Part 2

Men äfven där ett sådant behof erkändes, gjordes invändningar mot den föreslagna lagen på grund af den därmed förbundna yrkesinspektionen. Man trodde, att denna skulle komma att störa det goda förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare, man fann inspektionen innebära ett obefogat ingrepp i arbetsgifvarens själfständighet, talade om »polisuppsikt öfver industriidkarna» o. s. v.

Allmänt tyckes man inom riksdagen ha varit orolig för att en kraftig yrkesinspektion skulle medföra betungande kostnader för industrin, och man var synnerligen angelägen om att inspektionen skulle handhafvas med stor varsamhet gentemot arbetsgifvarna. Lagutskottet modifierade också i enlighet med denna stämning regeringens sannerligen icke för långt gående förslag och gaf i sitt utlåtande följande fingervisning, som gör ett rätt egendomligt intryck, då man besinnar, att det här var fråga om införande af en _arbetareskyddslag_:

»Det synes nödvändigt,» skref utskottet, »att inspektörerna vid utöfvandet af sin befattning tillvägagå med takt och varsamhet, att icke så höga fordringar ställas på arbetslokaler och anordningar, att arbetet onödigtvis försvåras eller fördyras eller onödig kostnad vållas, att där synnerlig fara ej är förhanden, behöfliga förbättringar må efter hand vidtagas med vederbörlig hänsyn till yrkesidkarens förmåga att utföra dem, samt att inspektörerna städse ihågkomma, att arbete äfven under mindre gynnsamma förhållanden är att föredraga framför arbetsbrist.»

Lagutskottets behandling af frågan väckte allmän belåtenhet i riksdagen, och dess ändringsförslag blef också riksdagens beslut.

Med afseende på 1889 års lag kan för öfrigt nämnas, att lagen så tillvida icke innebar någon nyhet för vårt land, som det redan, förutom i 1870 års förordning angående tillvärkning af fosfortändstickor, här och hvar fanns bestämmelser, låt vara af föga praktisk betydelse, till skydd för arbetarnas hälsa, t. ex. i näringsfrihetsförordningen af år 1864 och hälsovårdsstadgan af år 1874. Och i 1884 års grufvestadga funnos några föreskrifter i syfte att bereda arbetarna trygghet mot olycksfall.

* * * * *

År 1890 deltog ju Sverge, som förut är nämt, i Berlinerkonferensen. Med anledning såväl däraf som af klagomålen mot 1881 års förordning tillsatte regeringen 1891 en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till den nya eller förändrade arbetareskyddslagstiftning som kunde vara af förhållandena påkallad.[3] Kommitténs året därpå aflämnade förslag innehöll dels förslag till lag angående minderårigas och kvinnors användande i arbete, dels förslag till ändring af 1870 års förordning angående tillvärkning af fosfortändstickor.

Kommittéarbetets närmaste resultat blef 1896 års förordning »angående försiktighetsmått till förekommande af käkbensbrand (fosfornekros) bland arbetare i tändsticksfabriker».

Hvad frågan om ny skyddslagstiftning för minderåriga och kvinnliga arbetare angår, hördes intet utaf förrän vid 1899 års riksdag, då med anledning af en motion af professor Curt Wallis i andra kammaren om en ny förbättrad lag angående minderårigas arbete upplystes, att regeringen just var sysselsatt med utarbetande af en sådan lag. Vid 1900 års riksdag framlades också ett förslag till ny förordning angående minderårigas och kvinnors arbete.

Detta förslag, öfver hvilket regeringen blott begärt riksdagens _yttrande_, blef emellertid med ett mindre väsentligt tillägg af riksdagen antaget såsom _lag_, d. v. s. sådan lag, som ej kan ändras eller upphäfvas utan Kongl. Maj:ts och riksdagens gemensamma beslut.

Regeringen fogade sig i riksdagens beslut och utfärdade den 17 oktober 1900 den nya lagen »angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke».

Genom 1900 års lag upphäfdes dock icke 1881 års förordning angående minderåriga »i hvad denna förordning afser minderårigs användande i sådant handtvärk eller annan handtering, som icke idkas i så stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att handtvärket eller handteringen skäligen må anses för fabrik». Beträffande småindustrin gäller alltså 1881 års förordning fortfarande. »Till hvad kraft och värkan det hafva kan», skulle man kunna tillägga. Ty kontrollen öfver förordningens efterlefnad är ju anförtrodd åt _kommunala_ myndigheter, hvilkas oduglighet att öfvervaka efterlefnaden af en arbetareskyddslag erfarenheten till fullo bekräftat såväl utomlands som i vårt land, där 1881 års förordning under de 20 år, den varit gällande, i den ojämförligt största delen af vårt land icke blifvit efterlefd.

Men en lag, som på en mängd ställen icke efterlefves, är icke endast betydelselös, utan _skadlig_ genom den känsla af osäkerhet och orättvis behandling dess ojämna tillämpning medför. Den bör därför antingen helt och hållet upphäfvas eller också ersättas af en annan som följdriktigt tillämpas i hvarje fall.

Reglerandet af de minderårigas arbete inom handtvärket och den öfriga småindustrin måste sålunda ännu anses såsom en olöst fråga.

* * * * *

Från 1890-talet och de senaste åren märkas, förutom hvad redan blifvit anfört, följande lagstiftningsåtgärder och riksdagsförslag på arbetareskyddets område.

Motioner om skärpning, utvidgning och senast om en allmän revision af lagen angående skydd mot yrkesfara ha väckts af herr David Bergström i andra kammaren vid 1894, 1896, 1897 och 1902 års riksdagar, men utan vidare resultat än att lagen år 1895 utsträcktes till att omfatta äfven statens och kommunens industriella rörelser, samt att år 1896 en förordning utfärdades i syfte att låta olycksfallen i arbete komma till yrkesinspektörernas kännedom.

Vid 1891, 1893, 1894 och 1895 års riksdagar väckte herr Fridtjuv Berg i andra kammaren förslag om utredning i syfte att erhålla en lagstadgad arbetsdag äfven för vuxna arbetare i de grenar af vår industri, där sådant kunde befinnas lämpligt. Dessa motioner vunno emellertid icke riksdagens bifall.

På senaste tiden har på arbetareskyddslagstiftningens område uppmärksamheten särskilt tagits i anspråk af sträfvanden att bereda _sjöfolk_ större säkerhet mot olyckshändelser, äfvensom bättre förhållanden med afseende på sundhet och arbetstid. Det måste ju också för hvar och en stå klart, att näppeligen inom något annat yrke arbetsgifvares (resp. fartygsbefälhafvares) försummelse eller oförsiktighet kan medföra så stora faror för arbetarna som här. Och beträffande arbetstid och sundhet, det senare t. ex. med afseende på föda samt luftutrymme och luftväxling i sofrummen, torde sjöfolkets villkor hos oss ingalunda allmänt vara tillfredsställande.

Frågan om denna skyddslagstiftning, som ju för öfrigt icke endast är en _arbetare_skyddslagstiftning, väcktes i vårt land på 1870-talet under påvärkan af den Plimsollska rörelsen i England.[4] 1877 tillsattes också en kommitté för utarbetande af lagbestämmelser ägnade att förekomma eller inskränka olyckor till sjöss. Resultatet däraf blef emellertid icke stort, och de bestämmelser till skydd för sjöfolk som nu finnas i vår lagstiftning äro antingen för allmänt affattade eller ock af annan orsak af föga praktisk betydelse.

Vid 1899 års riksdag väcktes sjöfolkets skyddsfråga åter till lif genom en motion af herr Adolf Johansson i Möllstorp i andra kammaren, och vid 1901 och 1902 års riksdagar ha herrar J. A. Kinnman och E. Smith i andra kammaren framburit motioner i ämnet. Resultatet har emellertid hittills icke blifvit något alls, då visserligen andra kammaren visat sig vilja gå fordringarna på värksam skyddslagstiftning till mötes, men härvid ej erhållit första kammarens stöd.

Fotnot 2:

Kongl. Maj:t har ända till senare år ensam utfärdat förordningar på arbetareskyddslagstiftningens område. Först vid 1889 och 1900 års riksdagar har riksdagen häfdat sin rätt att tillsammans med Kongl. Maj:t stifta hithörande lagar, åtminstone viktigare sådana.

Fotnot 3:

I denna kommitté var arbetsgifvareinträsset väl tillgodosett, då det däremot icke fanns någon arbetarerepresentant. Det är för öfrigt karaktäristiskt för kungliga svenska kommittéer i arbetarefrågor att _arbetarna antingen icke alls eller också icke med de bästa tillgängliga krafter där blifvit representerade_. Möjligen får ett undantag göras med afseende på 1884 års kommitté. Men jämför sammansättningen af de nämda 1875 och 1891 års kommittéer samt af 1891 års arbetareförsäkringskommitté och 1899 års kommittéer i egnahems-, skiljedoms- och arbetsaftalsfrågorna!

Fotnot 4:

I England hade parlamentsledamoten Plimsoll i början af 1870-talet yrkat på värksam skyddslagstiftning för sjöfolk, hvilket också ledt till åsyftat resultat.

3. Bestämmelser till skydd för minderåriga.

Den nu gällande arbetareskyddslagstiftningen i vårt land kan indelas i följande grupper:

1) Bestämmelser till skydd för _minderåriga_, 2) bestämmelser till skydd för _kvinnor_ och 3) lagstiftning till skydd för _arbetare i allmänhet_, oberoende af ålder och kön.

Bestämmelserna till skydd för minderåriga återfinnas i 1900 års lag angående minderårigas och kvinnors arbete samt i 1881 års förordning angående minderåriges arbete. Härtill kommer i 1896 års förordning angående tillvärkning af fosfortändstickor ett förbud för minderåriga att deltaga i visst hälsofarligare arbete.

Beträffande minderåriga arbetare, som stå under arbetsgifvarens _husbondvälde_, gälla särskilda bestämmelser, åläggande arbetsgifvaren vissa uppfostrareförpliktelser mot de minderåriga, hvilka stadganden emellertid här förbigås såsom ej hörande till den egentliga arbetareskyddslagstiftningen.

Till denna höra ju ej häller följande stadganden, hvilka dock kunna i förbigående nämnas. 1864 års näringsfrihetsförordning föreskrifver bland annat, att minderårig icke får antagas till biträde i _handel_ förrän efter fyllda 12 år. Enligt en förordning af år 1896 kan i stad förbud utfärdas för gossar under 14 och flickor under 15 år att idka försäljning af tidningar, blommor m. m. på sön- och hälgdagar samt öfriga dagar nattetid. Sådant förbud har också utfärdats i våra större städer. Slutligen få enligt en förordning af år 1897 gossar under 14 och flickor under 15 år ej användas vid vissa offentliga förevisningar såsom lindansning, positivspelning, akrobatföreställningar o. d. Afsikten med de båda sistnämda förordningarna är, såsom lätt inses, att bevara barnen för det skadliga inflytande som gatuhandel af tidningar och cigarrer m. m. samt deltagande af offentliga förevisningar visat sig utöfva på barnens sedlighet, skolundervisning o. s. v.

Med afseende på minderårigas arbete inom öfriga områden, t. ex. i jordbruk, värdshus- och källarrörelse m. fl. yrkesgrenar, finnas hos oss inga bestämmelser.

* * * * *

_1900 års lag_ afser förutom vuxna kvinnor endast minderåriga _under 18 år_. I detta hänseende öfverensstämmer vår lag med t. ex. Norges, Danmarks, Finlands, Englands, Frankrikes och Schweiz' lagstiftning. I Tyskland och Österrike däremot omfattar skyddet ej manliga minderåriga öfver 16 år.

Beträffande _området för lagens tillämpning_ hänvisas till dess 1 §. (Se Bil. I.) Vid en blick på denna faller det genast i ögonen att svårigheter eller godtycke böra kunna uppstå vid afgörandet huruvida en rörelse, t. ex. en mekanisk värkstad, »drifves i så stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den skäligen må anses som fabriksrörelse». Lagens uttryckssätt är ju något sväfvande. Emellertid är det ingalunda lätt att uttrycka skillnaden mellan å ena sidan den större eller medelstora industri, som man vill ställa under lagens föreskrifter, och å andra sidan handtvärket eller småindustrin, som man vill därifrån utesluta. Att, såsom t. ex. den belgiska lagen gör, låta skillnaden bero på det antal arbetare, som sysselsättas i rörelsen, torde näppeligen innebära en tillfredsställande lösning af frågan.

Den bästa lösningen består väl helt enkelt däri att utsträcka skyddslagen öfver till småindustrin. Hvarför skola också handtvärkets eller småindustrins minderåriga arbetare undandragas det skydd som kommer t. ex. fabriksbarnen till del? Man invänder kanske häremot att de i 1900 års lag nämda yrkena i allmänhet innebära större faror för de minderårigas hälsa och kroppsliga utveckling än handtvärket. Men man bör ej förbise att, äfven om så skulle vara förhållandet, hvilket f. ö. ingalunda är gifvet, så är skyddslagstiftningens syfte icke endast att skydda arbetareungdomen för _fysiska_ olägenheter af arbetet, utan äfven att tillgodose de minderårigas _moraliska_ och _intellektuella_ uppfostran, hvilken tillkommer hemmet och skolan, men hvarken fabriken eller värkstaden.

England och Frankrike ha också inneslutit hela handtvärket inom den värksamma och effektivt kontrollerade arbetareskyddslagstiftningens område. Den franska lagen af år 1892 undantager sålunda endast sådana värkstäder, där arbetet blott bedrifves af familjemedlemmar under faders, moders eller förmyndares uppsikt.

* * * * *

_Villkoren för minderårigs anställning_ i de enligt 1900 års lag skyddade yrkena äro följande:

1. Den minderårige skall ha fyllt _12 år_.

2. Den minderårige skall antingen efter att ha genomgått fullständig lärokurs ha erhållit _afgångsbetyg från_ _folkskolan_ eller efter inhämtande af ett _ringare kunskapsmått_ erhållit tillstånd att lämna folkskolan (eller ock styrka, att skolpliktigheten äljes upphört, t. ex. på grund af annorstädes inhämtad undervisning).

3. Medelst _läkarebetyg_ skall styrkas att den minderårige icke till följd af sjuklighet eller kroppslig svaghet kan anses komma att lida men af det ifrågavarande arbetet.

Från dessa regler, gifvas följande _undantag_:

1. Minderårig, som uppfyller villkoren 2 och 3 får redan _vid 11 års ålder_ användas vid lättare arbeten under bar himmel vid grufvor samt sågvärk och därmed förenade brädgårdar.

2. Minderårig som fyllt 12 år (eller i undantagsfallet 1. 11 år) och som uppfyller villkoret 3., får, fastän han ej slutat folkskolan, användas i arbete _under ferietid_.

Såväl nu nämda hufvudregler som undantag gälla lika för gossar och flickor.

* * * * *

Beträffande nu först en minimiålder af 12 och ännu mer af 11 år ha invändningar framställts däremot både ur hälsovårdens och uppfostrans synpunkt. En internationell kongress för hygien, som 1887 hölls i Wien,[5] uttalade sålunda i en resolution att åldersklasser under 14 år borde vara helt och hållet uteslutna från fabriksarbete. Vid 1900 års riksdag yttrade förre chefen för Medicinalstyrelsen generaldirektör Almén bl. a.: »Åldersgränsen 12 år är nära nog onaturlig. Individen har då ej nått den utveckling att han kan uthärda ansträngning utan att taga skada däraf. — — Min bestämda mening är, att minderårige ej skola få användas till industriellt arbete förrän de fyllt 13 år.»

I Tyskland stadgas absolut förbud för minderårigs användande i fabriker, bärgvärk och grufvor m. m. före uppnådda 13 år. I Schweiz och Österrike är minimiåldern åtminstone för fabriksarbete 14 år. I öfriga länder är den i allmänhet såsom hos oss 12 år, i några sydliga länder, där som bekant den fysiska utvecklingen inträder tidigare, dock ännu lägre. Minimiåldern är f. ö. i hvarje land bestämd af hänsyn såväl till de minderåriges kroppskrafter som af där gällande skollagstiftning. Så är äfven fallet hos oss, där just emot en ifrågasatt höjning till 13 år anförts att detta ej med nu gällande bestämmelser rörande folkskoleundervisningen vore lämpligt. I regeringens förslag vid 1900 års riksdag läses sålunda följande yttrande af civilministern: »Sådan denna (folkskoleundervisningen) för närvarande är anordnad, har i regeln barnet i åldern mellan 12 och 13 år inhämtat det kunskapsmått, som berättigar detsamma att afgå från folkskolan. Därmed har också skolpliktigheten upphört, ett förhållande, med hänsyn till hvilket minimiåldern för inträde i industrins tjänst måste vara afpassad, så vida man vill undvika att legalisera en kortare eller längre, men för minderårige utan tvifvel i hög grad skadlig period af sysslolöshet.»

Häremot kan emellertid invändas att enligt gällande folkskolestadga (af år 1897) undervisningen skulle af skolmyndigheterna inom kommunerna _kunna_ ordnas så, att barnen i regel finge gå i skolan till eller in på det 14:de lefnadsåret, och säkerligen skulle en uppfordran till undervisningens ordnande på detta sätt ligga just däri, att minimiåldern för anställning i arbete bestämdes till 13 år.

Såsom minimiåldern för inträde i industrins tjänst nu blifvit bestämd — till i regel 12 år — föreligger i stället fara att folkskoleundervisningen på grund af påtryckning från deras sida som ha inträsse af att använda barnen i arbete, skall anordnas med hänsyn till en tidigare afslutning af skolgången. Men detta innebär dels att skoltiden flyttas tillbaka till för undervisningen mindre fruktbara år, dels att skolkursen, som enligt folkskolans normal-plan borde ta 6 år i anspråk, krymper ihop och undanstökas på kortare tid.

Att åter en sådan fara värkligen är för handen, åtminstone på de orter, där undervisningens vänner icke äga nog talan, framhölls vid lagens tillkomst bl. a. af herrar Fridtjuv Berg och E. Hammarlund i en motion i andra kammaren. Det heter där: »För hvar och en, som haft anledning att närmare följa vårt folkskoleväsendes utveckling under de båda senaste årtiondena, är det en välbekant sak att inom flertalet kommuner, där industriinträssena äro förhärskande, en stark sträfvan gjort sig gällande bland industrins målsmän att söka få folkskoleväsendet så ordnat att det bäst passar för deras behof af minderårig arbetskraft.»

Herrar Berg och Hammarlund föreslogo också med instämmande af flera andra riksdagsmän och i enlighet med de önskningar, som från flera håll framställts af folkskolans målsmän utom riksdagen, att minimiåldern skulle bestämmas till 13 år. Detta blef ju emellertid — beklagligtvis — icke riksdagens beslut.

Men om man ur uppfostringssynpunkt måste beklaga att minimiåldern fastställdes till i regel 12 år, så gäller detta i ännu högre grad om undantaget _11 år såsom minimiålder i visst arbete_[6] samt om medgifvandet att barn, som efter inhämtandet af ringare kunskapsmått än den fullständiga lärokursen erhålla behörigt tillstånd att lämna skolan, få börja det industriella arbetet.

Med afseende på detta »behöriga tillstånd» förhåller det sig på följande sätt. Enligt folkskolestadgan kan den lärjunge, som af fattigdom hindras att begagna undervisningen, erhålla tillstånd att lämna skolan, blott han inhämtat en viss mindre lärokurs (den s. k. minimikursen). Någon pröfning af barnets fattigdom kommer vanligen ej i fråga, det är nog, att barnets målsman förklarar sig vilja ha in barnet på en fabrik. Och minimikursen är så obestämd angifven att den ofta af vederbörande ansetts, äfven med blott 4 månaders undervisningstid på året, kunna vara undangjord inte bara före 12 utan t. o. m. före fyllda 11 år, i synnerhet om barnet börjat sin skolgång redan vid 6 års ålder, hvilket af fackmän anses alldeles förkastligt.

Men genom allt detta är vägen öppnad för industrin att rycka till sig barnen innan de ens fått den nödtorftiga undervisning som den fullständiga lärokursen innebär!

* * * * *

En särskild frestelse för industriidkarna, understödda af barnens målsmän, att ordna undervisningen i eget inträsse ligger dessutom uti medgifvandet att få använda barnen i arbete _under ferierna_. Man kan befara att på grund af detta medgifvande ferierna inom industriorterna skola svälla ut på undervisningstidens bekostnad och att där skall komma att bli såsom det redan nu mångenstädes är, nämligen att undervisningen endast pågår ett mindretal, t. ex. 4 månader om året.

Medgifvandet måste därför anses synnerligen olämpligt. Åtminstone borde en inskränkning göras i rätten att använda barn i arbete under ferierna, t. ex. en inskränkning till vissa månader af året. Och _tillfredsställande_ kunna förhållandena ej anses vara förrän barnen helt och hållet förskonas från industriellt arbete medan de ännu befinna sig i skolåldern. Att skolundervisningen då också bör pågå under så lång tid af året att den återstående tiden innebär en välbehöflig och nyttig hvilotid och ej en skadlig sysslolöshetstid, säger sig själf.

Nu får man visserligen gentemot de här framhållna undervisningssynpunkterna ej så sällan höra att det vore nyttigt och nödigt för ungdomens uppfostran till framtida arbetsduglighet o. d., att barnen så tidigt som möjligt finge användas i lönarbete. Emot detta resonemang skulle jag emellertid vilja anföra ett yttrande af centralstyrelsen för Sverges allmänna folkskolelärareförening (i en framställning till regeringen med anledning af förslaget till 1900 års lag).

»Det är förvisso alldeles riktigt,» säger styrelsen, »att barnen skola öfvas i arbete, och detta redan från sina spädaste år. Men de skola arbeta under uppfostrares ledning, och deras arbete skall äga ett uppfostrande syfte samt ordnas så, att det motsvarar deras utveckling och är ägnat att steg för steg för steg utveckla deras växande krafter. Där barnarbetet ej är af denna art, där uppfyller detta icke sitt ändamål, och följden blir, att de ungas håg förslöas och deras krafter i förtid brytas. Rådfrågar man den dagliga erfarenheten, så finner man ock, att ett indragande i fabriksarbetet, innan kroppens och själens krafter någorlunda vunnit stadga och utveckling, alldeles icke främjar arbetslusten och arbetsfarten, utan tvärtom framkalla den vana vid att sköta förefallande sysslor på ett lamt, håglöst och tanklöst sätt, hvaröfver med rätta så ofta klagas. De afgjort dugligaste arbetarna äro i allmänhet att söka bland dem, som under de egentliga barndomsåren fått tillhöra hemmet och skolan samt där genom lämpligt arbete fått sina kroppskrafter stärkta och sin omdömesförmåga väckt och närd. Redan nu finnas äfven hos oss flera arbetsgifvare, som inse detta, och inom kort skall utan tvifvel den öfvertygelsen vara allmän, att vårt lands industriella framtid ingalunda beror på arbetarnas tidiga inträde i fabrikerna, utan i främsta rummet på deras friska kroppsliga och andliga energi samt på deras odlade intelligens.

Om hvad nu blifvit anfört är riktigt med hänsyn till det industriella barnarbetet i allmänhet, så gäller det naturligtvis i allra högsta grad om den _kvinnliga_ ungdomens deltagande i detsamma. Där flickorna redan från barnaåren indragas i fabrikslifvet, där blir i de flästa fall deras sedlighet undergräfd och deras utbildning i husliga sysslor omöjliggjord. Den minderåriga fabriksarbeterskan förlorar lätt den eljäs hos kvinnan så naturliga känslan för hemmet, och de mångahanda praktiska färdigheter, som särskilt för en arbetarehustru äro så oumbärliga, blir hon aldrig i tillfälle att förvärfva.»

* * * * *

Med afseende på det tredje villkoret för anställning i industriellt arbete enligt 1900 års lag, nämligen _läkarebetyget_, vore ju intet annat än godt att säga därom, därest man ägde garanti för läkarens opartiskhet. I England, där läkareundersökningarna af minderåriga arbetare spela en viktig roll och lära ha visat sig välgörande, är det förbjudet för läkare, som direkt eller indirekt är inträsserad i en industriell rörelse, att utfärda läkarebetyg för där anställd minderårig. Någon sådan bestämmelse finns inte i vår lag.

* * * * *