Part 28

Arbetet hade i dag varit plågsamt till följd av den tryckande värmen. Och i dag var det på samma gång den strängaste av alla uppsyningsmän, som vakat över det. Denne man var icke hedning, utan kristian, men kristian av den homousianska bekännelsen. Han hade förlorat fränder i den förföljelse, som homoiusianerna anställde i Aten vid tiden för Julianus' tronbestigning. Måhända var det minnet härav som ökade skärpan i hans röst och hade satt den knöliga käppen i hans hand. Nog av, denna käpp användes flitigt som uppfostringsmedel på arbetarne, när dessa, badande i svett och utmattade av mödor, förrättade sina göromål med mindre raskhet och iver än han fordrade, och hans fordringar voro utan hov och mått.

Nu, i den hetaste timmen av middagsstunden, var en hvilostund medgiven de trälande, och man såg dem söka skuggiga ställen för att intaga sin måltid.

Biskop Petros hade i dag, som ofta, frivilligt infunnit sig vid arbetet. Klädd i en grov tunika inställde han sig på varje punkt, där det tyngsta arbetet förrättades och uppsyningsmannens käpp syntes svängande i luften. Hans ovanliga kroppsstyrka förvånade pådrivaren, och ivern, varmed han använde den för att spara de sina lidanden, skulle hava rört honom till mildhet, om ej hjälparen tillika hade varit den förhatligaste av alla homoiusianer: deras egen biskop.

Under vilostunden drog sig biskopen tillbaka till den nyuppförda skuggiga tempelportiken. Här vandrade han av och an i djupa tankar. Han hade dagen förut genom en från västerlandet kommen präst fått underrättelser från Rom. Biskopen där var, när budbäraren lämnade världsstaden, sängliggande av sjukdom. Man kunde icke förmoda, att den ålderstigne mannen skulle leva länge, och ränker spunnos redan av dem, som hoppades varda hans efterträdare. Den homoiusianska församlingen i Rom hade vunnit en ansenlig tillväxt under senare tider. Den atenske biskopens namn var känt och älskat ibland dem, och de skulle vid ett förestående val utan tvivel giva honom sina röster.

Men de romerska homoiusianernas antal var, jämfört med homousianernas, ännu ett vida underlägset. Konstantius' död hade minskat omvändelserna från de senares bekännelse till de förres. Petros hade inga utsikter att denna gång få sitt val genomdrivet. Men han var en kraftfull man, och sannolikt hade han ännu en lång tid att leva. Om en homoinsiansk kejsare ånyo komme på tronen, skulle allt ändras till Petrus' fördel. Hans namn var redan känt i Rom. Det gällde nu att outtröttligt fortsätta den en gång började omvändelseverksamheten därstädes. De penningemedel han därtill ägde voro icke stora; men den nästan vilda tillgivenhet, varmed han uppbars av sina anhängare, vore en dess mäktigare rörelsekraft. Han ville ingalunda förtvivla om framgången. Han kunde icke tillfredsställas med mindre än apostelns stol, och när han vunnit den, skulle han också samla tyglarne på världen i sina händer.

Allt vilade i sista hand på längden av Julianus' styrelse. Men Petros kunde icke föreställa sig annat än att denna snart skulle vara till ända. Om ej den hedniske kejsaren förlorade sitt liv i någon av de faror, som omgåvo honom i kriget, och för vilka han oupphörligt utsatte sig, så måste han förr eller senare falla för någon lönmördare. Det fanns, det visste Petros, kristianer i hans egen livvakt, som traktade efter hans liv. En skicklig giftblandare hade nyligen fått anställning i det kejserliga köket. Detta visste Petros även genom sina vänner i Antiokia. Tyvärr spisade Julianus av sina soldaters enkla kost och medförde inga särskilda kockar på sitt fälttåg. Men när han en gång återvänt från kriget, skulle det väl någon gång hända den besynnerlige mannen, som parade krigarens försakelser med filosofens, att han ville smaka en efter konstens regler tillagad kejserlig måltid. Då vore ögonblicket kommet för den nyanställde kocken att förvärva sig himmelens och jordens gunst. Lyckades han undanröja kejsaren, skulle hans namn i tysthet välsignas; upptäcktes och straffades förehavandet, så var han av patriarken i Konstantinopel tillförsäkrad ett rum ihelgonens strålande krets. En särskild dag i året skulle då uppkallas efter martyren, och denne i alla tider vara föremål för fromma kristianers dyrkan.

Men misslyckades alla dessa anslag mot antikrist, så hade Petros beslutit att se till vad han själv kunde uträtta. Han tänkte på sin fosterson, den svärmiske ynglingen. Han kunde sätta dolken i Klemens' händer. Denne skulle utan tvekan offra sig för kyrkans sak. Men denna tanke tillbakavisade Petros genast, ty han fäste helt andra förhoppningar vid Klemens' person. Det fanns däremot andra och icke så få, både präster och lekmän bland biskopens underordnade, som kunde användas för samma heliga sak. Nog av, Julianus' regering skulle omöjligen räcka länge. Om det icke täcktes Gud själv att omedelbart sätta gräns för hans farliga levnad, så skulle det ske medelbart genom någon rättrogen. Detta vore otvivelaktigt.

Var det med ångest och bävan som Petros skådade dessa sina tankar i anletet? Nej, den strid, vars utgång avgjorde riktningen av hans levnadsbana, hade längesedan utkämpats. Hennes mål var givet. Den svindlande höjden kunde icke hinnas, om han skådade ned i de avgrunder, mellan vilka han måste söka sin väg. Han såg mot detta mål med religiös hänryckning och kände icke som en förnedring, utan som ett ödmjukt hemburet offer, då han tillspillogav sin sedliga människa att slaktas på sin Guds altare. Var Judit, hon som med smekningar och kyssar rusade Herrens fiende, hon som lindade mjuka armar kring den hals, som hon i nästa ögonblick avskar--var hon dock värd att prisas som en Israels hjältinna; så kunde han, Petros, kyrkans stridsman, bära sitt huvud högt, ty vilka medel han än valde, ett var visst: han hade aldrig hycklat vänskap för sina fiender, aldrig smekt det huvud, som han ville avhugga.

Petros hade under förföljelserna i Aten träffat åtgärder för att avvända varje fara från Krysanteus. Denna ömhet för filosofens liv hade sin grund i de planer, som biskopen byggde på sin unge fosterson. Klemens var Krysanteus' ende son och skulle en dag lagligen erkännas som sådan. Frågan gällde endast, när detta borde ske. Den glädje, som då väntade Krysanteus genom återfinnandet av den som förlorad ansedde och ännu saknade Filippos, måste få en stark bismak av bitterhet genom upptäckten, att denne son var kristian och präst. Ja, om Petros kände Krysanteus, så måste bitterheten och smärtan komma att vida överväga glädjen. Det vore ett slag, som skulle träffa hans högmod hårdare än något annat. För Klemens' religiösa tro fruktade Petros intet av denna upptäckt. Hans själ var fastvuxen i den strängaste rättrogenhet, och intet umgänge med fadern och systern, inga föredömen, inga läror, inga böner, inga hotelser skulle kunna rycka henne ur sin moderjord. Petros skulle alltid mäkta upprätthålla sitt välde över Klemens.

Petros tvivlade ej, att Krysanteus, i trots av sin avsky för allt, som bar kristna namnet, skulle erkänna Klemens som sin försvunne son, Filippos, sedan han sett de intyg, som ådagalade dennes härkomst. Men ett vore att erkänna honom som son, ett annat att insätta honom till arving av sin ofantliga förmögenhet. Skulle Krysanteus även detta? Petros betvivlade det på goda grunder. Det vore att lämna det väldiga vapen, som han rastlöst nyttjade mot den gamla bildningens och lärans fiender--att lämna det just i händerna på samma fiender för att vändas emot hans egen sak. De slitningar, som ovillkorligt måste uppstå mellan far och son, kunde även bidraga att försvaga, ja kanske kväva faderskänslan. Och vid sidan av en sådan son stod ju en dotter, som hitintills ensam ägt anspråk på arvet--som ägde sin faders hela kärlek och förtjänte den. Petros hade hört ett rykte, att Krysanteus gjort ett arvsförordnande, i vilket han bestämt hälften av sin förmögenhet till Hermione, den andra hälften till den filosofiska skolan i Akademia. Detta rykte var även till sin senare punkt sannolikt, ty det hade från gamla tider varit ett bruk bland rika atenare att göra arvsförordnanden till förmån för denna skola, och Krysanteus hade dess större skäl därtill, som han var hennes stödjepelare, räknade sig som en Platons efterträdare på hennes lärostol och i Akademia såg den mäktigaste upprätthållaren av den gamla läran, bildningen och filosofien. Vad borde nu Petros göra? För honom var det av största vikt, att Klemens ärvde Krysanteus' förmögenhet, ty från Klemens' händer skulle den inom kort vandra över i Petros' egna, och väl i besittning av densamma skulle ingen makt på jorden kunna utestänga honom från biskopsstolen i Rom, sedan rikets spira övergått i den väntade homoiusianske kejsarens händer.

Sedan en så lycklig tronförändring timat--och hon måste enligt Petros' åsikt tima--så vore utsikten till en för honom lycklig lösning av arvsfrågan given. Ty Krysanteus måtte insätta Klemens till sin arving eller icke--om blott han erkänt denne som sin son, så skulle en homoiusiansk kejsare icke tveka att i varje fall tillkänna hans förmögenhet åt den unge prästen, genom vilken den förr eller senare skulle övergå i kristna kyrkans omedelbara eller medelbara ägo.

Klemens skulle förmodligen icke leva länge. Hans kroppshydda var svag, hans själsstämning antydde en tidig bortgång, hans böjelse för mysticismen bidrog att tära hans livs olja, de oundvikliga tvisterna med fadern, de stridiga känslor, åt vilka hans ställning till denne måste prisgiva honom, skulle påskynda hans död. Därefter vore det tid för Petros att framvisa det arvsförordnande Klemens skrivit och givit honom i händerna, och vilket visserligen insatte kyrkan till hans arving, men Petros, hans fosterfader, till den frie förvaltaren av huvudstolen.

Det fanns ännu vid denna tid en gammal lag, enligt vilken döttrar icke fingo ärva. Denna lag var alltför sträng för att ej i tidens längd varda förgäten, åtminstone allt mindre tillämpad. Men för Petros var det nog, att lagen fanns; för tillämpningen på Hermione ville han själv sörja. Men om Krysanteus till hennes förmån hade träffat någon särskild åtgärd, så var Petros övertygad, att han skulle taga den tillbaka eller inskränka den, sedan han fått göra den överraskande upptäckt, att även hans dotters make vore kristian.

Petros hade ämnat bereda Krysanteus denna överraskning på själva hans dotters bröllopsdag, som nu icke vore avlägsen, ty trolovningen emellan Karmides och Hermione var redan firad.

Karmides, sade biskopen till sig själv, var ett redskap, med vilket Herren genom Petros skulle ytterligare straffa ärkehedningen och hans dotter. Hermione älskade honom, och Krysanteus skulle icke kunna göra deras förening om intet, sedan äktenskapets oupplösliga band en gång knutits. Men huru olycklig denna förening måste varda, sedan Karmides funnit sig sviken i sin egentliga avsikt med densamma: att återuppbygga sin förstörda ekonomiska ställning!

Hans böjelse för Hermione måste kallna och lämna rum för den ovilja, som är naturlig frukt av en dylik misslyckad beräkning. Hans håg för utsvävningar skulle däremot vakna, om Petros kände sin Karmides rätt. Huru skulle den stolta Hermione kunna uthärda bördan av ett sådant äktenskap? Hennes själ måste otvivelaktigt böjas eller brytas.

I förra fallet--böjd till jorden, hopplös och lidande--skulle hon icke länge kunna tillbakavisa den enda hugsvalelse, som finnes för ett sådant tillstånd. Hon skulle icke kunna motstå Petros' vältalighet. Hon skulle lyssna till evangelium och omvända sig.

Då tillhörde Krysanteus' dotter, liksom hans son, den kristna kyrkan. Kristendomens hätske fiende vore förödmjukad. Han skulle stå som ett träd med skalad bark och brutna grenar.

I senare fallet skulle Hermione, som en av stormen bruten blomma, hastigt vissna och dö.

I båda händelserna hade biskopens beräkningar på Krysanteus' förmögenhet ingenting från hennes sida att frukta.

Petros hyste blott en enda farhåga--att Krysanteus skulle dö, innan Filippos framdragits ur mörkret och erkänts för hans son.

Petros hade talande personliga skäl att dölja Klemens' börd, så länge Julianus var romerska rikets kejsare och makten låg i händerna på det hedniska partiet.

Först när purpurn smyckade en man, vars fromma sinne visste att underordna den världsliga rättvisan under kyrkans och lärans heliga fördelar, vore det rådligt att taga det viktiga steget. Ty under nuvarande omständigheter vore det i sanning icke blott möjligt, utan troligt, att Petros genom en förtidig upptäckt av förhållandet skulle, i trots av sitt ämbete, anklagas och dömas som förlupen slav och barnatjuv.

Ty en domare, vars förstånd var omtöcknat av hedniskt mörker, skulle naturligtvis icke fästa ringaste avseende vid den omständigheten, att barnet stals i den ädla avsikten att frälsa dess själ från förtappelsen.

Än mindre skulle han förmå inse, att om avsikten till och med varit en annan och vida mindre ädel--om hon helt enkelt varit en beräkning på Krysanteus' förmögenhet--hon likväl borde vara tillräcklig att rättfärdiga den anklagade, när denne härmed åsyftat ej blott sin egen, utan även den heliga, allmänneliga kyrkans fördel.

Man kan härav föreställa sig, huru livligt Petros längtade efter den dag, som skulle medföra underrättelsen om Julianus' död.

Petros upptogs av dessa tankar, medan han vandrade fram och åter i tempelportiken.

Han lät sig icke störas av uppsyningsmannens klocka, när denne gav tecknet, att arbetarnes vilostund var ute. Som självvilligt deltagande i sina trosbröders mödor stod det honom fritt att infinna sig vid arbetet, när det behagade honom.

Hans betraktelse avbröts först en god stund därefter, när han vid en tillfällig blick utåt gatan varseblev Krysanteus och Hermione, som nalkades stället.

I samma ögonblick hörde han från andra sidan av portiken, där arbetarne voro sysselsatta, ett rop och sorl av röster. Han lämnade portiken för att se vad som var å färde.

Den förste, som mötte hans blick, var Klemens, som förmodligen ditkommit för att söka honom. Föreläsarens kinder voro överdragna av vredens rodnad och hans hållning sådan, som om han hade utmanat någon till strid. Alla de närvarandes blickar voro riktade på honom eller den ett stycke från honom varande uppsyningsmannen, som fört båda händerna till sitt huvud, från vilket blodet rann ur ett sår utför hans ansikte.

Klemens, som kommit för att träffa sin fosterfader, hade vid sin ankomst blivit vittne till ett nytt drag av uppsyningsmannens grymhet och i ett utbrott av sin harm gripit en sten och slungat honom mot kättarens huvud.

- Fly! Fort härifrån! ropade de närmast stående homoiusianerna till den unge prästen.

Andra samlade sig kring den sårade uppsyningsmannen.

- Klemens, vad har du gjort? utbrast Petros förfärad. Skynda härifrån ... till Eufemios, och dölj dig hos honom.

Men Klemens hade icke sans nog att lyda biskopens uppmaning. Med vreden blandade sig förvirring över hans egen handling. Petros fattade hans arm och ville, begagnande sig av den allmänna häpenheten, skyndsamt föra honom undan, då en man, som från något avstånd bevittnade uppträdet, ilade fram och förekom hans avsikt. Det var Kimon, den skeptiske filosofen. Han fattade med ena handen i Klemens' mantel, med den andra i biskopens tunika och sökte fasthålla dem, i det han ropade:

- Nej, nej, lugnen er, mina vänner! Varför han I så bråttom? Rörelsen är måhända skenbar, och det tjänar då till intet att fjäska.

Och då Petros med en kraftig stöt befriade sig och Klemens från Kimons tag, så att denne tumlade till marken, ropade han med hela styrkan av sina lungor:

- Mördare, rövare! Hjälp, hjälp! Alla goda medborgare hit!

Uppsyningsmannen, som nu hunnit sansa sig, hade skyndat fram och gripit ett fast tag i den unge brottslingen, för att hindra honom komma undan. Lustvandrande medborgare, som av ropen lockats till stället, förenade sig med honom. Petros insåg omöjligheten att rädda Klemens. Han släppte gossens arm, och då han varsnade Krysanteus och Hermione, som nu hunnit fram, drog han sig tillbaka till tempelportiken för att därifrån bevittna uppträdets vidare utveckling.

Uppsyningsmannens blodiga ansikte sade Krysanteus genast, att något våld var förövat. Han lämnade Hermione, som stannade på avstånd, och skyndade in i hopen för att underrätta sig om förhållandet. Uppsyningsmannen hade träffats av en sten; Kimon och flera med honom hade sett, att den unge kristianske prästen slungat den med tydlig avsikt att träffa ett visst mål. Kimon, som i egenskap av vittne gjorde sig mycket viktig, förklarade på det bestämdaste, att olyckan icke uppstått av våda, utan med uppsåt. Det röjdes så otvetydigt av brottslingens utseende och rörelse, då han upptog stenen och kastade den. Dock tillade Kimon, att han här talade ur rent sinnlig synpunkt. För egen del tvivlade han, att någon sten funnes i hela världen, och, om han funnes, att han kunde kastas, ty all rörelse vore ju möjligen endast ett gäckande sken.

Krysanteus vände sig bort från Kimon utan att lyssna till hans prat. Han överraskades synbarligen, när han fann, vem den anklagade var.

Man torde påminna sig Hermiones beslut att genom Teodoros skaffa sig underrättelse om Klemens' framfarna öden. Men Teodoros hade kort efter det möte vi skildrat mellan honom och Hermione lämnat Aten för att besöka det av Krysanteus i Sunions bergiga trakter grundade novatian- och donatist-nybygget. Först dagen före den, som nu var inne, hade Teodoros återkommit till Aten och då skyndat till Krysanteus för att meddela honom glädjande underrättelser om nybyggets blomstrande och lyckliga tillstånd. Hermione, som under sin nya lycka icke förgätit den unge föreläsaren, hade då av Teodoros begärt de upplysningar denne kunde lämna om hans tidigare levnad. Teodoros visste i detta avseende endast, att Klemens var ett hittebarn, som i sin spädaste ålder fått Petros till fosterfader.

Men denna upplysning var tillräcklig för att styrka Hermiones aning. i högsta måtto överraskad av densamma ilade hon till sin fader och meddelade honom vad hon anat och vad hon nu hört av Teodoros.

Detta hände om aftonen, och följande dag hade Krysanteus och hans dotter från sin lantgård utanför Piræus begivit sig till staden för att söka Klemens.

De kommo just nu från Skambonide, där de uppletat den homoiusianske biskopens bostad, men utan att finna honom eller Klemens hemma.

De hade därefter gått till Afrodites tempel, i hopp att finna båda eller endera av dem bland de kristianer, som användes till byggnadsarbetet.

Sedan Krysanteus övertygat sig, att det sår, som Klemens tillfogat uppsyningsmannen, icke var farligt, vände han sig till den förre och frågade:

- Är du saker till det, varför man anklagar dig?

- Ja, svarade Klemens stolt. Det var jag, som kastade stenen. Han är kättare den där, och jag såg, att han misshandlade en rättrogen.

- Om så är, så skall han avsättas och straffas, sade Krysanteus. Du borde vänt dig till mig och åtalat honom. I stället har du utövat en självhämnd, som gör dig hemfallen under lagen. Betänk, unge präst, huru lätt det kunnat hända, att du dödat honom. Du kunde i detta ögonblick stått för mina ögon som mördare.

- Än sedan? inföll Klemens. Tror du, att jag skulle blygts för det? Då jag slungade stenen, så var det min avsikt att döda honom. Gör nu med mig vad du vill. Jag är icke rädd för dig.

- Olycklige, sade Krysanteus bleknande och med en blick på de kringstående, som hörde denna farliga bekännelse; ditt förstånd är förvirrat. Dina ord kunna icke tillräknas dig ... Mina vänner, fortfor han till åhörarne, denne gosse vet icke vad han säger.

- Jag vet det alltför väl, I egyptier, som förtrycken Israel. I tvingen oss, liksom fordom, att släpa sten åt Farao. Edra arbetsföreståndare misshandla oss. Men de, som lägga sin hand på Herrens folk, äro saker till döden. Moses dödade en egyptisk man, som misshandlade en av hans folk. Det var samme Moses, som gav oss den heliga lagen. Och då han sade: du skall icke dräpa, så ställde han visserligen ingen kättare och otrogen i skygd av detta bud, ty annars skulle han dömt sig själv. Emellan er och oss är krig på liv och död. I skolen utrota oss eller vi eder. Men vår sak är Herrens och segern ligger i Herrens hand ...

- Var är din fosterfader? frågade Krysanteus, avbrytande Klemens' vilda ordsvall.

- Menar du Petros, som de kalla sin biskop? inföll Kimon.

- Ja.

- Nåväl, för att tala ur filosofisk synpunkt och med åsidosättande av mina giltiga tvivel om rummets, tidens och rörelsens verklighet--han var här nyss, och jag vill upplysa dig, min Krysanteus, att han är icke mindre skyldig än den här pojken. Tänk dig blott: han vågade slå en fri medborgare av Aten till marken, när denne, brinnande av iver för lag och rätt, hindrade den unge brottslingen fly. Av den saken skall bli en särskild rättegång, så sant som jag heter Kimon. För övrigt kommer han här själv. Han skall icke kunna neka, ty dessa mina vänner äro vittnen till hans uppförande.

Petros framträdde nu med lugn hållning, hälsade Krysanteus och sade:

- Denne yngling är min fosterson. Han har gjort sig skyldig till en överilad och farlig gärning. Jag kom till stället nyss efter att det skett. Vad vill du göra med honom? Skall du draga honom inför domstolen, eller vill du tillåta mig försona den slagne och straffa min felaktige son på det sätt, vartill min egenskap av hans förman och min faderliga myndighet förplikta mig? Jag vill försäkra dig, att kyrkans tukt är strängare än den världsliga lagen. Han skall fördenskull icke varda onäpst, om du, miskundande dig över hans ungdom, överlämnar honom i mina händer.

- I dina händer? Du som uppfostrat denne yngling i så farliga grundsatser?

- Min arkont, det är hårt att ställa läraren till ansvar för varje ord, som lärjungen fäller ...

- Tiden är i sanning inne att närmare skärskåda de läror, som I prediken i mörkret. Den fördragsamhet, som kejsaren visat er, är icke längre på sin plats, när det yppar sig, att I hyllen och utspriden en sedelära, som hotar samhället. Jag vill, att du och din fosterson skolen följa mig hem. Jag sökte dig och honom i och för ett viktigt ärende, när detta uppträde ådrog sig min uppmärksamhet. Den ena saken låter nu förena sig med den andra. De röra båda din fosterson.

Petros bleknade märkbart vid dessa ord. Men han återvann hastigt sin självbehärskning och sade lugnt:

- Jag står till ditt förfogande, varefter han vände sig till Klemens och uppmanade honom följa sig.

- Vart gå vi, fader? frågade föreläsaren, vars hela väsen uttryckte en feberaktig spänning.

- Till Krysanteus' hus.

- Varför till honom och icke till domstolen eller fängelset? Vad har jag med Krysanteus att göra? Jag vill icke träda inom hans tröskel.

- Klemens, viskade biskopen, du är i dag icke lik dig själv. Glöm ej vad du är mig skyldig! Det nalkas måhända en viktig stund. Tygla dig, och vad än må hända, så förneka icke den kärlek, som ditt hjärta hyser för din barndoms vårdare.

- Min fader, jag vill försöka vara lugn.

Krysanteus återvände till Hermione. Medan de lämnade stället och styrde kosan till Tripodgatan, omtalade han för henne vad som förefallit utanför templet och den del, som Klemens haft i detta uppträde.

Petros och Klemens följde dem på något avstånd, omgivna av en hop nyfikna bland dem, som varit vittne till den ovan skildrade tilldragelsen.

Petros fortfor, i det han fattade Klemens' hand:

- Det torde förestå oss något helt annat, än du väntar, Klemens. Jag menar nu icke straffet för din överilade handling. Detta är jämförelsevis en obetydlighet ...

- Var lugn, jag hyser icke den minsta fruktan ...

- Men det är möjligt, att din tillgivenhet för mig går den hårdaste prövning till mötes. Jag besvär dig fördenskull: var stark, min son! Låt icke överväldiga dig!

- Ah, hur kan du tvivla på styrkan av min tillgivenhet och vördnad? Var finnes en makt på jorden, som kunde rubba dem?

- Och likväl säger jag dig, Klemens, att det är möjligt, att jag ett ögonblick skall stå inför dina ögon som en skuidbelastad man, som en fiende till din lycka ...