Part 5

Med ett rop rusade Max framåt lyftande bössan. Spindeln släppte sitt offer och dess ögon riktades ondskefullt mot den nye angriparen.

John reste sig på armbågen.

-- Hjälp, Max! stönade han, och Max såg med en blick, att hans lif ännu skulle kunna räddas.

Så kom spindeln. Plötsligt, med otrolig snabbhet störtade den mot honom och han hann icke lyfta bössan upp till axeln innan den var honom inpå lifvet. Men hans sinnesnärvaro lämnade honom icke denna gång. Med bössan hälft lyftad rände han mynningen mot den framstörtande spindeln och tryckte på båda hanarna.

Det blixtrade till, och knallen rullade långt ut öfver platån. De båda kompakta hagelsvärmarna träffade spindeln midt mellan ögonen och stoppade hans vilda anlopp, krossade hufvudet och förvandlade på ett ögonblick hela den förtorkade kroppen till atomer.

När röken skingrats sjönk endast en sky af grått stoft sakta mot marken. Det var allt som återstod af Max O'Rells och John Hunters vetenskapliga fynd.

DEN NYA LÄRARINNAN

När läsaren ser ofvanstående rubrik, rusar han naturligtvis genast, i sitt vanliga oförstånd, åstad och drar den slutsatsen, att jag ämnar berätta den där gamla historien, som hvarje skribent i nya och gamla världen berättat åtminstone en gång i sitt syndfulla lif.

Historien, ni vet, om den unga och sköna lärarinnan, som anländer till den fruntimmersfattiga grufstaden, där hon genast blir föremål för den mäst intensiva uppvaktning från den vilda men ridderliga och i dylika fall mycket sträfsamma befolkningens sida. Endast den likaledes sköne samt abnormt ädle ynglingen af god familj vågar sig inte fram, ty han tror, som bekant, att han inga utsikter har vid sidan af den rike, lumpne och i tidigare år efterlyste grufägaren.

Läsaren torde minnas, att den senare vid ett tillfälle söker kyssa lärarinnan, men detta förfärliga brott hindras af den ädle ynglingen, hvilken dagen därpå hittar en guldklimp, hvarefter han själf åtager sig det kyssande, som skall utföras i berättelsen.

Bröllop! Allmän glädje!

När ynglingen och hans rodnande brud med det sporadiskt förekommande godståget afresa på sin wedding-trip, står grufägaren på perrongen och utslungar en förbannelse efter dem, men skuffas af en rättänkande bromsare under tåget, där han krossas under folkets jubel.

Sedan den ädle ynglingen växlat guldklimpen, ger han bromsaren en större pänningsumma i belöning, så att han kan köpa en broms själf och bli sin egen samt gifta sig med sin Mary. Och så slutar alltsammans lyckligt.

Läsaren tar fullkomligt fel! Det är inte den lärarinnan, som jag ämnar tala om, utan en helt annan. Min lärarinna är inte ens släkt med den ofvannämnda.

Den lärarinna jag menar anlände till Harristown med det ordinarie tåg, som oftast brukade anlända så där vid 5, 6 eller 7-tiden hvarje tisdag. Skön var hon väl knappast, men hade »ett fördelaktigt utseende», var lång och smärt och rörde sig på ett sätt som lät förstå, att hennes muskler voro hårda och smidiga.

Stadens sysslolösa unge män, d. v. s. nittio procent af befolkningen, voro som vanligt nere för att se på tåget, och de blefvo lika angenämt öfverraskade som varmt intresserade, när de sågo henne stiga af. Man hade nämligen icke väntat henne på ett par dagar än, ty ferierna räckte ännu en vecka, och den omständigheten, att hon kom tidigt och således skulle ha ett par dagar lediga, väckte angenäma förhoppningar i mer än en ung, tobakstuggande kopojkes hjärta.

Lugnt och obesväradt, trots de många par ögon, som riktades mot henne, gick hon fram till den f. d. spårväxlare, som åtnjöt rang, heder och värdighet af stins och öfrig stationspersonal vid Harristowns palatslika centralbangård, slog honom på axeln så bekant som om hon kännt honom i hela sitt lif och sade okonstladt:

-- Jag är den nya lärarinnan. Kan ni säga mig hvar skolan ligger?

Edward Baker Esq., Harristowns don Juan, mest känd under namnet »Brandy-Ned», råkade stå i närheten, och som han hade sitt anseende att uppehålla, steg han genast fram och sade i sin elegantaste sällskapston:

-- Bry sig inte om den där murkne gamle krubbitaren, flicka lilla. Följ med mig, Edward Baker Esq., så skall jag visa vägen. Jag är van att ta' så'na där små sötungar under mina vingars skugga.

Lärarinnan vände sig mot Ned och gaf honom en blick. Det var hela hennes svar. Men mr Bakers talrikt församlade umgänge fick till sin uppbyggelse se honom rodna, sopa perrongen med sin sombreros vida brätte och stamma:

-- B-ber om ursäkt, miss! Jag menade ingenting illa.

Hvarefter han, under sina vänners något bullersamma bifall, drog sig tillbaka.

Lärarinnans anseende var orubbligt befästadt och hon gick oantastad till skolan.

Kassören i »South Dacota Farmers and Cattlemens bank», mr C. B. Smithson, var Harristowns gentleman, den tongifvande inom stadens societet, och använde krage vid större fäster, hvarför han ansåg sig vara den, som borde önska lärarinnan välkommen till samhället.

Till den ändan tog han, dagen efter hennes ankomst, på sig kragen midt i veckan och gick till skolan för att presentera sig.

När lärarinnan hörde hans ärende, smålog hon mot honom, och mr Smithsons icke alldeles kalla hjärta smälte som vax. Den halftimma han tillbragte hos henne var en af de angenämaste stunder han upplefvat i Harristown, ty den lilla skolfröken omhuldade honom så, att han, när han gick därifrån, var fullt på det klara med, att om den nya lärarinnan gaf honom korgen, så vore hans lif lika förfeladt som den bekante tjurens, som stångades med expresståget.

Hemkommen till sin kala ungkarlskammare kände han skarpare än någonsin förr behofvet af en kvinnlig varelse, som kunde ge ett hem värme och trefnad och slipa af kanterna på hans ensamma lif. Följden häraf blef, att han redan samma afton tog en promenad, som händelsevis förde honom förbi skolan. Och, tänk bara! I ett af fönstren stod den förtjusande lärarinnan och nickade åt honom. Smithson hälsade med en i Harristown dittills oanad artighet -- och hon vinkade åt honom att komma in.

Så öm, så bedårande och, framför allt, så lätt tillgänglig hade Smithson aldrig kunnat tänka sig flickan, och uppmuntrad af hennes vänlighet tog han hennes hand.

Hon drog den inte tillbaka.

Han drog henne sakta till sig, och hon gjorde intet motstånd.

Då tryckte han henne häftigt till sitt varmt klappande hjärta, och hon gjorde ingen rörelse för att undvika honom, utan lutade hängifvet, motståndslöst sin rosenkind mot hans kulörta väst och lyssnade villigt till de kärleksord han hviskade i henne öra.

Men när han försökte kyssa henne, slet hon sig lös.

-- Nej, Charl -- -- mr Smithson, det här går inte an. Jag är en ärbar flicka.

-- Det vet jag, älskade! andades Smithson. Men hvarför -- -- --

-- Vi äro alltför litet bekanta än, mr Smithson, -- hviskade hon rodnande. -- Men sedan -- kanske!

-- Hvarför »kanske»?

-- Nåja! Kanske inte »kanske».

Smithson _gick_ inte hem den kvällen. Han dansade. Och han somnade i sin enkla enmanssäng för att drömma ljufva drömmar, som ju alltid är brukligt vid dylika tillfällen.

Morgonen därpå vaknade han något trött af drömmarna, men blef fullt pigg igen när han skulle kläda på sig och fann att han tappat sin plånbok. En i Harristown tappad plånbok är nämligen i de flesta fall förlorad för ägaren, ty invånarna i staden äro praktiskt folk och taga väl vara på alla värdeföremål en nådig försyn kastar i deras väg, äfven om en annan person under sken af lag och rätt gör anspråk på det upphittade som sin egendom.

Visserligen innehöll plånboken ett minimum af kontanter, men där fanns äfven formeln till kombinationslåset å bankens kassahvalf, och fastän kassören kunde kombinationen utantill måste han ändra låset, ty stadsborna försmådde, som nämndt, mera sällan den snöda mammon.

Därför småsvor kassören trots sin unga lycka, när han vandrade ned till banken.

Väl ditkommen fästes hans uppmärksamhet vid en liten folkhop, som betraktade ett af bankens fönster, och han fann snart att orsaken till detta ovanliga intresse var den, att en af rutorna intryckts.

Kassören nöjde sig inte med att småsvärja när han med darrande händer låste upp dörren och gick in. Där inne var allt i sin ordning, ingenting var rubbadt och kassaskåpet var ordentligt låst. Kassören började snurra på kombinationstrissan. Ett hvarf vänster, två höger o. s. v. och så småningom sprang dörren upp. -- -- --

Alla kontanter och lätt omsättbara papper voro försvunna. Men i gengäld låg kassörens plånbok där. Och i ett af dess fack låg en liten parfymerad biljett, å hvilken stod skrifvet med en prydlig fruntimmersstil:

Ȁlskade Charlie!

Tack för lånet af kombinationsformeln! Den har betydligt underlättat mitt arbete.

Din egen lilla

Flossie.»

Två dagar efteråt anlände från Chicago två detektiver, på spår efter en för rån och förfalskning eftersökt ung skådespelare.

Med samma tåg kom den nya lärarinnan!

SANNINGSKÄRLEK

Trötta Teodor gick i solskenet sakta uppför första avenyen och verkade sitt namn. Teodor tillhörde den kategori af folk, som födas trötta och sällan eller aldrig lefva länge nog för att hinna bli uthvilade, och det var ingen öfverdrifven energi i de rörelser, hvarmed han förflyttade sin lekamen, kring hvilken trasorna frodades i rik yppighet, framåt den solstekta gatan.

Egentligen hade det legat mera för Teodors naturanlag att slöa på en bänk i någon park, men nöden har ingen lag, och hans icke fullt tillfredsställande ekonomiska ställning hade tvingat ut honom på furneringsexpedition.

Framför honom reste sig Andrus-byggnaden, och hans blick gled uppför dess tolf våningar.

I något af dessa hundratals kontor, satt säkert en man med ett vekt hjärta, en ledig minut och en öfverflödig kvartsdollar i fickan, just en sådan man, som Teodor önskade träffa. Och Teodor beslöt att träffa honom.

Men i denna kalla värld mötes den framåtsträfvande medborgaren ofta af de mest oförtjänta svårigheter, och Teodor var intet undantag från denna regel. Redan innan han börjat sitt värf mötte han den första.

Den anlände i form af en portvakt, som helt oförmodadt trädde ut ur byggnadens vestibul och ställde sig i porten för att iakttaga, hur en särdeles liten pojke med skoborstningslåda på ryggen, lifligt biträdd af några kolleger, sökte öfvertyga en man från landet om att gällande pris för skoborstning var tio cents och icke fem.

Teodor fick det intrycket att denne gentleman, som för öfrigt hade sällsynt kraftiga näfvar, skulle göra svårigheter om han sökte passera genom dörren, och det blef klart för honom, att hans inträngande i Andrus-byggnaden skulle komma att fordra antingen ett mirakel eller en taktisk skicklighet värdig en Moltke.

Miraklet inträffade. En svettig polismans väldiga kroppshydda svängde om hörnet, och skoborstarpojkarna försvunno som andar. Äfven Teodor drog sig, med för honom ovanlig hastighet, bortåt gatan, ty han kände af erfarenhet polisernas lika osympatiska som svårförklarliga vana, att aldrig vilja låta en stackare gå i fred.

Men när han vände sig om för att se till, att lagens väktare icke till äfventyrs följde honom, såg han en syn, som var balsam för hans själ. Portvakten hade gått fram till hörnet för att samtala med konstapeln.

Teodor gled öfver gatan. Med klappande hjärta och ögonen fästade på de två väldige gick han bort mot Andrus-byggnaden, beredd att vid första misstänkta tecken ta till flykten. Men allt gick väl. Utan olyckshändelse anlände han till porten, och gick, i skydd af några brådskande affärsmän, in i vestibulen.

Hur gärna skulle han inte velat använda någon af hissarna, som ständigt susade upp och ned. Men han visste att ett dylikt försök skulle sluta olyckligt, och valde därför de visserligen obekvämare, men mycket säkrare trapporna.

Snart stod han i första våningen, och började genast med kännarmin granska kontorsdörrarna och lyssna till ljuden därbakom. På ett stort kontor med många rum var det icke lönt att gå in, där funnos kontorschefer, som inte tilläto biträdena att ägna någon tid åt en hjälpbehöfvande nästa. Smärre kontor, där det slamrades med skrifmaskiner och pinglade i telefoner voro heller inga bra jaktmarker, ty där hade man brådt, och skulle säkerligen kasta till honom ett kort: »Get out»! i samma ögonblick som han stack in hufvudet genom dörren.

Nej, ett litet kontor måste det vara, där man inte väsnades för mycket. Där funnes det ju en möjlighet att man hade en minut till öfverlopps, en mindre möjlighet att man vore villig att ägna honom den, och en nästan försvinnande liten möjlighet, att man skulle använda den till att ge honom pängar.

I tredje våningen fann han hvad han sökte, och öppnade efter någon tvekan dörren. Vid en stor pulpet sutto två unga män midt emot hvarandra och pratade, hvilket bådade godt, och vid ena väggen stod ett skrifbord med rulljalousien neddragen. Bravo, chefen var ute!

Trötta Teodor strök artigt af sig det föremål som hos honom representerade hatt, och sade ödmjukt:

-- Förlåt, gentlemen! Har ni händelsevis en slant att afvara åt en arbetslös?

De båda unga männen växlade en blick och ett leende, som genast gjorde honom misstänksam, och den ena af dem steg af den höga kontorsstolen.

-- Hur mycket behöfver ni? frågade han vänligt.

Det svindlade för Teodors ögon. Så mycket tillmötesgående hade han icke ens i sina djärfvaste drömmar kunnat föreställa sig.

-- En kvartsdollar räcker för mig, sir! svarade han höfligt. Ja, till och med en tiocentare, om ni inte har mera löst.

Då hände något, som gjorde Teodor mycket förvånad. Den unge mannens leende förbyttes till bistert allvar, och han röt:

-- Står du och ljuger mig midt upp i ansiktet, din blixt- - och så vidare? En kvartsdollar skulle inte räcka tills i morgon, och sen vore du lika illa däran igen. Ut härifrån! Jag tål inte lögnare!

Och Trötta Teodor lämnade hastigt kontoret, vänligen assisterad af en bred sula, och följd af de båda unga herrarnas skadeglada skratt.

Teodors energi var icke af det segaste slaget, och detta lysande fiasco gjorde totalt slut på den. Han försökte visserligen fatta mod till att gå in på ett par andra kontor, men misslyckades totalt, tappade den lilla företagsamhet han haft, gick ned för trapporna, passerade under öfverhängande lifsfara portvakten, och stod så åter på den solstekta gatan, inom sig förbannande världens ondska.

Men då vaknade något, som liknade en tanke, på den plats i hans kranium där hjärnan brukat sitta, innan dålig whisky och föga användning gjort slut på den. Han fick åter ett anfall af energi, och gick så fort han orkade ned till floden. Där tog han af sig hatten, kaflade upp ärmarna och -- började tvätta sig. Länge skulle denna händelserika dag lefva i hans minne.

Tvättningen fordrade, af lätt begripliga skäl, ett ganska drygt arbete, men den var dock till sist undanstökad, och Teodor reste sig, ren, oigenkännelig.

Sedan han därefter vidtagit en del enklare förändringar i sin toalett, begaf han sig åter upp till Andrus-byggnaden.

Lyckan gynnade honom. Portvakten var frånvarande, och obehindrad gick han direkt upp till det kontor i tredje våningen, där kan nyss på ett så brutalt sätt blifvit utsparkad, öppnade dörren och steg in.

Chefen var fortfarande ute, och de båda unga männen logo åter, när de fingo se honom. Men de tycktes inte känna igen honom.

-- Gif en slant åt en stackars arbetslös! bad Teodor, men hans sätt var nu mera säkert än förut.

Samme unge man som förut gled af stolen och gick, vänligt leende, fram emot honom.

-- Hur länge har ni varit arbetslös? frågade han intresserad.

-- I det närmaste tre år, svarade Teodor, blygt förgätande de tre månader då han, på polisdomare Holts initiativ, befrämjat makadamindustrin.

-- Såå! Nå hur mycket behöfver ni?

-- Well, svarade Teodor eftersinnande. Ungefär en half miljon eller i värsta fall en kvarts är nog hvad jag strängt taget behöfver, men om herrn inte har beloppet till hands, så tar jag gärna mot en tia eller så i afbetalning.

Den hastighet, hvarmed Teodor denna gång lämnade kontoret, ställde hans föregående liknande prestation fullkomligt i skuggan. Men efter honom kastades något, som blinkade till i ljuset och slog mot stengolfvet med en klang, hvilken i Teodors öron lät som sferernas musik i ny och förbättrad upplaga.

Glory, halleluja! Det var en half dollar.

SWANSONS KÖKSA

När mr Swanson kom hem till middagen fann han sin fru upplöst i tårar. Det är inte ofta någon förmår försätta Swansons fru, som är ett manhaftigt fruntimmer, i detta tillstånd, och det var inte utan att han kände sig som en fader, som tröstar sitt gråtande barn, när han i oändligt mild ton frågade fru Swanson af hvad anledning upplösningstillståndet inträdt.

Frågan besvarades med en ström af tårar och oartikulerade ljud, hvaraf Swanson, om än med någon möda, kunde förstå att »den förskräckliga människan» gjort något illa.

Gripen af helig vrede höjde då Swanson sin arm, hvilken, oss emellan sagdt, är af samma groflek som en ordinär spatserkäpp, och bad sin hustru lugna sig.

-- Ty sannerligen säger jag dig, att den, som krökt ett hår på ditt hufvud, skall jag krossa med ett slag af min hämnande arm. Säg namnet på den eländige och han skall få ångra den stund då han föddes, röt Swanson, som något studerat Nick Carter och andra närbesläktade skriftställare.

Frun såg upp, lugnad men misstrogen, och upplyste att det naturligtvis var den förfärliga köksan det var frågan om. Hon hade nämligen groft förolämpat sin aktade matmor, och det utan den allra ringaste anledning. Frun hade endast kommit ut i köket för att se om kokningen, men blifvit på det mest brutala sätt tillhållen att inte lägga sin långa näsa i köksans göromål.

-- Krossa henne, Swanson! uppmanade frun. Det har du lofvat.

Swanson betänkte sig. Inte nog med att köksan var mer än dubbelt så tjock som han, hon hade också armar som en yrkesbrottare och en röst som en auktionsutropare. Den senare använde hon också flitigt (rösten, icke auktionsutroparen). Swanson var rädd för köksan, och mrs Swanson var också rädd för köksan, och mr Swanson var rädd för mrs Swanson, men dock ännu mera för köksan.

-- Krossa henne! upprepade frun.

Af ofvannämnda skäl betänkte Swanson sig ännu en gång.

-- Har hon krökt något hår på dig, min älskling? frågade han ömt.

-- Hon har varit oförskämd mot mig, hör du väl, Swanson, svarade frun.

-- Ja, men har hon krökt något hår på ditt lockiga hufvud?

-- Nej! svarade frun. Men hon ...

-- Jag beklagar på det högsta, att jag på grund af hvad i saken framkommit icke kan anse mig berättigad att tillfoga köksan kroppsskada. Som förutsättning härför var nämligen uppsatt, att hon skulle ha krökt ett hår på ditt hufvud, och då pigan icke utfört denna lumpna handling kan din begäran till ingen åtgärd föranleda, svarade den trogne maken, glad öfver att slippa från saken med äran någotsånär räddad.

Hvad kunde det förrästen vara för glädje för köksan, att kröka hår på mrs Swansons hufvud?

-- Hon måste afskedas! sade frun.

-- I denna dag, instämde maken.

-- Gå du och gör det, uppmanade frun. Men maken, plötsligt blifven finkänslig, ville inte lägga sig i de husliga affärerna.

-- Men jag väntar mig att du genast skickar iväg henne, sade han, och tillade för att uppmuntra henne: Du är väl inte rädd, gullet mitt?

Frun betänkte sig.

-- Rädd? Jag? Knappast! Men jag vill minnas, att hon har en sjuk syster, och en bror som mist ena benet och en ålderstigen far, och alla få de understöd af henne, upplyste frun. Och jag vill inte sätta alla dessa människor på bar backe.

-- Då skall jag göra det, röt Swanson. Men -- tillade han försiktigt -- jag väntar väl tills i morgon.

Den kvällen lade Swanson sig i ett ytterst krigiskt humör, men när han om morgonen vaknade, var han betydligt mildare stämd.

-- Lilla du, sade han till mrs Swanson. Jag har närmare tänkt på saken, och jag tror det är bäst att köksan får stanna. Man får tänka på de sjukliga släktingarna ...

-- Det är inte farligt med dem alls, svarade frun tillmötesgående. Jag kommer nu i håg, att den sjuka systern är gift och att hennes man har det utmärkt bra, och hennes bror fick 10.000 dollars i skadeersättning när han miste benet och hennes gamle far lefver på en pension, så att dem behöfver du inte ta hänsyn till.

-- Men ändå -- --

-- Är du rädd, Swanson lille? frågade den bättre hälften mildt, hvarpå Swanson svarade med en föraktfull blick och gick upp och klädde sig.

Knäna darrade märkbart, när han en stund senare trädde in i köket där köksan satt och drack kaffe, från hvilket en svag doft af någon starkare vara uppsteg.

-- Hm ... Vackert väder i dag, började han.

-- Nä! svarade köksan. Det är för kallt.

-- Ja, instämde Swanson. Det är verkligen rätt kyligt. Och så drar det allt bra mycket i det här köket. Jag förstår inte hur Tillie kan stå ut med det.

-- Det är verkligen gräsligt, sade köksan. Men man får stå ut med så mycket.

-- Det är allt bra mycket arbete här för Tillie, fortsatte Swanson diplomatiskt.

Köksan tog sig ännu en klunk ur kaffekoppen, och smackade belåtet med tungan.

-- Ja, det är förskräckligt sträfsamt här, svarade hon. Men jag får väl stå ut med det också. En fattig slafvinna som jag, är ju född till att slita en hund.

-- Och lönen är liten, sade Swanson.

-- Usel! instämde köksan.

-- Det kanske vore skäl i, att Tillie sökte sig en annan plats, föreslog Swanson.

-- Ånej! svarade Tillie med vänligt öfverseende. Visserligen är herrskapet det sämsta folk jag någonsin tjänat hos, men jag får väl försöka stå ut med herrskapet ändå.

-- Det skall Tillie inte göra! För oss får Tillie gärna flytta. Ju förr desto -- -- --

-- Bang!!!

Swanson såg ett par dussin planetsystem svänga om i gnistrande kretsdans, kände sig fattad i kragen och upplyft i jämnhöjd med köksans ansikte, såg hennes blodsprängda ögon stirra in i sina och kände hennes konjaksdoftande andedräkt.

-- Ämnar du försöka afskeda mig, din lille usling, frågade hon aktningsfullt.

-- N--n--nej v--v--visst inte, stammade Swanson. Det har jag inte alls tänkt. Min käraste dröm är att Tillie alltid skall stanna i vårt enkla hem.

-- Nej du, det skall jag inte! skrek köksan. I ett hus där jag blir så behandlad stannar jag inte en minut. Jag går, ser du! Genast! Men jag gratulerar dig och käringen om någon af er vågar sticka näsan ut i köket innan jag är härifrån. Med det öppnade hon dörren och slängde Swanson som en vante in i matsalen.

En halftimma sutto herrn och frun inne, lyssnande till köksans steg och klangen af sönderslaget porslin. Så slogs dörren igen.

Köksan var gången.

Herrskapet Swanson lefde lyckliga, som i deras äktenskaps första, ljufva tid, när frun bara vägde 58 kilo, och för att göra idyllen fullständig, fick Swanson lefva på kall lutfisk och vidbränd välling precis som då.

Den äktenskapliga lyckan och husfriden, som inträdt sedan köksan for, var Swanson också mycket nöjd med, men den diet, som tillagades af den älskade makans kärleksfulla händer tycktes honom väl enformig, och man må icke förtänka honom om han började längta efter den tid, då en ny köksas befintlighet i hans kök skulle utgöra ett glädjeämne, icke blott för sotarn och mjölkbudet, utan äfven för honom själf och hans på senare tiden något misshandlade mage.

Men det hade sina svårigheter. Mrs Swansons karaktärsstyrka var allt för välkänd i den lilla präriestaden för att någon af dess blåögda döttrar skulle våga antaga förtroendeuppdraget att preparera de för den Swansonska familjens utfodring afsedda näringsämnena.

När lutfiskperioden varat omkring en vecka reagerade Swanson mot det bestående oefterrättlighetstillståndet ock afreste till St. Paul för att själf engagera en köksa.

Sorgligt att säga ägnade Swanson sig icke uteslutande åt detta värf. Tvärtom!

Den förste Swanson mötte i St. Paul var hans gamle vän och syndabroder Shoreberg och dessa båda värda herrar beslöto att tillbringa några angenäma timmar tillsammans innan Swanson ägnade sig åt det ansvarsfulla värf, hvarmed den intet ondt anande makan betungat honom.