Part 25

Medes njöt under natten en ostörd sömn, utan att vidare oroas av grubbel. Även den följande dagen var han lugn och tänkte icke på Kimon. Men efter någon tid återvände minnet av samtalet med denne, och Medes började åter fråga sig, om han ej möjligen hade rätt. De bevis, som Hermione anfört, begrep han väl icke; men han ansåg det möjligt, att de icke voro tillfyllestgörande; mänskliga förståndet är ju svagt och låter lätt förleda sig att antaga det önskvärda som verkligt. Själve Sokrates kunde ju vara offer för en villa. Medes hade glömt att fråga Hermione, om filosoferna, vidkommande odödligheten, ägde fullständig visshet eller endast kommit till ett mått av sannolikhet. Medes kände inom sig, att han icke kunde nöja sig därmed, utan måste hava just den fullständiga vissheten, en visshet så ovedersäglig, som om en gud uppenbarat sig och givit honom den.

En vacker dag vände han sig till sin herre med det spörsmål, om själens odödlighet är viss eller endast sannolik.

- Min vän, svarade Krysanteus, är ej sannolikheten nog för dig, så förvandla henne till visshet genom tro. En förnuftig tro är gudarne behaglig; det är ett vågstycke att vinna henne, men att våga i denna sak är en manlig gärning.

- Men varför, frågade Medes, giva oss ej gudarne full visshet om det, som är nödvändigt för vår lycka?

- Svara du på en annan fråga, sade Krysanteus. Vad synes dig om en tjänare, som fullgör sin skyldighet endast av fruktan för straff eller hopp om belöning?

- Så göra nog de flesta tjänare, min herre.

- Varför det?

- Emedan de icke älska sina herrar.

- Om de älskade dem, skulle de då fullgöra sin plikt av kärlek, i stället för av fruktan?

- Visserligen.

- Är ej Gud en herre, som människorna, hans tjänare, kunna älska?

- Jo visst.

- Nåväl, han har då även rätt att kräva, att vi lyda honom av kärlek, men ej av fruktan eller hopp om belöning. För en jordisk herre kan det vara nog, när tjänaren gör sitt arbete, han må göra det med vilket hjärtelag som helst. Världens herre däremot varder varken rik eller fattig genom människornas dagsverken. Det arbete, som gäller inför honom, är hjärtats rening och själens förädling. Men detta främjas icke, utan hämmas genom beräkningar på ett kommande liv. Vi måste leva som om vi vore förgängliga väsen, görande det goda för dess egen skull. Mannen, som tvivlar på odödligheten, men fullgör det goda, emedan han fått insikt om dess gudomlighet, är behagligare för gudarne, än den som tror på odödligheten och drives till samma handlingar av hopp eller fruktan.

Krysanteus' ord behagade icke Medes. Han hade hoppats vinna den fullkomliga vissheten genom sin herre.

- Det är således likväl möjligt, att jag slocknar som lampan, när jag en gång dör.

Denna tanke föresvävade Medes oupphörligt. Han påminde sig vad Kimon sagt om kristianerna. För dem skulle det ju vara en småsak att giva fullkomlig visshet om själens odödlighet. Medes började tänka på att söka ett hemligt samtal med Teodoros eller någon annan i sin läras mysterier invigd kristian, helst biskop Petros, som ju uppväckt Simon pelarmannen från de döda. Medes avhölls från detta steg endast av tanken på sin herre, som det utan tvivel skulle misshaga. Men slutligen kunde Medes icke längre bära sin oro. Han beslöt att vid första lägliga tillfälle uppsöka Petros.

Detta tillfälle bjöd sig snart igenom Alkmene, som knappt upptäckt orsaken till den gamle portvaktens grubbel, förrän hon, som from, fast hemlig kristinna, varsamt begagnade sig härav för att vinna en anhängare åt kristendomen.

Det dröjde icke heller länge, innan Medes hade kvävt sina betänkligheter. Han följde en afton Alkmene till biskop Petros, ej för att varda kristen, men för att vinna den där fullkomliga vissheten, efter vilken han längtade.

Men Medes övertygades här, att vissheten och kristendomen vore oskiljaktigt enade. Tron på den korsfäste var villkoret för odödligheten. »Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död bleve.»

Petros var vältalig och eldad av nit att fullborda den gamle slavens omvändelse. Så obetydlig än denne proselyt kunde synas, att vinna honom vore dock att tillkämpa sig en seger över Krysanteus, att under kyrkans träldomstillstånd förödmjuka den övermodige fienden, införa kristendomen i hans eget hus och därmed giva ett handgripligt bevis på lärans oemotståndliga, lik en naturmakt verkande kraft.

Medes själv behövde blott en gång höra Petros för att längta att höra honom oftare. Så snart tillfälle kom, förnyade han sitt besök hos den kristne biskopen. De läror, i vilka han invigdes, voro så höga och gripande och likväl så klara, att han tyckte sig förstå alltsammans.

Och vad odödligheten vidkommer, så var det ju Gud själv som talat dessa ord: »Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död bleve.» Vad vore filosofernas bevis och det mänskliga tänkandets omogna frukter emot en sådan utsaga?

Den gamle Medes kristnades och hans namn infördes i katekumenernas bok.

Biskopen uppmanade honom att tills vidare följa Alkmenes föredöme och dölja sin tro. Han försökte det, men förmådde det i längden icke, ty denna tro uppfyllde nu hela hans själ och utgjorde hans lycka. Han förmådde ej heller hyckla inför sin älskade herre--lika litet som underkasta sig de husliga bruk, som stodo i förbindelse med den gamla läran. Medes yppade en dag för sin herre, att han övergått till kristendomen.

Krysanteus överraskades smärtsamt av denna upptäckt. Företeelsen var likväl ingalunda enstaka. Han hade under dessa dagar bevittnat, att många av de i eleusinska mysterierna invigde hade, i stället för att stärkas i sin tro, omfattat kristendomen. De talrika avfall från denna lära, vilka åtföljt Julianus' tronbestigning, syntes endast hava rensat henne från en mängd ogräs, och de ersattes genom ett tillopp av nya, varma och uppriktiga proselyter. Sedan hennes yttre makt var bruten, syntes hennes inre hava mångfaldigats.

Den unge Okos följde snart sin fader och vann härmed Alkmenes hand. Krysanteus skänkte det nya paret den förut omtalade gården i dalen under villan. De flyttade dit tillika med den gamle portvaktaren. Filosofens hus var sålunda rensat från den inträngde fienden. Men skilsmässan var smärtsam å ömse sidor. Medes trivdes icke på sin egen tröskel. Han gick nästan dagligen till villan och satte sig på sin forna plats, som nu var intagen av en annan portvaktare. Den gamle trotjänarens ögon voro ofta tårade, när Krysanteus visade sig och med en kall hälsning gick förbi honom. Ack, han har fråndragit mig sitt hjärta, tänkte gubben. Hermione var dock mot Medes densamma som alltid. Men striden emellan den nyförvärvade lyckan och den bittra skilsmässan var för tung för den åldrige. Vid pass två månader efter flyttningen var han icke mer bland de levandes antal.

De religionsföredrag, som Krysanteus och hans vänner, i likhet med de kristna prästerna, börjat hålla, fingo talrika åhörare, icke minst inom den klass, för vilken de särskilt voro ämnade: den fattigare och okunnigare. Här lämnade han åsido alla spekulativa forskningar och framställde den praktiska sidan av sin lära som ett färdigt och fulländat religionssystem. Han förkunnade en enda allsmäktig gud, vars enhet bryter sig, som solljuset i regnbågen, till den mångfald av gudamakter, åt vilka fäderna uppbyggt altaren och tempel. Han talade om religionen som människans strävan till Gud och till utbildande av sin egen högre natur, som även han, i likhet med alla bildade hedningar, fattade som Guds beläte[1]. Detta förverkligas genom sanning, skönhet och frihet. Religionen är icke blott människosjälens självförsänkning i Gud, utan ock en strävan att i den yttre världen utföra Guds avsikter. För den fromma människan är därför hela livet en religionsövning, som i sig innefattar filosofien, konsten, arbetet och statslivet.

[1] Så kallar Ovidius människan »en bild av allting styrande gudar», en varelse född av »gudomlig säd».

Han talade även om människosläktets avfall och nödvändigheten av en försoning. Men denna försoning har icke, som de kristne säga, inträffat i en viss tidpunkt, utan börjat tillika med den förste syndarens allvarliga ånger och fullbordats genom den hos släktet klarnade bilden av idealmänniskan.

Krysanteus' föredrag upptogos med stort bifall av hans egna vänner och lärjungar. Men den stora mängden av de bildade hedningarne nedsatte dem av hätskhet mot hans person, och emedan tonen nu en gång för alla var emot Krysanteus.

Men den folkklass, för vilken hans religionstal huvudsakligen voro avsedda, förblev kall och oemottaglig. De förstodo honom icke. Deras religiösa behov, om de hade något sådant, tillfredsställdes ej. De övrige tillbakastöttes av den sedliga stränghet, som han krävde. Hans mödor buro frukter, motsatta dem han hoppats. I fall han ett ögonblick svävat i okunnighet härom, så fanns Teodoros vid hans sida, och denne var för sanningens skull obarmhärtig nog att taga fjällen från hans ögon.

När därtill kom det oupphörligt växande missnöjet och motståndet, som Krysanteus från sina medborgare rönte vid försöken att genomdriva sina förbättringsplaner, så var hans ställning mitt under den gamla världsåskådningens skenbara övervikt ingalunda lycklig. Han dolde sitt vemod och kvävde sin misströstan under en rastlös verksamhet, men det var med inre bävan han emottog varje brev från krigsskådeplatsen, ty han var uppfylld av fruktan för Julianus' av faror omringade, av fientliga svärd och lejda dolkar hotade liv. Och på detta hängde likväl allt!

Han anade ännu icke, huru hans dotter, Hermione, huru även hon, hans stolthet, glädje och enda förtroliga vän, utstod inre strider för att icke bortföras av denna osynliga makt, till kamp mot vilken han hade ägnat sitt livs verksamhet. Det var hon, som i de mörka ögonblicken jagade molnen från hans panna och göt olja på hans hopp. Skulle även hon en dag övergiva honom?

Han anade icke, att Filippos levde, att Filippos var kristen präst, uppfostrad i och genomträngd av de grundsatser, som filosofen föraktade: den blinda trons och den blinda lydnadens, och att denne son, vars minne han nästan avgudade, bar avsky för sin okände fader.

Han anade lika litet, att Karmides, för vilken han nu åter öppnat sin faderliga famn, och vars ändrade levnadssätt berett honom den enda oblandade glädje han på länge känt--att Karmides var döpt och genom denna handling med oupplösliga band förenad med kristna kyrkan.

En numera obetydlig man, som om dagen släpade sten till Afrodites tempel och om aftonen vilade i en usel koja på Skambonide, samlade så småningom hans ödes trådar i sin hand.

Detta anade han minst av allt.

SJÄTTE KAPITLET.

Karmides och Rakel.

En afton emot skymningen satt Karmides, samtalande med prokonsuln Annæus Domitius, i aulan till sitt hus.

- Och nu till slut, sade prokonsuln, några ord om våra gemensamma vänner. Jag har förlorat flera av dessa älskvärda och glada uppenbarelser ur sikte, sedan jag lämnade Aten och återvände till mitt Korintos. Således, min vän, huru mår ... vem skall jag giva främsta rummet? ...

- Olympiodoros?

- Bah, Olympiodoros! Låt oss icke tala om honom. Han är oförbätterlig ...

- Ja, han fortsätter att dikta dåliga epigrammer ...

- Och fortsätter med sitt dåliga levnadssätt, sade Annæus Domitius; jag vet det. Jag träffade honom ännu i dag. Han är, som jag säger, oförbätterlig. Tänk blott, han har nu hopskrivit en ny nidvisa mot den stackars Zeus. Vilken gudlöshet! han uppläste henne för mig. Jag kunde icke annat än ogilla henne och varna författaren. Därefter inbjöd han mig till en vaktelfäktning. Jag föll i snaran, ty köttet är svagt, min Karmides. Jag fann, tyvärr försent, att vaktelfäktningen endast var förspelet till en ungkarlstillställning av det där slaget, som du vet, att jag avskyr. Jag gick från denna tillställning hit. Jag behöver icke säga dig, huru det tillgick, ej heller vilka som utgjorde sällskapets kärna ... Olympiodoros, Palladios, Atenagoras och de där övriga outtröttliga veteranerna, nöjets argyraspider, kring vilka jag till min förtvivlan såg, att ett yngre släkte av hoppfulla eller hopplösa epikuréer bildat sig. Man klagade att du liksom jag har svikit vårt gamla fälttecken; men man var rättvis nog att medgiva de talande skälen för ett sådant förräderi. Trefalt lycklige Karmides, som en dag skall hemföra den rika Hermione som brud! Men på tal om brudar, min vän, kan du gissa var Praxinoa uppehåller sig?

- Nej, jag har aldrig brytt min hjärna med att efterleta det.

- Som du vet, utvisades hon genom Krysanteus från Aten. Huru förvånad vart jag icke, när jag för några dagar sedan, vid ett besök i Afrodites ryktbara tempel i vårt Korintos, upptäckte henne bland prästinnorna där! Hon är ännu retande ... naturligtvis icke för mig, som är en trogen äkta man och fått blicken öppen för det oförgängliga ... men jag tillåter mig här döma föremålet från dess egen ståndpunkt. Och på tal om våra minnen ... var hava vi den stackars Myro? Även hon synes försvunnen från skådeplatsen. De arma flickornas liv är som dagsländans. Men vart taga de vägen?

- Är det om Myro du talar? sade Karmides med ett uttryck av tankspriddhet. Förlåt mig ... mina tankar, jag vet icke av vilken anledning, irrade till den gamla fabeln om vargen, som omvände sig och vart ärlig, sedan han förlorat tänderna. Myro har gått sina medsystrars av ödet utstakade bana, men något hastigare än de. En sjukdom rövade hennes behag. Olympiodoros, som företrädesvis var hennes vän, upplyste henne en dag, att hon var ful och ingav honom leda. Hon gick då, vart, det vet jag icke. Hon finnes icke mer på de sollysta höjderna. Måhända dväljes hon någonstädes i det mörka djupet. Låt oss icke tala mer därom. Hur befinner sig din sköna maka, Eusebia?

- Ypperligt, så länge jag tillåter henne vistas här i Aten. Hon är tyvärr ohjälpligt fången i kristianernas villfarelser och skulle dö, om hon icke en gång i veckan finge höra den skurken Petros' straffpredikningar. Jag har icke velat hindra henne att efter behag tillfredsställa sin nyck. Det är min plikt att göra allt för hennes lycka.

- Du gör klokt däri. Den fromma Eusebia kan varda en mäktig förespråkerska för avfällingen Annæus, om ödet skulle foga, att en kristen kejsare....

- Tyst, min vän! Inga högförrädiska, förskräckliga förutsättningar!

- Och på hennes förbön er torde det vara möjligt, att prefekturen över Egypten, som Julianus lovat dig, icke ginge dig ur händerna....

- Ditt politiska djupsinne är stort, men strö ej så visa ord för vindarne! Låt oss tala om annat! Ser du, min vän, att jag har magrat?

- Nej, vid Zeus, det är mig omöjligt att upptäcka.

- Eller kanske rättare, jag har icke vidare utvecklat mina former. Jag arbetar som en slav emot mitt eget kött. Och kan du gissa av vilken orsak? För att bibehålla den rörlighet, som fordras för en krigare. Julianus' lagrar väcka min avund. De unna mig ingen nattro. Jag måste, även jag, vinna lagerkransar och murkronor.

- Gånge ditt hopp i uppfyllelse! Må du varda lyckligare än Augustus och dygdigare än Trajanus! När ämnar du dig till lägret?

- Ack, vid Herakles, det torde ännu dröja ett år. Kriget mot perserna behagar mig icke. Jag föredrager de frankiska och allemanniska barbarerna, och hoppas till gudarne, att de ånyo skola börja röra sig. Medan jag lever mina dagar det fredliga Akaja, hotar Pylades, min skyddsling, att växa mig över huvudet. Han är nu illustris och clarissimus liksom jag och anför en avdelning av kejsarens rytteri. En vacker dag skall denne uppkomling se sin välgörare över axlarna, så vida jag icke skjuter i höjden lika fort, som han själv. Det är tid att börja växa, fortfor prokonsuln och förde handen över sin kala hjässa. Man skördar ingen ära i fredens värv. Man förbises och glömmes, när man ägnar sig åt en så simpel sak som provinsen Akajas förkovran och utveckling. Själva gudarne, för vilka jag uppoffrat så mycket ...

- Du menar din katekumeniska övertygelse ...

- Javäl.

- Och dina teologiska studier ...

- Alldeles ...

- Och vad som är än mer: hekatomber av de fetaste slaktoxar ... du har näst kejsaren och Krysanteus varit den frikostigaste offraren i romerska riket ...

- Alldeles, alldeles, och likväl förgäta mig dessa otacksamma gudar! De hava utverkat mig ett handbrev från kejsaren, visserligen mycket smickrande för min fåfänga ... men ... nog av, jag vill ha krig och skörda lagrar.

- Du har rätt. Du behöver kriget. Freden kastar inga kejsarmantlar på vägen. Vad är prefekturen över Egypten mot imperatorns purpur? Det är legionerna, som i våra dagar utgöra både senaten och folket.

- Vad menar du?

- Du är rik, min Annæus ...

- Åh, icke över hövan ...

- Och frikostig ...

- Du smickrar mig.

- Nej, vid Zeus, jag menar, att du är frikostig, där frikostigheten understödjer dina avsikter. Rikedom och frikostighet äro egenskaper, som alltid vinna soldatens hjärta och nu hava dess större utsikt att göra det, som Julianus ingalunda bortskämt sina härar med överdrivna skänker. Låt oss fortgå i uppräknandet av dina bättre egenskaper. Du har ett vinnande sätt att vara, en egen förmåga att göra dig omtyckt av hopen ...

- Gott. Än vidare?

- Du är dygdig med de dygdige, fräck med de fräcke, patricisk bland patricier och plebejisk bland plebejer ...

- Karmides, du överdriver mina förtjänster, sade prokonsuln blygsamt.

- Nej, nej, jag överdriver icke. Du är homousian och homoiusian efter omständigheterna, du erkänner många gudar, en enda gud eller ingen, allteftersom förhållandena bjuda ...

- Karmides, du strör rosor för mina fötter ...

- Du är skarpsinnig, förutseende, förslagen, världserfaren, listig, verksam, outtröttlig, lugn och kallblodig ...

- Håll, jag dignar under bördan av så många egenskaper, min vän. Öka dem icke, jag besvärjer dig! Lägg icke sten på börda, Karmides!

- Jag tror till och med, att du är tapper och har fältherreförmåga. Eller vad säger du själv?

- Häri överensstämmer min övertygelse med din.

- Nå, vad fattas dig då, min Annæus, för att en gång vara ägare över din Karmides' och alla övriga romerska medborgares huvuden?

- Vad menar du?

- Att du, en patricier och Senekas ättelägg, med gammalt romerskt blod i dina ådror, bör kunna vinna samma lycka, som kommit söner av illyriska bönder och arabiska rövare till del.

- Karmides, du talar i gåtor. Jag fattar icke ett ord av vad du säger.

- Jag förutser möjligheten, att diademet skall pryda dina lockar.

- Mina lockar? Elake vän! Mina lockar äro offrade på statens och en gagnlös teologis altaren. Mitt huvud är kalt som Julius Cesars.

- Gör då som han! Diademet är eftersträvansvärt, om ej för annat, så emedan det döljer en skallig hjässa.

- Jag börjar förstå dig och måste varna dig. Ditt tungomål närmar sig högförrädarens. Julianus, min vän, är yngre än jag. Låt oss icke spela okloka och narraktiga inför varandra!

- Perserna äro goda skyttar och kristianerna vana giftblandare. Det kringlöper spådomar, som icke lova kejsaren lång levnad.

- Styr din tunga! Gudarne hägne kejsarens liv! Om du fortfar med detta gudlösa tal, måste jag bryta upp och försaka den enkla måltid, varpå jag gjorde räkning för att i afton njuta ditt sällskap. Skymningen är inne, och jag återvänder först i morgon till Korintos. Jag har dessutom till dig ett särskilt ärende, som jag icke får förgäta. Du känner min svaghet för Eusebia. Eusebia har bland andra nycker även den att vilja omgiva sig med vackra ansikten. Hon har sett din unge Alexander och uppmanat mig att köpa honom. Vad är ditt pris?

- Jag säljer honom icke.

- Bah, du säger det endast för att göra mig ivrigare. Vid bordet torde dock ditt hjärta uppmjukas. Vi skola till dess uppskjuta underhandlingen om saken. Du har förmodligen avsagt dig spelets nöjen?

- Ja.

- Jag kunde vänta detta av Krysanteus' blivande svärson och Hermiones trolovade. Vi skulle under andra förhållanden rafflat om slaven. Märkvärdiga öde! Vad vi båda äro förvandlade! Vi äro nu stadgade och sedliga människor. Mig själv tillräknar jag detta ingalunda som förtjänst, ty jag är fyratio år och därutöver ... min mognadstid är inne. Jag anmärker det blott som ett förvånande bevis på två enskilda människors förmåga att omskapa världen och ingjuta en bättre anda. Sådan kejsaren, sådant hans folk. Och vilken trogen väktare kejsaren äger i Krysanteus! Han sätter oss i skola och vakar med riset i handen över vårt uppförande. Den ädle Krysanteus, jag kan icke nog rosa honom. Tanken på honom har alldeles kvävt min sinnliga natur. Jag studerar nu min Platon på fristunderna mellan ämbetsgöromålen och våndas mycket för att varda delaktig av den gudomliga extasen. Du kan gärna framkasta en antydan härom till Krysanteus, när du nästa gång träffar honom. Jag vill, att han skall känna sin prokonsul av Akaja i botten. Huru är det? Brevväxlar Krysanteus lika flitigt, i trots av vapenbrak och härtåg, med kejsaren?

- Ja, min vän.

- Dess bättre.

Medan samtalet fortgick i denna ton, anmälde Alexander, att bordet var färdigt. Detta företedde en så rörande enkelhet, att prokonsuln misstänkte, att Karmides ville skämta med den stränghet i levnadssätt, som hans vän nu hycklade. Annæus Domitius höll emellertid god min, förrättade med from uppsyn den övliga libationen åt vinguden, talade om nyttan att i tid vänja sig vid fältlivets omak och beslöt inom sig att inbjuda Karmides till Korint för att där uppvakta honom med en supé av samma asketiska slag.

Efter måltidens slut lämnade Annæus Domitius Karmides och gick som en ordentlig äkta man till sin Eusebia för att supera för andra gången i sällskap med henne.

När prokonsuln hade avlägsnat sig, iklädde sig Karmides manteln och lämnade sitt hus.

Kvällhimmelen var stjärnklar, utom i väster, där en svart molnslöja hängde över synranden.

Karmides vandrade ett stycke nedåt Piralska gatan och därefter genom ett av de i »Långa Murarne» anbragta portvalven till ett ensligt, av bäcken Ilissos vattnat och av åldriga träd skuggat fält.

- Jag kommer något sent till mötesplatsen, tänkte han, men jag tvivlar icke, att jag ännu skall finna henne på det överenskomna stället. Det artar sig till regn. Dess bättre. Det skall förkorta mötet. O I gudar, given detta en lycklig utgång för både mig och henne!

Med denna bön styrde han kosan till en grupp pilar, som växte vid bäckens rand. Här stannade han och såg sig omkring.

- Skulle hon hava avlägsnat sig? tänkte han,då han ingenting såg, och allt var tyst omkring honom. Sårades hon av mitt dröjsmål eller förskräcktes hon för mörkret och ensligheten? Dess bättre! Men nej, jag får icke låta behaga mig, att det nödvändiga uppskjutes, hur oangenämt det än må vara. Är hon nu borta, så måste jag i morgon söka ett annat tillfälle till förklaring. Vad som skall ske, bör ske snart. Hon underhåller en oupphörlig oro i min själ. Detta tillstånd måste brytas. Karmides ropade med dämpad röst Rakels namn.

I nästa ögonblick hörde han ett prasslande i sitt grannskap och upptäckte en skepnad i skuggan av pilträden.

Det var Rakel.

Karmides kände, då han fattade flickans hand, att hon darrade.

- Har du väntat mig länge? frågade han.

- Jag vet icke, svarade Rakel, men det är väl, att det är du. Jag satt i mina tankar, då jag såg din gestalt. Jag tyckte i mörkret, att det var min fader.

- Du fryser, Rakel, sade Karmides. Jag känner, att du darrar. Låt mig svepa min mantel kring dig.

- Nej, nattvindens köld är behaglig. Den kommer icke ifrån ett kallt och otroget hjärta. För övrigt vad bryr du dig om att jag är sjuk, att jag snart skall dö?

- Rakel, huru kan du fråga mig så?

- Det är du ... du Karmides ... som ger mig döden. Äro mina ord då hårda och orättvisa?