Part 3

Om _arbetstid_, _arbetsdag_ och _raster under arbetet_ stadgar 1900 års lag följande. Nattarbete är i regel förbjudet för alla minderåriga, eller närmare uttryckt: minderårig får ej sysselsättas i arbete i industriellt yrke nattetid mellan kl. 7 på aftonen och 6 på morgonen. Arbetsdagen för 12-åringar är högst 6 timmar, och för minderårig, som fyllt 13 år, högst 10 timmar. Arbetsdagen skall afbrytas genom »lämpliga» raster; huru långa eller anordnade, säger lagen däremot icke. Vidare bestäms att minderårig ej skall tillåtas att under rasterna uppehålla sig i arbetslokal, där till följd af arbetets beskaffenhet luften är förorenad af ämnen, som äro skadliga för hälsan,[7] samt att det i sådant fall åligger arbetsgifvaren att anvisa lämpligt annat rum, där de minderåriga kunna vistas under rasterna och intaga sina måltider.

Från dessa regler göres ett afsevärdt _undantag_ för grufvor, industriella anläggningar, där arbetet drifves med s. k. ständig eld, samt för sågvärk och därmed förenade brädgårdar. Nattarbete medgifves nämligen här för gossar fyllda 14 år, hvarjämte deras arbetstid får utsträckas till _i medeltal högst 12 timmar af dygnet_. (Se de närmare villkoren härför i 8 § 1 mom.)

Hvad nu det allmänna förbudet mot minderårigs användande i nattarbete beträffar, öfverensstämmer vår lag häri med lagstiftningen i de flästa andra länder. Äfven där är vanligt, att undantag göras för industrier, som gå med ständig eld, dock icke ett så vidsträckt undantag som hos oss. I och för sig måste äfven detta undantag väcka betänkligheter. Det är nämligen enligt läkarevetenskapens liksom den allmänna erfarenhetens vittnesbörd obestridligt, att människan under uppväxtåldern är i synnerligen stort behof af ordentlig sömn. Men däraf följer att nattarbete vid dessa år, åtminstone de ömtåligare åren, borde vara alldeles förbjudet, ty att sofva på dagen innebär icke den ostörda sömn, som behöfves.

Hvad 6 timmars arbetsdag för 12-åringar angår, får det måhända ej anses för mycket. Att däremot, såsom lagen gör, höja maximalarbetsdagen till 10 timmar redan för 13-åringar, måste anses som ett felgrepp. Ur hälsovårdssynpunkt har man nämligen bestämt motsatt sig en så lång arbetsdag för barn vid denna ålder. Sålunda yttrade chefen för Medicinalstyrelsen generaldirektör Linroth samt medicinalrådet Wavrinsky i ett utlåtande öfver det inom civildepartementet utarbetade förslaget till 1900 års lag:

»För 12-14 åriga barns normala utveckling i såväl andligt som kroppsligt afseende erfordras i långt högre grad än för den fullvuxne, att dem lämnas nödig hvila och vederkvickelse mellan arbetstimmarna, så att kroppsorganen dels hinna att beredas ersättning för förbrukade ämnen, dels befrias från genom arbetet i väfnaderna uppkomna sönderdelningsprodukter. Hvarje arbete, som bedrifves alltför länge och ansträngande, värkar skadligt på barnets organism, orsakar utmattning och förlust af kroppskraft. Fortfar öfveransträngningen, inträder snart allmän sjuklighet. Den dagliga erfarenheten jämte dödlighets- och sjukdomsstatistiken från industriorter, där barnarbete i högre grad anlitas, lära också, att fabriksarbete, framför allt i slutna lokaler, är outhärdligt för barnorganismen och i förtid uttömmer barnens krafter, därest det ej regleras genom klokt och efter barnens fysiska utveckling afpassade arbetstider.

Barn i ofvannämda ålder hvarken böra eller kunna därför i regel utföra så ihållande arbete som fullvuxna. Så länge deras organism icke vunnit erforderlig kraft och skolan icke afslutats, måste arbetstiden för dem vara begränsad och de vara befriade från för dem skadligt arbete.

Af ofvan anförda skäl anses allmänt en arbetstid af sex timmar för barn under 14 år icke böra öfverskridas.[8]

* * * * *

En så lång arbetstid (10 timmar), äfven om hufvudsakligen lättare handtlangningsarbete därunder utföres, måste dock blifva mer än tillåtligt ansträngande för ett 13 års barn, synnerligast om de påbjudna rasterna icke skola inberäknas i de angifna arbetstiderna, vid hvilket förhållande arbetsdagen för dessa 13-åringar skulle kunna uttänjas till icke mindre än tolf timmar.[9]

* * * * *

Hälst skulle vi för vår del vilja förorda sex timmar för barn intill 14 år och tio timmar för minderårig mellan 14 och 18 år, emedan dessa arbetstider ovillkorligen äro de, som ur sanitär synpunkt bäst lämpa sig för de minderåriga arbetarna.»

Om _rasterna_ under arbetet har ju vår lag ej sagt mer än att sådana skola finnas. Det måste dock, hvilken åsikt man än må ha angående arbetsdagens längd, vara klart att rasternas lämpliga anordning och tillräckliga längd är af största vikt för att skydda de minderåriga emot öfveransträngning. Det hade därför varit önskvärdt att lagen gifvit närmare bestämmelser om rasterna. I den utländska lagstiftningen har man också varit angelägen därom. I de norska, danska och engelska lagarna stadgas t. ex. att senast 4½ (i vissa fall 5) timmar sedan arbetet börjat, skall rast inträda. I den engelska väfnadsindustrin skall rasternas längd under dagen vara sammanlagt 2 timmar.

* * * * *

1900 års lag har, i likhet med den utländska lagstiftningen i allmänhet, stadgat _absolut förbud mot minderårigs användande i visst arbete_. Enligt vår lag äro sålunda gossar under 14 år och alla kvinnliga minderåriga uteslutna från arbete _under jord_ i grufvor eller stenbrott. Vidare får minderårig ej användas till visst farligare maskinarbete (6 §). Slutligen kan Konungens Befallningshafvande förbjuda eller föreskrifva vissa villkor för minderårigs användande i arbetet (10 §).

Bland lagens öfriga bestämmelser märkes stadgandet om _den årligen återkommande läkarebesiktningen_ af alla vid industriellt yrke anställda minderåriga (11 §). Dessa besiktningar böra, rätt skötta, kunna bidraga till en värdefull utredning om t. ex. fabriksarbetets invärkan på de minderårigas fysik. Men då erfordras också att besiktningsläkarna gå planmässigt och insiktsfullt till väga, hvilket vid den besiktning (för år 1901) som hittills hållits ingalunda öfverallt varit förhållandet. En bestämd och för alla läkarna likformig instruktion angående besiktningens förrättande är synbarligen af behofvet påkallad.

Slutligen kan också nämnas att enligt 1900 års lag arbetsgifvaren är skyldig att bereda minderårig arbetare, som ej fyllt 15 år, den ledighet som kan erfordras för deltagande i fortsatt skolundervisning (3 §).

* * * * *

_Kontrollen öfver lagens efterlefnad_ är anförtrodd åt yrkesinspektörerna, en hvar inom sitt distrikt, samt i fråga om grufdrift åt bärgmästarna. Angående det biträde som andra myndigheter äro skyldiga att lämna yrkesinspektör eller bärgmästare se 9 och 13 §§. För att underlätta kontrollen är äfven stadgat att på arbetsställe, där minderåriga sysselsättas, skola finnas anslagna dels gällande lag angående minderårigas arbete, dels uppgift å de tider, då för minderårig arbetet börjas och slutas samt rasterna infalla.

För att utöfva tillsynen öfver lagens efterlefnad på ett arbetsställe äger yrkesinspektör eller bärgmästare samt den läkare, som af Kon. Bef. är förordnad att förrätta den årliga besiktningen, tillträde till arbetsstället. Likaledes få de företaga nödiga undersökningar på platsen samt äga tillgång till den registerbok öfver de minderåriga, som arbetsgifvaren är skyldig att inneha, och de skol- och läkarebetyg, med hvilka han skall styrka sin rätt att använda de minderåriga i arbetet.

Tillträde till arbetsstället har den inspekterande endast under den tid _arbetet pågår_ och först _efter tillsägelse_ hos yrkesidkaren eller arbetsföreståndaren om afsikten att där företaga inspektion. Dessa bestämmelser, som äro hämtade från 1889 års lag angående skydd mot yrkesfara, där man icke torde kunna göra någon invändning mot desamma, måste då det gäller att kontrollera, huruvida lagen om minderåriga på ett arbetsställe efterlefves eller ej, anses olämpliga.[10] Bestämmelserna sakna också motsvarighet t. ex. i Englands arbetareskyddslagstiftning, enligt hvilken inspektörerna äga _när som hälst fritt och obehindrat tillträde_ till de anstalter, öfver hvilka de ha tillsyn. Detta är ock en genomgående princip i Tysklands, Schweiz', Österrikes, Frankrikes och Danmarks skyddslagstiftning.

Hos oss torde stadgandet om den inspekterandes anmälan ha tillkommit af en missriktad hänsyn för arbetsgifvaren. Det skulle nämligen vara nedsättande för honom, om inspektören utan hans eller hans arbetsföreståndares vetskap finge komma in till arbetsstället. Men detta är en felaktig syn på saken, ty inspektionen är ju till för de _lagstridiga_ arbetsgifvarnas skull, men måste för att vara värksam mot dessa vara anordnad på det mäst effektiva sätt. För öfrigt är kontrollen äfven riktad emot arbetarna, som dels i egenskap af föräldrar till barnen, dels emedan de behöfva de minderåriga till biträde i arbetet, frestas att befrämja öfverträdelser af skyddslagen.

En annan inskränkning i den fria kontrollen öfver lagens efterlefnad är den äfvenledes från 1889 års lag hämtade bestämmelsen att viss del af fabrik, värkstad eller annan arbetslokal må för bevarande af yrkeshemlighet undantagas från inspektion.[11] Vid meningsskiljaktighet härvid mellan yrkesidkaren och yrkesinspektören hänskjutes saken till Konungens Befallningshafvande.

Hvad slutligen straffen för öfverträdelser af lagen angår, kan påpekas att det icke blott är yrkesidkaren, utan äfven den minderåriges fader eller målsman som straffas, nämligen i fall öfverträdelsen skett med faderns eller målsmans vetskap och vilja. Straffet för yrkesidkaren är för öfrigt högst 500 kronors böter.

Öfverträdelser af lagen åtalas af allmänna åklagaren.

* * * * *

Med afseende på bestämmelserna om _minderårigs användande i handtvärk_ och annan småindustri må här, förutom hvad redan blifvit sagt om 1881 års förordning, endast nämnas följande. _Villkoren för inträde i arbetet_ äro att den minderårige fyllt _12 år_, att han inhämtat _folkskolans minimikurs_, samt att han ej till följd af sjuklighet eller kropplig svaghet kan anses komma att lida men af det ifrågavarande arbetet (styrkt genom _läkarebetyg_). Nattarbete mellan kl. 8 på kvällen och 6 på morgonen är förbjudet, och arbetsdagen skall afbrytas af lämpliga raster.[12]

Fotnot 5:

Den 6:te internationella kongressen för Hygien och Demografi.

Fotnot 6:

Berlinerkonferensen ansåg att för nordligare länder 12 år borde vara minimiålder _utan undantag_.

Fotnot 7:

Att minderåriga få arbeta i en för hälsan skadlig luft, förutsättes sålunda uttryckligen.

Fotnot 8:

Af denna mening var äfven Berlinerkonferensen.

Fotnot 9:

I de tio timmar, under hvilka 13-åringarna enligt 1900 års lag få användas i arbete, inberäknas naturligtvis icke rasterna.

Fotnot 10:

Huru skall t. ex. den inspekterande kunna kontrollera att de minderåriga under rasterna ej uppehålla sig i arbetslokal, där luften är förorenad af hälsoskadliga ämnen, om han ej äger tillträde till arbetsstället annat än då arbetet pågår?

Fotnot 11:

Denna bestämmelse har på området för 1889 års lag endast i undantagsfall åberopats af yrkesidkare och alltså hittills ej inneburit något hinder af nämvärd betydelse för inspektionen.

Fotnot 12:

1881 års förordning, hvilken ingår såsom n:o 64 i _Svensk författningssamling_ för år 1881, kan genom bokhandeln erhållas till ett pris af 10 öre.

4. Bestämmelser om kvinnoarbetet.

Statens ingripande genom 1900 års lag i de vuxna kvinnornas rätt att fritt råda öfver sin arbetskraft innebar en nyhet för vårt land. Några lagbestämmelser utöfver de i 1900 års lag gifna finnas icke häller med afseende på de vuxna kvinnornas arbete.

I allmänhet har lagstiftningens grund, då det gällt kvinnoarbetet, varit hänsyn dels till hem och familjelif samt kvinnans sedlighet, dels till kvinnans och det kommande släktets hälsa och kroppskrafter. Dessa skäl, och särskilt det sistnämda, ha ock varit så talande att krafvet på frihet för kvinnan att lika obehindrat som mannen förfoga öfver sin arbetskraft i de flästa länder måst vika. Lagstiftningen utomlands bestämmer nu icke blott såsom hos oss förbud mot visst slags arbete och för barnaföderskor att en viss tid efter nedkomsten användas i arbete, utan äfven förbud emot nattarbete, t. ex. i England och Schweiz; vidare gifvas bestämmelser om maximalarbetsdag samt om raster, hvarvid middagsrasten i t. ex. Schweiz skall vara längre för dem som ha att sköta hushåll o. s. v.

Vår lag ger med afseende på kvinnoarbetet endast följande två föreskrifter (i 7 §):

1. Kvinna, som födt barn, får icke sysselsättas _under de fyra första veckorna efter barnsbörden_, därest icke med läkarebetyg styrkes att hon tidigare kan börja arbetet utan men.

2. Till arbete _under jord_ i grufva eller stenbrott får kvinna icke användas.

Med afseende på de industrier, inom hvilka dessa bestämmelser gälla, kontrollen öfver deras efterlefnad och straff för öfverträdelse af desamma hänvisas till hvad förut är sagt angående de minderårigas arbete.

Mot den tid af 4 veckor efter barnsbörden, under hvilken kvinna ej får användas i arbete, kunna framställas befogade anmärkningar. Denna tid är nämligen enligt fackmännens utsago under alla förhållanden för kort för att moderns organism skall hinna återgå till sitt normala tillstånd. I regel erfordras härför en tid af 6-8 veckor. Skulle emellertid modern något dessförinnan utan olägenhet kunna deltaga i visst lättare arbete, så borde åtminstone industriellt arbete under de 4 första veckorna vara _absolut_ förbjudet utan möjlighet att med läkarbetyg kunna komma in i arbetet tidigare. Nu liksom inbjuder lagen till utfärdande af intyg, för hvilka skickliga och samvetsgranna läkare icke torde kunna stå.

I den tyska lagen af år 1891 är också förbudet för arbete under de fyra första veckorna oeftergifligt, och för arbete under de två följande veckorna fordras läkarbetyg. I Schweiz är förbudstiden 6 veckor.

Att förbudstiden icke bestämmes för kort, är dessutom icke blott nödvändigt för modern, utan äfven af största vikt för barnet, som särskilt under de 6 första veckorna alltför väl behöfver moderns ständiga omvårdnad. I den nya danska lagen, som med afseende på barnaföderskor för öfrigt öfverensstämmer med vår lag, betonas uttryckligen barnets inträsse. Det heter nämligen där att det ifrågavarande läkarebetyget skall styrka att arbetet kan ske utan skada vare sig för barnet eller modern. I vår lag sägs däremot endast att arbetet skall kunna ske »utan men». (Jämför 7 §.)

Ett önskemål med afseende på lagstiftningen angående barnaföderskor är för öfrigt att befria dem från arbete äfven en tid _före_ barnsbörden, då ansträngande arbete äfvenledes kan vara till skada för mor och barn. Detta önskemål, som naturligen är svårare att i lagstiftningen praktiskt förvärkliga, har dock blifvit beaktat åtminstone i den schweiziska kantonen Glarus' lagstiftning och i den spanska lagen af år 1900. I Glarus stadgas angående barnaföderskor förbud mot industriellt arbete under 8 veckor, däraf minst 6 veckor efter nedkomsten. I Spanien stadgas — förutom förbud mot arbete under de 3 veckorna närmast efter barnsbörden — att om en arbeterska begär ledighet på grund af väntad förlossning, skall hennes plats behållas för hennes räkning från och med det hon begärde ledigheten till och med 3 veckor efter nedkomsten.

5. Bestämmelser till skydd för arbetare i allmänhet.

Det är redan nämdt att 1864 års näringsfrihetsförordning, 1874 års hälsovårdsstadga och 1884 års grufvestadga innehålla enstaka bestämmelser till skydd för arbetare. Härtill komma föreskrifter i 1874 års byggnadsstadga (skyddbestämmelsen däri dock af år 1890), i 1897 års förordning angående explosiva varor m. fl. förordningar.

Värkliga arbetareskyddslagar äro 1889 års lag angående skydd mot yrkesfara samt 1896 års förordning angående tillvärkning af fosfortändstickor.[13]

Slutligen bör ock nämnas, att vår strafflag förbjuder handtvärk eller annat arbete, som kan tåla uppskof och ej sker till egen eller annans nödtorft, _på sön- eller högtidsdag_ mellan kl. 6 på morgonen och 9 på kvällen. För jämförelses skull kan härvid framhållas, att utomlands söndagsarbetet ingalunda öfverallt är afskaffat. Frågan om söndagshvila för arbetare har ock spelat en viktig roll i arbetareskyddslagstiftningens historia och var ju bl. a. föremål för Berlinerkonferensens behandling.

Med afseende på 1889 års lag hänvisas till den bifogade lagtexten (Bil. II), och skall här endast framhållas några synpunkter.

Lagens tillämplighetsområde är i det hela detsamma som 1900 års lag angående minderåriga och kvinnor. Grufdriften faller dock utom 1889 års lag. — Uteslutna från denna — såväl som från 1900 års lag — äro vidare hela jordbruket och det egentliga handtvärket, ehuruväl yrkesfaran inom dessa näringar ingalunda är obetydlig. Man behöfver blott erinra om de talrika olycksfallen vid t. ex. tröskvärk och s. k. hemsågar på landet samt om de ogynnsamma hygieniska förhållanden, som mångenstädes råda inom handtvärket.

Lagen afser att åstadkomma dels anordningar för att förhindra _olycksfall_, dels åtgärder till förekommande af _ohälsa_ i arbetet (se 2 §).

Öfvervakandet af lagens efterlefnad är anförtrodd åt yrkesinspektörerna med biträde af hälsovårds- och kommunalnämderna, provinsial-, stads- och distriktsläkare samt polismyndighet.

Om skyddsbestämmelserna i 1889 års lag kan anmärkas, att de äro väl sväfvande och i många afseenden otillräckliga, hvadan en revision af lagen, såsom herr David Bergström vid 1902 års riksdag förgäfves påyrkat, säkerligen icke vore öfverflödig. Emellertid ligger vikten med afseende på en sådan lag alldeles särskilt uppå tillämpningen af densamma. Denna åter beror naturligtvis på det sätt, hvarpå yrkesinspektionen är ordnad och bedrifves.

Fotnot 13:

1896 års förordning ingår såsom n:o 93 i _Svensk författningssamling_ för år 1896 och kan i bokhandeln erhållas för 10 öre.

6. Yrkesinspektionen.

En af hörnstenarna i all arbetareskyddslagstiftning är, såsom af det föregående torde ha framgått, en af staten ledd inspektion öfver skyddlagarnas efterlefnad. Detta insåg man också vid stiftandet af 1889 års lag, i det man samtidigt införde yrkesinspektionen för att göra lagen värksam. Skada blott att man då ej tog steget fullt ut och införde en värkligt effektiv inspektion!

Inspektionspersonalen, som från början bestod af tre yrkesinspektörer, ett alldeles för ringa antal, hvilket också framhölls vid 1889 års riksdag, ökades från och med 1895 till fem yrkesinspektörer jämte en tillförordnad inspektör öfver sprängämnestillvärkningen. Vid 1900 års riksdag, då ju tillsynen öfver efterlefnaden af den nya lagen angående minderåriga och kvinnor anförtroddes åt yrkesinspektörerna (jämte bärgmästarna), bestämdes deras antal till åtta förutom den tillförordnade. Regeringen hade föreslagit, att de fem inspektörerna skulle erhålla hvar sina två underlydande tjänstemän, s. k. assistenter, till biträde. På så sätt hade den ordinarie inspektionspersonalen kommit att bestå af 15 personer i stället för 8, såsom nu blef bestämt. Riksdagen ville emellertid ej att inspektionen skulle handhafvas af personer med den jämförelsevis ringa erfarenhet och auktoritet som assistenterna antogos skola komma att besitta. Likaså afslog riksdagen regeringens förslag vid 1901 års riksdag om 8 assistenter till de 8 yrkesinspektörernas hjälp. Att en väsentlig förstärkning af inspektionspersonalen är absolut nödvändig, visades dock till fullo af regeringen.

Bestämmelserna om yrkesinspektionen återfinnas i lagarna af år 1889 och 1900, i en af Kongl. Maj:t utfärdad »Instruktion för yrkesinspektörerna» samt i några andra författningar.

Yrkesinspektörerna tillsättas af regeringen och kunna när som hälst entledigas från sin befattning. De lyda närmast under kommerskollegium. Utom fast lön, 5,000 kr., åtnjuta de reseersättning och dagtraktamente under sina tjänsteresor.

Yrkesinspektör skall vara »sakkunnig», d. v. s. inneha vederbörlig teknisk utbildning. För att garantera hans opartiskhet förbjuder lagen honom att »för egen eller annans räkning drifva fabrik eller idka annat industriellt yrke». Ej häller får han i dem ha del eller anställning. Om han begagnar sin ställning för att röja yrkeshemlighet, drabbas han af icke obetydligt straff. För öfrigt är yrkesinspektören naturligtvis underkastad samma bestämmelser som ämbetsmän i allmänhet.[14]

Yrkesinspektörernas uppgift är enligt 1889 års lag att gå yrkesidkarna till handa med upplysningar och råd ifråga om arbetarnas skyddande mot yrkesfara samt att vaka öfver denna lags efterlefnad. Härvid skall yrkesinspektör »städse akta på, huru i hvarje särskilt fall ändamålet med denna lag må utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för yrkesidkaren». Däremot förekommer i lagen ej en rad för att hos yrkesinspektören inskärpa känslan af ansvar gent emot dem, hvilkas lif och hälsa det gäller att skydda. Ej häller ålägges inspektörerna såsom t. ex. i England att i mån af behof utöfva sin värksamhet med vederbörlig stränghet.

Men då man vet under hvilken stämning lagen tillkom, har man ingen anledning att förvåna sig öfver dess affattning.

I instruktionen för yrkesinspektörerna heter det: »Vid utöfvande af sin befattning bör yrkesinspektör tillvägagå med varsamhet och omsikt samt medelst råd och upplysningar söka att företrädesvis på öfvertygelsens väg bibringa såväl yrkesidkare och arbetsföreståndare som arbetare insikt om nyttan af skyddsåtgärders vidtagande.»

Här betonas alltså ytterligare hänsynen för arbetsgifvarna. Därjämte fästes emellertid uppmärksamheten på föreskriften att yrkesinspektörerna skola meddela sig icke blott med arbetsgifvaren och arbetsledaren, utan också med _arbetarna_ för att öfvertyga dem om nyttan af skyddsåtgärder och sålunda söka göra dem inträsserade för dessa. Detta är af vikt icke blott för genomförande af skyddslagens afsikter, utan äfven för att hindra att hela inspektionen blott och bart blir en uppgörelse mellan yrkesinspektören och arbetsgifvaren, där den mäst inträsserade parten, arbetaren, står utanför. Att mången arbetsgifvare hälst skulle vilja ha det på så sätt, lider intet tvifvel, men kan naturligtvis icke vara riktigt.

Hvad föreskriften om yrkesinspektörens skyldighet att »företrädesvis på öfvertygelsens väg» söka ernå lagens ändamål angår, vore därom intet att säga, ifall därjämte funnes bestämmelser för att, där så behöfdes, möjliggöra ett kraftigt och effektivt uppträdande från yrkesinspektörens sida. Detta kan emellertid ingalunda sägas vara förhållandet. Yrkesinspektören äger sålunda i intet fall själf rätt att ålägga yrkesidkaren att vidtaga en nödig skyddsanordning, ej häller att förbjuda arbetets fortsättande intill dess anordningen blifvit vidtagen. I hvarje fall måste han vända sig till Konungens Befallningshafvande för att söka utvärka det erforderliga åläggandet eller förbudet.

Det står nu i Kon. Bef:s makt att, om under ärendets handläggning visar sig, att _synnerlig fara är förhanden_, genast förbjuda arbetets fortsättande i dess helhet eller användning af vissa lokaler, maskiner eller arbetsmetoder till dess viss anordning vidtagits.[15]