Part 4

Följden af detta tygellösa lefnadssätt blef, att han, när han tidigt på julmorgonen skulle resa till Bransfield, ägde precis sju dollars och femtio cents. Biljetten kostade sex och femtio. Alltså summa en dollar kvar att lefva på under vägen. Det var ju inte fett, men kunde väl räcka när biljetten dock var betald.

Henry satt och halfsof på tåget när det framemot kvällen körde in på en liten station och konduktören skrek »Bransfield». Med ett hopp var han uppe från sätet, grep sin suit-case och skyndade ut i hopen af farmare och dagdrifvare, som trängdes på perrongen. Och så ångade tåget bort.

Folket på stationen skingrades och gick hvar och en till sitt, och Henry blef förvånad öfver att farbrodern icke mött som han lofvat, ty ingen häst och buggy syntes till, men han tog i alla fall saken lugnt, ty två engelska mil var ju ingen väg, det kunde han gå på ungefär en halftimma.

Men som han varit sparsam under resan, hade han ännu femtio cents kvar, och han beslöt att omsätta dem i föda innan han började sin vandring, ty han var ganska hungrig.

Midt emot stationen låg ett envåningsträruckel, å hvars liberalt tilltagna skylt lästes de stolta orden »Grand Hotell». Henry kände för säkerhets skull efter i fickan att femtiocenten låg säkert kvar, och steg in.

Vestibulen, som äfven var kombineradt café och matsal, var ett stort rum med en disk och två bord utan dukar, allt beläget i bortre ändan af lokalen. Längs väggarna sutto en rad män, som alla kritiskt betraktade nykomlingen, medan de med en ihärdighet, som vore värdig ett bättre ändamål, bespottade den från dem mest aflägsna delen af det sågspånsbeströdda golfvet.

Henry tvekade ett ögonblick, men gaf sig sedan dödsföraktande in i rummet, vigt undvikande de från alla håll flygande tobaksblaskorna, och lyckades verkligen utan olyckshändelse taga sig fram till disken.

Där fanns naturligtvis inte en människa.

Han knackade. Intet synbart resultat.

Han knackade igen, denna gång hårdare och mera energiskt, men lyckades endast i något högre grad uppväcka de öfriga gästernas intresse.

Vid tredje knackningen kom dock resultatet. Det var groft byggdt, vårtigt i ansiktet, af stadgad ålder och i all synnerhet ovettigt. Det var en hon.

Henry var alltid artig mot damer, i synnerhet när de sågo bra eller starka ut, och han använde därför sällsynt utvalda ordalag när han af den ljufva sylfiden begärde en kotlett.

-- Det ha vi inte, men en biffstek kan ni få! röt damen. Och är ni inte nöjd med det, så får ni vara utan.

Henry tackade, och gick in på att ta en biff, och hon aflägsnade sig med en blick, som om hans order varit en personlig förolämpning mot henne.

Hade Henry varit arbetslös en längre tid, så ändrades detta förhållande, när han fick biffen, men äfven den måste till slut ge med sig under påverkan af tidens tand och Henrys allvarliga bemödanden, så att den unge mannen till sist lyckades göra slut på den.

När Henry hade ätit frågade han efter vägen till Nelsons farm och fick anvisning åt hvilket håll han skulle gå.

Vinternatten låg blå öfver jorden, stjärnorna gnistrade kallt och snön låg i mjuka slingor öfver rullpräriens stelnade dyning. En bitande, frostig vind blåste Henry i ansiktet när han vandrade sin enformiga väg mot väster, och han tyckte, att det var en ganska kuslig promenad. Det skulle smaka att inom kort sitta, välkomnad och omhuldad i ett varmt rum hos sin farbror.

Äfven den längsta väg tar dock slut, och Henry anlände så småningom till en farm, den första han träffat på sedan han lämnade staden. Han knackade på, och dörren öppnades af en äldre man med buttert utseende.

-- Är det här Nelson bor? frågade Henry.

-- Det är det, svarade mannen.

-- All right! Jag är hans brorson Henry, som han bjudit hit till jul. Kom med tåget för en timma se'n. Hvad han skall bli glad när han får se mig!

Och han försökte tränga sig in.

Men mannen stod orubbligt kvar i dörröppningen och betraktade Henry forskande och misstroget.

-- Jaså, är det så? svarade han säfligt. Det måtte väl vara något fel med det då. Jag själf är Nelson, och jag har ingen bror och ännu mindre någon brorson och han heter inte Henry. Och jag blef inte alls glad, när jag fick se er.

Henry stirrade förvånad på mannen och sade:

-- Well, då har jag väl tagit miste! Vet ni om det bor någon annan Nelson här i närheten af Bransfield.

Mannen log.

-- Nej, här bor ingen annan Nelson i närheten. För rästen heter inte stan därborta Bransfield utan Bransville. Bransfield ligger femtio mil längre väster ut.

Och så slogs dörren igen.

Henry stod kvar en stund och betraktade den stängda dörren, se'n vände han sakta och gick, pank och frusen, med långsamma steg tillbaka mot Bransville och det trefliga hotellet.

SPINDELN

Innan ödet kastade Max O'Rell och John Hunter tillsammans bland Colorados berg, hade de varit kamrater vid Yale-universitetet, hvars färger båda försvarat, den ene som löpare, den andre i roddarlaget, i de årliga idrottstäflingarna mot Harvard. Sedan dess hade de icke sett hvarandra på många år, förrän de händelsevis träffades på ett hotell i Denver.

Då var Max bergsingenjör och skulle för ett stort grufbolags räkning upp i bergsregionerna, för att undersöka ett af bolaget inköpt område, inom hvilket man trodde, att en stor mineralrikedom skulle finnas, och John, som var en rik man, reste för sitt nöjes och sin hälsas skull.

Det blef ett gladt återseende mellan de gamla kamraterna. Glada minnen från universitetstiden upplifvades, och när tiden till sist kom, att Max måste anträda sin expedition, beslöt John att följa med, i synnerhet som han där uppe i bergstrakternas höga, rena luft nog skulle återvinna sin förlorade hälsa.

Några dagar senare befunno de sig där uppe, och Max grep sig genast an med sitt arbete, undersökte systematiskt bergen och samlade mineralprof ur bäckarna för att sedan kemiskt analysera dem. John, som också var intresserad af mineralogi, hjälpte kamraten och följde med på hans ströftåg, -- hvilka ofta sträckte sig långt från lägret -- när han hade lust därtill, och var dessemellan hemma i lägret och tjänstgjorde som kock.

Det var högsommar. Coloradoluften var klar som glas, och fjälltopparna glänste som silfver i solen. Från höjderna kunde de båda kamraterna se ned på landet, som suckade under den glödande hettan, men där uppe blef den aldrig intensiv, och de tillbrakte härliga dagar, fjärran från världens flärd och i en natur, som öfverträffade själfva Eden.

Under många veckor voro Max' undersökningar fruktlösa, berg efter berg, område efter område granskades, massor af mineralprof analyserades, men icke ett spår fann han af ädel metall. Redan började han tvifla på möjligheten att nå något resultat, när han helt oväntadt, på ett område, som han redan i det närmaste genomsökt och var beredd att lämna, lyckades påvisa tydliga om än svaga spår af guld i gruset af en bäck, hvars snabba vatten flöt fram öfver en platå, efter att i brusande kaskader ha kastat sig hufvudstupa utför ett skyhögt fjälls svindlande branter.

Då väcktes intresset på nytt till lif, och tillsammans undersökte Max och John bäckens botten ända fram till bergets fot. Öfverallt samma spår af guld i bottengruset, litet rikare kanske när de kommo närmare berget, men dock i alltför ringa mängd för att det skulle löna sig att söka utvinna det. Men högt däruppe, någonstädes i fjället, fanns ådran, som på något ställe säkerligen gick i dagen hvarvid kvartsen söndersmulades och sköljdes med af det strida vattenflödet.

Nu var det slut på ströftågen för någon tid, och de slogo permanent läger å en glänta i en liten tät skogsdunge, som låg strax bredvid foten af fjället. Från detta läger skulle de sedan noga undersöka berget följande bäckens lopp, och de beräknade, att de på detta sätt rätt snart och med jämförelsevis stor säkerhet skulle finna ådran. Ty att de icke skulle uppge spaningarna förrän de funnit den, var en sak, som de fast beslutat.

John var nu intresserad på fullt allvar, och följde troget sin vän dagarna i ända på de ansträngande klättringarna i berget. Snart sagdt fot för fot undersökte de berget där de gingo fram, knackade med sina hammare prof ur stenen för att sedan krossa och analysera dem om kvällarna. Högre och högre stego de, uppför branta stup och klippor, ofta på platser där rep och alpstafvar måste tillgripas, och icke sällan hände det, att John fick sitta och vakta ett rep, som slagits kring ett stenblock, medan Max dinglade nedanför och sorgfälligt undersökte ett tvärbrant stup, utför hvilket bäcken kastade sig i en glittrande kaskad.

Icke ett spår af guldförande kvarts stod dock att upptäcka, och John, som icke hade sin väns bulldoggsenergi, började tröttna på leken. Därför föreslog han en kväll, när de sutto med sina pipor vid lägerelden, att de följande dag helt enkelt skulle bestiga berget, följande bäckens fåra. Det funnes ju alltid en möjlighet, att kvartsen på något högre upp beläget ställe så tydligt syntes i dagen, att vidare undersökningar voro öfverflödiga.

Max fann förslaget godt, ock dagen därpå begåfvo de sig af uppåt höjderna. Det var en mödosam klättring. Där de kunde, följde de bäckens lopp men då och då blefvo de af branta stup nödsakade att göra vida omvägar, och när de, efter ett par timmars klättring, påträffade en gräsbevuxen afsats, beslöto de genast att gifva sina uttröttade lemmar litet hvila, och på samma gång smaka på matsäcken.

När piporna kommit i gång, gick Max fram till bäcken, som lustigt porlade fram ett stycke från den plats där de slagit sig ned och tog upp en handfull grus från dess botten. Genom att taga vatten i handen och skaka den, vaskade han bort större delen af gruset och räckte John rästen:

-- Se! Guld igen. Ådran ligger tydligen ännu högre upp, och ditt goda förslag har inbesparat åtskilliga dagars arbete.

John lät blicken glida uppför berget där bäckens hvita band drog ett streck mot den mörka stenen.

Plötsligt grep han Max i armen och pekade uppåt.

-- Se! utropade han.

-- Hvad? Ådran syns väl inte på så långt håll? svarade Max skrattande.

-- Afsatsen däruppe!

-- Ja ... Hvad är det med den?

-- Bäcken kastar sig ned öfver kanten.

-- Ja visst! Inte är det så märkvärdigt.

-- Men hvad ser du ofvanför afsatsen.

-- Ingenting särskildt.

-- Nej, just det. Bäcken syns inte mer. Den börjar på afsatsen där uppe!

Max lät blicken glida uppåt. Riktigt. Ofvanför afsatsen syntes ej bäcken mer.

-- Men -- -- men -- --, stammade han. Den kan ju inte börja där. Dess källa måste vara vid snögränsen.

-- Borde vara, ja. Men som du ser börjar den i alla fall på afsatsen. Och orsaken är just hvad vi nu skola undersöka.

Nu var all trötthet som bortblåst, och med febril ifver klättrade de två kamraterna uppför det besvärliga stycke, som skilde dem från den öfre afsatsen.

Snart stod Max däruppe, och med ett förvånadt utrop började han hala i liflinan för att hjälpa upp kamraten. Framför dem låg mynningen till en djup grotta, och ur dess inre framrusade bäcken, med ett dån, hvilket genom ekot från väggarna lät som ett åskmuller.

-- Den här utfärden tycks bli betydligt intressantare än vi tänkt oss, ropade Max, men särdeles profitabel blir den nog inte. Bäcken kommer naturligtvis genom någon spricka i berget från den eviga isen där uppe, och passerar guldådran på sin väg ned. Alltså ligger ådran midt inne i berget någonstädes mellan den där afsatsen och toppen, och under sådana omständigheter är det väl knappast troligt att vi komma att störa dess frid. I hvarje fall skola vi undersöka grottan och se hur långt in den sträcker sig. Om här endast funnes litet ved, så att vi kunde göra facklor!

-- Jag har min lilla acetylenlykta i ryggsäcken som vanligt. Det ljuset förslår ju inte mycket, men vi få väl i alla fall nöja oss med den.

-- Fram med lyset, min son. Vi få väl titta på insidan vid det ljus vi ha. För rästen har jag ännu litet hopp om att finna ådran där inne.

Med den lilla cykellyktan i handen steg Max först in i grottan och John följde tätt efter. Bottnen var ojämn och beströdd med nedfallna stenar, och de fingo gå försiktigt fram för att icke stupa öfver någon af dessa.

När de kommit några tiotal meter från mynningen, stodo de helt plötsligt framför grottans bortre vägg. Grottan var slut. Och ur en öppning i väggens undre kant brusade bäcken fram, skummande och fräsande som om den nedstörtat från en större höjd.

-- Här tycks det vara stopp! yttrade Max. Om vi vilja längre in, så få vi synbarligen använda dynamit.

-- Ja. Vi få väl nöja oss med att ha kommit så här långt. Men det bör inte hindra oss att undersöka grottans väggar. Kanske ha vi här det åtrådda mineralet.

Max lyfte lyktan och lät hackan falla mot väggen. Den var hård, solid granit.

-- Fordömdt! Guldet finns där uppe i berget.

Han vände sig och lät lyktskenet falla på sidoväggen.

-- Samma material. Och med en förargad åtbörd slog han ett hårdt slag med hackan mot stenen.

Med ett utrop lät han hackan sjunka, och båda kamraterna sågo ett ögonblick på hvarandra.

-- Hörde du? frågade Max.

-- Ja, ihåligt!

-- Tydligen ett nytt galleri af grottan.

Åter lät han hackan tungt falla mot berget, och åter hördes samma ihåliga ljud från bergets inre.

-- Det här måste också undersökas, sade han. Att döma af ljudet kan väggen icke vara mera än ett par tum tjock, och det kunna vi med våra hackor snart nog bryta oss genom.

-- Right, oh! svarade John, och grep sig genast verket an.

Efter att ha ställt lyktan på en sten, så att dess sken föll rakt på berget, började de med sina hackor bearbeta samma punkt. Stenflisorna flögo kring hackorna och efter en stund slog Max' hacka genom väggen. När de väl fått hål gick det raskare genom att bearbeta dess kanter, och snart hade de förstorat det så pass att en arm, kunde stickas in.

Då tog Max lyktan, och lät ljuset falla in. Det upplyste svagt ett litet område, men utanför den darrande ljuskretsen stod mörkret svart som en vägg.

-- Det här galleriet tycks också vara rätt stort, anmärkte Max och grep åter sin hacka. Hugg i, så skola vi snart vara inne.

Åter föllo hackorna mot hålets kanter, och slagen ekade som kanonskott genom de båda grottorna. Stensplittret hopades allt mer på grottans golf, och efter en stunds ansträngande arbete var hålet stort nog att släppa in en person.

När lyktan åter instacks genom öppningen visade den grottans botten ett tiotal fot under den gamla grottans nivå, men väggarna försvunno borta i mörkret, utom räckhåll för lyktans lyskraft.

-- Well, vi gå väl ned! föreslog John.

-- Naturligtvis! Bind fast repet kring stenblocket där borta, så fira vi oss ned en och en.

Max gick före, och när han nått bottnen, kom John efter. När de lyste utefter väggarna föreföll det, som om grottan var cirkelrund, och dess botten, slät som ett golf, var konkav, och sluttade således starkt mot midtpunkten.

-- Håll fast i repet medan vi gå nedåt, beordrade Max. Det kan ju finnas något hål eller dylikt, som inte är angenämt att falla ned i.

John grep med ena handen fast i repet, och tog med den andra Max' vänstra hand, medan de försiktigt gingo nedåt, Max före, med lyktan höjd öfver hufvudet. Sluttningen var jämn och regelbunden, och ljudet af deras steg ekade mot grottans väggar. Af ljudet kunde de döma att de befunno sig i ett väldigt hvalf, väl tio meter högt och kanske fem gånger detta mått i diameter.

De hade gått kanske tjugu meter från hålet, när Max plötsligt ropade till och konvulsiviskt kramade Johns hand. Ljudet af ropet återkastades i ett öronbedöfvande eko, och John såg framåt, åt det håll dit Max' blick var riktad. En namnlös fruktan smög sig på honom och kom hans lemmar att stelna, kallsvetten trängde fram på hans panna och en kall kåre löpte efter hans ryggrad.

Ty där, midt i hålan där bottnen var som djupast, kunde man i lyktans bleka och darrande sken urskilja ett djur, en meterhög jättespindel, med ludna lemmar och väldiga gifttänder, och som betraktade dem med stelt blickande, utstående ögon.

En stund stodo de så, människorna och djuret, orörliga midt emot hvarandra, men så småningom återfick Max sin själfbehärskning och ryckte i Johns arm.

-- Din revolver! Fort!

John drog sin hand ur Max' och trefvade med darrande fingrar efter hölstret.

Det var tomt! Han hade lämnat revolvern där nere i lägret, tusen meter nedanför.

Men knifven! Med vänstra handen släppte han repet och grep tag i knifskaftet och tog därvid ett steg åt sidan för att kunna möta det anfall, som helt säkert icke kunde utebli.

Hvad som hände under de nästa sekunderna visste han knappast själf. Han halkade kanske eller snafvade på Max' fot. I hvarje fall föll han raklång och rullade nedåt sluttningen, tills han plötsligt, yr af fallet, fann sig ligga midt under spindelns väldiga käftar.

Med ett rop af fasa rusade Max fram för att med blotta händerna hjälpa sin kamrat.

Men spindeln rörde sig icke. Dess ludna lemmar stodo lika orörliga, de utstående ögonen stirrade lika stelt framåt.

Den var död!

I detta väldiga, hermetiskt tillslutna grotthvalf hade den blifvit innesluten och på grund af tyngdkraften glidit ned till det konkava golfvets midt.

Max hjälpte upp sin kamrat och tillsammans betraktade de odjuret, som stod där i all sin vidrighet. Ja, det var otvifvelaktigt dödt, dödt och förtorkadt.

Utom sin jättestorlek skilde det sig på intet sätt från de vanliga rofspindlarna. Samma ludna ben och tjocka bak-kropp och, framför allt, samma obarmhärtiga käftar, som de vanliga flugfångarna.

-- Det där var en otreflig kund att möta i lifstiden, yttrade Max till slut.

-- Jo säkert! Han tog nog både får och getter. Gud vete, för rästen, om ens människan gick fri. Det skulle roa mig att veta hur många exemplar af släktet Homo, som den där otäckingen tagit lifvet af.

-- Inga, min son! svarade Max. På den tiden, då den gynnaren hade hälsan, var fader Adam ännu inte konfirmerad. Ja, förmodligen skulle det dröja åtskilliga tusen år innan människosläktets första representant var destinerad att börja sin bana på den här planeten, när den naturrevolution inträffade, som inneslöt denna spindel i sin hermetiskt tillslutna graf. Det är ett djur från världens barndom, som står framför oss, stelnadt, och så förtorkadt, att jag finner det underligt att det icke föll ihop till stoft, när vi släppte in luften till det. Om du rör vid honom så kan du vara viss om, att han förvandlas till damm.

John lyfte sin ena fot, och vidrörde spindeln lätt med stöfvelspetsen. Men det som Max väntat inträffade icke. Spindeln var hårdnad och höll ihop.

-- Han är, fördöme mig, segare än jag trodde, utropade Max, när han sett hur experimentet utfallit. Då måste vi ha upp honom i dagsljuset.

-- Men hålet är för litet!

-- Så få vi helt enkelt göra det större.

Sagdt och gjordt! Snart stodo de åter i den öfre grottan och bearbetade med sina hackor hålets kanter. Det var ett hårdt arbete, men de höllo i, och efter en timma var hålet stort nog. Då gingo de åter ned, anbrakte försiktigt repet kring spindelns kropp och började hissa upp honom. John stod i nedre grottan och styrde med alpstafvarna djuret, så att de sköra benen ej skulle brytas, när Max drog upp det, och om en kort stund var det uppe.

När John så klättrat upp, togo de djuret mellan sig, och några minuter senare stod det ute i solskenet för första gången på gud vet hur många tusen år!

-- Det där blir något för Yales museum! yttrade Max belåten, när de fått spindeln oskadad ut. Hvad Harvard-universitetet skall grönska af afund.

-- Jo, något! Och inte bara Harvard, utan hvartenda museum i hela världen, som något håller på sig själf. Den här älskliga företeelsen är ju fullkomligt unik och det absolut finaste i sin genre, som hittills har påträffats. Jag håller tusen kalla dollars mot din gamla hatt, att intet museum i kristenheten har ett exemplar af den här spindelarten, om ens någon har en aning om att den existerat. Tills vidare äro vi helt visst de enda existerande människor, som sett ett dylikt exemplar.

-- Men länge skola vi inte blifva det. Yale skall bli en vallfartsort för världens alla zoologer.

Att bära ned spindeln visade sig icke vara något lätt arbete. Med tillhjälp af repet och stafvarna fingo de hissa den från utsprång till utsprång, från klippa till klippa, nedför branta stup och nästan släta bergväggar, med en svindlande afgrund nedanför. Omsider kommo de dock, svettiga och uttröttade, ned på släta marken, där de kastade sig i gräset för att hvila.

När de något så när återvunnit krafterna, surrades spindeln försiktigt fast vid alpstafvarna, och med dessa på axlarna buro de den hem till lägret. Där ställde de djuret framför tälten och sedan de än en gång beskådat det, började de göra sin middag i ordning.

Bergbestigningar, i synnerhet i Colorado, ge en härlig aptit, som icke ens den långt ifrån angenäma anblicken af jättespindeln kunde minska, och efter en kraftig måltid tände de båda kamraterna sina pipor och lade sig i gräset för att njuta sin siesta.

Plötsligt satte John sig upp.

-- Det var väl endast en solreflex, sade han, men jag skulle kunna svära på, att jag såg spindelns ögon röra sig. Icke mycket, det var snarare en darrning än en rörelse, men något var det.

Max skrattade.

-- Naturligtvis en solreflex, som du sade, eller också en synvilla. Förmodligen det senare. Lik som titta har jag hört talas om, men att en spindel, som varit död i några tusen år, rör ögonen ..., nej tack.

John instämde i skrattet.

-- Åhnej, knappast! Men, för öfrigt, hvarför inte? Ingenting är ju omöjligt här i världen.

-- Jo då. Det finns en hel del saker, som äro absolut omöjliga, och till dem räknar jag, att den här arachniden, som afled medan ännu våra förfäder roade sig med att dingla vid svansen från någon trädgren, skulle börja rulla med ögonen som en tragedienne. Snart ser du väl honom dansa can-can också, men då kommer jag att slå ut det som är kvar af vårt lilla spritförråd.

-- Jag vet knappast ändå, om det vore mera underbart än att finna honom i en hermetiskt tillsluten grotta eller att han, öfverhufvud taget, finns till. Hos insekter och andra lägre stående djur bevaras lifsgnistan, som du vet, ofta öfverraskande länge. Visserligen är väl vårt lilla monstrum så dödt det kan bli, men det skulle dock, enligt min åsikt, vara en möjlighet, att en gnista lif ännu funnes inom odjuret.

-- Knappast!

-- Det är en million möjligheter mot en att det finns, men hur var det med grottan? Skulle vi inte i morse ha gapskrattat, om någon sagt oss, att vi skulle göra ett sådant fynd, som vi gjort, och på en sådan plats?

-- Tack, min son! Men förlåt att jag fått nog af din rika fantasi och föredrar att gå ut i skogsdungen med bössan en stund medan jag smälter visdomsorden. Litet fågel skulle smaka rätt bra som ombyte i dieten, eller hur?

-- Mycket, medgaf John. Lycka till! Jag för min del skall sofva middag här hos vår ludne vän, tills du kommer tillbaka.

Med dubbelbössan under armen gick Max och dref i skogsdungen, men jaktlyckan var klen. Knappast något skjutbart syntes till, och det lilla som fanns, lagade sig regelbundet undan innan Max lyckades komma inom skotthåll. När detta fortgått en timmas tid tröttnade han och vände stegen tillbaka mot lägret. Det var ju betydligt mera angenämt att sitta med sin pipa utanför tälten än att på detta sätt traska omkring utan att få ett lif.

Han hade hunnit till kanske femtio meter från lägret, när han plötsligt stannade.

Ett skri, så skärande och hemskt, att det kylde blodet i hans ådror, ljöd där bortifrån, kastades från klippa till klippa och upprepades af ett tusenstämmigt eko till en enda helveteskör. Det var skriet af en människa i dödsnöd.

Med en kraftig viljeansträngning hämtade han sig och rusade, med bössan i hand, blindt bort mot lägret. Kommen till kanten af gläntan stannade han åter, slagen af fasa vid den syn, som mötte honom.

Framför tälten låg hans kamrat, likblek och med ögon som tycktes tränga ut ur sina hålor. Öfver honom, med de väldiga käftarna sänkta i hans strupe, låg den ludne jättespindeln.