# Den siste Atenaren ## Part 21 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/den-siste-atenaren-10117/index.md - Emellertid, fortfor Baruk, bär din förutsägelse alla tecken av osannolikhet. Jag vet, att Karmides och Hermione varit trolovade, men hans lättsinniga levnadssätt har gjort deras förbindelse om intet. Ryktet har länge ordat om att Krysanteus förbjudit honom sitt hus, och därtill kommer vad jag nyligen hört sägas, att Krysanteus ville hava honom utvisad från Aten, emedan han förleder ungdomen med dåliga föredömen. - Allt detta uppväges av den enda visshet, att Hermione älskar honom. - Är det verkligen så? Nog vet jag bäst, att unga kvinnor låta dåra sig av en vacker yta, men jag trodde dock, att Hermione utgjorde ett undantag från sitt kön... - Du skall påminna dig, att Hermione och Karmides uppvuxit tillsammans, att de voro bestämda för varandra från de första ungdomsåren. Du bör vidare ihågkomma, att Hermione, sedan trolovningen upphävdes, tillbakavisat alla friareanbud. Antyder ej det, att hon älskar honom ännu, ehuru han visat sig ovärdig hennes kärlek? Och om detta ej kan övertyga dig, så vill jag i förtroende säga, att ännu helt nyligen har hennes mun icke förnekat hennes hjärtas böjelse. - Du säger något! Det tyckes vid närmare påseende verkligen troligt. Men hennes fader skall aldrig samtycka ... - Hennes fader skall samtycka till allt vad hon önskar. Den största svårigheten ligger hos Karmides själv. Allt kommer att bero av hans uppförande, ty först genom ett förbättrat levnadssätt kan han hoppas återvinna Hermiones aktning. - Riktigt. Men här stöta vi ju på en omöjlighet! - Nej, ingen omöjlighet, men en skenbar svårighet. Du känner ynglingarnes art. De måste rasa ut. Ju dåraktigare de levat, dess grundligare är ofta deras förändring till stadga. - Sådant händer visserligen. Men ... Karmides stadgad! Det förefaller mig omöjligt. - Jag känner Karmides bättre än du. Jag ansvarar, att en sådan förändring skall ske, såvida icke du omöjliggör det. Hans ödes trådar ligga i bådas våra händer. Han har vandrat vägen till fördärvets avgrund och står nu vid dess rand. Vad han hitintills icke velat se, gapar nu vid hans fötter, och han ser det. Om han icke redan återvänt, så är orsaken hos dig, ty du står bakom honom, en envåldsherre över ögonblicket, och det är du, som skall nedstörta honom eller lämna honom återvägen öppen. Krossar du hans högmod, så är han förlorad. Alla ana, att han är utfattig, men ingen vet det, ty han har intill denna dag förstått att dölja sitt läge under ett levnadssätt, som måste locka till den tro, att Indiens rikedomar stå honom till buds. Under allt detta är han uppfylld av ångest och färdig till vilket förtvivlat företag som helst. Störtar du honom, kan du icke beräkna följderna; lämnar du honom vägen fri, så skall han ila till en framtid, vars famn står honom öppen och tillbjuder honom lugn och med lugnet allt, som han kan eftersträva. Om han i besittning av en ny rikedom skall återfalla i sitt förra levnadssätt, det är något, som vidkommer ingendera av oss båda. Det är nog för mig, att Hermione varder hans maka ... det är mitt mål ... och för dig bör det vara nog, att han till sista obolen gäldar dig sin skuld. Det är du själv, som skall sätta honom i stånd därtill. Lämna honom i ro, och han skall om ett halvt år härefter för andra gången vara trolovad med den rike Krysanteus' dotter, om ett år härefter vara hennes make och arvinge till hela hans förmögenhet. Baruk hade uppmärksamt lyssnat till Petros' föreställningar. Ehuru den gamle mäklaren alltsedan gårdagens uppträde med Karmides och upptäckten av förhållandet till Rakel kände för honom ett häftigt uppspirat hat, så att han vore färdig lyckönska sig till Karmides' oförmåga att betala, emedan detta gåve honom tillfälle utkräva hämnd; så förnam han likväl nu en böjelse att se saken ur annan synpunkt. Han hade att välja: å ena sidan förlora en betydlig summa penningar på en slösaktig son av de föraktliga gojim, att bära harmen av en misslyckad beräkning; å den andra att återfå hela huvudstolen med de fastställda räntorna--trettio till fyrtiofem för hundra! Det låg för honom en stor retelse i att genom klokhet, förutseende och tålamod återställa en som ohjälpligt förlorad ansedd sak och förvandla den väntade svåra förlusten till en lysande vinst, och det så mycket mer, som det alltid varit hans stolthet att förelysa de yngre köpmännen bland sina landsmän med en omtanke, ett förutseende och en förmåga att nyttja omständigheterna, som hitintills alltid gjort lyckan till hans ledsagare. Hans yngre yrkesbröder menade redan, att han skulle förlora på Karmides; han skulle nu sannolikt kunna visa dem, att han hade sett längre än de--att han även i avseende på Karmides vetat, vad han gjorde, när de trodde honom handla som allra blindast och oförsiktigast. Men Baruk hade ett annat, för ögonblicket än vältaligare skäl att giva sitt samtycke till Petros' begäran. Han trodde Karmides vara i stånd till vilket förtvivlat företag som helst. Hans fruktan för sin dotters trygghet var ju så stark, att han, då biskopen steg över hans tröskel, just frågade sig, om han skulle töras lämna Aten och anträda den efterlängtade resan till Jerusalem eller icke. Vore det nu sant vad Petros berättat honom--och något skäl att tvivla hade han icke--så var en utväg funnen, och hjälpen hade kommit i rätta ögonblicket liksom från himmelen. Karmides skulle utan tvivel upphöra att lägga sina krokar för Rakel, så snart han fått en vink om den vida större lycka, som väntade honom och vore lättare att vinna på annat håll. Baruks lilla oskyldiga lamm skulle stå skyddat för den glupske vargens anslag, medan denne, iklädd skepnaden av en ruelsefull och botfärdig syndare, ginge att gripa ett annat rov. Detta var ju alldeles förträffligt. Och om Rakels böjelse verkligen vore djupare än blott ett flyktigt tycke, så skulle hon övervinna den, om icke förr, när hennes luftslott ramlat, när hon funnit, att Karmides' kärleksförklaringar vore idel munväder, och att han genast efter sitt frieri till henne riktade sina planer på Hermione. Hennes ögon skulle åtminstone öppnas, när underrättelsen nådde hennes öra, att samme Karmides, som hon älskade, var trolovad med Hermione. På grund av dessa skäl dröjde det icke länge, innan Baruk fattat sitt beslut. Han lovade Petros att åtminstone under ett halvt års förlopp icke oroa Karmides. Ja, han antydde, att han icke vore obenägen att försträcka Karmides ett och annat lån, så snart det börjat visa sig säkra tecken till en sådan sakernas gång som Petros förespeglat.-- Aftonen av samma dag, på vilken biskopen besökt mäklaren, satt han åter efter ändat dagsverke i sin koja på Skambonide, en kammare, vars bohag var av torftigt slag och upplystes av en vanlig krukmakarlampa. Det enda i hans omgivning, som påminde om det förra biskopliga palatset, voro böckerna och Kristusbilden, men även denne var nu avhänd sina ädelstenar. Biskopen delade sin anspråkslösa bostad med sin fosterson, den unge Klemens. De hade nyss förtärt sin tarvliga aftonmåltid, som tillretts dem av deras värdinna, en from änka av den homoiusianska bekännelsen. Petros, vilande på en soffa invid lampan, öppnade sin Tertullianus. Klemens, färdig att gå ut, iklädde sig sin kåpa. - Hälsa min son Eufemios, sade Petros, och låten icke förleda er att syssla för länge i natt med avskriften av den helige Johannes' uppenbarelse. Du har arbetat i dag på det hedniska templet och måste vara trött, min Klemens. - Jag är icke mycket trött, men jag är uppfylld av bitterhet, min fader. Det är förskräckligt, att vi kristianer skola uppföra tempel åt hedniska avgudar. Vi bygga ju hus åt de onda makterna, åt djävlarne! - Kejsaren vill det, Klemens. Vi måste. - Nej, man måste mer lyda Gud än människor. Vi borde neka att göra det och hellre låta kejsaren döda oss. - Min son, vi underkasta oss, emedan våra förmän vilja det, och vi kunna göra det, emedan vi äro övertygade om seger. De byggnader vi uppföra varda icke tempel åt avgudarne, utan kyrkor. - Ah, däri har du rätt, sade Klemens med ljusnande anletsdrag. Om vi endast fasthålla det hoppet, kunna vi arbeta under välsignelser i stället för förbannelser. Det är sant; denna byggnad skall en gång, när vi fått en kristen kejsare, varda kyrka. Och detta kan ju hända snart nog, om det är sant, vad Eufemios sagt mig, att många av de våra omgiva avfällingen Julianus och endast avvakta ett gynnsamt tillfälle att förskaffa honom till avgrunden. - Har Eufemios sagt det? - Ja. - Sådana ord äro mycket ovisa. Jag skall varna Eufemios för att tala så. Du får icke lyssna till slika ord och än mindre upprepa dem. - Men vore det då orätt att döda en avfälling, som förföljer oss och vill utrota församlingen från jorden? - Klemens, jag har märkt, att du på senare tider ofta framkastar frågor, med vilka du aldrig borde sysselsätta dina tankar. Akta dig, ty har man en gång börjat fråga, så stannar man sällan, förrän man ifrågasätter det heligaste. - Bevare mig Gud för detta! - Bevare dig Gud för lösa, kringirrande tankar! Du har dina plikter att tänka på och de böcker, som jag sätter i din hand. De svara på alla spörsmål, som äro nödiga och tillåtna. Bevaka din själ och gå icke därutöver! Har du under de senare dagarne sett Teodoros? - Ja, nästan dagligen, fader. Han tyckes uppsöka mig och följa mina steg. - Nåväl? - Jag undviker honom. - Du får icke lyssna till vad han säger. - Jag har sagt honom det. - Du gjorde orätt även däri, ty jag har förbjudit dig att svara med ett enda ord. - Förlåt mig, fader. Jag sade honom endast, att jag varken vill eller får lyssna till honom, och jag bad honom hädanefter lämna mig i fred. - I Teodoros ser du ett bevis, min son, vartill högmodet och frågvisheten leda. Han missaktade mina råd, litade på sitt förnuft och läste de heliga skrifterna icke med ödmjuk ande, icke med vördnad för kyrkans fäders meningar och mötenas av Gud ingivna tolkning, utan i tröstan på sin egen vishet. Och följden var hans själs fördärv. Hans villfarelser äro värre än själva atanasianernas. Han förnekar mötenas rätt att giva regeln för skrifternas ordaförstånd, han förnekar kyrkans och det av Kristus instiktade prästaståndet, han ordar, liksom flera kättare före honom, om de kristnes allmänna prästerskap, och under allt detta smickrar han hedningarne, emedan de äro mäktiga, han umgås med filosofer och besöker dagligen Krysanteus' hus. - Jag har glömt omtala, fader, vad som dag hände mig under arbetet, sade Klemens. Krysanteus infann sig, såsom han plägar göra ... - Ja, han njuter av att se våra mödor, sade Petros. Må vi unna honom denna korta fröjd! - Han infann sig, den förhatlige, och han följdes i dag av sin dotter. Men vad hon dock ser god, mild och allvarlig ut, min fader! - Du betraktade henne således noga? - Nej, svarade Klemens rodnande. Du har ålagt mig att vända blicken bort från unga kvinnor, och jag gjorde det även nu ... - Nåväl? - Men hon kom själv till mig och talade till mig ... En skymt av oro for över Petros' ansikte vid dessa ord. Han lade bort rullen och reste sig upp. - Du stod således i hennes grannskap? inföll han. - Nej, det ställe, jag hade under arbetet, var tämligen långt från gatan, men hon gick emellan våra bröder fram till mig, och hon lade sin hand på min axel, när jag vände mig bort. - Ah, du har då åter brutit mot mina befallningar! Har jag icke sagt dig, Klemens, att du skall hava ditt ansikte höljt av kåpan, när du är ute? - Fader, jag var ju sysselsatt med arbetet! - Det är sant. Jag glömde det. - Solen stod högt på himmelen, ty det var vid middagstiden, och vi försmäktade alla under trälandet i den svåra hettan. Jag bar endast min korta arbetskiton, när detta hände, och likväl badade jag i svett, ty jag hade ansträngt mig mycket för att föregå bröderna med lydnad för arbetsföreståndaren ... - Det var rätt, min Klemens. Men vad ville dig Hermione? Vad sade hon dig? - Hon frågade mig, vad jag heter--huru gammal jag är ... - Ah! - Var jag är född och vilka mina föräldrar äro ... - Och du? Vad svarade du? - Jag svarade, att jag heter Klemens, att biskop Petros är min fader, och när hon kallade mig gosse, upplyste jag henne, att jag är präst. - Vidare! - Hon log åt denna rättelse, men jag sade henne allvarligt, att hon borde omvända sig och tänka på sin själs välfärd. Därefter vände jag mig bort och gick ifrån henne. - Var detta allt? - Ja. - Lovad vare Gud! tänkte Petros. Detta bör lära mig att hädanefter vara omtänksammare. Jag skall icke vidare tillåta, att Klemens deltager i arbetet.--Min son, sade han högt, du stannar hos Eufemios i natt. Men uppehåll dig icke allt för länge med avskrivningen, ty du skall sova och hämta krafter ... Klemens önskade biskopen en god natt och avlägsnade sig. Medan han vandrade nedför Skambonide, gick han förbi en kvinna, som, då hon såg honom, vände om och tilltalade honom med tveksam röst: - Jag ser av din kåpa, att du är kristen präst. Tillhör du den homoiusianska bekännelsen? Förlåt mig, att jag uppehåller dig med denna fråga! Klemens stannade. Han såg framför sig en ung flicka av vackert utseende, klädd som slavinna i ett förmöget hus. - Jag igenkänner dig nu, sade flickan, som syntes mycket bekymrad. Du är föreläsaren Klemens. Huru lyckligt, att jag mötte dig! Min avsikt var att söka biskopen, men jag har tveksamt vandrat denna gata flera gånger och alltid vänt om vid hans dörr. Jag dristade ej gå in, men icke heller har jag vågat gå hem, förrän jag fått tala med honom eller dig. Huru väl, att jag träffade dig! - Vad vill du mig? - O, jag är mycket olycklig, klagade den unga slavinnan. Jag har en sträng husmoder, och jag råkade i afton, medan hon var frånvarande, att sönderslå hennes dyrbaraste toalettask. Hon plägar straffa mig hårt för den minsta förseelse ... och på detta konstverk satte hon så stort värde. Jag tordes icke avvakta hennes hemkomst utan skyndade bort ... och törs nu icke återvända, utan att du följer med mig hem och utverkar mig hennes förlåtelse. O, vägra icke detta, frommaste broder! Min härskarinna är så sträng, ja, hon är grym, när hon är vredgad; men annars är hon god och gudfruktig och nitisk i den rätta läran ... och om du, som är präst, följde mig hem, så skulle hon nog på din bön förlåta mig. Flickan fattade hans hand. Klemens drog den förskräckt tillbaka; han hade ännu aldrig varit en kvinna så nära. Men han kände medömkan med den stackars slavinnan och ansåg för sin plikt att villfara hennes bön. - Är din härskarinnas bostad avlägsen? frågade han. - Nej, gode broder. - Jag följer dig. - Jag blir dig evigt tacksam. Flickan förde Klemens tvärs över gatan Kerameikos och in i en gränd, där hon stannade utanför bakporten till prokonsulns palats. Porten ledde till fruntimmersgården. De inträdde, utan att någon portvakt visade sig. Slavinnan bad Klemens vänta på gården och försvann genom en dörr i portiken. Hon återkom och förde Klemens genom en korridor, i vars ände var en dörr, på vilken hon pekade viskande:-- Här! Stig in! Min härskarinna är hemma. Klemens öppnade dörren och såg sig i en guldglänsande, av vällukter uppfylld budoar. På en soffa därinne vilade en kvinna, klädd i en lätt dräkt av spetsar. Skenbart överraskad av besöket, reste hon sig upp och åsåg honom med förvånade blickar. Klemens igenkände Annæus Domitius' maka, den sköna Eusebia, och det mod, varmed hans ärende väpnat honom, efterträddes av förvirring. Han stod blyg och försagd inför denna sköna kvinna, som med största undran i sin ton frågade honom: - Är det du, unge föreläsare? Vad för dig hit vid denna sena timme? TREDJE KAPITLET. Teodoros. Krysanteus ägde i grannskapet av hamnstaden Piræus en lantgård, där Hermione ofta tillbragte sommarens vackra dagar. Huvudbyggnaden låg på en kulle; utsikten öppnade sig åt ena sidan över havet och den livliga hamnen, åt den andra över en bördig, av vingårdar och olivdungar omgiven däld. Kullens sydliga sluttning nedsteg i avsatser, prydda av trädgårdskonsten och skuggade av åldriga träd. I en lövsal på en av dessa avsatser satt en afton Hermione. Hennes vänner Ismene och Berenike hade nyss lämnat henne. Hon hade därefter gått hit, där hon gärna njöt ensamhetens stunder, emedan denna plats varit älskad av Elpenike, hennes moder, och påminde Hermione om barndomslekarne med fosterbrodern, om de ljuvaste dagarne av hennes första och enda kärlek. Hon hade medtagit ett verk av Platon--hans Fädon--men minnenas makt och aftonens fridfulla skönhet fängslade flickans tankar och sinnen, så att hon glömde att öppna boken. Havet glänste i den sjunkande solens prakt. Två fartyg sågos lämna hamnen och med utbredda segel styra mot synranden. Det var de båda Jerusalemsfararne, som Baruk utrustat. Larmet av den livliga verksamheten i Piræus blandade sig, mildrat genom avståndet, med fågelsången i trädens kronor och tonerna av en flöjt, som uppstego från dalen på andra sidan kullen. Då solens skiva närmade sig synranden, stördes Hermiones ensamhet genom ankomsten av en man, som var klädd i kåpa, sådan som de kristna prästerna brukade. Den förtrolighet, var med han närmade sig Krysanteus' dotter och satte sig helt nära henne, visade, att han icke var en främling på stället. - Teodoros, sade hon. Välkommen. - Jag anade, att jag skulle finna dig här, sade den unge prästen, och styrde fördenskull hit, innan jag ville söka dig däruppe i byggnaden. Den vackra aftonen och hågen att tvista med dig hava lockat mig ut från staden. Jag kan hälsa dig från din fader. Jag såg honom på Pnyx, där folket är samlat för att verkställa det nya valet till arkont. Det står i denna stund en het drabbning däruppe, och måhända avgöres just i detta ögonblick segern. - Tvivlar du då, att min fader skulle varda återvald? frågade Hermione. - Han har en mäktig hjälp i kejsarens gunst. Det är fördenskull sannolikt, att Krysanteus segrar. - Vad säger du? Skulle han hava kejsarens gunst av nöden till seger? Jag vet att min fader på den senare tiden förvärvat många fiender bland atenarne; men den stora mängden måste väl dock vara honom tillgiven. - Jag vill gärna tro det, men är likväl oviss därom. - Men en sådan otacksamhet vore omöjlig, utbrast Hermione. Han uppoffrar ju allt för dem. Om de blott visste, vilka bekymmer han uthärdar för deras skull, huru varmt han önskar deras välgång, huru han lever endast för den höga sak, som Julianus och tidens ädlaste män vilja förverkliga, o, då skulle de icke kunna annat än älska honom. Har du märkt, Teodoros, att min faders hår börjat gråna? Det är icke av ålder, du, utan av omsorger och rastlösa tankar. Min arme, älskade fader! - Ja, om detta förtjänar hat, vad är det då, som förtjänar tacksamhet och kärlek? sade Teodoros. Men du får icke tyda mina ord till det värsta, Hermione. Med sin kännedom om tiden och människolynnet måste Krysanteus från början hava förutsett det motstånd han nu röner. Förtjusningstiden kunde icke vara långvarig. Det går an att måla idealer och ställa dem för människornas ögon; alla skola hänföras, ty alla igenkänna mer eller mindre klart urbilden av sin egen mänsklighet; men att söka förverkliga dem, Hermione, att med kraftig och skonslös hand gripa in i verkligheten för att omskapa den till något sannare och skönare, det framkallar alla tröghetens, vanans och ondskans makter till förtvivlat motstånd. Det uppstår då en strid, som icke ändar, förrän idealets kämpe har segrat eller dukat under. Det sista är det vanliga, Hermione, ja, det ligger i tingens natur och Guds världsordning, att så skall vara. Ty idealets kämpe är, även han, en människa, full av fel och misstag, och med det sanna, varför han kämpar, blanda sig villfarelser, som göra motståndet rättsgillt. Vad, om Julianus och Krysanteus i mycket hava orätt? Om de skulle vilja återföra en tid, som är död och bör vara det, en tid, som genom avståndet hägrar för deras ögon med en glans, som han i själva verket aldrig ägde? Vad om deras strävanden skulle motverka i stället för främja människosläktets sanna väl? - Det låter icke tänka sig, sade Hermione, ty förnuftet och sanningen hava i alla tider till sitt inre väsen varit desamma och skola alltid förbliva det. - Visserligen. Ingen tid har varit förnuftlös och osann. Men du, liksom jag, är övertygad om en Guds uppenbarelse i världens gång och människosläktets öden. Vari skulle då denna uppenbarelse bestå, om ej däri, att hans härlighet och fullkomlighet under olika skiftningar allt klarare framstode för de varelser, som äro skapade till hans avbilder? I viljen återkalla en förfluten tid. Det är fruktlöst, Hermione. I viljen åter uppliva tron och vördnaden för de gamla gudarne. Det är omöjligt, att detta företag skall lyckas. Det är förtvivlat, ty det bär en osanning inom sig. Ack, därutinnan ligger er svaghet. Varför skolen I inblanda denna fallna gudavärld i er kamp för sedernas bättring, för tankens rätt och den borgerliga friheten? Vad har Zeus, den otrogne äkta mannen, att göra med sedligheten eller förnuftet, han, den avundsamme, som fängslade Prometeus vid klippan, emedan denne med eldens gåva vart människosläktets välgörare? Vad hava de förgudade tyrannerna, som I givit säte Olympen, vad hava de att göra med frihetsandan och människovärdet? Dessa brottsliga, lastbara gudar, förtjäna de sina rökoffer och altaren? Äro de gudar, till vilka man kan sätta sitt hopp i livet och i döden? Det är sant: I viljen avtvå dessa vanställande fläckar från deras anleten. I fördömen som hädare de skalder, som förtalat dem. Men sedan I utplånat dessa drag, vad återstår dem då av deras egendomlighet? Intet. De varda blotta opersonliga krafter, utströmmade från den ende evige Guden. - Så anse vi dem även, invände Hermione. Våra filosofer säga, att dyrkandet av flera gudar uppstått genom människornas svaghet, som fördelat fullkomlighetens egenskaper på många. - Men varför förneken I då den Gud, som låtit sig uppenbaras för edra filosofers slutledningar? Emedan han är ofattlig för mängden, skolen I svara. Ja, han är i sanning ofattlig, om han, såsom många av edra filosofer förmenat, endast är den outgrundliga, på alla egenskaper tomma enheten i tingen, ett väsen, som ej bryr sig om människornas öden; men är han en god, allvis och kärleksrik försyn, så är han icke blott fattlig för den enfaldigaste, utan just den, efter vilken de okunnigaste hjärtan i alla tider längtat.