# Den siste Atenaren ## Part 6 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/den-siste-atenaren-10117/index.md - Karmides! ropade hon och flög upp från stolen. Hennes ögon öppnades. Allt var i sitt förra skick. Men var det ett genljud från den värld hon lämnat?--utanför tempelporten hördes ett buller, blandat med människoröster. Var det stormen, som brusade därutanför? Nej, dörren skakades av tunga, avmätta slag, rösterna talade som vinden ej kan tala. Hermione lyssnade, for med handen över sin panna, sina lockar, sin dräkt. Hon såg lagerkransen, som smyckat henne, ligga vid sin fot. Hon övertygade sig, att hon icke drömde. Förskräckelsen fattade beslut för henne: hon ilade till rummets bakgrund och dolde sig bakom ett altar. Dörren öppnades, flera skepnader inträdde. Hermione såg det och pressade händerna mot sin skälvande barm. - Fort, människa! In! Ha, jag tror du är mörkrädd, hördes en röst bakom den förste, som tveksamt inträdde med en lykta i handen. - Här brinner en lampa, här brinner rökelse, fortfor samma röst, vars ägare vid sidan av en bland följeslagarne tog några steg framåt i salen, medan flera andra skockade sig vid dörren. - Tillåt mig upplysa, svarade denne, att här ännu lär finnas en gammal präst. Det är förmodligen han, som med iakttagande av gamla vanor.... - Nåväl. Tänd en fackla! Det är skumt i djävlanästet. Mer ljus! Kort efter att denna befallning var given, ökades belysningen med det röda, rökiga och flämtande skenet från en hartsfackla. Altaret, bakom vilket Hermione flytt, stod i skuggan av en pelare. Flickans blick var med obeskrivlig ångest fastnaglad vid uppträdet framför henne. De främmande männen voro alla höljda i kapuschonger och väpnade. När en mantel föll tillbaka, bröts fackelskenet mot ett svärdfäste. Han, som nyss talat, var synbarligen den förnämste. Han var av medelmåttig höjd, hans rörelser häftiga och befallande. Hans ansikte och vapenskrud doldes av kappan. - Ha, ha! skrattade han, och hans röst ljöd ihålig och ohygglig, vi vilja se, hur det förhåller sig. Apodemius och Eusebius, I han på skändligt sätt plundrat Apollon. Rubb och stubb! Bilden, bilden menar jag. Han själv! Vi skola se, om han finnes. - Rask gärning! fortfor mannen, i det han gick fram till pytians trefot och sparkade omkull den. Hit, karlar, och lyften undan stenen! Fort! Vi vilja se, om Apollon... Vi vilja styrka, att de äro lögner, alla dessa sägner ... Hur var det, Osius? Du sade, att en präst ännu lever här? - Ja, domine, svarade den tillfrågade med en djup bugning. - Vi skola vid tillfälle lägga honom på sträckbänk. Här måste ännu finnas gömda skatter. Anteckna min tanke, Eusebius, så att vi icke glömma honom! ... Vad? Ären I förlamade eller huru? Kunnen I ej lyfta en så usel tyngd, I slavar? Osius, du nye Goliat, hjälp dem att öppna porten till underjorden! Sedan mannen, som nämndes Osius, förenat sina krafter med de andres, lyckades de skjuta åt sidan den häll, som täckte den pytiska hålan. - Osius, fortfor han, som kallats dominus, du är en Stentor och din röst en rycktråd genom tio tusen palatiner, uppställda i slagordning. Nåväl, väck nu Apollon! Ropa, ryt, ty kanske sover han eller är han död! - Herre, vad är din vilja? - Dumhuvud! Galning! Begriper du ej, att det är ett infall? Ett härligt infall, vid alla änglar! Så, bort till hålan, lägg dig vid randen och ropa ned i helvetet: Apollon! - Du skämtar väl icke, herre? - Ve dig, om jag skämtade! Skynda! Osius nalkades åter hålan, som nu gapade med bredare svalg. De övriga männen makade sig mot dörren, likasom rädda för vad komma skulle. Deras herre drog kapuschongen tillbaka, kanske för att höra bättre, och lät fackelskenet fritt falla på sitt dystra, gulbleka, skarpt präglade ansikte. Osius såg ned i det svarta djupet och sade snarare än ropade: Apollon! - Högre! röt den gulbleke. Skurk, var är din röst? - Apollon!! Ropet, som denna gång gjorde heder åt den nye Stentor, vart, vad måhända ingen av de närvarande väntat--besvarat. Ur jordens innandömen uppstego ljud, dova som bullret av en avlägsen åska. Det var som om en här av demoner, bundna i grottorna där nere, hade vaknat till medvetande av sina kedjor och suckande undrat, vem som störde deras vila. När det underjordiska bullret upphört, rådde djupaste tystnad i templet. Skepnaderna stodo som förstenade. Endast Osius visade tecken till liv, ty han ryggade tillbaka från djupet, vid vars rand han stod. - Bah! utbrast slutligen den gulbleke, det var genljudet av din röst, Osius, och ingenting annat. Man säger, att det finns milslånga gångar och salar där nere. Den rösten siar icke. Hallå, fortfor han och steg intill hålan, hallå, du där nere, vem än du är, vad säger du om förrädaren Julianus? Svara! Samma dova, underjordiska buller rullade än en gång under deras fötter. - I hören! Inga fattliga ord! Endast mummel, mummel, även då det gäller avgrundens bäste vän. Först talade han flödande hexametrar, denne Apollon, så vordo hans verser något knaggliga, så nedlät han sig till prosan, skaldeguden, och nu--mummel! - Hur hans tunga flödar av hädelse, tänkte Osius och kanske flera av de närvarande. Vi äro kristianer, men böra dock icke reta de hedniska makterna. - Apodemius, vad synes dig om det här skämtet? frågade den gulbleke skrattande. - Renaste attiska salt, o herre! - Förtjänar det icke fortsättas? - Din nåd bereder oss ett gränslöst nöje. - Orakelboken, var är hon? - Förmodligen i något av sanktuarierna. - Fort dit! Följen mig! - Vid Gud, han rörde ögonen och vinkade med handen, viskade en av de väpnade till en annan. - Vem, vem? - Apollon ... bilden menar jag. - Ah! Detta ändar icke väl. Och jag ... jag såg något vitt skymta där borta vid pelaren. Må Gud och hans änglaskaror bevara oss! Han nickade åt den punkt, där Krysanteus' dotter, mer död än levande, låg nedsjunken bakom det skyddande altaret. De män, som viskande fört detta samtal, medan de följde de övrige bort mot opistodomen, buro under sina kappor gardescenturionernas lysande vapendräkt. Man stod framför det ena sanktuariet. Med tillhjälp av sitt korta romerska svärd lyckades det Osius bända upp den murkna dörren, innan den gulbleke hunnit mer än en gång stampa i golvet av otålighet. - Närmare med facklan! ljöd den bjudande rösten inifrån sanktuariet. Skatter finnas här inga. Eusebius och Apodemius, jag säger er än en gång, I han plundrat skamlöst.... - Herre, här är fyndet! - Ha, låt se! Idel lösa blad! Och vilken massa sedan! Apollon har hunnit hopa flera lögner än jag trodde på sitt samvete. Tag handen full, Eusebius. Det är nog för det skämt vi vilja anställa. Männen utträdde åter ur sanktuariet. En av dem bar i handen en mängd blad, på vilka forntida orakelspråk, givna av den delfiske Apollon, voro upptecknade. Man hade förvarat dem med samma omsorg som de sibyllinska utsagorna. Men de voro icke sammanbragta i rulle- eller kodexform. I överensstämmelse med ett uråldrigt, för heliga skrifter gällande bruk hade man samlat dem i ett skick, som skulle påminna om deras tillkomst och oberoende av varandra, kanske även om de mytiska sibyllornas sed att skriva sina spådomar på löv, som de enligt skaldernas skildring kastade i floden eller spredo för vinden. När gruppen åter stod under lampan, vars sken var stadigare än det flämtande blossets, avtogo på befallning två av männen de hjälmar, de buro under kapuschongen, och framräckte dem att fyllas med de ur sanktuariet rövade papperen. - Begripen I mig nu? sade den gulbleke med ett ihåligt skratt. Vi skola fuska i kläromantien. Du, Eusebius, drager ur Marcellus' hjälm för Julianus. - Anatema över hans namn! Mumlades i korus. - Och jag drager ur Osius' för mig själv. Apollon, varhelst du är, i Olympen eller helvetet, så manar jag dig nu att styra våra händer till det rätta! Har du någonsin uppenbarat, vad tiden bar i sitt sköte, så gör det nu! Den gulblekes ton förrådde i detta ögonblick allt annat än skämt. Han mumlade mellan tänderna en besvärjelseformel, stack därefter handen i Osius' hjälm och framdrog en pergamentlapp. Eusebius gjorde detsamma ur Marcellus' och räckte det på slump fångade papperet åt sin herre. Den gulbleke genomögnade först det för Julianus av lottningen bestämda orakelspråket, och dragen i hans dystra ansikte tycktes stelna --därefter det, som skulle gälla för honom själv. Hans omgivning betraktade honom med yttersta oro. Det dröjde några ögonblick, innan han öppnade sin mun och sade med matt röst: - Eusebius, din arm! Eusebius skyndade att stödja den vacklande. - Konstantius, min herre och kejsare, utbrast han. - Det är ingenting. En plötslig matthet. Den häftiga ritten har medtagit mina krafter. Vänner, låt oss gå, tillade han efter en paus. Ingen dödlig må veta, att jag varit här! Innan jag nedlägger mitt huvud, skall detta djävlanäste vara rivet till sina grundvalar. Konstantius, ty det var han, romerska rikets kejsare, Konstantinus' son, lämnade templet, stödd på sin kammarherre Eusebius' arm, omgiven av sin svit. I Apollons lund väntade deras hästar. En halv timme därefter hade de den delfiska dalen bakom sig. Några dagar senare mönstrade han i Antiokia den här, med vilken han dragit från persiska gränsen för att möta Julianus. Med undantag av hans närmaste förtrogne visste ingen, att han under dessa dagar lämnat sitt palats. När Krysanteus vid pass en timme efter ovan skildrade uppträde, i den första morgongryningen, nalkades templet, fann han sin dotter sittande på trappan till försalen, med huvudet lutat mot en pelare och de mörka lockarne, fuktade av morgondaggen, spridda av vinden, svallande över marmorbleka kinder. SJÄTTE KAPITLET. Prokonsuln i förlägenhet. I biskopliga palatset. - Klart som dagen, eller huru, lysande och ädle herre? Har jag icke tydligt ådagalagt, att Atanasios är sofist eller snarare alldeles icke sofist, utan sämre än en sofist, ty sofisten gör dock skenbart riktiga slutledningar? Denna fråga utgjorde en av länkarne i ett samtal eller en samtalsvis hållen föreläsning, som en vacker afton ägde rum i tepidariet till det guld- och marmorskimrande badhus, som Herodes Attikos hade skänkt atenarne. Tepidariet var en med marmorgolv, väggmålningar och kasetterat tak smyckad, dunkelt upplyst sal, i vars vällustigt varma, av vällukter mättade luft badgästerna uppehöllo sig, innan de gingo till varmvatten- eller svettbadet, och dit de sedan återvände för att undergå de mångfaldiga gnidningar, som utgjorde badets sista och högsta njutning. Personen, vars fråga vi här återgivit, stod insvept i ett lakan och demonstrerade--än med högra pekfingret vid sin långa och tunna näsa, än ritande med samma finger dialektiska kretsar i sin vänstra hand--framför en liten tjock figur, som avklädd vilade på en av salens med svällande kuddar försedda bronssoffor, omgiven av slavar, vilka ur flaskor av kristall och alabaster övergöto hans lemmar med oljor och parfymer samt förtrogna med frotteringens alla mysterier fullgjorde dessa med största iver och ordentlighet. Den tillfrågade, som dvaldes i badnjutningens sjunde himmel, svarade blott med ett stånkande ljud, som uttryckte på en gång stundens vällust och hans otålighet över att störas i den fulla, odelade njutningen av sin kroppsliga tillvaro. Mannen i badlakanet tydde det grymtande ljudet som ett bifall och fortfor: - Att Origenes i vissa stycken hyste kätterska meningar är icke blott min enskilda åsikt, utan kan jag i detta fall åberopa Epifanios' vittnesbörd och flera andras. Atanasios rentvår honom förgäves. En mor blir icke vit, om han också nio gånger om dagen toge kallbad, varmbad, svettbad och läte gnida sig med borste och pimsten av alla slavar i de här välsignade termerna. Moren är och förblir svart, lysande och ädle Annæus Domitius, eller hur? Ett nytt stånkande och ett otåligt grin till svar. - Men för att nu återkomma till Atanasios, fortfor den teologiserande badgästen, så finns väl ingenting löjligare och tillika oblygare än hans påstående att kyrkomötet i Nicæa, bedrövligt i åminnelse, när det antog ordet homousios, överensstämde med och bekräftade de antiokeniska fädernas beslut, som förkastade just samma kätterska ord? Vad gör nu Atanasios för att reda sig ur denna klämma? Den sofisten säger, att de båda mötena menade samma sak, när det ena antog samma ord, som det andra förkastade. Nu frågar jag.... - Nej, nej, nej, fråga mig icke, utbrast Annæus Domitius med en förtvivlad ansträngning. Jag gillar i förväg allt vad du yttrat och ämnar yttra. Du gör mig en tjänst, om du flyttar dig något åt sidan, ty du ser, att du hindrar mina slavar deras förrättning ... Ack, vad livet är uppfyllt av besvär!... Karmides, min ögonfägnad, var är du? - Här, min älsklige prokonsul! svarades från en annan av slavar omgiven soffa. Huat hanat haut Ista pista sista Domiabo elamnaustra. - Vad säger du, min Annæus? - Ack, jag läser en besvärjelseformel, som min gamla amma nyttjade mot gikt och ledvrickning, men som kanske även hjälper mot närgångna pratmakare. Det tål åtminstone att försöka. Mannen i badlakanet var synbarligen mycket stött över denna vändning i samtalet.--Prokonsuln umgås med utsvävande hedningar, men tål ej, att hans fattiga bröder i församlingen nalkas honom på tio stegs avstånd. Han är en halv hedning ... och för övrigt alltför inskränkt för att begripa teologien, mumlade han till sig själv, i det han med högtidliga steg vandrade fram och åter i tepidariet. Han försvann därefter genom dörren till avklädningsrummet, varifrån man snart genom sorlet av röster hörde hans stämma i de spridda orden: Nicæa ... Origenes ... Atanasios ... homousion ... Antiokia ... Paulos av Samosata, o.s.v. Att teologisera var i denna tid både mod och behov. Kyrkomötenas ordtvister skulle icke hava skakat världen så som de gjorde, om de ej funnit genljud i de oräkneliga folkmassorna. Despotismen hade kvävt allt deltagande för statssaker; den nya statsreligionen bannlyst filosofien; litteratur och konst voro döende; hågen för timligt förvärv kolnad genom de inbördes krigen och styrelsens rovlystnad. Varje kristian måste välja sin plats bland de stridande flockarne, då själve hedningen ej kunde undgå att spörja efter de orsaker, som förvandlade de stora städernas kyrkor till blodstänkta slaktarhus och förde brandfacklan till de mest avlägsna byar i Paflagonien och Afrika. Endast teologien besvarade denna fråga. Och teologien skulle nu besvara alla frågor, som den forskande anden uppställt. I segerfröjden över att äntligen hava vunnit den första grundval, som filosofien förgäves sökt i förnuftet själv, uppgingo alla strävanden i det enda att med facklan, tänd vid uppenbarelsens ljus, belysa de gudomliga och mänskliga mysterierna. Icke underligt. Tröstlösheten av den förintelse, vari filosofien upplöst den gamla folktron, hade i miljoner människosjälar varit alltför djup, för att icke detta begär skulle framträda med oerhörd styrka. Att sysselsätta sig med teologien var således ett behov för tiden, och där det icke kändes som sådant, var det en modsak. Allt var färgat av teologien: kejsarens drömmar, hovets kabaler, skolornas skrivövningar, kvinnornas glam, samtalen på torg och gator, larmet på cirkus, de enskilda tvisterna, de inbördes krigen. Kunde Annæus Domitius med sin gammalromerska trollformel bortmana figuren i badlakanet, så återstodo honom otaliga andra av samma slag, ty de vimlade som mygg, varhelst en anständig kristian kunde sätta sin fot. Och dit hörde även badhusen, ehuru många kristianer förvisade renlighetens hedniska dygd till litanian. Sedan Annæus Domitius och Karmides genomgått badslavarnes sista handläggning och nu voro iklädda de dräkter, som deras egna i samlingssalen väntande slavar hållit redo, uppgjorde de ett gemensamt program för den nästkommande dagens nöjen och skildes åt. Karmides gick med några andra vänner till det i grannskapet av tepidariet varande biblioteket, där Olympiodoros väntade dem för att uppläsa sitt nyaste skaldestycke: en lättsinnig skildring av vardagslivet i Olympen. Annæus Domitius var nu som alltid jäktad av statssaker. Han ilade till biskopliga huset, ty Petros hade genom en diakon framburit sin önskan att samma afton få tala med prokonsuln över Akaja. Skymningen var redan inne, då Annæus Domitius lämnade termerna. I tempelportikerna voro lamporna tända: facklor brände vid alla offentliga byggnader, kring gudarnes och heroernas stoder; gator och torg voro översållade av fotgängares lyktor. Annæus Domitius svepte sig i sin mantel. Hans panna var rynkad. Redan Karmides hade hos prokonsuln upptäckt en viss tankspriddhet, ett visst kallsinne, när de överlade om bästa sättet att döda morgondagen. Prokonsuln var i själva verket upptagen av mycket allvarsamma saker. En skara demoniska Om och Men sleto hans hjärna. Se här hans tankar: Fördömda skrivelse! När emottog jag någonsin en sådan? Kejsarens regering ger mig rätt att taga Krysanteus' huvud, men ålägger mig det icke. Brevet skänker mig en gåva, som jag ej vill ha, och när det lägger filosofens huvud i mitt knä, höjer det svärdet över ett annat, som är mig oändligt dyrbarare, nämligen mitt eget. Vem kan veta, huru länge den närvarande styrelsen skall stå? Underrättelserna från krigsskådeplatsen äro för Julianus dels gynnsamma, dels ogynnsamma. Antag, att Julianus segrar! Hur går det mig då, om jag tagit min vän Krysanteus' huvud? Julianus är hans lärjunge, vän och beundrare. Det första huvud, den nye kejsaren låter avslå, är då mitt. Han skall utan miskund offra Senekas ättelägg åt platonikerns skugga. Hur går det mig, om jag med egen fara har skonat Krysanteus? Jag blir ett dyrbart föremål för min nye kejsares omätliga tacksamhet. Han skall linda mig i ömma omsorger. Han gör mig till prefekt i Rom, till konsul, och mitt namn går till odödligheten i evig förening med en av länkarne i tidens årskedja. Ännu om tusen år härefter måste skolgossarne inprägla i sitt minne, att den eller den märkvärdiga händelsen inträffade året Annæo Domitio et Q Q consulibus. Men, tyvärr, här möter nu ett annat antagande. Konstantius segrar! Hur artar sig då mitt öde, om jag tytt berättigandet för vad det är: en varsamt given befallning? De ännu mäktiga hedningarne skola fattas av förbittring, och kejserliga regeringen skynda att välva hela skulden på dådets verkställare. Därpå är skrivelsens bokstavslydelse just beräknad. Fördömda vare de listiga rävarne i kejsarens omgivning! Om jag däremot har låtsat missförstå befallningen, så tyder man det lindrigast som oduglighet, och utan överdriven stränghet som misstroende till kejsarens lycka, som en avsikt att rädda mig själv för den händelse, att rebellen skulle intaga tronen. O ve, vad skall jag nu göra? Medan Annæus Domitius ömsevis svär vid helgonen och vid Olympens gudar över sin olycka, ila vi honom i förväg till det biskopliga palatset. Utanför porten till detta står, som vanligt vid denna tid på aftonen, en hop tiggare, som vänta på allmoseutdelningen och under tiden ordna sina lumpor, så att de icke må skyla de självslagna, ohyggliga såren. Har man lyckligt funnit en väg genom denna vedervärdiga skara och genom förstugan inkommit i aulan, skönjer man i den skumma pelargången närmast vestibulen en samling människor, som vänta på audiens: dels hedningar, som vilja anmäla sitt beslut att övergå till kristna läran, dels rättsökande kristianer, som föredragit att hänskjuta sina tvister till Petros i stället för den världsliga domstolen. På den öppna gården och i pelargångarne närmast intill det i bakgrunden belägna ämbetsrummet synas, vid skenet av två facklor, grupper av präster, som avvakta sin förmans befallningar: presbyterer, diakoner, besvärjare och föreläsare, inbegripna i viskande samtal om de sista nyheterna rörande avfällingen Julianus, om ryktet att Atanasios varit sedd i nejden av Aten, och framför allt om den högst viktiga underrättelse, som just samma afton kommit biskopen tillhanda från Konstantinopel. Homousianerna därstädes ha blivit gräsligt tuktade, när de med våld velat hindra flyttningen av den helige Konstantinus' kvarlevor från det förfallna kapell, vari de vilat, till en av homoiusianerna nybyggd kyrka. En presbyter viskar till de kring honom lyssnande diakonerna, att enligt vad biskop Petros själv berättat honom, hade brunnen utanför denna kyrka blivit fylld med kättarlik, och kättarblod hade översvämmat rännstenarna i stadsdelen däromkring. Ett förebud till vad komma måste även i Aten--så tänkte inom sig alla. Vi inträda i ämbetsrummet, en avlång sal, i mitten upptagen av ett stort bord, vid vilket två präster, biskopens sekreterare, äro sysselsatta, den ene med skrivning, den andre med räkning av penningar. Lutad mot bordet, med blicken riktad mot bakgrunden av rummet står en yngling, knappt hunnen ur gossåren, iklädd en föreläsares prästerliga skrud. De, på vilka hans stora, feberglänsande ögon äro fästa, och vilkas samtal han uppmärksamt följer, äro två högvuxna, vördnadsbjudande män av för övrigt mycket olika utseende: den ene är Petros, biskopen av Aten, den andre Krysanteus, den hedniske filosofen. Den nya smaken, den kristianska, har åt det biskopliga ämbetsrummet givit en prydlighet, värdig dess bestämmelse. Det upplyses av tvenne phari: skålformiga, på gjutna pelare vilande lampor, men det trånga fönstrets höjd över golvet ger det även vid lampskenet ett dystert utseende. Väggarna, målade med azurblått, äro genom meandrar och arabesker delade i fält, som innehålla vart sin kristliga symbol. Fisken, som i den fornkristna symbolikens minnesmärken sällan saknas, är målad i guld över dörrfältet.[1] I de övriga fälten ser man Lammet med korset; evangelisternas tecken: Ängeln, Lejonet, Oxen och Örnen; andens Duva, försynens Öga, vaksamhetens Tupp, fasthetens Klippa, fridens Oljeblad, segerns Palm, uppståndelsens Fenix, med flera dels egna, dels från antiken hämtade symboler. I bakgrunden hänger en målning: Kristus som Orfeus, med frygisk mössa och lyra på armen, spelande, medan lejon och tigrar vila vid hans fot och brokiga fåglar lyssna i trädet, varunder han sitter. [1] På grekiska språket bildas ordet Fisk av begynnelsebokstäverna till de särskilda orden i formeln: Jesus Kristus Guds Son Frälsare. Under tavlan, på det med mosaik inlagda bordet, mot vilket Petros nu under samtalet med Krysanteus stöder sin knutna hand, står en i elfenben skuren bild: Kristus som ung herde i kort tunika, smekande det återfunna lammet. Tunikan är överhöljd med ädelstenar. Den unga konst, som alstrat dessa båda verk, är ännu bunden vid antika motiv; hennes hela egendomlighet ligger i teknikens råhet och grannlåtssträvandet. Orörd av en ny folkande är hon i själva verket ännu den gamla konsten, men i allra djupaste förfall. I motsatta ändan av salen står ett gyllene kors och i grannskapet av detta en för tillfället öppen kassakista. De båda vid arbetsbordet sittande prästerna läto icke störa sig i sina sysselsättningar. Tukten förbjöd dem att med ett ögonkast yppa sitt deltagande för samtalet, som hölls i en särdeles avmätt och kylig ton. Men deras öron voro spända, och de förlorade icke ett ord av vad de ville höra. - Du har några dagar varit borta från Aten, sade biskopen till Krysanteus. - Ja ... Och du har tillkännagivit, att du önskade ett samtal. Vad vill du mig? - Du återkom just i rätt tid för att få del av ett edikt, varom den förste bland stadens valda ämbetsmän är skyldig att taga kännedom. - Och det är du, som har att meddela mig det? - Ja. - Du måtte då göra det å prokonsulns vägnar, ty hitintills har det varit han, genom vilken kejsaren kungjort staden Aten sin vilja. Petros besvarade icke denna anmärkning, utan vände sig till den penningräknande presbytern.--Är räkningen slutad? frågade han. - Slutad, högärevördige fader, svarade denne, i det han tillsnörde pungen, i vilken han nedlagt de räknade silvermynten.