Part 38

- Underhandlingen är då ändad. Vi förkasta ert anbud. Återvänden och sägen er befälhavare detta.

- Det är icke med dig vi dagtinga, ej heller är det du, som bestämmer svaret. Det är de förvillade själva, som skola välja mellan döden och den nåd, som endast för dem och icke för dig och dina likar är öppnad.

Under detta samtal hade den gamle donatistprästen stigit ett stycke nedför bergsluttningen och närmat sig dem. Enär Petros talade med en stämma, som hördes vitt omkring, hade David fullkomligt fattat, varom fråga var, och medan novatianen återvände från mötet, upphov gubben sin röst och ropade:

- Du falske profet! Vill du tala med folket och ej med dess hövdingar, så är du ej en underhandlare, utan en uppviglare, som bör nedslås med svärd. Men tror du, att du har att göra med klenhjärtade, så kom hit, och folket skall själv svara dig, att denna dag skall varda en grymhets dag, en väders och storms dag, en mörkers och dimmors dag, en basuners och trumpeters dag, på vilken Herren med en ringa hop av sitt överblivna folk skall göra stora under emot filistéerna. Kom upp på berget, och finner du en enda, som säger: låt oss denna gången vika och draga av igen--eller finner du en enda, som emottager skökans kalk, som du kallar nåd och förlåtelse, av dina händer, så straffe mig Herren, Herren. Ve skökan och hennes tjänare, som kalla den styggelige, slemme, bloddrypande Valens ett heligt majestät. Vi spotta åt detta majestät, som är ett smutsigt djur och vars domare äro ulvar om aftonen, vilka intet låta kvarbliva intill morgonen. Se där de hem, till vilka I bjuden vårt folk att återvända, fortfor den vitskäggige gubben och pekade med sin väldiga klubba mot de virvlande rökmolnen av brinnande bostäder. I haven tvungit det fredliga Israel att övergiva de hyddor, i vilka det var lyckligt. Kom nu upp och se, huru de fridsamme äro redo att strida för Guds ansikte. Jag skall föra dig genom fruktansvärda krigares leder, och finner du, jag säger det än en gång, en enda man, som faller ned och tillbedjer den nye Nebukadnesar eller den vederstyggliga Jisebel, som I kallen kyrkan, så må all hans smälek komma över mitt eget huvud.

Den gamle donatistprästens inbjudning övertygade Petros, att en underhandling på sådana villkor, som de här framställda, skulle tjäna till intet. Han återvände med centurionen till den kejserliga slagordningen, som i nästa ögonblick på hela linjen satte sig i rörelse.

- Pris vare gudarne, sade Olympiodoros, som var i prokonsulns följe, den fördömde prästen lyckades icke frånstjäla mig nöjet av ett präktigt skådespel och dig, min Annæus, äran av en seger. Underhandlingen har slutat med ett byte av kristianska skällsord, och i denna strid har Petros synbarligen dukat under för den munvige gubben med Heraklesklubban.

Annæus Domitius, klädd i en lätt och lysande rustning, utdelade från sin häst befallningar till tribuner och centurioner, som skyndsamt förde dem till härens olika avdelningar.

Den plats han valt tillät honom överskåda motståndarens front och tillika hans högra flygel, mot vilken det var hans avsikt att kasta sina järnsmidda ryttareskaror.

Petros hade återvänt och intagit sin plats vid sidan av Annæus Domitius. Biskopens ögon lyste av stridslust, och hans väsen uttryckte en otålighet och en härskarevilja, som blott med möda kunde tyglas. Men det var i dag prokonsulns beslut att själv befalla. Petros visste det och ville tiga och vara soldat, då han ej fick vara fältherre.

När första linjen av det kejserliga fotfolket satte sig i rörelse för att nedstiga i dälden och angripa nybyggarnes för hästfolket oåtkomliga front, syntes på deras sida en ryttare i vit mantel, kommande från den högra flygeln. Prokonsuln och biskopen igenkände i denne ryttare Krysanteus. Han hade från en höjd vid sidan av förhuggningen skaffat sig en överblick av det fientliga rytteriets ställning.

I nästa ögonblick framryckte nybyggarnes små kolonner under stridsropet: Herrens och Gideons svärd mot randen av den branta bergsluttningen för att möta det kejserliga fotfolkets angrepp.

Legionärerna uppmuntrade varandra med höga rop, medan de med skölden på rygg och svärdet i hand klättrade uppför berget. Men förrän de hunnit randen av detsamma, angrepos de med vild häftighet av nybyggarne under det förnyade härskriet: Herrens och Gideons svärd, och vordo, innan de hunnit ordna sina leder, med stor manspillan nedkastade i dälden.

De fördes fram att förnya angreppet. De gjorde det, men tveksammare, och tillbakadrevos för andra gången och förföljdes ett stycke nedför bergsluttningen, efterlämnande ett betydligt antal döde och sårade, vilkas vapen genast togos som byte av nybyggarne.

Emellertid fylldes dälden med centuria efter centuria, som nedryckte från den bergslätt, på vilken de kejserliga trupperna voro uppställda, samt företedde slutligen en tät packad massa av krigare, som genom själva påtryckningen av de efterföljande lederna pressades uppåt till ett ihärdigare och tungt vägande anfall.

Krysanteus red utefter den hotade linjen och tillsåg, att de fåtaliga försvarskrafterna voro ändamålsenligt delade på de starkare eller svagare punkterna. Han hade icke att egga sina krigares mod. De brunno av stridslust. En mängd av deras kvinnor hade ilat fram för att understödja de kämpande männen. Den fruktansvärda kolonn, som nu anryckte och vars sista leder ännu icke hade nedstigit i dälden, när de första hunnit uppför berget, hälsades, innan det kom till handkamp, med ett regn av pilar, kastspjut och stenar, som åstadkom en svår manspillan i den sammanträngda fylkingen. Nejden genljöd av de anfallandes och de anfallnes härskri--av ropet Gud och kejsaren, under vilket legionärerna stormade an, och det av Herrens och Gideons svärd, varmed nybyggarne eldade sig till striden man mot man.

Denna var snart i gång utefter hela linjen. Marken tillät ej de kejserliga trupperna att bilda slutna leder. De förste, som upphunno randen av bergsluttningen, föllo under nybyggarnes svärdshugg och klubbslag, men de fallne ersattes ögonblickligen av andra, som, om de ville eller icke, tvungos fram av den påträngande massan. Stöten, som förorsakades av denna, var fruktansvärd och skulle för en åskådare, som överblickat de ringa motståndskrafterna, synts oemotståndlig. Men stridens utgång var given, om angriparne lyckades vinna endast en fotsbredd av den jämna marken ovanför sluttningen, och nybyggarne, som insågo detta, stredo för varje tum därav som för sina liv. Ingen vek från sin plats, och drabbningen, vilken liksom vaggade på den smala bergkanten, företedde först efter de häftigaste ansträngningar från legionärernas sida en enda punkt, där nybyggarnes linje vart genombruten.

Och knappt var denna lucka uppstånden, förrän en skara av de kejserliga soldaterna genomträngde henne. Ögonblicket syntes avgörande. Nybyggarnes fältherre var frånvarande, ty striden hade nu börjat även på den högra flygeln omkring förhuggningen, och Krysanteus var på denna viktiga punkt. Men han hade förutsett ett fall som detta och uppställt en liten understödstrupp, utgörande en centuria, vars uppgift var att stärka fronten, varhelst den syntes svagast eller i fara att genombrytas.

Denna trupp av idel donatister, män, som kämpat i Afrikas sandöknar och i dälderna kring Parnassos, anfördes av den gamle David.

Donatistprästen och hans män hade med brinnande otålighet avvaktat det ögonblick, då de skulle få deltaga i kampen.

- Bröder, ropade David nu, där äro de, amoréerna och jebuséerna. Fram, I Herrens kämpar! Vi skola slå dem och jaga dem intill det stora Sidon och intill den stora slätten Mizpa österut och förgöra dem, så att icke en igenbliver. Följen mig, I utvalde ur Israel!

Och den lilla donatistskaran störtade emot den framträngande fienden med den vilda stridslustens ohejdade häftighet. Lansar rycktes ur legionärernas händer, hjälmar klövos under slagsvärdens hugg, sköldar krossades under de tunga spikklubborna. Några minuters strid, och den del av den regelbundna styrkan, som lyckats få fast fot på berget, låg trampad under donatisternas fötter eller hade i vild flykt kastat sig nedför bergranden, lämnande i segrarnes händer en fana, varpå det unga kristna korset prunkade mellan bokstäverna av den gamla vördnadsvärda inskriften: »Romerska Senaten och Folket».

Från dessa segrar ilade David och hans män till varje punkt, där nybyggarnes front tarvade stöd. Man såg den fruktansvärde gubbens bloddrypande klubba svänga i det tätaste stridsvimlet och hörde hans röst, huru han oavlåtligt manade de sina och eggade sitt eget och deras stridsraseri med ord sådana som dessa:

- Slå dem, slå dem! Förgör dem med svärdsegg, giv dem till spillo, såsom Mose, Herrens tjänare, bjudit haver! Dräp vad anda haver! Skona dem icke!

Under det kampen sålunda rasade på nybyggarnes front, hade Annæus Domitius ridit till sin vänstra flygel och tilldelat den order att angripa de upproriskes flank.

Trumpetstötar ljödo genom de på denna sida till dälden förande passen, och de ryttarskaror, som stodo till prokonsulns förfogande, sprängde i ordnade leder uppför sluttningen emot förhuggningen.

Nybyggarnes kvinnor och barn, som stodo på de otillgängliga höjderna i bakgrunden, uppgåvo ett samfällt rop av häpnad, när denne hitintills osynlige fiende plötsligt uppenbarade sig i den förfärande anblicken av ett våldsamt rytteriangrepp, mot vilket varje hinder syntes vanmäktigt.

Denna ryttarskara hade till sitt utseende intet utom fälttecknen--de gyllene örnarne--som påminde om romerska hästfolket i förflutna tider. De barbenta, med lätta harnesk, prydliga hjälmar och korta svärd utrustade ryttarne voro förvandlade till skepnader, höljda från topp till tå i en vidunderlig järndräkt. Det var dessa »järnpelare» --så kallades de--av vilka Rom numera, under krigskonstens allt större förfall, väntade sina segrar i kampen mot perser, göter och allemanner eller mot egna undersåtar. Fotfolket hade endast under Julianus' korta fältherrebana återvunnit sin betydelse för att i andra händer ånyo och för århundraden förlora den.

I dessa »järnpelare» hägrade medeltiden.

De anstormande järnböljorna brötos dock emot förhuggningen, varöver endast några få lyckades sporra sina hästar, medan andra försökte intränga genom dess trånga, slingrande öppningar. Lederna råkade i oordning. Trängsel uppstod. De enskilda ryttare, som kommit över förhuggningen eller fastnat mellan de hopvräkta trädstammarne, sågo sig lämnade utan bistånd. Några av dem lyckades komma tillbaka till de sina; andra dukade under efter en strid, i vilken deras rustningar voro ett fåfängt värn mot de halvnakna men modiga fiender, av vilka de på alla sidor funno sig omgivna.

Annæus Domitius såg med harm utgången av en rörelse, av vilken han väntat sig en kraftig verkan. När han gav befallning till densamma, hade han blivit övertalad därtill av rytteriets befälhavare, en skrytsam och övermodig göt, som försäkrat den med »järnpelarnes» egenskaper obekante prokonsuln, att han, den götiske tribunen, i spetsen för sådana krigare tagit förskansningar, svårtillgängligare än denna. Sedan Annæus Domitius givit luft åt sin harm i en ström av hedniska eder--och detta vid sidan av den rättrogne biskopen--lät han blåsa till återtåg, som verkställdes i god ordning. Rytteriet nedryckte långsamt de dalsänkningar, där det förut varit uppställt, och strax därefter gavs befallning även till det i nybyggarnes front kämpande, utmattade fotfolket att draga sig tillbaka och intaga sin förra ställning. Striden avstannade för ett ögonblick på hela linjen. De återtågande legionärerna hörde bakom sig novatianernas och donatisternas segerrop. Dessa hade efter en halvtimmes blodbad icke förlorat en handsbredd jord till den överlägsne fienden, och medan deras egna förluster voro oansenliga, var bergsluttningen under dem höljd med slagna legionärer.

Striden uppflammade dock snart ånyo. Prokonsulns kärntrupp, två centurior palatiner, hopsamlade från de i Akajas städer spridda besättningarna, skickades att storma förhuggningen och öppna den för rytteriet. En del av det övriga fotfolket drogs ifrån sin ställning gentemot nybyggarnes front för att understödja palatinernas anfall.

De kvarblivna centuriorna hade att hålla sig stilla--vilket de ock behövde efter den blodiga och envisa kamp, som de nyss utstått--såvida icke nybyggarne blottade sin front för att bispringa sin hotade flank. I detta fall skulle legionärerna begagna sig härav och med större utsikt till framgång förnya anfallet på fronten.

Krysanteus hade strängt ålagt de sina att icke lämna sina ställningar, huru nödig deras hjälp på andra hotade punkter kunde synas vara.

David hade dock svårt att finna sig i den overksamhet, vari han nu genom fiendens tillbakavikande var försatt. Vad som förbereddes på högra flygeln visste han icke. Han såg däremot, att de trötta legionärernas front på andra sidan dälden var försvagad och tydligen icke väntade något anfall--ty leden hade upplöst sig och många soldater lagt sig på marken för att vila.

David ville begagna sig härav. I spetsen för sitt manskap nedsteg han bland de svårtillgängliga klippor, som på nybyggarnes vänstra flank stängde dälden från havet, och lyckades att omärkt komma över densamma.

Han följdes av vid pass hundra man, alla stridslystna som sin anförare.

Dragande förmån av markens ojämnhet för att osedd nalkas, hade truppen snart uppnått legionärernas högra flank och med häftighet angripit den oförberedde fienden.

Skaror av legionärer, stadda på vildaste flykt, förkunnade några minuter därefter, att nybyggarne gjort ett angrepp på denna sida.

Tribuner och centurioner hastade att uppställa sina trupper för att mottaga fienden. Annæus Domitius ilade själv till stället, lämnande sin vänstra flygel, där striden nu börjat omkring förhuggningen, i det palatinerna gjorde upprepade försök att taga den.

Annæus Domitius vart lika överraskad som lugnad, då han upptäckte, huru fåtalig den angripande skaran var. Hon hade emellertid tecknat sin väg med blodströmmar. Prokonsuln lät sju till åtta centurior omringa henne. Innan detta hann verkställas, hade donatisternas slagsvärd och klubbor uppstaplat högar av lik. De gingo fram i blint raseri, nedbrytande varje hinder, som de oordnade hopar, vilka de ända hitintills jagat framför sig, hade sökt ställa i deras väg. Stridsropet Herrens och Gideons svärd skallade med en styrka, som genom det allmänna larmet nådde till novatianernas front på andra sidan dälden och först nu lät dessa ana vad David och hans lilla hop företagit sig.

Först när det kejserliga fotfolket verkställt den rörelse, som prokonsuln påbjudit, och från alla sidor i djupa, ordnade leder framryckte för att innesluta och krossa den lilla skaran, fick denna öga för sin farliga ställning. På alla sidor en skog av lansar, en mur av harnesk, som närmade sig. Det gällde att genombryta en av dessa murar och genom dälden bana sig väg tillbaka, eller ock att falla till sista man.

- Vi äro omringade, ljöd det i Davids öron. Vi måste försöka slå oss igenom.

Den gamle kämpen vilade ett ögonblick på sin klubba. Hans ögon överforo de fientliga skarorna.

- Åt detta håll, mina bröder, åt detta håll, I utvalda kämpar, ropade han och pekade mot de trupper, som spärrade återvägen till dälden. Fram mot amalekiterna! Herren har i dag givit dem i vår hand. Vi skola slå och förfölja dem intill Aseka och Makkeda. Fram!

Donatisthopen, fruktansvärd ännu i trots av sitt ringa antal, följde den oförskräckte ledaren för att kasta sig mot fiendens lansar och om möjligt bryta sig väg genom hans leder. Deras avsikt gynnades av ett angrepp i truppernas rygg, som deras vapenbröder, lämnande sin starka ställning på andra sidan dälden, gjorde för att komma dem till hjälp. Ett förfärligt handgemäng uppstod. Medelpunkten i det var David. En högväxt, från hjässan till fotabjället järnsmidd centurion hade framträtt för att i tvekamp mäta sig med den fruktansvärde kämpen. Centurionen var, som många i de kejserliga truppernas led, en götisk barbar, tjänande för legopenningar, och då han utmanade David till envig, följde han ett bruk hos sitt folk.

- Vitskäggige gubbe, vart rasar du? sade han. Lägg ned din klubba och giv dig fången. Du, som ej har tänder att tugga soldatens hårda bröd, har du händer ännu att föra ett vapen?

- Son av Magog, svarade David. Du liknar dina bröder ej blott däri, att du är högväxt som Goliat, utan ock stortalig och inbilsk som han. Vad hava du och de dina att skryta över? Edra fäder hava kommit i en myckenhet som gräshopporna över Egypti land till att storma våra landsändar, och se, de äro slagna och spridda som agnar av en handfull romare. Men detta hindrar icke din tunga att skrävla. Jag skall tysta henne. Du är i dag och för alltid dödens man.

David emottog på skaftet av sin klubba det hugg barbaren riktade åt hans huvud. Svärdet gled, träffade Davids vänstra arm och avskar hennes fingrar. Men i nästa ögonblick hade den bloddrypande klubban träffat götens skuldra och inslagit hans harnesk.

Centurionens arm förlamades av slaget. Även David kände sig efter det sår han fått oförmögen att längre med kraft svänga sin klubba. De bortkastade därför på samma gång sina vapen och gingo, fradgande av raseri, varandra på livet. Oaktat sin ålder ägde David en väldig kropsstyrka. De båda kämparne omslingrade varandra efter en kort knytnävkamp med sina armar och föllo brottande till marken, varvid centurionens hjälmband brast och hans huvudbetäckning rullade bort. Då framrusade en av Davids män, som nyss i de båda kämparnes omedelbara grannskap utstått en tvekamp och segrat--han skyndade fram till sin anförares räddning och klöv med sitt svärd götens huvud, men föll själv i samma stund, nedhuggen av en legionär, i sitt offers blod. Den gamle donatistprästen, befriad från sin fiende, reste sig på sina herkuliska ben och grep ånyo efter sin klubba. Runtomkring honom stredo hans överblivna män för sina liv eller hade redan fallit mitt inne i fiendens led. Det fanns ingen, som kunde skyla sin anförare, medan han steg upp och fattade sitt vapen; genomborrad av flera lansar föll han till jorden, och de framryckande leden trampade hans lik.

Kampen mellan det lilla antalet nybyggare och de kejserliga soldaterna var på denna punkt snart slutad. Knappt ett tiotal av de förre lyckades undkomma blodbadet och rädda sig med flykten tillbaka till sin ställning på andra sidan dälden.

Men denna kunde icke längre försvaras mot de överlägsna trupperna. De män, åt vilka Krysanteus anförtrott att skydda denna linje, lågo till större delen slagna. Davids självrådighet och glömskan av Krysanteus' befallning hos de nybyggare, som ilat att bispringa honom, avgjorde dagens och hela den lilla härens öde. Annæus Domitius gav sina trupper tecken att storma höjden. Han såg, att intet allvarligt motstånd mer kunde möta dem på denna sida. Legionärerna anryckte under ropet Gud och kejsaren.

Under tiden hade striden oavbrutet rasat på nybyggarnes flank omkring förhuggningen. Palatinerna och de trupper, som understödde dem, hade gång efter annan stormat förhuggningen och tillbakadrivits. Striden fortgick ännu mellan de kejserlige, som förde ständigt friska trupper i handgemänget, och de uttröttade novatianerna. Krysanteus hade stigit av sin häst och kämpade, där faran var störst, vid nybyggarnes sida. I och omkring förhuggningen lågo högar av lik.

Ett avgörande ögonblick var nu kommet även här. Palatinerna hade, sporrade av biskop Petros, som skyndat att personligen blanda sig i striden, äntligen lyckats taga en punkt av förskansningen och uppställa sig framför densamma, medan bakom dem deras kamrater undanröjde trädstammarne för att bana väg åt rytteriet, som otåligt avvaktade tillfället att få deltaga i drabbningen.

Det lyckades dem. Tecken gavs till rytteriet att rycka an.

Krysanteus, seende den omedelbara fara, som hotade, men ännu okunnig om vad som tilldragit sig på frontlinjen, samlade alla krafter, som stodo honom till buds, att förekomma eller möta »järnpelarnes» angrepp. Innan dessa hunnit fram, hade ett förtvivlat anlopp av nybyggarnes samlade styrka kastat palatinerna över skansen. Men nästa ögonblick inträngde »järnpelarne» genom den gjorda luckan. De möttes i den smala mynningen av nybyggarnes lilla ryttaretrupp, som försvarade inträdet till ställningen. Luckan i förhuggningen spärrades snart av fallna män och hästar.

Sådant var stridens utseende, då Teodoros, som på Krysanteus' befallning skyndat till frontlinjen för att underrätta sig om dess tillstånd, återvände och tillkännagav, att linjen var nästan utan försvar, och att legionärerna just nu nedryckt i dälden för att taga den. Budskapet var knappt framfört, innan man hörde de stormandes rop.

- Slaget är förlorat, sade Krysanteus. Teodoros, skynda härifrån och frambär till Hermione min hälsning och välsignelse!

Krysanteus, som åter stigit till häst, återvände till den hopplösa striden. Dess öde var några minuter därefter avgjort. Den lilla återstoden av nybyggarne angreps från båda sidor av Annæus Domitius' hela styrka. Under ångestskri från kvinnor och barn sågs bergslätten översvämmas från ena sidan av fotfolkets djupa massor, från den andra av »järnpelarnes» skvadroner. Nybyggarnes motstånd upplöste sig i enskilda strider, en mot många. Mitt i vimlet sågs ännu en stund en ryttare i vit mantel. Annæus Domitius och Petros igenkände honom på samma gång och sporrade sina hästar emot den punkt, där han kämpade. Men innan de hunnit fram, hade ryttaren i den vita manteln försvunnit under järnböljorna, och hans blodiga häst galopperade utan herre över fältet.

Krysanteus' lik återfanns efter stridens slut. Han låg utsträckt på marken med svärdet i den knutna handen och manteln rödfärgad av blodet från hans genomborrade bröst. När Annæus Domitius vördnadsfullt nalkades sin fiendes lik, stod Petros betraktande det, och Eufemios, hans adjutant, satte sin platta fot på den sköna hjälteskepnadens bröst och sade:

- Så trampar kyrkan hedendomens hydra.

SEXTONDE KAPITLET.

Slutet.

En afton, en månad efter fälttåget i Sunion, satt presbytern Eufemios hos sin andlige fader, biskop Petros, just i samma smala, avlånga, med ett gluggfönster försedda rum i biskopliga palatset, där läsaren redan bevittnat ett samtal dem emellan.

Liksom då mätte Petros även nu kammargolvet med livliga steg, och Eufemios hade intagit sin ödmjuka plats på en stol vid dörren.

Eufemios' låga panna bildade icke längre en vitgul, utan en brungul strimma mellan det svarta hårfästet och de lika svarta ögonbrynen; ty fälttågets sol hade brynt hans hy. Hans huvud var som alltid framåtlutat och hans små svarta ögon riktade uppåt, halvt slöjade av ögonhåren.

Petros' anlete bar en stoltare prägel än någonsin. Det lyste av segervisshet. Förmodligen var någon av hans vittomfattande förhoppningar uppfylld eller på väg att uppfyllas. Den krigiska ära han inlagt i tåget mot kättarenybygget var väl icke tillräcklig att åstadkomma en sådan verkan, ehuru hon levde på alla atenska homoiusianers läppar.