Part 37

Under dessa dagar genombävades de fredliga dalarne av en oro, som kom plogen och vingårdsmannens skära att vila och riktade de vallande herdarnes ögon mot landet norrut, där bakom Hymettos' bergskedja Aten var beläget. Hyddornas innevånare framtogo sina vapen och fejade dem; deras äldste sammanträdde som oftast för att höra flyktingarnes utsagor och rådslå om vad som borde göras. Att underkasta sig den rådande kyrkan--det enda pris, vartill de skulle kunnat avvända faran - hade de ansett för en synd emot den Helige Ande. Ingen framträdde med ett sådant förslag, som endast skulle väckt förbittring hos de ivrigaste och smärta hos de andre. Det fanns icke ens någon, som tänkte på en sådan underkastelse. Det fanns blott att välja emellan att antingen utan motstånd lämna sig i fiendens våld och med bundna händer lida martyrdöden eller ock att möta fienden med vapen i hand, att med ett hårdnackat motstånd, understött av marken, söka avtvinga förföljarne rättigheten att få leva i fred, eller att falla under kamp för en sak, vilken de aktade som Guds och icke sin egen.

Den sista åsikten segrade. Nybyggarne rustade sig till förtvivlat motstånd. De krigiska lidelserna vaknade åter i många hårt prövade bröst, där de länge slumrat, och gjorde den väntade striden välkommen. Där voro bland nybyggarne hundratals män, vilkas natur var utpräglad genom en nödtvungen fältlevnad--män, som uppväxt ibland hemlösa, till strid mot samhället väpnade skaror, som uppammats i avsky mot den förtryckande kyrkan och vilkas barndomsminnen voro minnena av brända byar och dödade fränder.

Sådana män hunno snart vänja sig vid tanken, att deras fredliga värv måste lämnas, att frukterna av deras flit skulle gå förlorade, att hoppet om en av friden välsignad framtid för dem och deras barn var bedrägligt; och sedan de lämnat detta hopp, var striden deras åtrå och svärdet en helig vän, som ej fick lämna deras sida.

Nybyggarne voro således väl redo, när en morgon de herdar, som, medan de vallade sina hjordar på bergslätterna, tillika tjänstgjorde som utposter och kunskapare--när dessa herdar från skilda håll kommo ilande till de odlade dalarne och tillkännagåvo, att kejserliga legioner, fotfolk och ryttare, med fanor och standarer, vore synliga i fjärran och närmade sig Sunions berg.

Man hade i förväg underrättat Krysanteus om faran, och Teodoros hade å folkförsamlingens vägnar till honom framställt den fråga, om han ville lämna deras berg, som icke längre vore en säker tillflyktsort--två raska fiskare åtogo sig i detta fall att i en av de små farkoster, som stodo dem till buds, överföra honom och hans dotter till ön Egina eller närmaste punkt av peloponnesiska kusten--eller om han föredroge att dela gemensamma öden med sina vänner, ehuru deras sak icke vore hans.

Till svar på denna fråga hade Krysanteus, följd av Hermione, uppträtt i männens församling och förklarat, att han ville kvarstanna, emedan deras sak vore även honom helig.

Det sätt, varpå han efter denna förklaring deltog i rådslagen, befäste hans inflytande och gjorde det till en enhällig önskan hos de under vapen stående nybyggarne, att han skulle vara deras anförare och övertaga ledningen, om vilken annars oenighet kunde väckas emellan de många i deras egen krets, som ansågo sig lika värdiga och erfarna att stå i spetsen för motståndet.

* * * * *

Närmast efter kejserliga härens förtrupp sågs en skara präster i full ämbetsskrud, ridande på mulor och omgivande en vagn, på vilken man lastat en väldig dopfunt jämte andra heliga kärl och redskap.

Hären gjorde halt och slog läger, innan han ännu hunnit den vildare bergstrakten, i vars dalar han hade att söka sina fiender; och biskop Petros sände två av sina präster till nybyggarne med ett brev, vari de tillförsäkrades fred och förlåtelse på två villkor: att de omedelbarligen skulle utlämna alla brottslingar, förrymda slavar och andra flyktingar, vilka icke tillhörde nybygget, när det anlades; samt att de skulle högtidligt avsvärja sina trosvillfarelser och återvända i den rättrogna kyrkans armar.

De präster, åt vilka detta sändeskap var anförtrott, funno, när de anlände till den först bebyggda dalen, innevånarne redan stadda på tåg till den svårtillgängliga inre trakten, medförande sin flyttbara egendom. Det var ett långt tåg av väpnade män, av kvinnor och barn, av hjordar och dragare, lastade med de övergivna hemmens anspråkslösa skatter och med skördar, i förtid mejade från åkerfälten.

Mot aftonen återvände de utskickade med det svar, att nybyggarne förkastat fredsvillkoren som oantagliga.

Det var deras forne broder Teodoros, som å de upproriskes vägnar hade lämnat detta svar.

Av Krysanteus och hans dotter hade de utskickade icke sett en skymt, ej heller hade de kunnat utleta, om dessa personer verkligen funnes i trakten eller icke. Presbytern Eufemios stod emellertid fast vid den försäkran, att han under sitt besök i bergen hade sett Hermione.

Att Eufemios sett rätt, fann man sedermera, när de av prokonsuln Annæus Domitius anförda trupperna stredo sin första strid med den lilla kättarehären. Man hade igenkänt Krysanteus i en ryttare, som å de upproriskes sida utdelade befallningarna, ledde rörelserna och stundom deltog i handgemänget.

Utgången av den första striden känna vi redan. Truppernas angrepp på den av novatianerna intagna ställningen vart med stor förlust för de förre tillbakaslaget, och Annæus Domitius ansåg det klokast att draga sig något tillbaka och intaga en försvarsställning, tills en väntad förstärkning hunnit ankomma.

Genom sina spejare utrönte han emellertid, att även segervinnarne natten efter striden hade lämnat den ställning, vari han upphunnit och angripit dem, samt att de hade valt en annan längre söderut, i grannskapet av Laurions sedan länge övergivna gruvor.

I denna ställning rådde de endast över ett inskränkt område, men skyddades i ryggen av tvärbranta klippor, som stupade ned i havet, och ägde förmånen av bete för boskapen och rikliga källor, från vilka de annars kunde varda avskurna.

Det var huvudsakligen den sistnämnda omständigheten, som föranlät Krysanteus att intaga denna ställning. Hans rörelse liknade emellertid ett återtåg och gav fördenskull Annæus Domitius' vän och hävdatecknare Olympiodoros ett tillfälle att i sin »historia över fälttåget mot Sunion» förtälja:

»De upproriske, som i trots av sitt överlägsna antal hade förlorat slagfältet, begagnade sig av nattens mörker för att verkställa ett skyndsamt återtåg.»

* * * * *

Nattens dimmor lågo utbredda över nybyggarnes läger. Här och där emellan klipporna voro vakteldar tända, kring vilka män och kvinnor voro samlade. De flesta kvinnorna och de späda barnen hade anvisats ett bättre skydd mot nattens kyla i lämningarna av ett tempel, helgat Pallas Atena och välkänt för seglarne, som dubblerade Sunions udde, över vars tvärbranta klippor dess pelarrader hade glänst igenom århundraden. Här tillbragte även Hermione natten.

Av de kring vakteldarne flockade krigarne sovo de fleste ut efter dagens mödor; andra sutto i viskande samtal; andra fejade sina vapen eller sönderkrossade mellan stenar säd för att därav baka morgondagens bröd.

Tystnaden, som rådde, avbröts endast av en psalm, som med dämpad röst uppstämdes av någon bland de vid eldarne vakande männen. Då och då sågs en patrull av det för natten tjänstgörande manskapet tåga förbi. Poster voro framskjutna på betydligt avstånd från alla tillgängliga sidor av lägret, och den strängaste vaksamhet iakttogs, för att ej överrumpling skulle äga rum.

Nybyggarnes vapenföra manskap--unga gossar och silverlockiga gubbar inräknade--utgjorde knappt två tusen man. Ett icke litet tal hade med sina liv köpt segern i den föregående drabbningen. Till ringare pris hade han icke kunnat vinnas. Krysanteus' anordningar vittnade om en klok beräkning att spara de sinas liv.

Krysanteus och Teodoros, jämte de män, som bildade den lilla härens krigsråd, voro samlade i högkvarteret. Detta utgjordes av en riskoja, byggd mot en klippvägg, i vars grannskap fanns en häll, som bildade ett naturligt bord och lystes av två facklor.

Man hade förberett sig på ett anfall till den följande morgonen och redan överenskommit om vad som krävdes för att möta det.

Samtalet rörde sig nu kring ett annat ämne: den fjärmare framtiden.

Man kunde än en gång övervinna angriparen--det betvivlade man icke --men vore icke krigets utgång redan nödvändigt given? Vore det i längden möjligt för en handfull folk att försvara sig emot en motståndare, som i nödfall kunde förfoga över alla det romerska världsrikets tillgångar?

Den gamle donatistprästen, med vilken Krysanteus en gång underhandlat på Parnassos, satt nu framför honom på klipphällen, och fackelskenet bröts emot det harnesk, vari han klätt sitt silverhåriga bröst. Bredvid honom stödde sig mot hällen hans israelit, den tunga spikslagna klubban--och att hans arm ännu var mäktig att föra henne, det hade den föregående striden på ett för legionärerna förskräckligt sätt vittnat.

- Vart löper nu vårt tal? sade han. Framtiden? Den är Herrens och icke vår. I morgon skola vi strida mot amalekiterna, och om vi slå dem, skola vi i övermorgon åter strida mot de oomskurne--och strida så länge ännu en hand kan föra svärdet. Vad vilja vi mer?

- Du har rätt ... vad vilja vi mer? sade en annan av de närvarande, en man, som var klädd i en fullständig palatinrustning, vunnen i den sista striden, och vars ögon lyste av den religiösa hänförelsens eld. Vi önska ju icke mer. »Är vår tid kommen, så vilja vi ärligen dö och icke låta vår ära till skam varda.»

- Men kommen ihåg, att sedan männen äro slagna, äro kvinnorna och barnen värnlösa. Baals präster skola vålddöpa våra kvinnor och lära våra barn att offra på höjderna. Våra barn och deras barn skola vara som de själve och samla sig kring flugkungens och hans djävlars altaren. Vårt utsäde skall icke bära ax åt Herren, utan varda som det andra ogräset, sått av ovännen. David, fortfor novatianen, som talade dessa ord, i det han vände sig till den gamle donatistprästen, vad skola vi göra med våra kvinnor och barn? Låt oss rådslå om detta!

- Jag vet ett råd, genmälde denne med djup röst. För gubbarne, som ännu hava kraft att föra en kniv, och för gossarne, som äro gamla nog att kunna bitas, är rum i våra leder, och de skola falla bland oss, sedan vi härligt kämpat inför Herrens ögon. Men kvinnorna skola icke vålddöpas och de späda barnen icke offra på höjderna ... nej, nej, de skola på en vink av min hand och vid ett ord av min röst kasta sig från klipporna i havet. Jag känner de mina.

- Ske Guds vilja! sade novatianen.

- Mina vänner, sade Teodoros, låt oss höra, vad Krysanteus, som är vår anförare och förenat sitt öde med vårt, har att säga i detta ämne.

- Låt oss höra dig, atenare, sade den gamle David. Du, som ännu bidar i hedningarnes förgård, men bär Herrens tecken på din panna, att du en gång skall inträda i templets heliga; du är tapper som Judas Mackabeus och rådig som han. Fördenskull hörde vi dig gärna, om än du icke vore vår frivilligt utsedde hövding. Vad tänker du?

Krysanteus, som tigande lyssnat till det föregående samtalet, sade nu:

- Ändamålet med varje strid är den kämpandes räddning. Hur mörk vår utsikt till räddning må vara, böra vi dock uppgöra en annan plan än den att tillintetgöras under fiendens svärd.

- Du har rätt, sade novatianen. Men någon annan utgång ser jag ej för mina ögon.

- Vi skola ännu vinna segrar och krossa många fiender, såsom man krossar lerkärl; men vårt öde är dock beseglat, såvida icke Herren vill rädda oss genom ett underverk, sade den palatinklädde mannen.

- Den ställning som vi nu hava intagit, fortfor Krysanteus, är ej den starkaste, som nejden bjuder oss; jag valde henne, emedan hon tillförsäkrar oss att icke omkomma av brist på vatten, och emedan den för någon tid kan giva boskapen, av vilken vi leva, tillräckligt bete. Men beslutsamma män, som icke föredraga livet framför döden, böra kunna motstå angreppen av en mindre modig, om ock vida starkare fiende. Angripas vi i morgon och lyckas vi då kraftigt tillbakavisa vår motståndare, så tror jag, att han skall unna sig själv och oss några dagars ro. Det är icke omöjligt, att vi i fjorton dagars tid kunna försvara oss i den ställning vi innehava.

- Och sedan? sade den gamle David.

- Under tiden slakta vi vår boskap och göra oss i ordning att lämna detta land.

- Vad säger du? Huru skall detta varda oss möjligt? frågade de närvarande.

- Dälderna och de mot havsvinden skyddade bergsluttningarna äro bevuxna med skog. Vi hava yxor, för att fälla den, och timmermän, som böra förstå att av de fällda stammarne sammanfoga flottar. Dessa flottar skola förses med höga bröstvärn, med mast och segel. De skola med ett ord byggas för färden över ett stormigt hav. Seglen förfärdiga vi av täcken och djurhudar. Det gives intet tarv, som uppfinningsförmågan, driven av nöden, icke skall veta tillfredsställa. Och allt detta bör kunna vara färdigt om fjorton dagar, då vi arbeta med det hopp att frälsa våra kvinnor och barn och i vår egen räddning se en räddning av den sak, för vilken vi kämpa.

- Du har rätt. Detta är ingalunda omöjligt, sade novatianen. Vi böra om fjorton dagar kunna hava dessa farkoster färdiga, tillräckligt många och stora, för att ge rum åt oss alla. Vi hava skeppsbyggare bland oss, som kunna leda arbetet. De fiskarbåtar vi äga äro byggda av dem. Ditt förslag är gott. Vi böra antaga det.

- Det är åtminstone ett medel att lugna våra kvinnor, sade den gamle donatistprästen. Låt oss försöka det. Om det lyckas eller icke, det står i Herrens hand. Jag emottager vad han vill giva oss. Skönt vore att få återvända till Afrika. Hava vi en gång kommit så långt, att flottarne äro färdiga och ingenting hindrar att stiga i dem, så röstar jag för Afrika. Det är mitt fosterland; dess öknar äro ointagligare än dessa berg; vi hasta dit och finna tusentals trosbröder, som strida och lida för den sanna kyrkan. Med dem förena vi oss. Låt detta vara sagt.

De samlade männen tillkännagåvo sitt bifall till den gamle Davids ord.

Krysanteus fortfor:

- Det närmaste landet till vår kust är ön Egina. Östanvinden, som råder vid denna årstid, skall föra oss dit eller till någon punkt av peloponnesiska kusten. Detta ingår i min plan. Vi böra där kunna skaffa oss fartyg, som äro lämpligare än flottarne för en snabb färd över havet till Afrika.

Sedan samtalet fortfarit en stund, åtskildes församlingen. Några gingo till vila, andra till sina anförtrodda poster.

Teodoros kvarstannade hos Krysanteus.

- Om Herren tillåter, sade den unge prästen, att den plan du här framlagt för våra ögon låter lyckligt utföra sig, så är det tid att du skiljer dig från oss och vandrar din egen väg. Du har viktiga ting å egna vägnar att tillvarataga. Hinna vi någonsin Afrikas kust, så bör du därifrån segla till Italien, uppsöka kejsar Valentinianus och lägga ditt öde i hans händer. Valens' broder är en ädel och rättsinnad man. Han skall lyssna till dina ord och göra dig rättvisa; jag är övertygad därom. Genom honom skall det vara dig möjligt att få en oväldig och fördomsfri undersökning av de anklagelser, som vila på ditt huvud; du skall frikännas, återinsättas i rättigheten över din förmögenhet och hava frihet att återvända till Aten.

- Ditt råd synes mig gott, och får jag leva, vill jag för Hermiones skull följa det. Men skulle jag stupa i striden, så finnes i denna riskoja ett brev till de kejserliga truppernas hövding, Annæus Domitius, vari jag påminner honom om den välvilja han städse visat mig, anförtror min värnlösa dotter åt hans vård och ber honom verkställa det beslut jag fattat med avseende på hennes framtid. Hon skall begiva sig till Alexandria, Atens medtävlarinna i vetenskapens odling. Där finnes ett sällskap av frejdade män och bildade kvinnor, Museions skyddslingar, bland vilka jag räknar många vänner. Jag är övertygad, att de skola omfatta henne med deltagande, och att om världen har någon tröst för sorger sådana som hennes, den ädlaste trösten skall bjudas i denna aktningsvärda krets. Den penningsumma, som stod till mitt förfogande, då jag lämnade Aten, och som i detta ögonblick utgör hela min förmögenhet, är stor nog för att tillförsäkra Hermione en oberoende framtid i överensstämmelse med hennes smak och levnadsvanor. Jag överlämnar henne för övrigt i den allsmäktiga Försynens vård, ty människornas planer äro bräckliga som ett förtorkat rör, min Teodoros, och det är skickelsens vanliga lek att sönderbryta dem ... Jag har ibland eder lärt mycket, fortfor Krysanteus efter någon tystnad. Det är mig icke okänt, att dina läror, Teodoros, gjort starkt intryck på Hermione. Frukta ej, att detta ingivit mig harm. Jag har förlorat min olycklige Filippos. Perikles satte med egen hand dödskransen på den siste av sina söner, sedan den ene efter den andre blivit bortryckt av pestsmittan. Jag har som han sett mitt sista hopp skördat, utan att hava knotat mot himmelen. Det höves en man att bära sitt öde. Och vad min dotter vidkommer, så må hon följa dig på den väg, som du för henne utstakat. Jag skall se det utan smärta, sedan jag i denna krets har funnit, att skillnaden mellan det som är heligt för dig och det som mig är heligt sträcker sig blott till formen och ej till anden. Kristendomen bär liksom filosofien den oförgängliga sanningen i sitt sköte. Här har jag sett den förra åstadkomma vad den senare ej förmår. Jag har sett de dystraste anleten skimra av glädje och de hårdaste av mildhet, när de lyssnat till din mästares läror. Män, som elände och förföljelser hade gjort till rövare, för vilka blodsutgjutelse var en lust och milda känslor en smälek, har jag skådat i dessa hyddor lekande som barn med sina barn och bemöta dem med den vördnadsfulla ömhet, som endast medvetandet om en odödlig varelses oändliga värde kan ingiva. Nog av, jag har funnit, att det gives en filosofi för hela människosläktet, och att de högsta sanningar, den varmaste kärlek för det sanna och goda kunna inplantas i den okunnigastes bröst. Men om detta är kristendomen, varpå jag ej tvivlar, så står hon i de förtrycktes leder vid sidan av dem, som kämpa för förnuftet, friheten och den mänskliga värdigheten. Det var fördenskull jag sade i folkförsamlingen, att eder sak är min egen. Låt oss strida och dö tillsammans! Jag vill icke dölja för dig, min Teodoros, att jag är mätt vid livet. Vår sak skall finna andra och kraftigare kämpar, om icke i dessa tider, så när århundraden skridit över våra gravar.

Krysanteus hälsade Teodoros god natt och gick att njuta några timmars vila.

Han väcktes redan före morgongryningen av ett budskap från utposterna, att de kejserliga trupperna hade satt sig i rörelse och på olika vägar närmade sig lägret.

Krysanteus steg till häst. Några ögonblick därefter ljödo genom morgondimman över det vidsträckta lägret de hornstötar, som kallade det stridbara manskapet att samla sig under vapen, var centuria på sin bestämda plats.

* * * * *

När dimman mot morgonen skingrades av havsvinden, stodo båda härarne i varandras åsyn.

Nybyggarnes front utbredde sig över en tämligen stark bergsluttning, som här och där företedde enstaka grupper av otillgängliga klippor.

Deras vänstra flygel stödde sig mot havet; på den högra bildade marken en sakta sluttande plan emot den trånga däld, ovan vars andra sida de kejserliga trupperna utbredde sig.

På högra flygeln, som sålunda utgjorde den svagaste punkten i den novatiansk-donatistiska skarans ställning, var kärnen av deras stridsmakt samlad.

Deras linjer, som företedde små kolonner med vissa mellanrum, slutade på denna sida med deras ryttaretrupp, på sin höjd femtio man.

För att minska ställningens svaghet på högra flanken hade nybyggarne ditsläpat en mängd fällda träd och i denna förhuggning, som sträckte sig ända mot de otillgängliga klipporna i ryggen av ställningen, lämnat endast två dolda öppningar, genom vilka deras lilla rytteri kunde göra utfall.

Nybyggareskaran företedde i avseende på vapnen stor brokighet. Somliga buro klubbor, andra lansar, andra bågar, andra korta romerska värjor, andra åter de långa slagsvärd eller de saxdolkar, som voro brukliga bland allemanner och göter. Rytteriet var likformigast väpnat. Det hade hjälmar och harnesk.

På bergen bakom nybyggarnes fylking sågos deras kvinnor och barn i talrika skaror.

De kejserliga trupperna voro uppställda i en sluten linje över den någorlunda jämna mark, som utsträckte sig på andra sidan dälden.

När dimman lyftes av östanvinden och lik en vitgul rök rullade över Saroniska viken, övergöts den vildromantiska nejden av morgonsolens strålar, som glittrade på en skog av lansar, över vilken förgyllda örnar och fladdrande fanor höjde sig.

Det kejserliga rytteriet, som under natten haft ett svårt tåg, var i djupa massor uppställt bakom fotfolkets luckor. Nu, sedan de kejserliga truppernas fältherre överblickat fiendens ställning, ljödo trumpetstötar utefter linjen, rytteriet började röra sig, avdelning efter avdelning försvann i dalgångarne och visade sig på andra sidan om dem, tills alla pass, som mitt emot nybyggarnes högra flygel förde till dälden, voro besatta.

Medan de kejserliga trupperna företogo denna rörelse, hade nybyggarne uppstämt den gamla älskade stridspsalm, med vars toner de äldre ibland dem och framför alla de stridslystna donatisterna så mången gång under sin stormiga levnad invigt sig till kamp och död för sin tro.

Männen i fylkingen uppstämde och deras kvinnor förenade sig i sången:

Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel, han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll. Han krossar bågar, spjut och svärd, de stolte digna till hans fot, och bävande den hela värld förstummas för hans vredes hot.

Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink, och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink, se vagnen stannar med sitt spann, och dött är stridstrumpetens ljud och sänkt i dvala häst och man vid blott en vink av Jakobs Gud.

Medan psalmens sista toner förklingade, sågs en ryttare i prästerlig dräkt, men omgjordad med svärdet, följd av en centurion nedstiga i dälden. Centurionen ropade, att man ville tala med nybyggarnes överhövding. I stället för denne nedkom en annan man, väl väpnad och av krigiskt utseende. Det var samme novatian, som vi sett deltaga i nybyggarnes krigsråd.

- Vad viljen I? ropade novatianen, medan han ännu stod på något avstånd.

- Underhandla, svarade prästen, som var ingen annan än biskop Petros.

- Väl, sade novatianen, i det han närmade sig, vi hava då rätt fattat ert uppsåt. Jag är sänd av vår hövding för att höra, vad I haven att säga oss.

- Vi vilja tala med den högste befälhavaren själv, och icke med en underordnad, förklarade Petros.

- Han skall komma, då ert rytteri fått befallning att göra halt, och då er egen högste befälhavare infunnit sig för att möta honom.

- Detta är höga anspråk av ett upprorshuvud, som, innan solen gått ned, skall vara i mitt våld. Jag vill då tala till folket själv, och det skall höra min röst, sade Petros, i det han åter satte sin häst i gång.

Novatianen fattade hästens tyglar och tvang honom stanna.

- Vad vill du oss? sporde han. Rid icke närmare, ty det kunde varda din död.

- I skullen då våga att döda en underhandlare? Det vore er värdigt, I föraktliga upprorsmän. Men ditt hot skrämmer mig icke. Jag kommer i vår herres och kejsares, det heliga majestätets namn för att tillförsäkra förlåtelse och glömska åt envar av eder, som i denna sista stund vill nedlägga vapen och återvända till sitt hem för att leva i lugn och laglydnad under de överhetspersoner och herdar, som kejsaren över er täckes tillsätta. Från denna nåd och förlåtelse äro endast sådana som du och dina likar, det vill säga hopens uppviglare och anförare, uteslutna. Släpp tyglarne, man, eller avhänder du dig genom din våldsamhet underhandlarens rätt och pliktar med livet. Vi äro här två mot en.

Novatianen släppte hästens tyglar och sade: