. V.

_En lösning?_

En afton något senare ringde det på fil. kand. Kuntzes tamburklocka, och då denne personligen gick för att öppna, inträdde tvenne personer av vilka den ene presenterade sig som löjtnant Wolfgang Schnitler och föreställde sin följeslagare som sin vän, grosshandlare Cramer.

-- Aha, löjtnant Schnitler, jag förstår, ni vill höra nyheter -- sista veckans marsteorier? Var så god stig in, mina herrar.

De inträdde i arbetsrummet, ett stort, glatt rum med ett väldigt skrivbord, höga, välfyllda bokreoler, diverse instrument och skinnbeklädda, bekväma länstolar.

-- Här, sade värden, i det han lade handen på en väldig pappershög, här ligga alla snillefostren.

-- Jaså, men apropå snillefoster, så vill ni väl inte påstå, att _alla_ förslag äro komplett vanvettiga? undrade Cramer.

-- Nej, visst inte. Många av dem äro ej alls illa utfunderade. Men jag har uppfattat mitt engagement hos Levison så, att det här gällde att kort och gott framdraga de »emot», som jag kunde finna. Så snart jag påträffade ett, varemot intet kunde vetenskapligt invändas, borde uppställaren av detsamma ifrågasättas till erhållande av donationen. Det är således för mitt arbete alldeles tillräckligt, om jag finner en enda invändning -- den stjälper hela den fina teorin.

-- Javisst.

-- Och hittills har vartenda förslag haft en lucka.

-- Jaså, sade Wolfgang. Men säg mig en sak. Ni förstår väl mitt intresse för denna undersökning?

-- Uppriktigt sagt, tror jag mig förstå den --

Cramer ryckte till, men Kuntze fortsatte, utan att märka rörelsen:

-- Jag tror att uteslutande nyfikenheten driver er. Ni är naturligtvis i högsta grad spänd på, om någon lyckas finna en eller annan förklaring av problemet. För er gäller det ju en massa pengar; ni ser helst, att gåtan ej löses, ty då är ni om några år en rik man. Och då är det minsann ej underligt, om ni är nyfiken. Levison vill, antingen därför att han är er vän, eller därför att han hoppas på förbindelse med er, om ni får pengarne, visa er en liten vänlighet, och låter er därför följa med i utvecklingens gång. Är det ej riktigt?

-- Jovisst, svarade Wolfgang, och Cramer andades lättad. Det var tydligt, att den unge vetenskapsmannen absolut intet anade. Grosshandlaren blev så upprymd av detta, att han rent av blev välvilligt stämd mot Kuntze, och för att smickra honom sade han:

-- Tala om någon av de intressantaste teorierna för oss, herr Kuntze.

Nu var det Wolfgangs tur att rycka till. Han hade absolut ingen lust att besväras med något som helst tankearbete. Men han var van vid, att vännen aldrig framkom med något oförnuftigt; hans tilltro till honom var full och hel. Därför sade han endast:

-- Ja, det vore roligt, låt oss höra, jag ber.

Kuntze var förtjust.

-- Tja, sade han, seende åt högen till, vilken skall jag omtala? Ni, herr löjtnant, har ju läst dem samtliga. Vilken tycker ni själv?

Det blev en pinsam tystnad.

-- Jag är så litet bevandrad i astronomin; men -- allt det där har jag ju läst -- tala om någon av de nya, som ni ännu ej sänt mig. Ni har väl denna vecka också fått något?

Astronomen lät höra en lätt vissling.

-- Visst tusan, utbröt han, och det ett väldigt lustigt ett. Det är ett av de mest originella uppslag, jag hittills läst; det kom mig tillhanda i går.

Både Cramer och Wolfgang bleknade lätt. Hade månne det fruktade förslaget kommit? Kanske lösningen vore funnen?

-- Nå, frågade Wolfgang i andlös spänning.

-- Tror ni det innehåller lösningen? undrade Cramer.

Astronomen svarade icke genast. Han såg på de bägge herrarne och märkte tydligen deras oro. Då var det, som om det blixtrade till inom honom, som om den lilla humoristiska gnista, man ibland såg skymta fram ur hans ögon, tänt en idé.

-- Det skall jag säga, när jag har fått höra vad ni bägge själva mena om det, sade han blott.

Liksom alla teoretiker var Kuntze glad och stolt, när han hade intresserade åhörare. Nu såg han för sig dessa bägge dagdrifvare i spändaste förväntan sluka vart ord från hans läppar, när han skulle föredraga den originella teorin. Inte för mycket gott ville han låta denna nöjesstund gå sig ur händerna.

-- Jag har, som sagt, ännu ej givit mitt utlåtande om saken, fortsatte han långsamt och närmade sig dokumenthögen, inom sig glädjande sig över att verka medelpunkt i församlingen.

Han tog det översta av papperen och vecklade upp det. Det var en tjock foliant, smakfullt inbunden.

-- Omsorgsfullt utarbetat, tyckte han, under det de andra ryste.

-- Men jag skall fatta mig i korthet, tillade han. Jag nöjer mig med att här och där utplocka de punkter, som äro de utslagsgivande.

Och under det de andra stillatigande åsågo hans bläddrande i det tjocka, inbundna manuskriptet, slog astronomen upp en sida, lade folianten i knät och sade:

-- Ja, det är sant. Vi måste som åskådningsmaterial hava en kopp svart, rykande kaffe.

KAP. VI.

_En syn i en kopp kaffe._

-- Högst besynnerligt, tänkte Wolfgang och Cramer, och de uttryckte också denna tanke under användande av flere av språkets superlativ, medan Kuntze tryckte på en knapp och tillsade den inträdande hushållerskan om varmt kaffe.

-- Ja, det är ganska märkvärdigt, medgav astronomen, men jag gjorde själv experimentet i morse.

-- Och det lyckades!

-- Alldeles förträffligt.

De bägge herrarne rent av fröso vid tanken på det heta kaffet och vad som komma skulle.

-- Det är en ganska poetisk början på den här teorin, sade astronomen. Den hoppa vi väl över?

-- Tvärtom, tvärtom, tyckte Wolfgang, som älskade lättare saker framför det rent vetenskapliga. Låt oss höra det, innan kaffet kommer.

-- Gott, sade Carl Kuntze. Så här börjar teorin, det vill säga inledningen.

-- Gott, fram med det poetiska!

Astronomen läste:

-- En äng i blomsterskrud -- är det ej som den mörka natthimlen, översållad av myriader tindrande stjärnor? Se, himlapellen är ängens saftiga gräs med dess gröna ton, och stjärnehären är blomma vid blomma av skiftande färgnyans! Än stora, än små, än lysande starkt och än svagt, så äro både ängens blomster och himlens ljuspunkter i natten.