Part 2

Snabba Hinden löste hastigt knutarna, kastade duken i ett hörn af hyddan och började häftigt skaka höfdingen för att få honom vaken. Men utan resultat. Då sprang hon snabbt ned till strömmen, till Minnehaha, och doppade ett kläde i det kalla vattnet. Äfven medtog hon något vatten i ett kärl.

Det kalla klädet kring pannan och ett par klunkar friskt vatten nedför strupen återgaf höfdingen snart medvetandet och han började förstå hvar han var, fastän hans hufvud ännu var tungt och hans pulsar bultade. Han förde sin hand till pannan, ty han var ännu trött, och frågade efter den hvita flickan.

Men Snabba Hinden log ett bittert löje och lät honom veta, att den hvita brud, han skattade så högt, flytt tillbaka till sitt eget folk, flytt med den hvite jägaren, som han kallade sin vän och sin broder.

Då afskakade höfdingen sin dvala, och sprang upp. Med ögon, som gnistrade af vrede befallde han Snabba Hinden att säga sanningen, och hon sade honom hvad hon först sagt, visade honom duken, som genomdränkts af det söfvande giftet, och spåren efter de flyendes moccasiner i den mjuka marken.

Då sammansnördes höfdingens hjärta af stor vrede och sorg, ty han hade trott, att den hvite jägaren var hans vän och icke hade en dubbel tunga. I inhägnaden uppsökte han sin mustang, kastade den röda filten öfver dess rygg, och red i galopp bort mot öster.

Strax nedom det stora fallet -- som nu kallas St. Anthony -- sam hans häst öfver Mississippi, och i samma vilda galopp red han till den hvite jägarens hus.

Där var allt tomt, alla vapen och andra ting af något värde voro borta, och askan på spiselstenarna kall. På många timmar hade ingen eld brunnit där, och Blå Molnet förstod, att flyktingarna icke besökt stället. Då lät han sin häst sakta följa flodstranden, tills hans öga, ett stycke nedom fallet, upptäckte spåren af deras hästar. Spåren gingo åt öster, och han följde dem ridande i galopp.

Så följde Blå Molnet de flyende i många timmar, ibland afstigande för att noga undersöka märkena efter deras hästars hofvar, dessemellan ridande så fort den uttröttade mustangen orkade springa. Hela den långa natten rullade förbi. Solen höjde sig rakt framför honom, steg allt högre, och stod slutligen vid middagshöjd, när han ändtligen upptäckte en smal rökstrimma som stod lodrätt upp i den stilla luften.

Då hoppade Blå Molnet af hästen, och smög försiktigt framåt, medan mustangen följde på afstånd, gående framåt eller stannande på sin herres vink.

Snart nog var han tillräckligt nära flyktingarnas läger för att kunna se hvad som där försiggick. Vid sidan af en liten eld låg den hvita flickan och sof med en bredskyggig hatt öfver ansiktet, för att skydda det mot de brännande solstrålarna. Ett stycke från henne satt jägaren på huk med bössan öfver knäna, men äfven för honom hade middagshettan blifvit för stark, och han sof med hufvudet nedsjunket mot bröstet, som om Dacotas höfding och stam varit minst tusen mil därifrån.

Ljudlöst smög Blå Molnet framåt. Som en orm gled han genom det höga gräset och hans svarta pärlögon voro riktade mot den hvite jägarens hufvud.

Snart var han nära nog. Han reste sig upprätt och drog tomahawken ur gördeln. En sekund måttade han, så hven vapnet genom luften och den tunna klingan bet djupt i jägarens hjässa.

Det gick en darrning genom mannens kropp, han gjorde ett svagt försök att lyfta hufvudet, sjönk sedan åter tillsamman och gled sakta omkull på gräset.

Den unge höfdingen böjde sig, och hans blick veknade när han lade handen på den hvita flickans axel. Hon rörde sig i sömnen, vaknade, lyfte hatten från ansiktet och slog upp ögonen. Men när hennes blick mötte höfdingens, ropade hon till af förskräckelse och sprang upp.

Blå Molnet böjde sig framför henne, och bjöd henne bestiga hans häst, som nu kommit fram till sin herres sida, men hon rörde sig icke, och hennes blick irrade vildt sökande omkring, tills hon fick se jägarens döda kropp. Då gaf hon till ett skarpt skri och sprang bort till honom, kastade sig högt gråtande på marken och betäckte hans kallnande ansikte med kyssar.

När höfdingen såg detta mörknade han, ty han höll henne mycket kär. Han ryckte sin knif ur gördeln, kastade sig öfver henne och tryckte knifven till skaftet i hennes rygg. Och när han gjort detta, föll det som en dimma öfver hans själ och han dansade en krigsdans kring den slocknande elden. Sedan ryckte han knifven ur flickans rygg, lät den göra en skåra rundt hennes hufvudsvål och fäste så den ljusa skalpen med de långa, solglittrande lockarna vid sin gördel.

Därefter besteg han åter sin mustang och fortsatte ridten österut.

III.

På fort Quincys jordvall gick en soldat på vakt. Det var afton och fortets portar hade nyss stängts för natten.

Oroliga rykten hade på senare tid trängt fram till fortet, rykten om, att flera af nordvästerns stammar åter tröttnat på freden och gräft tomahawken ur jorden. Därför hade fortets portar förstärkts, palissadernas spetsade pålar undersökts och förnyats och posterna fått sig ålagd den strängaste vaksamhet.

Posten gick sin enformiga gång fram och åter på jordvallen med bössan hängande öfver axeln, då och då stannande för att uppmärksamt granska horisonten eller växla ett par skämtsamma ord med någon kamrat där innanför.

Rakt i väster, där den nedgående solen hängde, uppdök plötsligt en ryttare, som med sakta fart red fram mot fortet. Allt mer närmade han sig, och fastän aftonglöden smärtade soldatens ögon, var det honom snart tydligt, att den ankommande satt stelt och ovant i sadeln.

Allt närmare kom ryttaren, försvann bakom en kulle, men när han åter blef synlig stod silhuetten af en indian i en höfdings fjäderprydnad skarp mot den röda himmeln.

Soldatens hand sökte geväret och han ansträngde sina ögon för att upptäcka, hvilken stams målning den röde höfdingen bar. Men han var ännu allt för aflägsen. Allt soldaten såg, var en ljus fläck vid höfdingens ena sida, en fläck som glänste till, när indianen vände den sidan mot ljuset, och soldaten undrade mycket hvad detta kunde vara.

Den trötta mustangen bar sakta sin ryttare framåt, och soldatens blick lämnade icke den ljusa fläcken. Allt närmare kom ryttaren, redan syntes Dacotas bjärta målning och pannbandets röda färg. Men soldatens blick var riktad mot den ljusa fläcken, ty nu såg han hvad det var.

Det var en skalp, med långa, vajande ljusa lockar, som var fäst vid höfdingens gördel och räckte långt nedåt hästens sida. Skalpen af en hvit kvinna. En skalp, som berättade sin egen saga.

Då kom det en röd slöja framför soldatens blick, hans tänder pressades hårdt tillsammans och han höjde sin bössa, tog noga sikte på indianens bröst och tryckte af.

En vettskrämd mustang utan ryttare galopperade vildt bort öfver slätten, och i gräset, med sitt lifs blod sipprande ut i präriens gröna matta, låg Blå Molnet, Dacotas unge höfding.

SKÖNE JIMS OMVÄNDELSE

I sin barndom var Jim Ferris, -- ende son till Pete Ferris, mera känd under namnet Falskspelar-Pete -- icke den renligaste unge man som staden Harristown kunde uppvisa. Snarare företedde hans anletsdrag, äfven för en flyktig betraktare, en icke obetydligt mörkare yta än de öfriga ungdomarnas, och det vill inte säga så litet. När man därtill lägger att unge Jacks hår var af en intensiv rödaktig färgton och hans ögon voro så små, att det fordrades en viss vana för att kunna upptäcka den gröna färgen, så kan man förstå att hans utseende inte var allt för uppseendeväckande dekorativt. Han kallades också Sköne Jim, och artade sig till att bli en utmärkt präriegosse, om boskapen blott kunnat tåla hans utseende. Men det har ofta blifvit stampede för mindre anledning än så.

Men när den älsklige pilten vuxit så pass stor, att han började kunna tugga tobak och svära själf, flög högfärden i kroppen på Falkspelare-Pete, och han beslöt att ge pojken uppfostran. Sagdt och gjordt. Han engagerade ett par negrer att tvätta Jim, gaf honom ett par kostymer, stoppade en check i hans ficka och skickade i väg honom till Minneapolis, Minn.

Åren gingo och unga Jim blef kvar i Minneapolis, tillväxte i visdom och ålder, fastän knappast i nåd, samt kom från skolan in på Minnesota University.

Men då hände det, att gamle Falskspelar-Pete sköt skarpt på sin bäste vän, men sköt bom, och som Pete var ganska tät, blef det en rätt vacker summa som Jimmy fick i arf.

Det var en sensommarafton, när västgående expressen ett flyende ögonblick stoppade i Harristown för att aflämna en passagerare och litet bagage. Att expressen stannade där hörde inte till de mest hvardagliga händelserna, och en mängd stadsbor flockades därför vid stationen för att åse händelsen och fälla sitt omdöme om passageraren.

Han väckte ett visst uppseende. En kostym af grått rutigt tyg slängde kring den gängliga kroppen, på det röda håret satt en elegant fasonerad panama, och på fötterna blänkte ett par brednosiga pråmar af blankskinn. Och så kragen! Tänk bara, löskrage i Harristown! Och till på köpet midt på blanka hvardagen och af en sådan höjd att den skar sin bärare under öronsnibbarne!

Vid stationshusets ena hörn stodo en del ynglingar tillhörande stadens societet. Renhåriga samt lindrigt berusade unga män med enkla seder och gula björnskinnschapparejos, för att nu inte nämna det otvungna sätt hvarpå de handskades med ord och skjutvapen.

När dessa fingo se främlingen, blefvo de genast intresserade. De hade aldrig förr varit i tillfälle att iakttaga något fullt så praktfullt, och när han passerade dem kunde inte Alligator-Bob underlåta att framställa den enkla frågan:

-- Kommer rästen af menageriet efter?

Främlingen stannade, spände ögonen i Bob och frågade med en röst, som skalf af vrede och själfuppskattning:

-- Var det mig ni talade till?

Men Bob hörde inte. Han var alldeles för strängt upptagen med att beundra löskragen.

-- Ja, men erkänn att det är vackert! sade han till Canada-Joe, och Joe svarade med af djup rörelse darrande stämma:

-- Himmelskt!

Men han menade nog blankskinnsskorna, som han nyss spottat en blaska på.

Då råkade Rägnbågen skåda in under panamahattens brätte och log genast ett igenkännande leende. Med ett ryck slet han hatten af främlingen, gjorde en gest åt hans ansikte, talade och sade:

-- Boys! På detta ansikte, om man så får kalla det, kan ingen misstaga sig. Två sådana ha säkert inte gått ur mästarens fabrik. Företeelsen här är Sköne Jim, som rest ut för att bli lika bildad som han är missbildad. Vår barndoms lekkamrat har kommit hem!

Ett gladt, igenkännande sorl hälsade Jim efter dessa varmhjärtade ord och skaran var genast beredd att på Johnsons saloon eller något annat näringsställe fira den förlorade sonens återkomst. Men Sköne Jim Ferris blef arg, ryckte till sig sin hatt, bad präriepojkarne byta om klimat och gick direkt hem.

Ryktet om Sköne Jims hemkomst spred sig hastigt i staden, och hela Harristown var ett enda stort småleende vid tanken på löskragen. De flesta hade aldrig sett en sådan pjäs förut och den yngre manliga befolkningen afvaktade med intresse den stund då Jim skulle visa sig ute.

Men den yngre manliga befolkningen fick en svår knäck, ty när Jim, dagen efter sin ankomst, uppenbarade sig i en kostym af hvit bomullsflanell, möttes han af den yngre kvinnliga befolkningens lifliga sympati. Kvinnan är nu en gång sådan.

Allt hade dock gått väl, om inte Jim, inseende sina chanser, lagt beslag på Alligator-Bobs ordinarie flicka och promenerat med henne utom staden. Bob följde efter, arg som ett bi, och vid stranden af en liten pöl hann han sin barndomsvän och tillhöll honom i ett rikt blomsterspråk att skaffa sig en flicka själf och inte slå för andras.

-- Skaffa mig en själf, svarade Jim lugnt. Det är just hvad jag håller på med, ser du väl.

Då gaf Alligator sin gamle vän en liten puff för magen, och Sköne Jim dolde skyndsamt sin elegans under pölens lugna yta. Han var emellertid snart uppe igen och gaf Alligator och hans flicka en storslagen inblick i engelska språkets rika möjligheter.

När Alligator och den trolösa gått, beslöt Jim att låta kläderna torka, innan han gick in i staden. Han vred därför af sig dem, spred ut dem på marken och lade sig bredvid för att tillbringa en halftimma medan de torkade, med att utfundera någon riktigt infernalisk hämd på Bob, och andra läskande tankar.

Men bomullsflanell krymper gärna när det blifvit vått, och när Jim åter skulle draga på sig kläderna, visade rocken en absolut obenägenhet att gå på, medan byxorna förvandlats till knäbyxor och inte ville låta sig knäppas, fastän Jim tilltalade dem på ett sätt, som röjde stor oratorisk begåfning.

Till slut fanns inte annat att göra, än att draga på sig kläderna så långt det gick och sedan i språngmarsch ge sig af hemåt. Men det går inte särdeles fort att springa i förkrympta byxor, och Harristowns befolkning hann därför, till sin stora och hörbara glädje, följa med. Den gjorde nämligen med största beredvillighet sällskap ända till Jims hem.

Fem minuter sedan befolkningen sett Jim försvinna inom sin dörr, kom han åter ut. Men han var nu, som hvarje annan människa, klädd i vidbrättad sombrero, högklackade stöflar, gula björnskinnschapparejos och sexskjutare.

Och med den senare i beredskap gick han ut för att tala ett par ord med sin barndomsvän Alligator-Bob.

FOR CONGRESS

Kampanjen för de stora novembervalen var i full gång i Harristown, politik var samtalsämnet för dagen, politiska motståndare idkade umgänge å bakgårdar och andra rymliga platser, och öfver staden låg en air af hemtrefnad och karbol. Som vanligt vid novembervalen hade läkare och apotekare säsong, och ej heller begrafningsentreprenören hade anledning att klaga öfver stagnation i affärerna, ty en del Harristownbor voro verkligen enfaldiga nog att inte gå ur vägen, när en blybit kom farande genom atmosfären.

Större delen af Harristowns befolkning var delad i två partier, republikanerna och demokraterna, men det fanns dock en jämförelsevis neutral sektion, och det var denna de andra arbetade på att fånga. Till den ändan hade republikanerna, hvilka arbetade på att återinsätta den gamle kongressmannen Smiles på sin plats, utlyst ett möte, där Smiles skulle visa hvad han dugde till, och de hade inbjudit den demokratiske kandidaten, öfverste Baylie, att slå Smiles på fingrarna, om han kunde.

Egentligen hade det varit meningen att anordna en boxningsmatch mellan de båda kandidaterna för att sedan ena sig om »the best man», men sedan Smiles fått veta, att Baylie vägde 20 kilo mera än han själf, fann han detta förfarande oparlamentariskt och förfäktade ifrigt den åsikten, att de båda kandidaterna skulle i hvar sitt tal framhålla sina resp. förtjänster.

Well! The Harristown Tribune, stadens största, mest spridda och enda tidning, slog på stora trumman och skröt öfver det kommande mötet på ett sätt, som väckte till och med de rätt tränade stadsbornas uppmärksamhet, och när mötet började, voro Harristowns valmän så godt som mangrant församlade.

Den för tillfället hyrda musikkåren spelade ett vackert, ehuru något oredigt musikstycke, hvilket af anföraren med stor energi förklarades vara »Home, sweet home», hvarefter den demokratiske kandidaten -- som af artighet tillåtits att först yttra sig, för att Smiles sedan skulle få tillfälle att bevisa att allt han sagt var lögn -- steg upp på tribunen, såg sig med värdighet omkring och sade:

-- Fria, amerikanska medborgare! Det skulle roa mig att veta, hvarför vi ska sucka under republikanernas tunga ok! Vi behöfver't inte, säger jag. Den som säger, att vi behöfver det, är välkommen ut på bakgårn om en kvart. -- Kastar du det där ägget, Johnson, så skjuter jag tvärt. -- -- Länge nog ha vi haft Smiles, den idioten, i kongressen, det kan vara tid på att skicka dit en annan. Och ni ska skicka mig. Jag är en ärlig -- Johnson, stå inte och måtta, jag råder dig det! -- en ärlig demokrat, som inte stjäl och tar mutor som de andra fähundarna. -- Vore du inte skyldig mig tjugu dollars, Johnson, så förbaska mig -- -- -- Hva tror ni att Smiles har tjänt sina pengar på? Stulit ungboskap, svarar ni förstås, och det är tusan så rätt, men det är inte allt. Det är folkets pengar, medborgare -- -- --.

Plask!

Johnson siktade väl, och det ruttna ägget träffade precis mellan ögonen, insvepande Baylies anletsdrag i en doftande, gul slöja.

Valmännen jublade, och öfverstens språk var särdeles omväxlande, när han torkade äggulan ur ögonen och gaf sig i väg efter krögare Johnson, som erinrat sig, att han stämt möte med en person i andra ändan af staden och skyndsamt gifvit sig af dit.

Republikanen, Smiles, klef ögonblickligen upp på tribunen för att utnyttja motståndarens fall, men demokratiska föreningens ordförande steg genast fram, öfverlämnade en kålrot och en spegel, samt anmodade Smiles att jämföra och se, om han kunde skilja en kålrot från ett kålhufvud.

Valmännens glädje var uppriktig och äkta, och man kan icke påstå, att de sökte dölja den. Hvarje gång Smiles gjorde ett försök att säga något, steg jublet allt högre, och när han till slut fann det bäst att klifva ned från tribunen, lät det nästan som frälsningsarmén, och taket lyftes märkbart.

Då smålog öfverste Mills, redaktör för Harristown Tribune, och gaf ett tecken åt musiken, som genast åter stämde upp »Home, sweet home», ehuru nu på en annan melodi. Musiken hade ett lugnande inflytande, och när det blef tyst, steg Mills upp på tribunen, talade och sade:

-- Harristownbor och verkliga gentlemän! Vi stå nu inför den något egendomliga situationen, att vi visserligen ha valmän, men ingen kandidat. Ty vi få väl anse, att herrar Baylie och Smiles frånträdt sina kandidaturer. Och detta är kanske mindre förlust, än man är böjd att tro, ty Baylie, fastän han i öfrigt inte har andra fel, än att han är litet opålitlig i kortspel och håller fördömdt usel whisky, har dock ett väl hetsigt temperament. Ett temperament, som knappast skulle passa i Hvita Husets gyllene salonger och Kapitoliets marmorsalar. Smiles däremot är, om man bortser från hans lilla böjelse att tillägna sig nästans lösegendom, en mycket hederlig och präktig karl. Men hans intelligens är icke stor. Hans hjärnsubstans skulle, om den placerades under en fingerborg, känna sig som en kackerlacka i en katedral. Och sådant duger heller inte.

För att nu icke samhället skall bli helt utan representant i kongressen, vill jag uppställa mig som den neutrala fraktionens kandidat, och hoppas jag, att herrar republikaner och demokrater förena sig med denna fraktion vid det kommande valet. I öfrigt har jag intet att tillägga, utom det att de af herrarna, som ämna rösta på mig, äro välkomna att taga ett glas med mig hos Johnsons snedt öfver gatan.

Bifallet kom alla västerns seismografer att registrera jordbäfning.

CHARLEYS STORA KUPP

Charley, operasångaren och ledamoten i det illustra lag, som om vintern brukade hålla till vid Chicago avenue, låg i gräset och rökte cigaretter.

Framför honom låg Lake Superiors väldiga vattenspegel lik en ofantlig sköld af blått stål, ofvanför hvälfde sig en kristallklar sommarhimmel och i träden öfver hans hufvud sprungo och snattrade ekorrarna.

Charley rökte cigaretter.

Hela denna härlighet, som naturen tycktes ha ställt till endast för att förljufva den tid han tänkte tillbringa i norra Michigan för att hämta krafter till de triumfer, hvilka hittills lömskt undanhållits honom, hade inte den ringaste inverkan på hans humör. Ty Charley var mörk i sin själ!

Orsaken var den vanliga!

När Charleys humör någon gång afvek från det normala tillståndet, kunde man nämligen med största trygghet framkasta den gamla frågan: »Ou est la femme?» Den var aldrig omotiverad.

»Kvinnan» var i detta fall miss Rose Leyton, dotter i rätt nedstigande led till järngrossören med samma efternamn i Chicago.

Denne ägde nämligen en villa vid den badort, där Charley slagit sig ned, och dottern, som såg bra ut, lyckades ganska snart uppväcka denne unge gentlemans lifliga intresse. Och det var ju inte så svårt.

För en man med Charleys erkända talang i dylika saker var det en ytterligt enkel sak att bli presenterad för flickan. De blefvo hastigt vänner, och inom en vecka var han hennes slaf.

Men -- ty alltid skall det finnas ett »men» -- lilla Rose hade äfven en annan slaf, mr Robert Scott, son till en läderhandlare i Chicago, som äfven ägde en villa vid badorten, och det var befintligheten af denne slaf nummer två, som gjorde Charley missnöjd.

Han ansåg sig nämligen ha goda skäl att befara, att denne unge man, på grund af närmare bekantskap och andra orsaker, stod i högre gunst hos Rose än Charley själf, och ett så abnormt sakförhållande var ju inte ämnadt att göra honom belåten med lifvet.

Dessutom var saken särdeles försvårad därigenom, att Charley denna gång beslutat att göra allvar af affären. Efter moget öfvervägande hade han till och med kommit till det resultatet, att han för Rosies skull vore villig att öfverge sin teaterbana, där lagrarna hittills växt så sparsamt, och -- ja -- att bli järnhandlare, om svärfadern in spe absolut önskade det.

Och så såg det ut som om denna storartade offervillighet icke alls skulle tagas i anspråk. Han hade ju länge märkt att Rose flirtade alldeles våldsamt med den idioten Scott, och när han därtill betänkte alla andra omständigheter, som stötte till, och som alla voro till den andres förmån -- --.

Charley var inte glad! Charley rökte cigaretter!

-- Charley!!

Ropet kom nedifrån stranden, och Charley satte sig genast upp, lifligt intresserad. Den rösten kände han endast allt för väl.

-- Chaarleey!!!!

Ytterst på bryggan stod en hvitklädd flickfigur och vinkade åt honom med en röd parasoll. Hon hade tydligen sett honom ligga uppe i backen under ekarna och tyckt att det funnes lämpligare sysselsättningar för en ung man på en sådan härlig dag.

Som en blixt bar Charley i väg nedåt.

-- Hallå, Rosie! -- ropade han till hälsning, innan han kommit halfvägs och svängde vildt sin panama.

-- Charley! Jag har tråkigt! -- sade hon kokett, när han hunnit fram. -- Du skall ta mig ut i motorbåten!

Charley bugade djupt.

-- Med nöje! Är det något annat, som min härskarinna önskar, så öppna endast rosenläpparna!

-- Att du inte är dum.

-- Omöjligt! Medfödt! Men båten skall vara klar om ett ögonblick.

Några minuter senare gled Rosies pappas motorslup i en elegant sväng rundt brygghufvudet och stack af utefter kusten. Lake Superiors klara vatten kastades i pärlande kaskader upp framför bogen, och vågsvallet bröt den blanka ytan långt utåt sjön. Charley satt och såg på flickan, och ju mer han betraktade henne, desto mera kokade det inom honom. Hon var retande vacker när lockarna af luftdraget fladdrade kring ansiktet, glänsande som en gloria i solskenet, och de små groparna i kinderna lockade honom. Och ändå kanske aldrig --! Den fördömde slafven nummer två!

Aldrig! Det var ett ord som Charley icke tyckte om. Aldrig? Det vaknade en tanke inom honom, en djärf idé. Om han blott vågade --. Ett par sekunder tvekade han. Så ökade han slupens hastighet till den högsta möjliga, aderton knop, och lät ratten snurra.

Motorbåten lydde villigt roder, och med vattnet forsande framför stäfven rusade den rakt ut mot horisonten.

-- Nu går det bra, Charley! -- ropade Rosie förtjust, när båten ökade farten. -- Så skall det gå.

-- Ja, så skall det gå! -- svarade Charley lugnt som en man, den där fattat sitt beslut, och som intet kan rubba.

Rosie hade förtjusande roligt och pratade i ett, medan båten rusade mot norr. Charley, som hastigt öfvervunnit det symptom af nervositet han i början känt, hjälpte efter bästa förmåga till med att hålla målron vid makt, och det hela artade sig till att blifva en mycket lyckad liten utfärd.

Plötsligt kom Rosie att kasta en blick mot kusten, som nu var långt aflägsen akteröfver.

-- Nej, men Charley, så långt ut vi kommit!

Charley vände sig lugnt om och såg, och hans tänder slöto sig allt fastare tillsammans, ty nu visste han, att det afgörande ögonblick han länge väntat, ändtligen var inne.

-- Ja, vi äro rätt långt ut, -- bekräftade han.

-- Vi måste vända nu.