Part 3

-- Måste? Inte måste man göra en sak, som man inte vill! Jag tycker att vi ha det trefligt här ute på vidden.

-- Ja, det förstås. Men hvad tror du att pappa skulle säga, om han visste det här?

-- Det vet jag ungefär. Men det blefve alldeles för långt att repetera. Det fordrades volymer.

Rose skrattade.

-- Var säker på det, du! Vi få lof att hålla oss närmare kusten, jag vill inte försätta pappa i det där trefliga humöret. Vänd nu, Charley!

Charley tog fram en cigarr, snoppade den noggrannt, skar med yttersta omsorg af pappersbandet, såg på hur det försvann i kölvattnet och tände sedan cigarren.

Rose blef otålig.

-- Nåå, Charley!

-- Nåå, Rosie!

-- Tänker du vända nu då, när du fått den oerhördt viktiga cigarrtändningen öfverstökad?

-- Är du rädd att bli sjösjuk?

Rose blef ond på allvar.

-- Inga dumheter nu, om jag får be! Förstår du inte, att det alls inte passar sig för oss två att fara ensamma så långt ut?

-- Joo då! Det förstår jag visst det.

-- Nå, hvarför vänder du inte då, människa?

Charley smålog, lugnt, kallt.

-- Hvarför skall man nödvändigt vända? Det finns land på andra sidan sjön också.

-- Skämta inte, Charley, utan vänd genast. Se själf! Snart se vi inte land längre.

Och verkligen. Båten hade gått med god fart. Rundt omkring låg horisonten i en cirkel, endast rakt akterut bruten af Michigankustens allt mer blånande band.

Charley såg beundrande rundt omkring sig och vände sig sedan till flickan:

-- Det är storslaget, Rosie!

-- Ja, det är det. Men vi få i alla fall vända tillbaka. Vänd nu!

-- Nej! -- kom det kort och bestämdt.

-- Hvad menar du? -- utropade Rose, hälft skrämd.

-- Att jag helt enkelt inte tänker vända. Det finns land på andra sidan också.

-- Canada!!

-- Ja, Canada! Vi hinna dit i morgon.

Flickan hade sjunkit ned på däcket och stirrade rädd, förvånad, förvirrad, på Charley.

-- Men -- men det går ju inte för sig! Hvad skall folk säga?

-- Att vi rymt tillsammans, naturligtvis. Sådant händer ju ofta.

Länge sutto de tysta, medan motorn hostade och båten orubbligt rusade mot norr. Kusten sjönk allt mera borta i aktern.

-- Cha-a-arley -- kom det till slut darrande, och det var gråt i rösten. -- Då kan vi ju aldrig komma hem igen.

-- Jo -- svarade han. -- Men inte ogifta.

Åter blef det tyst en stund, så kom flickan bort och satte sig bredvid honom. Hon var nu fullkomligt lugn.

-- Charley, -- frågade hon, -- hvarför gör du detta?

-- Och det frågar du! -- svarade han med plötsligt allvar.

-- Vet du risken?

-- Fullt!

-- På mitt vittnesmål blir du häktad, när vi komma fram. Du får straffarbete helt enkelt.

-- Jag vet det!

-- Och du kan icke undvika det.

-- Kanske! Jag har en möjlighet.

-- Och den är?

-- Att du icke aflägger det där vittnesmålet.

Paus.

-- Men om jag gör det? -- Rösten var nu inte fullt så säker.

-- Så var vinsten värd insatsen.

Sakta drog hon sig närmare honom.

-- Håller du då verkligen så mycket af mig, Charley? -- Återigen var det gråt i rösten.

-- Det gör jag, liten.

Då skrattade hon till.

-- Men det är allt bäst att du vänder i alla fall, Charley. Benzinen räcker inte halfvägs till Canada, och det -- det där kan ju göras lika bra hemma.

Motorbåten fick sköta sig själf en stund, ty Charley hade armarna upptagna på annat håll.

ÄDLA HJÄRTAN

Det var snart sagdt ett underverk, att Bill Harrison tolererades i Harristown. Måhända var det likheten mellan hans och stadens namn som gjorde det, måhända det, att man vant sig vid hans små svagheter, egendomligt var det i alla fall. Ty en större lymmel har väl sällan slitit en svinskinnssadel.

I hela staden fanns inte en person, som icke hade fullt klart för sig, att Bill för längesedan bort placeras på en telegrafstolpe, eller ägnats någon liten uppmärksamhet, när man kände lust att öfva sig i skjutning, men hur det var, så hade det icke blifvit af.

Det var inte så mycket hans boskapsstölder som retade Harristownborna, ty boskap fanns det ju i alla fall godt om; och för öfrigt, ho var den, som kunde kasta första stenen? -- men att han hade en ovanlig tur i kortspel utan att man dock kunde komma på honom, när han ansade den, och att värdeföremål ofta kommo bort, när han var närvarande och man icke var noga på sin vakt, retade de öfriga. Ty det måste finnas en gräns.

Så var det hans kamrat, en gråtmild, svartmuskig gynnare, som gick under namnet »Sonny», och inte ansågs vara mera ren i ullen än Bill själf, fast han påstods vara mera anlagd åt det religiösa hållet och tjänstgjorde som något slags ambulerande samvete för Bill. Han hade ett smilande, inställsamt sätt, som inte tilltalade pojkarna, och ett rykte gick, att en postdiligens en gång blifvit plundrad ute i Montana, medan »Sonny» och några af hans vänner hedrade trakten med en visit.

Bill och »Sonny» lefde sitt rika lif i och omkring Harristown, försvunno ibland, döko åter upp, spelade poker och faro och hade alltid godt om pängar, fastän ingen hade officiell vetskap om hvar de kommo från.

Men en dag gick det för långt.

Tidigt en morgon väcktes samhällets vapenföra män af sheriffen och diversehandlare Patterson, och anmodades att genast sitta upp. Under natten hade nämligen en obekant person brutit sig in i Pattersons butik, öppnat kassaskåpet, en större låda af korrugerad plåt, och lagt sig till med femton hundra dollars i kontanter, som stadsförvaltningen anförtrott ofvanbemälda kassaskåps säkra riglar.

Först af allt hade sheriffen uppsökt Bill Harrisons enkla boning för att höra, om nämnde gentleman möjligen kunde gifva någon ledtråd, men fann då, att Bill funnit luftombyte hälsosamt. »Sonny» hade däremot varit hemma, men som han förra kvällen burits hem från Flanagans krog och var litet svårväckt, ansågs han oskyldig och fick ligga.

Snart nog var befolkningen på benen, och sheriffen började göra efterforskningar, men utan resultat, hvarför han tog med sig tre man och red österut för att söka flyktingen på den leden, medan andra grupper af pojkarna redo åt olika håll.

Den grupp, som red väster ut, bestod af Patterson, Store Steve, Fighting Fred och ett par väl beridna och träffsäkra ynglingar till, hvilka beslutat att fånga Bill Harrison död eller lefvande, om han fanns åt deras håll.

Efter några timmars ridt kommo de till grannstaden Big Rock, så kallad efter ett mindre stenblock, som låg midt på Storgatan och var stadens stolthet. Där hade man tänkt hvila och låta sina hästar få en mun gräs, medan deras herrar läskade sig med ett glas. Vatten, naturligtvis. Men det gick inte alls. Ty på Pattersons fråga om Bill varit synlig, fick man det svaret, att han ridit genom staden för flera timmar sedan, och haft så brådt att han endast hunnit köpa en stång tobak. Hvad hade han nu gjort för rackartyg igen?

Det blef genast lif i gossarna, friska hästar anskaffades i en handvändning, och så bar det af på nytt. Vid nästa ranch hade man också sett Bill, men han tycktes nu icke ha så stort försprång, och som förföljarne bytte hästar vid hvarje plats där det gick för sig, vunno de raskt på honom och fingo honom fram på eftermiddagen i sikte.

Nu höll man sig dold i sänkorna mellan rullpräriens dyningar, ty man ansåg det fullkomligt onödigt att Bill skulle få veta att man var så nära. Det kunde oroa honom. Och man får ju vara hänsynsfull mot en person, som kanske är nervös.

Bill tycktes emellertid vara rätt sorglös och sparade sin häst, han tyckte väl att han nu var tillräckligt långt borta från Harristown, för att icke behöfva vara orolig, och pojkarna voro inte mera än en kilometer bakom honom, när han vände sig om, och fick syn på diversehandlaren, som ridit upp på en kulle för att titta efter de femtonhundra.

Genast blef det lif i spelet. Bill satte sporrarna i sin häst, och bar af som en blixt, och de andra följde exemplet. Men Bills häst hade hela dagen burit sin ryttare, medan de andras djur voro jämförelsevis hvilade, och de vunno hastigt på honom.

Snart var det endast ett par hundra meter, som skilde dem åt, och Bill, som såg att spelet var förloradt, höll in sin häst, och väntade dem med skjutjärnen färdiga.

Genast spredo förföljarne sig, svepande in på honom i en vid båge och äfven de med blottadt artilleri. Bill höjde revolvern och vände sig mot Patterson, som kom anstormande med de andra, och diversehandlarens lif hängde ett ögonblick på ett hår, men Fighting Fred räddade det genom att tjänstvilligt placera en kula i Bills häst, som stupade på stället, och kastade sin ryttare i en kullerbytta på marken.

Innan han hunnit upp, var Store Steve öfver honom, och hade honom säkert bunden till händer och fötter. Därefter yttrade han några berömmande ord om Freds vackra skott, och gick fram för att beskåda den skjutna hästen, men när han fick se att djuret knyckts ur hans egen corral, blef han något stött, etablerade ett större slagsmål med den tjänstvillige Fighting Fred, och fick smörj trots sin herkuliska styrka.

När sällskapet nästa dag kom tillbaka till Harristown var sheriffen ännu icke återkommen, och icke heller borgmästaren, som ridit ut med en annan grupp. Alltså utkorade Steve sig själf till lagens upprätthållare och tillsatte en jury, som genast fann Bill skyldig till stöld. Man hade ju funnit de femtonhundra i hans sadelpåse. Dessutom uttalade juryn som sin bestämda åsikt att den anklagade var en boskaps tjuf, falskspelare och fähund i allmänhet och borde hissas.

Som domaren lutade åt samma åsikt, anskaffades ett rep och Bill placerades under närmaste telegrafstolpe, medan gossarna klarade sina revolvrar för saluten.

Allt var klart, man endast väntade på Steves order, då »Sonny» storgråtande kom rusande.

-- Ooooo!! tjöt han. Gör inte min kamrat något ondt! Min Bill! Min ende vän! Rör honom inte, hör ni! I hela världen finns inte en så fin gentleman som han. Ooooo! Hela mitt lif är sköfladt om ni lägger era smutsiga labbar på honom. Mitt lif blir en öken, hör ni. Ooooo!!

Steve betraktade medlidsamt »Sonny».

-- Damn it! sade han och strök sig med handen öfver ögonen. Det är verkligen rörande att se en sådan tillgifvenhet. Mina ögon tåras när jag ser det. Så'na vänner dom ä'! Kamrater! Bill Harrison är väl värd sitt straff, men det vore inte rätt af oss att sköfla hans stackars kamrats lif. Det vore inte värdigt Harristowns gentlemän att göra Sonnys lif till en öken. Inte sant, boys, vi ä' inte i stånd till det?

-- Nej, de ä' vi inte! instämde de andra något förvånade, men dock enligt vanan sekunderande Steve.

-- Rätt taladt, Harristowns gentlemän! Så tala äkta präriepojkar. Fastän också »Sonny» är boskapstjuf, falskspelare och fähund i allmänhet samt dessutom postrånare, ska' vi inte göra honom den sorgen att ta hans ende vän från honom. Skaffa ett rep till, så hissa vi dem på en gång. Det blir alltid mera högtidligt.

EN VENETIANSK TRAGEDI

Den unge köpmannen sjönk trött tillbaka i sin stol, och i samma ögonblick slog mörkret samman omkring honom. I hans öron ljöd ett surr som af jättebin svärmande kring sin kupa, men intet ljud från yttervärlden kom hans trumhinnor att dallra.

En skarp, hvit ljusstråle klöf mörkret, det närvarande sjönk långt, långt bort, och den unge köpmannen, som annars inte var poetiskt anlagd, tyckte sig känna sin själ förflyttas hundratals mil öfver land och vatten, öfver blänkande floder, mystiskt susande skogar och himmelssträfvande alpspetsar, för att slutligen återvända till jorden i Venezia, dogernas gamla stad. Och samtidigt gled han ett par hundra år tillbaka i tiden, till de dagar då kyssen och dolkstöten så ofta följdes åt i palatsen vid lagunernas stränder.

Han befann sig i en guldskimrande sal. Kring väggarna hängde tunga gobelänger, och pelarna, som uppburo taket, voro af renaste cararramarmor. Tillbakalutad i en fåtölj satt en ung, skön, något korpulent kvinna. Kring hennes hvita ansikte föll ett svall af kolsvarta lockar och hennes ögon lyste mörka under pannans blekhet som pärlor satta i elfenben.

Kring mun och ögon låg ett drag af stum förtviflan, sådant som man endast ser hos hinden, när den döende sjunker ned för jägarens kula, eller fondmäklaren när Grängesbergarna äro på nedgående.

Framför henne stod en högväxt man, klädd i en svart sammetskappa, som i mjuka veck föll ända ned till fotknölarna. Hans profil var skarpt skuren, örnlik, blicken som eldkol, och det svarta, stripiga håret räckte honom till skuldrorna. Kring halsen bar han en tung guldkedja.

Med en mjuk, kattlik gest sträckte han ut armen och pekade på henne. En skälfning genomilade hennes kropp och hon drog sig tillbaka, som om hon sett en råtta.

Intet ljud hördes, men af hans rörelser kunde man förstå, att han utslungade ett isande: »Ha!» på Venezias ädla dialekt.

Gripen af förtviflan reste sig den sköna damen. Med en vild blick åt höger och en ännu vildare åt vänster vacklade hon tre steg fram mot mannen, med båda händerna famlade hon vid sin strupe, vacklade så åter tre steg tillbaka och sjönk viljelös, tillintetgjord ned i fåtöljen.

Den mörke mannen betraktade henne kallt, medan ett diaboliskt leende spelade kring hans smala läppar. »Ha»! utropade han åter, svepte kappan omkring sig och störtade på dörren, som om han endast haft två minuter på sig för att hinna till tåget.

Plötsligt förändrades scenen.

Canale Grande låg trolskt glittrande i månskenet, de höga palatsen reste sig som mörka stoder ur dess hemlighetsfulla djup och i fonden aftecknade sig Suckarnas bro mot himlen, fastän den egentligen bort vara belägen vid en helt annan kanal.

Fram öfver den blanka vattenytan gled en gondol, snabbt framdrifven af gondolierens åra. Den saktade farten, gled intill ett palats och sammansmälte där med de djupa skuggorna. Då lade gondolieren ned åran, tog i stället upp en mandolin, rikt prydd med inläggningar i guld och pärlemor.

Hans fingrar lekte lätt öfver silversträngarna och fastän intet ljud hördes, kunde den unge köpmannen förstå, att han sjöng en vek, italiensk ballad, där hvarannan rad slutar på ia.

Ett fönster öppnades ljudlöst i palatset, och af en osynlig hand kastades en bukett doftande violer ned till sångaren. Han grep den häftigt, tryckte den lidelsefullt åtta gånger till sina läppar, två gånger till sitt hjärta, och fäste den sedan vid sitt bröst.

Åter tonade sången i den balsamiska natten. Åter smekte sångarens fingrar öfver mandolinens strängar. Åter öppnades fönstret där uppe, och en repstege rullade ned.

Sångaren tryckte händerna mot sitt hjärta spolierande buketten, och klättrade, utan nämnvärd vighet, uppför repstegen.

Ännu en gång förändrades scenen.

Den unge köpmannen befann sig åter i det rum i palatset som han nyss förut besökt, men det var nu svept i skymning. In genom fönstret klättrade sångaren, den sköna kvinnan sprang i hans famn och de sjönko i ett haf af sällhet.

Då gled dörren upp bakom dem, och på tröskeln stod den mörke mannen, kastande djäfvulska blickar på dem båda, alternerande mellan henne och honom. Bleknande af fasa sprungo de båda älskande från hvarandra, hon sjönk darrande ned i sin vanliga fåtölj, och han ställde sig vid fönstret med handen på värjfästet.

Den mörke mannen sträckte ut armen och utslungade ett: Ha! Detta tycktes vara det enda yttrande, som verkligt intresserade honom.

Då drog sångaren sin värja, svängde den ett par gånger på ett rätt planlöst sätt och stötte den sedan i den mörke mannens bröst. Den mörke mannen segnade ned på golfvet och dog genast, och med flickan på armen lämnade sångaren gemaket samma väg som han kommit.

En ljusflod svepte kring den unge köpmannen. Helt plötsligt var han åter förflyttad hem och till nutiden. Plirande i ljuset, som ännu smärtade hans ögon, kastade han en blick på den öfriga biografpubliken och fiskade upp programmet ur fickan för att se hvad det hela egentligen skulle föreställa.

WILL MC NYE, DIPLOMAT

Well, boys! sade Will Mc Nye, där han satt uppkrupen på två på hvarandra ställda kaggar utanför Pattersons järn- och herrekiperingsaffär. Hela felet med er är, att ni är alldeles för impulsiva.

Strängt taget använde Will inte ordet »impulsiva», ty så sällsamma språkformer ingingo icke i hans ordbok. Man kan till och med lugnt påstå, att han inte hade en aning om dess existens, och om han vetat att ordet fanns till, så hade han förmodligen funnit det misstänkt och skjutit skarpt på det. Men låt oss återgå till historien.

Utanför Pattersons kunde man ständigt vara viss att finna en samling gentlemän, hvars principer förbjödo dem att sänka sig ned till den arbetande individens nivå, och bland dessa var det som Will Mc Nye, själf med energi och intresse idkande yrkesmässig sysslolöshet, fann sina åhörare.

-- Nej, pojkar! fortsatte Will. Ni ä inte tillräckligt diplomatiska. Så fort ni kommer i någon klämma, så rusar ni bums åstad och gör precis tvärt emot hvad ni borde göra. Om någon trampar er på liktornarna, så drar ni strax artilleri, och i nio fall af tio är det den andre, som hinner skjuta först. I stället borde ni med ett småleende försäkra att det var ert eget fel, så skulle den andre bli intagen af er älskvärda personlighet, bjuda på en Pick-me-up och kanske testamentera er en guldgrufva eller något annat värdefullt, när han en gång dog, precis som det står i söndagsskolböckerna.

Det är farligt att inte tänka innan man handlar. Antag till exempel att ni en vacker kväll kommer klättrande öfver trädgårdsstaketet för att träffa er lilla Mamie och i stället på andra sidan träffar Mamies far klädd i dubbelbössa. Hvad vill ni då göra?

Det första instinkten bjuder er, är att tvärvända och gå tillbaka samma väg som ni kommit, men det bör ni inte göra om ni inte är assurerade mot hagelskada. Bullers pojke, långe Hank ni vet, försökte ju en gång att på detta sätt diskret dra sig ur en kitslig situation, och det påstås att bensågaren plockade tre uns bly ur den del af honom, som oftast tangerar sadeln.

Hade Hank varit en diplomat, så hade hans ansikte lyst upp af glädje, när han träffade sin Mamies pappa, och han hade gått emot honom med utsträckt hand och sagt:

-- Roligt att träffa er, Hutchinson, det var just er jag sökte. Saken är den att jag funderar på att köpa ett par nya hästar och då ville jag gärna ha ett råd af er, ty jag vet ju att ni är den finaste hästkännare i den här delen af staten.

Det där hade smickrat gamle Hutchinsons fåfänga, så att han bjudit Hank in och ljugit honom full med hästhistorier ett par timmar och följt honom till dörren, när han gått och bedt honom komma igen.

Se'n hade han suttit där inne och funderat på, hur bra karl det ändå blifvit af Hank, som var en sådan lymmel när han var liten, och sådan tur det skulle vara om Mamie kunde knipa honom. Under tiden hade Hank i lugn och ro kunnat sitta bakom ladan med Mamie.

Allt, ser ni pojkar, beror på om man har lärt sig själfbehärskningens svåra konst. Aldrig bli häftig! Alltid lugn och behärskning!

Store Steve, f. d. prisboxaren, tyckte att föreläsningen blef litet långrandig, insåg att något måste göras och gaf därför de båda kaggarna, å hvilka Will Mc Nye satt uppspetad, en spark, så att både Will och tomkärlen rullade kring i smutsen.

Will var uppe på sekunden och rusade på Steve, men blef genast mera stillsam, när Steve med varm hand utdelat ett par stjärnsmällar på bepröfvadt boxarmanér.

När Will en kvarts timme senare vaknade, stod en talrik och vänligt stämd samling ynglingar lutad öfver honom.

-- Hur är det med dig, Will? frågade en af pojkarna deltagande.

-- Tack, bättre nu! kved Will svagt. Men allting snurrar rundt för mig.

-- Ja, ser du, fortsatte den vänlige mannen. Felet med dig är att du är alldeles för impulsiv. Du har inte lärt själfbehärskningens svåra konst. Aldrig bli häftig! Alltid lugn -- -- --

Will Mc Nye, diplomat, trefvade svagt efter revolverfickan, och sjönk sedan åter in i medvetslöshetens mörker.

EN ANGENÄM JUL

Den, som till äfventyrs skulle påstå, att den första julvecka Henry Nelson tillbrakte i den stora mjölnarstaden Minneapolis, var den angenämaste af de tjugufem han upplefvat, gör sig skyldig till ett lömskt och simpelt brott mot åttonde budet, och förtjänar intet annat än straff. De föregående tjugufyra hade nämligen stillsamt förflutit i familjens lugna sköte, i tidigare år under förtärande af mjölk och andra lidelsefria drycker, som dock senare utbyttes mot glögg och andra mera välsmakande sådana.

Men under hans första julvecka i Minneapolis hade det varit klent beställdt med drickat, och äfven intagandet af den i fast form förekommande näringen, af hvilken kroppen ju har ett visst behof, hade från en dyrbar vana öfvergått till en mera tillfälligtvis idkad förströelse.

Orsaken var att arbete, en af den mera tanklösa delen af mänskligheten efterfikad, men, på det hela taget, oangenäm motion, alls icke tilltalade Harry. Han hade tvärtom en rätt utpräglad aversion mot detta missbruk af gudabelätet, en aversion, som under den korta tid han innehade befattning som plankbärare, utvecklades så, att den blef hans mäst framträdande karaktärsdrag.

Basen lade snart nog märke till detta, och Harry blef snabbt och smärtfritt befriad från det påkostande uppdraget, hvarefter han började tillbringa sina dagar i folkbibliotekets tidningssal, där han studerade tidningarnas afdelningar för lediga platser och drömde om framtida miljoner.

Sålunda förknappades den hemifrån medhafda kassan allt mer, fram i december tog den slut, och Henrys sociala nivå sjönk automatiskt från den kapitalstarke tidningsläsarens distinguerade till tillfällighetsarbetarens visserligen enklare, men något mera profitabla.

Men under julveckan föll ingen snö, och som Henry nu var specialist på snöskottning, föll i stället hans inkomstsiffra högst betydligt, -- om den nu hade förutsättningar för någon nämnvärd minskning, -- och Henrys förhoppningar om ett rikhaltigt julfirande försvunno så småningom i det blå.

När nöden är som störst är också hjälpen, som bekant, närmast, och en vacker dag anlände ett bref till det rum, som Henry, mot löfte om en hyra af fyra dollars i månaden, arrenderade af en barnlös muraränka. Henry mottog det med stor misstänksamhet. Ty när han någon gång fick ett bref, så var det vanligtvis från någon affärsman, som lättsinnigt utlämnat varor till honom, och betydde i hvarje fall ett kontant utlägg för inköp af papper och frimärke.

Men när han öppnade det, och i dess inre upptäckte en tiodollarssedel, blef han, mot förmodan, alls icke oangenämt berörd, utan greps i stället af en stilla undran om hvem den behjärtade afsändaren månde vara. Och för att stilla denna berättigade nyfikenhet drog han fram kuvertets innehåll i dagsljuset.

Dateringen »Bransfield, N. D., 21 Dec. 1909» kastade ljus öfver fenomenet, ty Henry hade en farbror i denna lilla präriehåla, och med gladt hjärta läste han vidare:

»My dear näpju Henry!

Ja supposar att du inte haret för najst down där i Minneapolis så här midt i vintern för ja känner väl till hur njukommare jusa te å ha det. Därför skulle ja lika att ha dej spänna krissmas här hos mig i North Dacota och hopas att du kan få ledit från din jabb om du har nån men de har du väl inte och gå hit upp. Ja sender tio daler till ticket och sånt som du nidar ifall du inte har monni själf och vill ha reda på om du kommer så rita ett letter och säj ifrån så ja får vetat. Om du har jabb och inte kan gå hit utan att losan så stanna och då kan du kipa tiodalern som en krissmaspresent från mig. Ja bor två mil väster om Bransfield. Ja skall mita med buggyn vid tränen när du kommer annars fråga bara efter Nelsons farm.

Your affectjenät uncle _Pit Nelson_.»

När Henry läst brefvet utförde han en indiandans af glädje, men stoppade diskret undan sedeln, när den barnlösa muraränkan kom för att se efter om det händt någon olycka eller hvad det var frågan om.

Den dagen kostade Henry på sig en femtiocentsmiddag, en lyx som han inte på mången god dag hängifvit sig åt, och rökte en femtoncents cigarr efter maten. Kvällen tillbraktes på Unique-teatern, kostnad 20 cents. Dessutom superade han. Tjugufem cents.