# Den siste Atenaren ## Part 24 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/den-siste-atenaren-10117/index.md - Ja, svarade Medes, det begriper jag nog, jag som är litet skumögd på ålderdomen. - Och att du icke skulle kunna höra, om du icke hade öron? - Ja, det förstår jag även. - Och att du icke kunde lukta, smaka och genom beröring känna, ifall du icke hade näsa, gom och känsliga lemmar? - Även det begriper jag. Jag känner nog, att jag har lemmar, jag som har gikt i vänstra benet. - Nåväl, då bör du även inse, att det är de fem sinnena--synen, hörseln, smaken, lukten och känseln--som uteslutande giva oss kunskap om att det finnes en värld omkring oss. - Hm, ja. - Men om sinnena ofta gäcka oss, böra vi icke då tvivla på deras vittnesbörd? - Vad menar du? - Händer det icke ofta, att man ser orätt? - Jo. När man är skumögd, som jag, så ... - Vore du klarögd som örnen, skulle det likväl hända dig, min gubbe. Ögonen ljuga oupphörligt. De komma oss att tro, att det gives en rymd. De inbilla oss, att det gives vila och rörelse och olika hastigheter. Även det är lögn. Ty om vi rådfråga förnuftets slutledningar, så komma vi till den övertygelse, att själve Akilleus, så snabbfotad han var, aldrig skulle upphunnit en långsamt krypande sköldpadda, sedan hon en gång fått ett litet försprång. - Hm, det var högst underligt, anmärkte Medes. Skämtar du icke nu med vår okunnighet, min filosof? - Nej, vid Zeus och Pallas Atena! Jag skämtar icke, försäkrade Kimon, i det han började angripa en pastej. Förnuftet motsäger vad sinnena vittna. Påstode jag nu för min del, att sinnena äro lögnaktiga, så kan en annan med samma rätt påstå, att det tvärtom är förnuftets slutledningar, som äro falska ... - Ja, vet du, det vill jag hellre tro, förklarade Medes. Ty om jag och min son Okos sprunge kapp, så är jag fullt övertygad, att Okos skulle springa förbi mig. Och att jag ibland vilar och ibland rör mig, det är säkert, min filosof. - Avbryt mig icke, sade Kimon. Jag vill göra den här saken tydligare för dig. Du måste dock medge, att man ofta ser galet, hör galet o. s. v.? - Ja, det vill jag medgiva. - Sinnena giva således åtminstone osäkra vittnesbörd, om ock de stundom vittna sant? - Javäl. - Då du nu medgiver, att sinnena äro opålitliga, och du likaledes å andra sidan påstår, att förnuftets slutledningar äro än opålitligare, så vill jag då fråga dig, vad det är, som är pålitligt? - Hm, det vet jag icke. - Nåväl, du måste då även medgiva, att vi måste tvivla på allt, eftersom de opålitliga sinnena och det opålitliga förnuftet äro våra enda kunskapskällor. - Men icke kan jag tvivla, att jag har gikt i vänstra benet? invände Medes. Det känner jag, vid Zeus, emot alla väderskiften. Fråga Okos, om icke min gikt i dag förutsade, att det skulle regna. - Vad är gikten, min vän? frågade Kimon. - Vad gikten är? Det är någonting, som sticker i mitt vänstra ben, så att jag ibland är färdig att jämra mig som ett barn. - Vad är det då som sticker? - Vad det är som sticker, det vet jag icke. - Nåväl, bör man icke tvivla på vad man icke vet, då man, enligt vad jag nyss bevisade, måste tvivla på vad man tror sig veta? - Hm, min filosof ... men gikten är kvar alla fall, om jag tvivlar eller ej. - Du sade, att din gikt håller sig i vänstra benet. Icke så? - Jo visst. Kan du måhända giva mig ett läkemedel emot den? - Det bästa av alla läkemedel, min vän, ty jag vill lära dig att tvivla på giktens tillvaro. Varav vet du, att du har ben, min vän? - Ha, ha, ha! Förlåt, min filosof! Men nu måste jag skratta åt dig. Huru skulle jag kunna gå, om icke jag hade ben! - Jag antydde nyss, att all rörelse är skenbar. Dina bens tillvaro bevisas således ingalunda därav, att du inbillar dig gå. Men, invänder du, jag ser ju mina ben, och jag känner mina ben. Härtill svarar jag med en förnyad påminnelse därom, att synen och känseln, liksom de övriga sinnena, giva opålitliga vittnesbörd. För övrigt ser du icke, att benen äro dina; du ser endast ett par ben, som tyckas vara överallt, där du själv inbillar dig vara; du känner icke, att benen äro dina, utan känseln låter dig blott röna, att det finnes ett par ben, de må nu vara dina eller icke dina. Således skall du först bevisa, att det verkligheten gives ett visst par ben, som du kallar dina, och för det andra, att dessa ben verkligen äro dina. För den förra frågan äger du inga andra vittnesbörd än de opålitliga sinnena men även om vi i detta fall godkänna dem, så äger du i den senare frågan intet annat vittnesbörd än en inrotad och möjligen alldeles falsk inbillnings. Men godkänna vi även detta vittnesbörd, så återstår att bevisa tillvaron av ett höger och ett vänster--ty det var i vänstra benet du sade dig hava gikten. Du skall giva mig en definition på begreppet höger och en annan på begreppet vänster. Kan du detta, så återstår ännu att bevisa, att dessa begrepp hava någon grund i verkligheten. Men detta låter sig icke göra, lika litet som det låter bevisa sig, att det gives en mångfald i tingen. Den djupsinnige Parmenides lärde, att allt är ett och detta ena är evigt och oförgängligt, oföränderligt och gränslöst. Till denna åsikt kom han genom tänkandet; men som även tänkandet är osäkert, så är det väl möjligt, att det gives en mångfald, och från denna synpunkt kan man väl antaga, att det finnes höger och vänster, att du har ben, Medes, att dessa ben äro två, det ena ett högerben, det andra ett vänsterben; men det är och förbliver endast ett antagande, en osäker och tvivelaktig mening, som du gör bäst uti att alldeles lämna åsido, enär denna oförnuftiga, på intet grundade mening endast omakar och plågar dig med en inbillad känsla av ett något eller ett intet, som du kallar gikten. Skål, min vän! Den djupsinnige Kimon tömde bägaren, som Okos ställt framför honom, och företog därefter ett nytt angrepp på kvarlevorna av den välsmakliga pastejen. - Hm, det där går över min fattning, mumlade Medes. Det var en underlig filosofi. Men, sade han högt, om du tvivlar att jag har gikt i benen, så tvivlar du väl även, att du i denna stund spisar pastej, och det kan vara dig likgiltigt, om jag borttager honom mitt för din näsa. Gamle Medes ryckte fatet med pastejen till sig och var icke litet stolt över detta slags motbevis, när han såg, huru överraskad Kimon vart häröver och vilka snåla ögon han skickade efter fatet. - Min vän, sade Kimon efter ett ögonblicks tystnad, jag tvivlar visserligen, att jag åt pastej, innan du på sätt som skett störde mig därutinnan; men det är en stor skillnad emellan att tvivla och förneka. Jag förnekar det ingalunda. Och om det för övrigt var en inbillning, så var det dock en angenäm inbillning, av vilken jag med största nöje låter gäcka mig. Jag ber dig fördenskull, Medes, besinna, om du handlar rätt och passande, då du avhänder en vän till din herre en ljuvlig villfarelse, varpå han som gäst i Krysanteus' hus äger heliga anspråk. Detta skäl bevekte Medes att åter ställa pastejen framför den skeptiske Kimon, som skyndade med förnyad iver att fördjupa sig i sin angenäma villfarelse. Nu tog även Okos till ordet för att understödja sin fader, Medes. - Min bäste filosof, sade han, antag, att jag ränner huvudet i väggen, så att jag känner, att skallen vill spricka. Vore det också en inbillning, det? - Visserligen, svarade Kimon; du ränner ett inbillat huvud emot ett inbillat något, som du kallar vägg, och förnimmer genom denna inbillning en smärtsam känsla, som i sin ordning ej heller är annat än inbillning. - Vid Dionysos, det vore högst besynnerligt, om det skulle vara så, som du säger. Men om jag stöter huvudet så hårt i väggen, att jag dör? - Gör icke det, sade Kimon, ty då gör du illa mot dig själv. Med allt vad jag här sagt dig, min Okos, har jag endast velat visa, att man måste tvivla på allt, men förneka intet. Det är möjligt, fastän osäkert, att du verkligen äger ett huvud, och att det finnes något, som kan kallas vägg, och att du kan företaga en rörelse, varmed du krossar det ena mot det andra. Allt det där är möjligt, och då inträder ett tillstånd, som kallas döden, vilket, om inbillat eller verkligt, dock avskys av varje förståndig människa. Medes, som tyckte, att filosofen nu började tala begripligt, frågade, om även Kimon avskydde döden. - Ja, min gubbe, det må icke förvåna dig. Allt levande skyr förintelsen. - Förintelsen? Vad talar du om förintelse? Icke förintas man genom döden? genmälde Medes och fäste sina skumma ögon med ett uttryck av fruktan på den vise Kimons läppar. - Om vi lämna den filosofiska ståndpunkten och ställa oss på den vanliga, som låter antaga, att det gives något, som kallas liv, så måste jag säga dig, min vän, att döden enligt mitt och de flesta vises förmenande icke är annat än en fullständig förintelse. Kimon hade nu slutat sin måltid och utsträckte sig bekvämt på sin soffa, i kretsen av de till samtalet lyssnande slavarne. Dessa, som i början skrattat och funnit sig roade av hans åsikter, började nu, då samtalet fick en allvarsammare vändning och ingick på en fråga, som rörde dem alla, att samla sig närmare omkring honom för att uppmärksamt åhöra, vad hans vishet månde uppenbara dem. Regnet fortfor att falla, och skymningen hade tilltagit. En av slavarne tände en lampa och ställde henne i skygd av en pelare under portiken, där gruppen var samlad. - Mina vänner, sade Kimon, själen liknar den där lampan, vars låga fläktar för draget. Släckes hon ej i förtid av vinden, så slocknar hon en gång av sig själv, då hennes olja är förtärd. Du, gamle Medes, tillade Kimon, synes icke ha mycken olja kvar i din lampa. Denna anmärkning berörde Medes obehagligt. Gubben var ännu långt ifrån levnadsmätt. - Äh, svarade han, du har icke mätt mitt oljemått. Och vad min ålder vidkommer, så är jag ännu icke sjuttio år. Jag kan få se många ynglingar rusa i graven före mig. - Det vissa är, att du i graven åtminstone glömmer din gikt, sade Kimon. - Tack skall du ha. Men jag behåller hellre min gikt och lever. - Jag trodde, att man vid dina år skulle vara utledsen vid att leva. - Bah, ju mer man får, dess mer vill man ha; och ju mindre man har kvar, dess kärare är det lilla man äger. Det borde du veta, som är filosof. - Du torde ha rätt, Medes. Men säg mig, varför är du rädd att dö? Fruktar du den trehövdade hunden? - Bah, den ene portvakten får väl vara hövlig mot den andre. Kerberos är jag icke rädd för. - Eller fruktar du färden över den stygiska älven? Man säger, att gamle Karons båt nu lär vara läck och murken. - Åh, skuggorna, som han överskeppar, besväras ej av fetma. Båten kan vara god nog för sådan last, och sedan man dött här uppe, lär man icke drunkna där nere. - Bra sagt, anmärkte Kimon. Men du, Okos, vad säger du om döden och underjorden? - Jag? Jag är ung och behöver icke tänka på sådant. För övrigt lär det nog vara ohyggligt där nere i underjorden. Jag längtar icke dit. - Jag undrar icke däröver. Vad måste icke förestå slaven, när den lott, som i underjorden väntar hjältar och halvgudar, är så ömklig? Påminnen I er, vad Akilleus' skugga sade till Odysseus? - Nej, vad sade hon? - Homeros återgiver det på följande sätt: »Ädle Odysseus, nämn ej ett ord till tröst för min bortgång! Hellre som dagsverkskarl på åkern ville jag träla hos en behövande man, som själv knappt äger sin bärgning, än att behärska som drott de dödes förbleknade skaror.»-- - Tänken er nu, fortfor Kimon, ett sådant tillstånd oföränderligt och evigt, icke mildrat av skiftet emellan sömn och vaka, och I måsten medgiva, att odödligheten är ingenting att fika efter. Bättre är då att emotse förintelse. - Förintelse? Nej, jag vill hellre vara skuggan av en slav i underjorden än förintas, sade Medes. Hu, det är ohyggligt att tänka på förintelse ... - Ja, helst i kväll, då det är mörkt och ruskigt, tillade en av åhörarne. - För övrigt, sade Medes, har jag mer än en gång talat med min herre om döden. Han säger icke, att människan förintas, och han skildrar icke underjorden som gruvlig. Fromma och redliga själar, säger han, komma till ett ställe, skönare än jorden, för att njuta ett lyckligare liv än detta. Du må ursäkta, min filosof, att jag tror min herre mer än dig. Kimon smålog medlidsamt och skakade på huvudet. - Han säger det för att trösta dig, min gubbe, och mildra din fruktan för döden. Krysanteus är en ädel man, och jag kan omöjligt tillskriva honom annat än ädla bevekelsegrunder. Helt annat är förhållandet med många av hans likar och med de statskloke, som också vilja upprätthålla tron på skuggvärlden, emedan hon är en mäktig tygel på den okunniga massan. Men tror du, att Krysanteus själv är viss om vad han säger i detta avseende? Visst icke, min vän. Dödens port öppnar sig inåt och vrider sig lätt på sina gångjärn för de inträdande; men utåt öppnar han sig icke, och någon skugga har ännu aldrig återkommit från Hades till jorden. Av en sådan har Krysanteus således icke hämtat den förmodan, varmed han velat lugna dig. Av filosofien har han väl det icke heller, ty, som du hör, det gives många filosofer, som druckit bottenvattnet ur vishetens brunn, men hysa tvivel på odödligheten. Däremot gives det gamla sagor, hopspunna i forntiden, som förtälja oss om ett Hades och om själarnes tillstånd där, om Kerberos och Karon, om Lete, varur man dricker glömska, om de tre domarne, som med stränghet nagelfara de avlidnes levnad på jorden, och annat mer, som måste förekomma varje förståndig människa löjligt. Platon talar väl även åtskilligt om de dödes boningar, av vilka en skall vara mycket härlig; men hon lär icke upplåtas åt sådana som dig, Medes, utan endast åt oss filosofer, som gjort oss henne värdiga genom en levnad, ägnad åt letandet i tingens hemligheter. Men allt det där är endast gissningar, osannolika förmodanden. Någon visshet gives icke. - Ingen visshet, säger du? Alls ingen, hederlige Medes. -Ingenstädes någon visshet? Ingenstädes. - Jag skall tala med Hermione, sade Medes. Hon torde likväl någonstädes hava funnit en visshet. - Bah, gå då lika gärna till kristianerna, sade Kimon. - Till kristianerna? Varför till dem? - Emedan de äro de ende som äro fullkornligt vissa om sanningen av det allra orimligaste. - Kunna de även giva oss visshet om odödlighet och ett annat liv? frågade Medes, som icke uppfattade Kimons ironi. -Det är för dem en småsak. - I sanning, tänkte Medes för sig själv, det kunde dock vara skäl att höra vad de ha att säga ... ty förintas, det vill jag icke. Den gamle slaven ryste inom sig och stirrade först på de jagande skyarna, sedan på den bakom pelaren flämtande lampan. Kimon, som fann, att hans ord gjorde intryck, fortsatte med nöje det började samtalet, så mycket mer som regnet ännu avhöll honom från att bryta upp och återvända till staden. Han började nu tala om gudarne, vilkas tillvaro han till sina åhörares förskräckelse nekade. Världen, upplyste han, har tillkommit ur ett ursprungligt kaos genom atomernas tillfälliga föreningar. De ingingo naturligtvis otaligt många sådana, innan slumpen fogade, att en så skön och ändamålsenlig byggnad kom till stånd. Han hämtade en jämförelse från tärningsspelet för att förtydliga detta, och sade: - Om jag i en viss ordning uppskriver tjugu tärningkast och därefter tager tärningen i hand, för att kasta den så länge, tills samma kast i samma ordning utan avbrott av andra i verkligheten förekommit, så skulle jag därtill förmodligen tarva längre tid än tio släkten kunna leva. Den världsbildande slumpen, som spelade tärning med atomerna, har haft en gränslös tid för att lösa en än svårare uppgift, men då man betänker, att hans spel fortgått genom svarta evigheter, så må man icke undra, att även denna sammanställning av tärningkast, som kallas världen, äntligen skulle infinna sig. Förstån I mig, vänner? Tron I, att gudar styra molnen, som driva där uppe på himmelen, att de hava tyglar på vinden, som nu blåser från havet, och kunna, när de vilja, hämma hans fart? Tron I, att det kräves gudar, för att dimman skall uppstiga ur jorden och havet och samla sig till moln och åter nedfalla som regn? Naturen följer sina egna blinda lagar, gudarne äro alldeles onödiga, och jag ... är törstig och fryser. Det är kallt i afton. Okos, din herres vin är gott och värmande. Bringa mig än en bägare för att styrka mig till vandringen. Jag måste återvända till staden, oaktat det fördömda regnet, som faller Olympen och människor till trots. Sedan Kimon fått vad han åstundade, svepte han sig i sin mantel, tackade för den visade gästvänligheten och gick, sedan han lovat att vid tillfälle återkomma och då ytterligare inviga dem i sin filosofis hemligheter. Hos flertalet av dem, som åhört honom, och framförallt hos gamle Medes kvarlämnade han en dyster, av oro genomträngd sinnesstämning. Det hade hitintills aldrig fallit Medes in att tvivla på gudars tillvaro och själens odödlighet. Han älskade livet, men hade icke ryst för tanken på döden, som skulle föra honom till ett bättre land, där han finge återse sin bortgångna maka och sina käraste vänner. Han hade på sin höjd hyst små betänkligheter för den trekäftade Kerberos, den trumpne Karon och den stränge domaren Radamantos, betänkligheter, som kommo honom att önska den nödvändiga resan så långt som möjligt uppskjuten. Skulle nu alltsammans vara dikt? Skulle han aldrig återse de hädangångne, som han älskade? Skulle det vitnade skägget vara-- icke tecken till mognaden för ett kommande liv--utan förebudet till en fullständig förintelse, ett slocknande som lampans, sedan oljan är förtärd? Denna tanke ingav Medes ångest. Hade solen skinit på himmelen och naturen visat ett glatt anlete, medan Kimon talade, skulle hans ord måhända icke gjort det intryck som nu, då de understöddes av skymningen, molnens mörka skridande skaror och regnets vemodiga sorl. Medes längtade efter Hermiones hemkomst, ty han ville meddela henne sina bekymmer och hoppades med visshet, att hon, filosofens dotter, skulle skingra dem med några ord av sin vishet. Han längtade att komma i grannskapet av hennes lugna väsen, under inflytelsen ej endast av hennes ord, utan ock av hennes ögon, som ensamma för sig föreföllo Medes som bevis på odödligheten. Han verkställde samma afton sitt beslut. Hermione var färdig att gå till vila, när den gamle portvakten knackade på dörren till hennes sovkammare och frågade, om han finge stiga in, emedan han hade något viktigt att spörja henne, vilket han ej kunde uppskjuta till morgondagen. Hermione lät honom komma. Den gamle slaven tog förtroligt plats bredvid sin härskarinna och fattade hennes hand. Han hade gungat Hermione på sina knän, då hon var liten, och var van att av henne behandlas ej blott med vänlighet, utan med den vördnad, varpå ett silvervitt skägg, trohet och redlig vandel ha anspråk. - Min goda härskarinna, sade Medes, jag prisar gudarne, att jag nu får tala med dig. Jag skulle annars fått en sömnlös natt. - Vad är det då, som oroar dig, min gamle vän? frågade Hermione. - Jag har i afton börjat grubbla, sade Medes, och det på ting, som jag icke fattar. - Nåväl? sade Hermione. - Ack, min härskarinna, det är en helt allvarlig sak. Jag vill veta, om det finnes gudar och om själen dör med kroppen eller om hon fortlever efter döden. - Huru? Tvivlar du därpå? - Visserligen icke. Jag har aldrig tvivlat därpå ... förrän nu i afton ... - Och varför i afton? Medes omtalade det besök, som Kimon avlagt i villan, och det samtal han haft med denne. Medes tillade, att han sedan det samtalet känt sig orolig i sin själ, och hans ärende var nu att söka lugn hos Hermione. Han var övertygad, att Hermione, som inhämtat så mycket av sin faders visdom, nog skulle vara i stånd att förjaga de tvivel, Kimon ingivit honom. - Oroa dig icke, Medes, sade Hermione. Låt mig höra Kimons skäl, och jag lovar dig att vederlägga dem. - Hans skäl? Ja, vet du, min härskarinna, om han hade några sådana, så har jag nu alldeles förgätit dem. Men han pekade på lampan och sade, att såsom hon slocknar, så slocknar också själen. Och vad gudarne vidkommer, förnekade han dem och sade, att världen tillkommit genom ett lyckat tärningkast. Kan du vederlägga sådana påståenden? - Det har ingen svårighet, Medes, om du nu vill hålla din uppmärksamhet spänd för att fatta, vad jag säger ... - Onödigt, min goda Hermione. Så snart du säger, att du kan vederlägga Kimon, så tror jag dina ord mer än min egen uppfattning. Själen slocknar således icke som lampan, utan fortlever även efter kroppens död ... det är ju så? - Ja, svarade Hermione, och hon sökte nu på så klart och tydligt sätt som möjligt framställa de bevis, som Platon lämnat för själens odödlighet. Hon gjorde detta, i det hon för Medes omtalade och efter hans fattningsgåva förenklade innehållet av Platons bok om den döende Sokrates. Den gamle slaven lyssnade med ansträngd uppmärksamhet. Han förstod väl icke mycket av själva de teoretiska bevisen, men dess livligare och djupare fattade han bilden av Sokrates själv. Han såg filosofen timmen före hans död i fängelset, omgiven av sanningssökande unga vänner, som kommit för att höra och uppfylla sin älskade lärares sista önskningar och omgiva honom i hans dödsstund; men vilkas klagan och tårar hämmas genom hans egen lugna, lyckliga stämning och giva rum för en aningsfull känsla av en närvarande högre värld, en obeskrivlig blandning av fröjd och smärta, en till döden bedrövad segerviss och segerglad hänförelse. Det är under inflytelsen av denna sinnesstämning, medan fångvaktaren river giftet varmed dödsbägaren skall tillredas, som Sokrates inleder samtalet med sina vänner om själens odödlighet, ber dem framställa sina inkast och tvivelsmål och upptager dem till genmäle. Och när samtalet är ändat, går han lugnt att bada, hör sig för om vad han bör göra för att underlätta giftets verkningar, tager farväl av hustru, barn och vänner, inkallar fångvaktaren, som gråtande räcker honom bägaren, och han tömmer den utan motvilja, sedan han bett till gudarne om en lycklig färd till den andra världen. Han förebrår milt sina vänner de tårar de nu icke längre kunna återhålla, och ber, innan hans ögon brista, sin lärjunge Kiton offra å hans vägnar åt hälsans gud det offer, som tillfrisknade sjuklingar hade att ägna honom. Hermione tillade: - Du finner, Medes, att Sokrates löste sin uppgift ej blott genom förståndsskärpa och forskning, utan även genom sin levnad och död. Med mogen vishet förenade han en innerlig fromhet; han var redan i denna värld genom sin rena sedliga vilja och sin till sanningen riktade vandel en medborgare i den högre och delaktig av odödligheten. Om du icke lugnas av de bevis, som nu äro anförda, så tänk på Sokrates själv, och denna tanke skall ur din själ förjaga varje oroande tvivel. Rädsla för döden höves icke ett så vördnadsbjudande silverskägg som ditt, min gamle vän. - Däruti har du rätt, min härskarinna, sade Medes, i det han avtorkade de tårar, som skildringen av Sokrates' död hade framkallat i hans ögon. Jag tackar dig, Hermione. Du har nu återgivit mig lugn. Den där Kimon måtte icke vara filosof, utan en skramla och pratmakare. Nu begriper jag icke, att jag ett ögonblick kunde förvirras av hans ord, så enfaldig jag annars är. Det är besynnerligt, att du, unga flicka, som jag gungat på mina knän, skall vara visare än den här gubben med det långa skägget. Från Hermione gick Medes till sin son Okos, som redan låg i sin bästa sömn; men gubben skakade honom så länge, tills han vaknat, och detta för att meddela honom, att Kimon var en skramla och en pratmakare, och att Hermione vederlagt allt vad Kimon hade sagt. - Det är väl det, min far. Men jag är ung och behöver icke tänka på sådant, svarade Okos och vände sig på andra sidan för att somna igen.