# Den siste Atenaren ## Part 23 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/den-siste-atenaren-10117/index.md Huru överraskad, ja bestört hon vart i första ögonblicket, då hon bland kristianerna, som arbetade på Afrodites tempel, upptäckte en yngling, vars anletsdrag så liknade Elpenikes, hennes moders, och den bild, som hennes inbillningskraft hade skapat av Filippos! Först sedan hon närmare betraktat den unge prästen, försvann i någon mån denna likhet och på samma gång en villa, hänförande och tillika smärtsam. Hon kunde dock icke glömma den unge föreläsaren, och om ej hennes senaste samtal med Teodoros tagit den riktning det fick, så hade hon redan nu av honom utletat den unge Klemens' levnadsomständigheter. Krysanteus hade meddelat henne, att Karmides deltog i folkförsamlingen och röstade för honom. Detta överraskade Hermione. Vad skulle det betyda? Hon visste, att Karmides och hans lättsinniga vänner smädade Krysanteus' strävanden, liksom de hånade allt, som låg utanför gränsen av deras eget vilda, njutningslystna liv. Vore det möjligt, att Karmides förändrats? Ack, sedan denna förmodan inställt sig, ville hon icke övergiva den, huru osannolik den var. Ljuden av annalkande steg nådde Hermione och störde hennes betraktelser, då de voro på väg att övergå i vemodigt svärmeri. Hon trodde, att det var Alkmene, och steg upp för att möta henne. Men i samma stund visade sig framför ingången till lövsalen en manlig skepnad, höljd i en mörk mantel. Månskenet föll på hans bleka, men vackra ansikte. Hermione igenkände Karmides. Hon förvirrades vid denna oväntade uppenbarelse av föremålet för sina tankar. Även Karmides syntes överraskad. Det uppstod en kort tystnad, som bröts då Karmides i en ton, som klingade allvarligt och vördnadsfullt, sade: - Hermione, var icke förskräckt. En tillfällighet har fört mig hit, och jag anade ej ett sådant möte vid denna sena timme. Jag skulle annars hava hållit mig fjärran från denna nejd. Men då ödet nu så fogat, att jag råkat dig ... törs jag då nalkas dig? Vågar jag bedja dig stanna och höra några ord från Karmides' läppar? Det låg ej blott i Karmides' ton utan även i hans drag ett uttryck, som Hermione trodde för alltid försvunnet därifrån, och som påminde henne om den forne Karmides. Hälsans rosor hade vissnat på hans kinder, och hans blick var dyster, men i trots härav liknade han i denna stund sig själv, sådan han var, då Krysanteus ännu kallade honom sin älskade lärjunge. Han syntes densamme, men uppstigen från en långvarig sjukdom. Hermione besegrade sin förvirring och sade: - Jag vill höra dig, Karmides. Och då efter dessa ord ånyo en tystnad uppstod, varunder Karmides syntes tveka, vad han skulle göra eller säga, tillade Hermione, i det hon satte sig och anvisade honom en plats i sitt grannskap: Din ankomst överraskade mig i första ögonblicket, ty jag väntade dig icke, och det är nu så längesedan vi sågo varandra. Den vackra natten har lockat mig att tillbringa timmen, fastän långt framskriden, i det fria. Och samma vackra natt har lockat dig att styra kosan till ett ställe, där du ser havet lyst av månen, och där du kan påminna dig så många barndomshändelser. Är det icke så? - Jag vet icke, om natten är vacker eller ej, sade Karmides, i det han satte sig mitt emot Hermione och kastade manteln tillbaka. Jag har intet öga för naturen. Jag ser, att månen skiner, jag finner natten tyst och nejden lugn, det är allt. Men barndomsminnena ... du nämnde dem. Det var måhända de, som förde mig hit. Jag vet det icke själv, men jag vet, att dessa minnen ha börjat plåga mig ... Låt mig tala fritt om mig själv, Hermione! Dölj din motvilja och hör vad jag säger! Jag skall sedan lämna dig och undvika ditt grannskap. Jag vill fråga dig: hava de rätt att plåga mig, minnena av min barndom, av din faders godhet och din egen kärlek? Har jag förfelat min bestämmelse och förslösat min lycka? Har jag varit otacksam emot din fader? Har jag förorsakat dig själv smärta? Du finner vad det är, som jag frågar mig själv. Hör nu även de inkast jag gör emot sådana frågor. Din fader uppfostrade mig till att älska vishet och skönhet. Han ingav mig trängtan till bådadera. Jag ville vara vis, jag ville begripa Gud och världen och mig själv, jag ville inrätta min vandel efter hans eget mönster, och jag var lycklig i min inbillning att kunna göra det. Men jag rönte omsider, att jag icke är skapad till dykare i filosofiens bottenlösa hav; ligger sanningen där förborgad, så skulle hon åtminstone icke kunna upphämtas av mig. Det var en upptäckt, som avkylde min iver och nedstämde mitt hopp. Jag skulle blivit en ömklig platonsk filosof, men jag ville vara något helt och fullständigt. Krysanteus lärde mig älska det sköna. Tyvärr var det endast med dina drag, Hermione, jag kunde tänka mig något skönt. Jag älskade dig och yppade det i en olycklig stund. Din genkärlek gjorde mig lycklig för en kort tid ... som är den enda sälla tiden i min levnad. Men det dröjde icke länge, innan jag insåg, att vi ej äro skapade för varandra. Jag insåg mer och mer, att du är mig överlägsen ej endast på hjärtats, utan även på tankens vägnar. Min kärlek blandade sig med beundran, min beundran med förödmjukelse. Jag är egenkär och högmodig; men vore jag intetdera, vore jag den ödmjukaste bland människovarelser, skulle jag likväl icke vilja äga till maka en kvinna, som överträffade mig i allt, och i vars ögon jag ägde intet, som kunde förläna mig ett företräde framför henne eller avtvinga henne aktning. Känslan av din överlägsenhet gjorde mig olycklig, Hermione, utan att avkyla min kärlek. Vad jag då ännu ägde och som förlänade mig värde i mina egna ögon, var det sedliga ideal, som din faders läror för mig uppenbarat, och hågen att i min egen levnad förverkliga det. Detta ideal står ännu för min blick, men hågen att förverkliga det försvann, när jag insåg, att det för mig var oupphinneligt och även här min kraft otillräcklig. Om jag ännu i gosseåren älskade det för dess egen skull, så hyllade jag det som varmblodig yngling endast för din skull, Hermione, för att vara utan fläck och tadel inför dig. Men sedan viljan en gång dukat under i striden mot lockelserna, vad återstod mig då? Att tillfredsställa min ärelystnad genom att spela en roll i statslivet? Ack, Hermione, därtill fordrades, att ett statsliv i våra dagar skulle finnas. Att själv vara härskare skulle kanske behagat mig, men att vara en härskares verktyg, därtill kände jag ingen böjelse. Men det öppnade sig för mig en annan bana, rosenströdd och lätt att gå. På henne kunde jag nå en viss fullkomlighet och överglänsa mina likar. Därom vart jag snart nog övertygad genom en närmare kännedom om världen. Jag har nu vandrat denna bana till dess mål. Hon ändar i en ödemark. Ett oändligt avstånd skiljer oss ifrån varandra, Hermione. Den smärta jag förorsakat dig bör längesedan vara läkt. Du kan därför överväga med lugn vad jag nu för dig framlagt ur mitt inre liv. Du finner, att jag försöker rättfärdiga mig och lägga en del av min börda på ödets skuldror. Har jag orätt däri, så måste din dom falla mycket sträng. Men huru ditt förstånd än dömer, så vädjar jag till ditt hjärta, Hermione, ty av ditt hjärta hoppas din fosterbroder förlåtelse och glömska. Hermione svarade: - Behöver du min förlåtelse, så skiljas vi icke av ett oändligt avstånd. Jag giver dig henne gärna. - Du säger detta i så kall ton, Hermione, sade Karmides. Din förlåtelse kyler mitt hjärta stället för att värma det. - Vad önskar du mer än förlåtelse och glömska? - Nej, inföll Karmides livligt, jag borde önska ingenting eller allt. Jag borde fordra, att du älskade mig i trots av allt vad jag gjort för att släcka din kärlek, att du avsade dig din själs överlägsenhet och vorde den svaga kvinnan, som icke kunde skilja sitt hjärta även från den ovärdigaste, när hon en gång lärt älska honom. Sådana kvinnor givas, Hermione, men icke för mig. Var skall jag finna henne, som vill fatta min hand och följa mig, vart jag går, till lycka eller fördärv, till höghet eller elände, till salighet eller eviga plågor? Karmides' ord buro vittnesbörd om en strid, som sönderslet hans inre. Hans anlete sade Hermione detsamma. Hon betraktade det och uppfylldes av vemodiga känslor. Dessa bleka drag voro outplånligt fästa i hennes själ. Han var olycklig, han ångrade sig, och han skulle vända om på sin väg, om en hjälpande hand räcktes honom av den han älskade. Och i kampen mellan sin stolthet och förtvivlan hade han uttalat en fordran, som var trotsig, men förrådde, att i djupet av hans väsen vilade ännu hans första kärlek. Hermione kände sig djupt upprörd. Skulle hon stöta honom tillbaka? Hon hade då handlat efter ingivelsen av kvinnlig stolthet, som här om någonsin haft rätt, men hon hade förnekat sitt hjärta, som kände kärlek, ömhet, medlidande och glädje över möjligheten, att Karmides' ånger och själsstrid vore vägen till hans upprättelse. Hon svarade honom: - Bed gudarne om en sådan maka, Karmides. - Jag vill icke bedja om det omöjliga, sade Karmides. De kunna icke skänka mig henne. - Gör dig endast värdig deras gåva, och hon skall icke utebliva. Gud ser, att du är olycklig, Karmides, och han, som är världens hjärta, skall giva dig vad ditt eget hjärta äskar. - Tror du det, Hermione? sade Karmides. Tror du, att upprättelse och hopp ännu givas för mig? Han dolde ansiktet i sina händer. Med vilka beräkningar han än infunnit sig--i denna stund var han uppriktig och följde de överväldigande känslor, som uppsprungit ur hans bättre natur. Det var i själva verket medvetandet av underlägsenhet och ovärdighet, som hade avlägsnat honom från Hermione, sedan han första gången dukat under för njutningslystnaden och sitt blods förförelser. Han hade därefter dövat sin ungdomskärlek i vilda orgier, men aldrig besegrat den. Kärleken uppträdde med ny styrka, sedan Petros med en vink, att Hermione ännu icke förgätit honom, undanröjt försöken av hans högmod att inför sig själv förneka tillvaron av en obesvarad och hopplös böjelse. Och nu hade kärleken uppflammat i full låga i Hermiones grannskap, vid åsynen av hennes sköna, milda och lugna anletsdrag. Karmides kände en len hand, som fattade hans och förde den ifrån hans panna. Han såg upp. Hermione stod framför honom, och hennes ögon skimrade av en fuktig glans. Karmides blickade djupt in i dessa ögon. Han ville övertyga sig, att vad han såg icke var synvilla. Då hon sakta drog sin hand tillbaka, skyndade han att fasthålla den. - Karmides, sade hon, prisade vare gudarne! Jag har återfunnit dig. - Hermione! Karmides' ögon skymdes av en tår, men det ljuva leende, som låg över flickans anlete, återstrålades av hans eget. Det rådde en tystnad, som ingen ville störa. De betraktade varandra och kände i detta ögonblick endast den långa, smärtsamma skilsmässan, den sälla, oväntade återföreningen. - Min älskade broder, sade Hermione slutligen, du skall nu glömma dina sorger och vara lycklig. - Ack, mina sorger! Säg: mina förvillelser, Hermione! - Och du skall med glad tillit bedja gudarne om den maka, som ditt hjärta önskar, som avsäger sig allt för att följa dig i lycka och olycka, till höghet eller ringhet. Jag vill även bedja gudarne om denna gåva, den bästa av alla, åt min återfunne Karmides. - O, gör det, Hermione. Dig skola gudarne höra. - Jag vill omtala för min fader detta möte ... - Ack, din fader hatar mig, och han har skäl därtill ... - Nej, jag skall visa, att han icke hatar dig. Jag vill omtala för honom vårt möte, och det skall icke dröja länge, innan han uppsöker dig och återför dig till det bo, från vilket du flög bort. - När får jag återse dig? - Snart och hädanefter ofta, Karmides. - Kanske i morgon? - Jag vet det icke. Jag vill tala med min fader. Vi skola nästa gång mötas öppet för hans ansikte ... - Det torde dröja länge, Hermione, men nu behöver jag ditt grannskap. Och om din fader vägrar, vad skall då ske? Äro vi då ånyo skilda? Det kan ju hända, att han bannlyser mig ifrån din närhet, att han icke ens vill höra talas om Karmides. - Han skall icke göra det. - Men om, upprepade Karmides ... huru skall jag då åter få tillfälle att se dig? Jag har så mycket att säga dig ... och det är mig svårt att lämna dig, då jag är osäker, om ej det är för alltid. Den oro, som yppade sig i dessa ord, och tonen, varmed de uttalades, smekte Hermiones öra. - Vi skola i varje händelse återse varandra, sade hon. Detta ställe är min älsklingsplats och timmen vid solnedgången är min älsklingstimme. Du vet således, var du har att söka mig ... Se, Karmides, vad månen stigit högt på himmelen, medan vi talat med varandra! Alkmene, som väntar mig, måste vara mycket sömnig. Kanske är hon nu på väg att uppsöka mig. God natt, Karmides! Märk denna afton med en vit sten och dröm i natt dina barndomsdrömmar! Karmides tryckte Hermiones hand till sitt bröst. De bytte ännu en vältalig, men obeskrivlig blick. Han släppte långsamt hennes hand, vände sig om och gick. Hermione såg honom försvinna mellan trädens skuggor. Hon lämnade lövsalen och riktade sina steg till villan, medan hennes barm vidgades av sälla känslor och hennes öga glädjedrucket och tacksamt höjde sig till stjärnvalvet över det omätliga tempel, vari försoningen med hennes älskade nu var firad. Alkmene väntade troget i sovkammaren sin härskarinna. Den unga kammarflickan syntes halvslumra bredvid lampan, med armbågen stödd mot nattduksbordet, när Hermione inträdde. Men när hon uppslog sina ögon, betraktade hon förstulet forskande sin härskarinnas anletsdrag och hade icke svårt att upptäcka deras strålande uttryck. - Han har således lyckats, tänkte hon. Det var ju det jag sade biskopen. Under avklädningen samtalade Hermione glättigare och förtroligare än vanligt med kammarflickan. - Men säg mig, Alkmene, sade hon, varför låter du den gode Okos gå och sucka förgäves? Tror du icke, att jag upptäckt det? Du är icke så kallsinnig för honom, som du låtsar, Alkmene. - Vad du talar, min härskarinna! sade flickan rodnande, i det hon löste diademet från Hermiones lockar. - Okos är en god yngling, Alkmene. Min fader och jag värdera honom mycket. - Jag tror, att Okos endast gycklar med mig, genmälde kammarflickan. Icke skall man tro vart ord en sådan säger. Då vore man ofta narrad. - Ack, du enfaldiga! Ser du då icke, att du pinar honom med din låtsade kallsinnighet? Fy att hyckla så! Men du är på långt när icke så enfaldig som du låtsar. Eller vill du, att jag skall säga Okos, att Alkmene väl är road av hans ömhet, men icke kan besvara den? - Nej, vid allt i världen, min härskarinna! Detta får du icke säga honom. Hermione talade om den vackra arrendegården nere i dalen, som Krysanteus utsett åt Okos och hans fader, Medes, den gamle portvaktaren, som nu efter så mångårig frivillig tjänstgöring borde finna det trevligt att öppna och stänga en egen dörr och sola sig på egen tröskel. Alkmene åter talade om sin härskarinnas vackra lockar, som det vore en glädje att ordna, och om hennes skönhet, som i afton var mer bländande än vanligt. Hermione lyssnade denna gång med tålamod, ja synbart behag till hennes ord. - Jag tänker på Eusebia, sade Alkmene, och undrar över hennes blindhet. Hon vill vara skönare än du, Hermione, och hon är avundsjuk på dig, det vet jag. - Huru vet du det? - Jag talar ofta med hennes första kammarslavinna. Eusebia vill alltid veta, huru du var klädd, när du senast visade dig på Kerameikos. Och när man sagt henne det, så utropar hon: Huru smaklösa dessa atenskor äro! Och likväl efterapar hon din hårklädsel och varje veck på din kiton. Det förargar henne, att hon icke kunnat införa de romerska klädseltyckena i Aten. Ack, jag måste skratta, när jag tänker på de första dagarne hon tillbragte i vår stad. Hon ville förvåna atenarne, det är visst och sant. Och nog väckte hon uppseende, där hon kom i sin vidunderliga blommiga sidenkiton, stödjande sig på två slavinnor och företrädd av en slav, som anmälde: Här är en ojämn sten i din väg ... här går gatan uppför ... här går gatan nedför ... liksom hon själv hade varit blind och icke kunnat se ett steg framför sig. - Jag minnes allt det där, Alkmene. - Det var idel högmod av henne, min härskarinna. - Nej, så var det icke, Alkmene. Eusebia är van vid de romerska sederna. Damerna bruka så i Rom. - Men det är ju fult och löjligt. - Det nekar jag icke. Endast vanan kan försona med sådana bruk. - Men var det icke högmod, när Ismene hälsade henne på gatan, och Eusebia icke själv besvarade denna hälsning, utan lät sin slavinna göra det? - Även det bruket är övligt i Rom. - Ismene fann det så löjligt, att hon icke kunde låta bli att vända sig till Berenike och skratta ... ty Ismene har mycket lätt för att skratta, som du vet. Men Eusebia såg det och kunde sedan aldrig tåla Ismene. - Jag har hört sägas det. - Men vet du, varför Eusebia lade bort sina blommiga kläder? Jo, då skolgossarne sågo henne på gatan, pekade de på henne och ropade till varandra: Ser du, våren är redan kommen. - De atenska skolgossarne brås i elakhet på sina fäder ... Väl, Alkmene, jag behöver dig icke mer. Gå nu till vila, min sömniga flicka. - Jag önskar dig ljuva drömmar, min härskarinna. - Jag önskar dig detsamma. Alkmene avlägsnade sig. Hermione var snart därefter förflyttad till de glada drömmarnes rike. FEMTE KAPITLET. Skeptikern. - Vad slags filosof jag är? Var det så du frågade, gamle hedervärde portvakt? Jag bekänner mig till den djupsinnigaste av alla skolor. Jag är tvivlare ... I behöven icke veta mer. Och som jag tvivlar, att den här bägaren vin är tillräcklig att släcka min törst, tvivlar jag även, att du, min käre Okos ... Okos var det ju du hette? ... skulle hava någonting emot att genast fylla den, då jag nu åter tömmer den. Skål, mina vänner! ... Krysanteus' vin är gott. Se där den tomma bägaren, Okos. Ila, unge Ganymedes, att brädda honom ånyo. Det är icke var dag, som I fån äran att se en filosof som förtrolig medlem av er för övrigt aktningsvärda krets. Fågelsteken är god, min käre kock, men jag tvivlar, att du kan tillaga en trana så bra som kocken hos min vän och lärjunge antikvarien. Låt icke såra dig av min anmärkning, aktningsvärde kock. Jag påstår det icke med bestämdhet, ty över huvud låter ingenting med bestämdhet säga sig. Jag endast tvivlar, förstår du. Den, som talade så, var ättlingen av Ifikrates, samme unge man, som en gång infann sig hos Petros som nådesökande, men då, vid det oförmodade mötet med Krysanteus, hastigt påminde sig, att han gått vilse och egentligen ärnade sig till sin vän antikvarien, biskopens granne. Den unge mannen, känd under namnet Kimon, bar nu en grov mantel med filosofiskt snitt och hade under ett års tid försakat rakstugan, så att han, som naturen förlänat med god skäggväxt, numera pryddes av ett vördnadsbjudande skägg. Dessa tecken antyda, att han tagit sitt parti och utbytt funderingarna på katekumenskapet och dopet mot funderingarna i vetenskapernas vetenskap. Han hade nu avgjort slagit sig på filosofien och, som vi höra, på den skeptiska. Naturen och vänskapen hade gemensamt understött den gode Kimons framsteg i filosofien--naturen, vilken, som nämnt, begåvat honom med stark skäggväxt, och vänskapen, som i antikvariens person förlänat honom den grova, men hela manteln. Man må dock icke misstänka, att det endast var skägget och manteln, som gjorde Kimon till tänkare. Han var även hemma i logiken; det var just i ett ögonblick av lutter förvåning över Kimons färdighet att göra de mest utomordentliga hornslut och krokodilslut, som antikvarien hänfördes till sin frikostighet. Manteln och skägget voro endast de yttre kännetecknen, som han anlagt för att vinna den aktning, varpå hans personlighet gjorde anspråk. Kimon var emellertid blygsam nog eller också avundsjuk nog om sin visdom, för att icke uppträda i de offentliga lärosalarne. Han umgicks ej heller med sina bröder inom vetenskapen, antingen för det att han ringaktade dem, eller för att de icke ville erkänna honom. Men om lärosalarne saknade hans ljus, infann han sig dess flitigare i matsalarne hos hederliga, förmögna hantverkare, som höllo någorlunda gott bord och brukade drägliga viner. Hos sådana värdar ställde han ingalunda sitt ljus under skäppan. Han förvånade dem med djupsinnigt tal och klyftiga syllogismer; och voro de otillgängliga för logiken, så avtvang han dem vördnad genom att tala om sin lysande börd och förtroliga vänskap med kejsar Julianus. Kejsaren, försäkrade han, var i allmänhet vän av filosofer, men företrädesvis av filosofen Kimon. Kejsaren hade bjudit Kimon ett palats i Konstantinopel och hundra tusen guldmynt, men Kimon hade avslagit gåvan, emedan han älskade fattigdomen av grundsats och icke ville lämna sina goda vänner i Aten. Kimons umgänge var dock ej helt och hållet inskränkt till den krets i samhället, som utgjordes av välmående hantverkare. Höjd över alla fördomar nedlät han sig å ena sidan, då han nämligen var mycket hungrig, ända till slavarne, företrädesvis kockarne i förmögna hus; å andra sidan var det icke sällsynt, att han sågs som gäst hos de unga epikuréerna, ja till och med hos prokonsuln Annæus Domitius, vid dennes förtroliga symposier, när ingen bättre snyltgäst fanns att tillgå, på vilken sällskapet kunde uttömma sin lust för gyckel och upptåg. Vid sådana tillfällen visade Kimon prov på en sann filosofs själsstyrka. Det skämt, varför han då var föremål, rubbade aldrig hans lugn, än mindre hans hunger och törst. Kimon älskade icke blott vandrandet i de folkvimlande portikerna och pelargångarne i staden, utan även utflykter i den fria naturen. I dag hade han, med hamnstaden till utgångspunkt, företagit en lustfärd i grannskapet av Krysanteus' förtjusande villa, då han överraskades av ett regnväder, som gav honom anledning att söka skydd under dess tak. Han skulle dock sannolikt föredragit att uthärda ovädret under öppen himmel, om han ej vetat, att både Krysanteus och Hermione voro frånvarande. De hade begivit sig till staden, där Krysanteus skulle hålla ett offentligt föredrag över religionen. Han och hans lärjungar hade nämligen överenskommit att i den gamla lärans utövning införa samma bruk, som gjort och ännu gjorde den kristna läran så viktiga tjänster: offentliga religionstal. Kimon fann hos villans husfolk det vänliga emottagande, varuppå han räknat. Filosofmanteln gjorde sin vederbörliga verkan på den gamle Medes och de andra tjänarne. Kimon frågade efter Krysanteus, och man upplyste honom om vad han redan visste, att Krysanteus var i staden. Hans önskan att finna hägn mot ovädret, och hans antydan, att en fotvandrande filosof kunde tarva något att förfriska sig med, funno villiga öron. Man skyndade att duka ett bord under en av pelargångarne, och den förtrolighet, varmed gästen behandlade sin omgivning, hans språksamhet och det goda lynne, som han ådagalade, sedan han åtskilliga gånger tömt och låtit ifylla bägaren, hade samlat flera av slavarne och slavinnorna omkring honom. Det var nu tämligen långt lidet emot aftonen. Himmelen var överdragen av moln, som jagades av blåsten från havet, och regnet fortfor att falla i strida strömmar. - Det finnes således, frågade gamle Medes vetgirigt, filosofer, som kalla sig tvivlare? - Ja visst. De äro de djupsinnigaste av alla filosofer, svarade Kimon, tuggande på en bit fågel. - Då måtte min herre Krysanteus tillhöra den skolan, sade gubben, eftersom de äro de klokaste. - Nej, upplyste Kimon, din herre är visserligen mycket vis, mycket djupsinnig, hunnen mycket långt i vetenskapen, men till vår skola hör han icke. - Såå. Men varpå tvivlen I då egentligen? - Vi tvivla på allt, min gubbe, till och med därpå, att vi tvivla. - Vid Zeus, det var besynnerligt, anmärkte Medes. - Min vän, det låter besynnerligt för dina ofilosofiska öron, sade Kimon, blickande efter Okos, som dröjde med bägaren, men i själva verket är det mycket naturligt, och den enda ståndpunkt, som är värdig den sanne vise. Jag vill försöka att göra det där begripligt för dig, ehuru jag för detta ändamål måste uppoffra grundligheten för tydligheten. Begriper du till exempel, att du icke skulle se, om du icke hade ögon?