Part 29

- Det är omöjligt, fader.

- Låt mig hoppas det. Jag går då, vad än må hända, till seger i stället för nederlag.

När man anlänt till Krysanteus' hus vid Tripodgatan, gick Hermione på sin faders önskan till sin kammare för att där avvakta utgången av samtalet.

Klemens kvarlämnades i aulan. Krysanteus bjöd Petros följa sig till ett avskilt rum i husets övre våning.

Petros hade under tiden fattat sitt beslut. Ifall saken, på vilken Krysanteus antytt, verkligen vore den, som biskopen förutsatte, så gällde det att icke häpna för den ogynnsamma skickelsen, utan att tvinga henne att övergå på Petros' sida.

När de båda männen sägo sig ensamma i Krysanteus' arbetsrum, var Petros den förste, som tog till ordet.

- Jag inträder ogärna i ditt hus, min arkont. Åsynen av dina bilder och böcker höves lika litet mina ögon, som mina grova sandaler detta vackra golv. Men då jag icke avtager dem i kyrkan, så må du ursäkta, att jag ej heller avkläder mig dem hos dig.

- Se här, sade Krysanteus och pekade på en dörr som förde ut till balkongen. Låt oss taga plats härute. Där lider du ej av någon syn, som kan störa din uppmärksamhet på mina ord, och där skall dagens klara ljus falla på ditt anlete.

- Frukta icke. Jag är i mörkret densamme som i den klaraste dager, sade Petros, i det han följde Krysanteus till balkongen. Det är ju tvenne ärenden, rörande min son Klemens, om vilka vi hava att samtala. Det ena känner och beklagar jag. Det andra känner jag icke. Vill du hava några upplysningar om honom, så står jag till din tjänst. Jag känner honom från hans första barndom och är färdig att meddela dig allt vad jag vet.

- Det är gott, sade Krysanteus med en genomträngande blick, som biskopen med lugn uthärdade. Jag har hört sägas, att Klemens är ett hittebarn. Förhåller det sig så?

- Ja.

- Huru kom han i dina händer?

- Genom den, som funnit och upptagit honom.

- Du vet måhända, att jag själv förlorat en son. Det är nu omkring sjutton år sedan han försvann, jag vet icke huru, men tillika med honom försvunno två slavar, som voro far och son, ur mitt hus. Dessa människor voro kristianer, och det är sannolikt, att de rövat honom. Du kan därav fatta det deltagande jag hyste för din fosterson alltifrån den dag, då jag fick veta, att han var ett hittebarn, och det så mycket mer, som han, att döma av utseendet, har samma ålder, som min olycklige Filippos skulle haft, om han ännu levde.

- Jag fattar fullkomligt detta deltagande, sade Petros, och jag beklagar din olycka, men anser, att hon uteslutande faller på dig och icke på din son, om det är sant, att han bortrövades av kristianer. Detta talat från min synpunkt, Krysanteus. Däremot skulle jag ansett honom mycket olycklig, om han förblivit i din vård och av dig uppfostrats till en fiende av den gudomliga uppenbarelsen. Om den tanken kan trösta dig, att de bortfört honom i ädelt uppsåt och att de ägnat honom den ömmaste vård, varav de varit mäktiga, så låt mig övertyga dig, att så skett, ty jag känner mina trosbröder.

- Dina ord styrka sannolikheten, att de båda slavarne bortfört min son ...

- Detta är även min övertygelse.

- Olycksaliga lära, som förvirrar de enklaste rättsbegrepp, upplöser familjebanden och splittrar världen! Men lämnom våra olika åsikter åsido! Jag önskar utförligare upplysningar om Klemens, ty en aning, måhända vilseförande, men naturlig i mitt läge, vill intala mig ingenting mindre än att han är min son.

- Du säger något! ... Huru märkvärdigt, att denna tanke icke längesedan uppstått även hos mig! Men antalet hittebarn är ännu i våra dagar så stort, att vi vid närmare eftersinnande icke må undra däröver. Konstantius förbjöd det rysliga bruket att utsätta barn. Det fortfar dock ännu; men märk väl, Krysanteus, vi kristianer göra oss aldrig skyldiga till detta nesliga brott emot Gud och naturen.

- Huru gammal var din fosterson, när du emottog honom av hans förste vårdare?

- Han syntes vara omkring tre år gammal.

- Vem var den man, av vilken du emottog honom?

- En slav från Aten.

- O,I barmhärtige gudar! Skulle då denne Klemens verkligen vara min son, Filippos! ... Petros, fortfor Krysanteus, omtala allt vad du vet om denne man och dölj intet. Den till utseendet obetydligaste småsak kan föra oss på de rätta spåren, kan styrka eller omintetgöra den sannolikhet du givit mig.

- Tyvärr, min arkont, du fordrar mer än jag kan uppfylla. Den ifrågavarande mannen låg på sin dödssäng, när han anförtrodde Klemens åt min vård, och vad han meddelade mig var föga och skedde under biktens insegel, som icke får brytas.

- Var vistades du då?

- I Antiokia, där jag studerade vår heliga teologi.

- Och mannen var en slav från Aten?

- Ja.

- Och han yppade, att barnet, som han anförtrodde dig, var ett hittebarn?

- Han sade något mer, som jag ej får omtala. Nog av, han hade räddat den späda varelsen från att drunkna ... förmodligen i den gamla lärans dy.

- Du har således icke några vidare upplysningar att meddela mig?

- Jo, ännu en omständighet, som måhända är av större vikt än alla de förvirrade upplysningar, som den döende slaven lämnade mig.

- Nåväl?

- Som ett minne från Klemens' barndom, och viktigt, emedan det kan bidraga att avslöja hans börd, har jag förvarat en duk, som ursprungligen synes hava varit ett vaggtäcke. Det är av dyrbart ämne och visar i mitten ett konstmässigt vävt Medusahuvud. Kan du minnas, att din son ägde något sådant?

- Var förvarar du detta täcke?

- I mitt hem.

- Gott. Vi skola se det. Vad du nu sagt vill skingra mitt sista tvivel, att jag i Klemens återfunnit min son, Filippos. Den första aningen härom uppstod hos min dotter, när hon såg honom och förvånades över hans likhet med en bild av min avlidna maka, deras gemensamma moder, Elpenike.

- Elpenike? Du säger att detta var hennes namn?

- Ja.

- Elpenike, Hermogenes' dotter?

- Ja.

- Detta namn finnes invävt i duken, sade Petros. Varje tvivel är således försvunnet. Jag lyckönskar dig att hava återfunnit en son, som du så länge sörjt som förlorad.

- Ja, prisade vare gudarne, sade Krysanteus med en djup suck.

- Men på samma gång jag måste lyckönska dig, fortfor Petros, måste jag beklaga mig själv, ty vad du vinner är en förlust för mig. Det uteslutande anspråk jag ägt på hans ömhet skall hädanefter delas med dig. Blodsbandet skall uttaga sin rätt, vilket svårligen kan ske, utan att det andliga slappas, som förenar honom och mig. Jag har älskat Klemens och jag älskar honom ännu, som om han vore min egen son. Allt vad jag har kunnat göra för hans lycka har skett. Jag vet, att vi äro av mycket olika tankar om villkoren för en människas lycka, och att den väg till sällheten, på vilken jag infört Klemens och han oförvitligt vandrat vid min sida, är motsatt den, som du själv skulle anvisat honom. Men mina goda avsikter genomskina mitt handlingssätt, och dem bör du icke kunna misskänna. Jag önskar detta erkännande från dina läppar, när jag överlämnar Klemens i din hand. Det är den enda belöning, varpå jag gör anspråk för att jag åtog mig honom, då han var ett värnlöst barn, och denna skall du icke kunna vägra mig.

- Vi skola först, såvitt möjligt är, övertyga oss, att ingen villfarelse äger rum. Därefter skola vi tillse, vilken giltighet ditt anspråk äger. Jag är icke villig att genast erkänna det. Tillåter du, min biskop, att jag gör dig några frågor om dina egna levnadsomständigheter?

- Varför icke?

- Du synes vara ett tiotal år yngre än jag. Var är du född?

- I Efesos av kristliga föräldrar, svarade Petros. Min fader var en ringa hantverkare, men hans minne lever i min välsignelse. Genom träget arbete hade han samlat en liten summa, varmed han understödde mig på den heliga, men med försakelser stenlagda bana, som jag av fri böjelse valt och på vilken jag fortgått, tills jag vart vad jag är: biskop av Aten och en ringa Herrens tjänare. Se där i korthet min levnadsteckning.

Krysanteus gjorde honom några ytterligare frågor om hans faders namn och släkt, om det hantverk, varmed denne försörjde sig, när han dog o. s. v., vilka frågor biskopen besvarade, varefter Krysanteus uttryckte sin önskan, att de genast skulle gå till Petros' bostad i Skambonide, för att se det märkvärdiga vaggtäcket.

Klemens, som i aulan avvaktat samtalets slut, befalldes att följa dem. Han hade ännu icke en aning om vad frågan gällde.

När de kommit till biskopens bostad, och denne ur sina gömmor framtog den omsorgsfullt bevarade duken, undrade Klemens mycket, vad det skulle betyda, och hans undran förvandlades till en orolig aning, när Krysanteus noggrant mönstrade denna lämning ifrån hans hemlighetsfulla barndom och slutligen förklarade, att han igenkände den, och att det i duken invävda namnet tryggade honom mot varje fara för misstag.

- Jag påminner mig nu, sade Petros, att Klemens i sin barndom även ägde en halsprydnad, en amulett eller något dylikt. Men jag bortkastade den, då jag såg, att figurerna på densamma hade en hednisk betydelse. De voro tre kvinnor, sysselsatta kring en slända, och skulle förmodligen föreställa de tre parcerna ...

- Även detta träffar in, utbrast Krysanteus. Min dotter äger en alldeles liknande prydnad. Det var från gamla tider ett bruk inom min släkt, att barnen fingo en sådan ... Och ju mer jag betraktar denne yngling, dess tydligare återfinner jag i hans ansikte de oförgätliga dragen av min bortgångna maka. Mitt hjärta säger mig, att det är han. O ve den man, som från början rövade honom från hans fader! Klemens, fortfor Krysanteus,--ty jag måste kalla dig vid detta namn, emedan du ännu icke känner något annat ... jag har i dag återfunnit en son, vilken jag länge sörjde som förlorad.

Den ton, vari Krysanteus uttalade dessa ord, uttryckte en innerlig ömhet, som lade tyglar på sig själv, emedan hon tvivlade på att finna gensvar. Han fattade ynglingens hand och ville trycka honom till sitt bröst; men Klemens gjorde sig lös och drog sig tillbaka med häpnad och tvivel uttryckta i sitt ansikte.

Han riktade en frågande blick på sin fosterfader, och när denne teg, utbrast han:

- Det är icke möjligt. Skulle denne man, som du lärt mig hata, vara min fader?

- Min son, sade biskopen, Gud har velat, att din börd, som hitintills varit mig själv en hemlighet, nu är uppdagad. Den stund, som du dagligen efterlängtat, är nu inne ... Förvåna dig icke, Krysanteus, över hans uppförande! Han var icke förberedd på denna upptäckt; du må således icke undra, att hans häpnad överväger hans glädje.

- Nej, fortfor Klemens efter någon tystnad, jag tror det icke. Det är ännu icke bevisat, att denne man är min fader, och innan detta är fullkomligt ådagalagt, vill jag icke erkänna honom för att vara det. Han, som förföljer min tro och förnekar den gudomliga uppenbarelsen!

- Klemens, sade biskopen, varje tvivel är undanröjt, att du i Krysanteus återfunnit honom, som gav dig livet. Men låt icke ditt mod nedslås av denna upptäckt! Omfamna honom och tacka Gud, som äntligen uppfyllt din varmaste önskan: den att lära känna dina föräldrar.

- Nej, vad har jag att göra med denne man? Du hör, jag erkänner honom icke. Jag har aldrig önskat att lära känna min fader, ty du, Petros, är min rätte fader, den ende jag kan tänka mig. Det är efter min moder jag har längtat och icke efter honom.

--Du måste tillgiva honom, Krysanteus, sade Petros. I sin första överraskning förgäter han det gudomliga budet, att en son skall hedra sin fader. Han har tid av nöden för att vänja sig vid tanken, att han är din son.

- Petros, du får icke övergiva mig, sade Klemens, eller lyssna till denne man, om han åberopar någon rättighet, som skulle skilja dig och mig från varandra. Jag är ett hittebarn, De föräldrar, som utsatte mig till att lida hungersdöden, hava icke längre anspråk på mig. Jag förnekar dem.

- Dock, inföll han, min moder skulle jag vilja återse. Jag vill säga henne, att jag lever, och fråga henne, varför hon förskjutit mig.

- Din moder, sade Krysanteus, är död. Hon dog, när du låg i vaggan.

- O, min Gud, vad säger du? Bedrager du mig icke?

- Du vill fråga, varför hon förskjutit dig. Hon tryckte dig i dödsstunden till sitt bröst. Jag lyfte dig ur vaggan och lade dig i hennes armar. Hennes sista bön var för din välgång. Dock, nog härom för denna gång. Din ädla moders minne skall en gång stå rent och strålande för dina ögon. Det är nu till dig, Petros, jag vill vända mig med en fråga. Varför har du i din fosterson inplantat, att han är ett hittebarn, utsatt av grymma föräldrar åt hungersdöden? Tarvades denna lögn för att lära honom avsky deras minne? Du gjorde ju detta emot ditt bättre vetande, enär du förmodade eller kanske med visshet kände, att din fosterson var stulen ifrån sina föräldrar?

- Min arkont, den atenske slaven sade mig, att Klemens var ett hittebarn.

- Minnes du den.atenske slavens namn?

- Nej.

- Jag skall då söka påminna dig därom. Vad var ditt eget namn, innan du kallade dig Petros?

Biskopen bleknade märkbart vid denna fråga.

Krysanteus fortfor, utan att avvakta svar:

- Vi hava utan tvivel sett varandra i forna tider och under andra förhållanden. Det finnes drag i ditt ansikte, som velat påminna mig om en person, som jag minst av allt skulle väntat att återfinna här i Aten. Likheten är väl icke stor, ty sjutton år kunna förändra mycket, och biskopskåpan var för icke längesedan mäktig att förvandla slavens skygga blick till en övermodig härskares. Det är i dag icke första gången du bär den grova arbetsdräkten, Petros. I den är du mer lik dig själv, sådan du var i din ungdom. I dag äro ock mina ögon något skarpare, och jag tror mig icke göra ett misstag, när jag påstår, att du, homoiusianernas biskop, är min förrymde slav Simmias.

- Vilken förmodan! utbrast Petros med ett leende. Jag har ju redan givit dig min levnadshistoria. Sade jag dig icke, att jag är född i Efesos av fria, ehuru fattiga föräldrar?

- Det är möjligt, att jag misstager mig. Men det är också möjligt, att du ljuger. Jag skall sända en pålitlig person till Efesos för att utrannsaka, om den man, som du uppgiver vara din fader, någonsin funnits. Tills vidare antager jag motsatsen. Simmias' fader var slav, liksom han själv, förrycktes av religionssvärmeri och en ursinnig böjelse för min maka och flydde med sin son, när jag ämnade inspärra honom på dårhuset. Lever denne din far ännu?

- Min arkont, jag kan icke svara på en sådan fråga. Din gissning är ogrundad. Hon ingiver mig på en gång harm och löje.

- Ditt löje skall dämpas, när du häktas som förrymd slav och barntjuv.

- Du skall icke våga en sådan anklagelse.

- Ur denna villfarelse skall du ännu i dag tagas.

- Det är sant, du, som är kejsarens gunstling, kan våga allt, isynnerhet mot en bekännare av Kristus. Men jag fruktar dig icke. Jag väpnar mig med min oskuld och skall inför domaren slå dig med blygsel över din otacksamhet. Det är på detta sätt du vill belöna mig för den omvårdnad jag ägnat din son.

- Oförskämde, utbrast Krysanteus, det är denna omvårdnad, som skall kosta ditt huvud. Du har stulit honom från hans fader, lärt honom hata denne, skändat hans moders minne och uppfostrat honom till en olycklig svärmare. Är det detta, som förtjänar min tacksamhet? Simmias, jag har igenkänt dig. Från detta ögonblick gör jag min rätt över dig gällande. Du är min slav. Jag för dig härifrån till fängelset för förlupna slavar, och från fängelset inför domstolen.

- Jag ber, att du betänker dig, innan du låter fängsla en romersk medborgare. Vore jag än den Simmias, om vilken du talar, så låter det likväl icke bevisa sig. Tacka dina gudar, att du återfunnit din son, och trösta dig härmed över förlusten av en slav. Simmias skall du aldrig återfinna, även om du verkställer din hotelse. Förövrigt är jag redo att följa dig till fängelset eller vart du vill föra mig. Du är envåldshärskare i Aten, och motstånd mot din vilja tjänar till intet. Men följderna av din obetänkta handling skola återfalla på ditt eget huvud. Bevekelsegrunden är mig fullkomligt klar. Jag är kristian och biskop: detta är nog för att vara brottslig i dina ögon. Du vill ej låta gå ett tillfälle ur händerna att kasta en svart skugga på en sådan mans levnadsbana, ty om även anklagelsen är obevislig, skall hon dock, som du hoppas, fästa en fläck på hans namn, en fläck, varpå förtalet kan peka och säga: se sådana äro den nya trons förkämpar och kristianernas herdar. Och än mer, du vill i min Klemens' ögon nedsätta mig till en usling, emedan du förbittras över att hans hjärta tillhör mig och är främmande för dig själv. Jag vedergäller detta därmed, att jag säger dig, Klemens, att denne man är din naturlige fader, och att du bör vörda och lyda honom som sådan--lyda honom i allt, som icke strider emot Guds bud. Jag överlämnar dig i hans händer, viss, att fastän vi skiljas, skall du i hans farliga grannskap varken förgäta den Gud, som jag lärt dig känna, eller den fosterfader, vars glädje du hitintills varit. Vill han intala dig, att jag varit hans slav, så vet jag, att slaven i dina ögon icke är en föraktlig varelse, utan en människa, frigjord i Kristus; och kan han övertyga dig, att jag stulit dig från din fader, så minns, att det skett för att rädda din själ och föra dig till en bättre fader himmelen.

Petros omfamnade den förvirrade ynglingen och fortfor till Krysanteus:

- Om du ännu icke besinnat dig, utan vill verkställa ditt uppsåt, så är jag nu färdig att följa dig. Jag hade visserligen åtskilliga ärenden att ordna, innan jag trädde inom fängelsedörren, men jag vill icke besvära dig med en bön om uppskov, som du förmodligen icke skulle bevilja.

- Nej, Simmias, svarade Krysanteus, jag skulle icke bevilja henne. Jag fruktar på goda grunder, att ditt samvete icke är så rent och din själ icke alldeles så lugn, som du vill låta påskina. Det kunde hända, att du sökte rädda dig med flykten. Väl ur min åsyn, skulle det varda svårt för kejsarens hela makt att uppspåra dig. Jag är mån om en undersökning, som sprider ljus över de minsta enskildheterna av ditt förflutna liv. Endast därigenom kan jag vinna en fullständig visshet, att jag ej gör ett misstag, då jag lagligen erkänner denne yngling för min son. Tvivel därom hava åter börjat vakna inom mig. Blodets frändskap skulle väl annars givit sig tillkänna i någon droppe av hans hjärta, när jag kallade honom min återfunne son. Undersökningen skall även bära en annan frukt--skall för kejsarens ögon avslöja den ohyggliga sedelära, som I kristianer predikan och vars grundsatser I tillämpen. Fördragsamheten med eder tro må icke sträcka sig till denna eder sedelära. Sammanhänger er tro oskiljaktigt med henne, så måste de båda utrotas. Människor, som predika barnarov, andligt självmord, förakt för medborgerliga plikter och död över alla, som icke svärja på deras egen narraktiga metafysik, må icke tålas mer än andra slags tjuvar och mördare. Vad särskilt dig vidkommer, så är det ännu icke utrett, vilken andel du haft i de blodiga förföljelser, som vid tiden för Konstantius' död rasade i vår stad och kostade tusentals människor livet. Min övertygelse är, att du var deras anstiftare, och att allt det blod, som då utgöts, kommer på ditt huvud. Även detta är en sak, som förtjänar utredas. Det var ett förhastat löfte, då kejsaren lovade glömska av det förflutna åt dessa kristianska illgärningsmän, som härjat öster- och västerlandets städer med mord och brand. Han bör åtminstone tillse, att de för framtiden göras oskadliga. Följ mig nu!

NIONDE KAPITLET.

Anden och Köttet.

Klemens ledsagade Petros, när denne fördes till fängelset, och lämnade honom först efter en varm omfamning och de livligaste försäkringar om sin tillgivenhet.

Därefter följde han sin fader till sitt nya hem. Under vägen iakttogo båda tystnad. Krysanteus var synbart nedslagen; det låg smärta och vemod i den blick, varmed han betraktade sin återfunne Filippos, som stum, dyster och motvilligt vandrade vid hans sida.

Först sedan de anlänt till huset vid Tripodgatan, och Krysanteus tillkallat Hermione och sagt honom, att hon var hans syster, ljusnade Klemens' ansikte och en öm känsla började röra sig i hans barm. Han besvarade med mycken häftighet hennes systerliga kärleksbetygelser; han betraktade med förtjusning hennes rena och ädla anletsdrag och lyssnade till de upprepade utbrotten av hennes glädje över att hava återfunnit honom.

Krysanteus lämnade de båda syskonen att tillbringa aftonen med varandra. Hermione förde Klemens till hans moder Elpenikes bild. Åsynen av denna framkallade hans tårar. Hon visade honom hans vagga och de leksaker, som tillhört honom i hans barndom, och vilka man hade förvarat som kära minnen. Hon berättade för Klemens, huru djupt hans fader sörjt hans förlust, huru de undrat och fruktat hans okända öden, och huru de äntligen kommit på hans spår. Hennes berättelser avbrötos endast av ömhetsbetygelser, då hon i övermåttet av sin glädje förnyade gånger omfamnade honom, smekte honom och skådade honom djupt i ögonen. Allt detta smälte skorpan kring Klemens' hjärta, och när han om kvällen återsåg sin fader, skyndade han i dennes armar.

Krysanteus hoppades, att den känsla av blodsbandet, som sålunda vaknat i hans bröst, skulle genom den kärlek, som visades honom, stärkas och varda varaktig. Men detta hopp bleknade inom kort. Klemens påminde sig åter, att Krysanteus var ärkehedningen, antikrists förnämsta verktyg och medhjälpare, ja, än mer--hans lärare och den som förmått honom till avfall från kristendomen, och denna tanke, som ingav Klemens fasa, kunde han så mycket mindre förjaga, som tusen föremål i hans nya hem, de vanor, som där iakttogos, och Krysanteus' dagliga verksamhet måste påminna honom därom. Krysanteus och Hermione sågo, att dessa omständigheter samverkade till att fördystra honom och göra honom otillgänglig. Krysanteus ställde fördenskull en särskild del av huset till hans förfogande, lät smycka det med alster av kristlig konst, skaffade honom homoiusianska tjänare och försåg honom med en liten boksamling av kristna författare.

I Teodoros, som ofta besökte Krysanteus' hus, hoppades denne äga en vän, vars umgänge skulle på en gång vara Klemens angenämt och hälsosamt. Men varje försök av Teodoros att närma sig den unge föreläsaren och vinna hans förtroende strandade. Klemens misstänkte i honom en förledare, som iklätt sig skepnaden av en ljusets ängel, och visste honom bestämt vara en kättare, och därtill en kättare, farligare än någon annan, ty han förnekade kyrkan som hierarkisk inrättning, förnekade den Helige Ande som en magisk, i handpåläggningen verksam kraft, förnekade prästerskapet som ett särkilt medlarestånd och hade på senare tider i Aten och dess omgivning vunnit en mängd anhängare för sin farliga lära, vilka samlat sig omkring honom och bildat en församling.

Det enda tvång, som Krysanteus ville pålägga Klemens, var det att icke pläga vidare umgänge med Petros. Men Klemens nekade att efterkomma denna befallning. Petros var hans andlige fader, som han vore skyldig kärlek och ovillkorlig lydnad.