Part 2

Flitig gårdsvärd har ur skogen Släpat höga, vackra granar, Prydt dermed den rena tomten; Sina hästar har han putsat, Skrapat hullet så det glänser, Selen med sin granna loka Har han satt i ordning, släden Redo gjort till Julotts-färden. Lägger sysslor nu åsido, Dem han idkat året genom; Gömmer yxan under bänken, Hänger noten upp i loftet, Torkar svetten utur pannan, Tvättar sot och beck från handen, Tager helgdags-rocken på sig.

Flitig gårdsvärdinna redan Skurat golf och bord och bänkar, Skurat alla käril hvita, Bryggt ett brunt och mustigt kornöl, Bakat tjocka rågbröds-kakor, Trinda bullar utaf hvete; Stökat raskt och glädtigt ordnat Allt i stuga, som i pörte, Uppå loft som ock i ladgård. Badstun har hon redan eldat, Nya qvastar lagt på lafven, Torkar svetten nu ur pannan, Tvättar sotet ifrån handen, Tager helgdags-kjorteln på sig.

Uti rike Pavos stuga, Hemmansbondens stora stuga Lyste vänlig julebrasa, Brann en lustig eld på hällen. Uppå golfvet låg ett lager Utaf halm, så tjockt, att foten Rörde sig så tyst deröfver, Som en hartass öfver ängen. Hvita som ett månsken lyste Borden, bänkarne derinne. Sotad ås var öfverdragen, Alla väggarna betäckta Med en matta uti rutor, Med tapet så grann som någon, Konstigt flätad utaf pertor.

Uti samspråk med sin granne Sitter Pavo framför elden, Armarna i kors på bröstet, Tobakspipan uti munnen, Pipan med det korta skaftet, Yllemössan öfver örat. Invid ugnen blygsamt lägrad, Sakta sjungande en julpsalm, Sitter ståtliga värdinnan. Vackra Anna, husets prydnad, Rike hemmansbondens stolthet, Sysslar tyst vid stugubordet.

Nu på engång Pavo tystnar, Håller inne midt i talet, Skjuter mössan upp om örat, Tager pipan ifrån munnen, Lyss åt dörrn och sedan säger: Bjellror hör jag ute klinga, Hofvar stampa utåt vägen. Anna, gå och se i fenstret Hvilken gäst det är, som kommer!

Anna går att se i fenstret, Höfviskt svarar hon sin fader: Komma ser jag utför backen, Utåt glitterströdda vägen Ilande en häst med släde, Och i släden tvenne karlar. Ståtligt hästen bär sitt hufvud, Kastar sina fötter hurtigt, Granma rankor har hans sele. Som en sidensvans är släden, Prydligt gjord och vackert målad. Nu de svänga upp på gården, Smälla hojtande med piskan, Musti rusar fram och skäller, Foglarna i gårdens rönnar Flykta rädda ifrån grenen, Lemna kärfven, som jag ditsatt. Det är Jussi, hemmanssonen, Och hans svåger hvilka komma.

Bugande i stugan träda Jussi nu och svågern Antti, Helsas utaf Pavo, värden, Och värdinnan gladt välkomna. Ölet bjudes gästen pröfva, Nödgas smaka mustig korndryck.

Tager Antti så till ordet, Börjar sålunda att tala: Stor och präktig är din stuga, Fader Pavo, vördnadsvärde Godt det är härinne sitta, Att af lustig juleld värmas. Alldrig tröttnar man, att lyssna På ditt lärorika samtal, Uppå orden från din tunga. Bättre öl än ditt jag än ej Druckit uti Tavastkyro. Dock, ej blott att julen fira, Att framför din brasa sitta, Att med dig i samspråk roas, Och ditt sköna julöl smaka, Hafva vi till gården kommit, Hafva dig i dag vi gästat.

Värdes lyssna till min talan, Öfverväga hvad jag säger: Här är Jussi, hemmanssonen, Myndige och raske mannen! Präktig gård och bördig åker Ärfde han utaf sin fader, Ståtligt skick och mannaseder Utaf far och mor derjemte. Vida kring skall man få söka, Vandra många mil förinnan Man en karl som Jussi finner. Ypperst kan jag honom kalla Af de unga män, som ännu Stött en plogbill uti marken, Tagit skära uti handen, Eller nånsin skött en yxa. Uti slöjde är han kunnig, Händig ock uti att smida. Åkrar äger han och ängar, Svedjeland och skog tillräckligt, Hästar ståtlige att skåda, Hjordar glänsande och feta; Penningar ej heller tryta.

Ensamt lif ej längre lyster Raske ynglingen att föra. Öde synes honom stugan, Då han saknar en värdinna, Lifvet synes honom ängsligt Utan maka vid sin sida. Pavo, nu till dig han kommit, Myndige och raske mannen, Den besutne hemmanssonen, Att en maka åt sig söka, Att din vackra dotter Anna Till sin brud af dig begära -- Har du lyssnat till min talan, Ofverlagt hvad nu jag yttrat?

Men till Antti Pavo säger, Svarar gunstigt Jussis talman: Ej mig likar detta illa. Må han tala vid min dotter, Må han söka henne vinna.

Gick nu Antti till värdinnan, Talte äfven der för Jussi. Hulda modren genast svarte: Fullgod friare du medför. Må han tala vid min dotter, Må han söka henne vinna.

Anna sitter invid bordet Uppå bänken fram i stugan. Varma blefvo hennes kinder, Röda såsom sommarns smultron, Som ett vackert höstens lingon. Ögat slog hon ned mot golfvet, Sänkte blygsamt ögonlocken; Blott engång dem sakta höjer Och en blick på friarn kastar. Rodnar flickan väl af glädje, Eller purpras hon af harm blott? Icke var den blicken vänlig, Hvilken sökte hastigt Jussi, Gladt det ögonkastet icke, Hvarmed stolte friarn möttes.

Käckt till Anna fram han stiger, Myndige och raske mannen, Den besutne hemmanssonen. Ståtlig man han var i sanning, Rik den nya helgdagsdrägten, Men i mörka anletsdragen Låg ett uttryck, hvilket nödde Jungfruns blickar, att sig sänka, Kinderna af harm att rodna.

Prisande den goda flickan, Högt berömmande den blyga, Ställer nu han fram sin önskan, Söker nu att jungfrun vinna. Glömmer heller ej att säga, Hvilken glädje henne väntar, Hvilken sällhet, hvilken lycka Som värdinna på hans hemman -- Skänker breder han på bordet, Radar bänken full med gåfvor, Att de måtte lysa präktigt I den vackra Annas ögon.

Men den vaekra Anna höjer Blicken ifrån golfvet åter. Harmens eld i ögat brinner, Gör det unga hjertat modigt. Med sin hand hon stöter från sig Friarns rika, granna skänker, Skjuter undan Jussis gåfvor, Och till svar hon detta yttrar:

Alldrig vinnas kan mitt hjerta Utaf stolta ord och smicker, Kan ej heller nånsin köpas Med en hop af granna skänker. Anna är för stolt att säljas, Och för klok också att fångas. Icke vill din brud jag blifva, Icke bli din lifstidsmaka

Så hon svarar stolte friarn, Den utaf förvåning stumme, Utaf säradt högmod vrede; Lemnar derpå skyndsamt stugan.

V.

HELSNINGEN.

Är detta ej en underpant, Att hesa korpen sjungit sannt?

Hon gick och sjöng i skog och dal, Ty kommen ren var våren, Och soln försmälte hjertats qval, Och torkade bort tåren, På idel blommor vinden sprang, Af idel glädje rymden klang.

Hon satte sig vid källans rand I skogen på en tufva, En krans af vackra blommor band, Och tänkte tankar ljufva. Men bäst hon såg hvar svalan flög, En tår på kinden ned sig smög.

Men tåren föll på hennes krans, Och blef af blommor sluten; Det skadar icke blommans glans, Från rosor är han fluten. På hufvudet hon kransen tog, Och såg i källan ned och log.

Men kinden blef så varm och röd, Som stjernan ögat lyste Och tolkade den ljufva glöd, Som hennes hjerta hyste, Hon tog en dryck ur källan sval, Och gick och sjöng i skog och dal.

Men lärkan qvittrar, göken gal, I lunden vinden susar, Och mellan blommor, björk och al Den muntra bäcken brusar. Hon går så glad i skog och dal, Bland bäckar, blommor, björk och al.

"Du gök: O säg mig om i år Jag får på bröllopp dansa, Om jag min älsklings hufvud får Med dessa blommor kransa?" Och mycket frågte, sjöng hon än Om bröllopskrans och älskad vän.

Då susar det i skogsfruns hår, Då prassla alens qvistar, Och busken uti lundens snår Sin dagg från bladen ristar. Der kommer smygande en man; Som hösten sträf och mörk är han.

Som rosen bleks när höstens vind Omkring dess krona klagar, Så från den glada flickans kind Hans åsyn färgen jagar. Det blef så tungt. Mot jorden ner Hon blickade och sjöng ej mer.

"Du Pavos dotter, lundens vän! Godmorgon jag dig säger. Blif icke rädd för mig fastän Jag guldgult hår ej äger. Fast du försmår med stolthet mig, Så älskar jag dock ständigt dig."

"O, låt mig gå dit hem igen! O, låt din kärlek fara! Ty alldrig kan jag bli' din vän. -- Här är mig tungt att vara. Ett åskmoln der i vester står; Jag är så rädd när åskan går!"

"Ej några moln i vester stå. Var icke rädd min dufva! På himlen endast skyar gå Som dina tankar ljufva. Är du så stolt, att du ej har Till mitt godmorgon något svar"

"En morgon god du önskar mig, Och kom min frid att störa. O, att farväl, farväl af dig Mitt hjerta finge höra Ty ditt godmorgon är godnatt För all min fröjd, för allting gladt."

"Du Pavos dotter, vred ej var! Din harm en stund betvinga. Jag kommer sunnan från och har En helsning att dig bringa. Var still min dufva; lyss engång. Till Jussis hesa korpasång."

"Och är din helsning korpaskrån, Så håll din bittra tunga, Och gå i djupa skogen hän, Att den för klippor sjunga. Farväl, farväl! Ej korpens röst Ett genljud har i dufvans bröst."

"Du vackra Anna, vred ej var. Din stolta harm betvinga. En helsning jag från Erik har, Att till din saknad bringa; En helsning innerlig och varm Som hjertat i din egen barm."

"Är hvad du säger sanning ock? Säg, är det ej en saga? -- Så grym kan du ej vara dock, Att vilja mig bedraga -- O säg; o säg hvad sade han, Hvad gjorde han, när kommer han?"

"Af mig rätt mycket på engång Med ifrig hast du frågar. Till Jussis hesa korpasång Du såleds lyssna vågar. Och såleds äger korpens röst Ett återljud i dufvans bröst."

"Jag visste väl, det skulle bo Blott svek uti ditt hjerta. Hur kunde ock af dig jag tro En tröst uti min smärta? Ditt sinnelag jag borde kännt. Med dig han ingen helsning sändt."

"Med mig han har sin helsning sändt; Du icke må bedröfvas! Fast mig han ofta ryggen vändt; I nöden vänner pröfvas. Så stolt som förr är han ej nu, Ej mer så stolt i blick som du."

"O, dröj ej längre, säg mig fort Den helsning, som han sänder. Hvad har han uppå hafvet gjort, Och hvad i fjerran länder? Är ej hans kärlek, ej hans håg Till hemmet vänd från stormig våg?"

"Från hafvet Erik kommen var, Ifrån den vreda vågen; Men tungt han på sitt hufvud bar, Och syntes mörk i hågen. Jag mötte honom invid strand, Och stum han tog min sträckta hand."

"Då nästa gång jag honom såg, -- Hvi skulle jag det skåda? -- Uppå en bädd af halm han låg Förtärd och blek. Om båda Hans fötter sig en jernbult slöt, En jernlänk kring hans hand sig knöt."

"Det är ej sannt. Vik hädan bof! Din andedrägt mig bränner. Hur fann du opp en lögn så grof? En Gud du icke känner. Ett brott ej fläckat Eriks hand, Han tynges ej af jern och band."

"Så stolt som förr var han ej nu; Han drog mig till sin sida. Han suckade och sade: Hu! Mitt bröst, mitt hjerta svida. Han tog min hand och bad: Ack hör! Min helsning hem till Anna för."

"Jag pröfvat hafvet, trodde der Mig guld och lycka finna, Men lika arm som förr jag är, Ej guld jag kunnat vinna. Jag klappa skall på hemmets dörr Med samma toma hand som förr!"

"Den tanken låg mig tungt uppå, Jag kunde den ej lida. Jag ville röfva lyckan då. Nu får jag här förbida Tills domen skiftar straffet ut, Och lifvets bästa del är slut."

"Med dig jag trött af lif och våg Dit hem min helsning sänder, Och Anna bed, att hon sin håg Ifrån en brottsling vänder. Den arme sade icke mer, Men föll uppå sin halmbädd ner."

"Han föll uppå sin halmbädd ner -- -- Nej -- Så kan det ej vara. En lögn det är. Ja, ja! jag ser, Du vill mig plåga bara. Var det din helsning? -- Niding gå! Och Gud dig sen förlåta må!"

"Du tror mig ej. Nå väl, se här! Behöfver jag väl svära? Till Anna sad' han detta bär, Jag det mer ej bära. Är detta ej en underpant, Att hesa korpen sjungit sannt?"

Sin seger nu den onde vann. En hemsk, förfärlig låga I Jussis vilda öga brann Vid denna lömska fråga. Ännu sitt offer med en blick Han mätte hånande och gick.

Men hvit som snö blef Annas kind. Mot himlen ögat stirrar, Och håret flyger ut för vind, Dess fot bland snåren irrar, Och törnen stinga den. Sitt qval Hon gick och gret i skog och dal.

VI.

PÅ KORSVÄGEN.

Om mörka runor äga någon kraft, Och dolda makter kunna lockas fram, Då är det tid för älsklingen att skynda.

JUSSI:

Hvad gör väl Sandala, som icke kommer! Det måste nu dock vara omkring midnatt, Och längre har jag, tag mig -- -- Hu, så kallt! Jag frusen blir, att längre sitta här. Ej engång tallen i sin tjocka tröja Af bark tycks kunna trotsa denna nordan, Som tjuter här i skogen lik en ulf. Hvarenda buske hukar rädd sig ner, Och alla grenar hacka mot hvarandra, Som hade hvarje träd fått skälfvosoten. Och molnen ryka om hvarann deroppe Som dufvans fjädrar under hökens näf.

En ruskig natt! Der lyser månen fram Imellan svarta skyar, som i grafven En flik utaf en svepduk, hvilken hemskt Bland mörka, multnande ruiner blänker. Här kommer man just ej på glada tankar, I synnerhet då ugglans hesa skrän Man hör, och korpen skriker som om någon Af skogens rå på strupen knifven hölle, Att honom slagta till sin middnattsmåltid. -- De säga den är rädd, som ondt har gjort, Men att den fromme ingen fara fruktar. Nu kan jag icke neka till, att hemskt Det faller sig att sitta här allena; Och derför är jag säkert icke from. Men rår jag för, att ej jag skapad blifvit Till from? -- Jag alltid hellre lystnat till Det muntra skrålet i ett lustigt lag, Än till den trumpne prestens litania.

_En gammal torr tall blåser öfverända_.

Ah! hvad var det? -- Hu! -- Fader vår, -- som äst -- -- Som äst i himlom -- -- -- Hur! jag glömt det andra. Jag skall mig lära det. En sådan natt Är godt att kunna några fromma böner.

Dock nej, jag tänka vill på något annat. Jag är väl icke någon gammal kärng, Som tand- och vettlös jemrar sig på ugnen. Jag Jussi är, som tallen stark, och slug Som björn och hund och smidig tillsamman.

I armen äger Jussi kraft och merg, Uti sitt hufvud nog förstånd tillräckligt, I hjernans kammar nog af kloka rådslag, I läderpungen hvita pengar ock. Det är just det, som hjelper fram sin man Ett enda fattas mig, och detta enda Är Pavos dotter, är den vackra Anna. Förgäfves jag om hennes hjerta bad, Förgäfves bjöd jag henne rika skänker; Hon ville icke blifva Jussis brud. Ej fadrens myndighet, ej modrens böner, Ej hot, ej löften hennes sinne böja. En mjölnardräng till detta skulden är, I vägen Erik, mjölsäckbärarn, står mig -- Dock är det nu för Erik tid att skynda, För sjelfva mjölnarn att sig skynda tid, Att ej för sent till qvarnen han må komma. -- Det var en lustig dikt jag smorde hop, En vacker runa, som jag smed tillsamman För ömma dufvan om dess flydde älskling. Jag vet ej hur den runan jag fann opp, Men god hon var som någon trolldomsruna. Dock skulle hon mig tjent till ingenting, Om ej jag ägt det lilla gyllne smycket, Om ej jag ägt den falska underpanten. Men om nu Sandala förstår sin konst, Om ej förgäfves han med trolldom umgås, Om mörka runor äga någon kraft, Och dolda makter kunna lockas fram, Då är det tid för älsklingen att skynda, För sjelfva mjölnarn att sig skynda tid, Att ej för sent till qvarnen han må komma.

_En uggla flyger skrikande öfver hans hufvud_.

Fördömda nattskrän! Hade jag er alla Uti en säck, jag skulle dränka er, Att alldrig mera edra hesa läten I skugguppfyllda natten skulle ljuda, Att alldrig mer i klyftors svarta hål J skullen ondt med eder liksång båda.

_En skarp, uthållande hvissling ljuder genom skogen_.

Aha nu kommer Sandala. Han lockar På gastarna i djupet utaf mon. Nu gäller det att äga mod i bröstet, I kapp med sjelfva ödet kunna le. -- -- -- -- -- Du länge låtit vänta pä dig, gubbe. Låt se, att ej förgäfves nu jag väntat.

SANDALA:

Förgäfves årtan ej i träsket skriker, Det vet nog den, som lyssnar klok derpå, Som klok förstår, att tyda siarsång. Ännu i ogjordt väder ej jag sjungit -- En präktig natt! Hvems sporrar tror du väl, Att vildsint stormhingst nu får blöda för Att dimmgrå ishof nu i sidan känner?

JUSSI:

Ditt öga brinner i din skalle, gubbe, Som tomtens nattbloss uti gyttjigt kärr, När så du talar grinande om stormen, När så du spörjer om den vilde ryttarn. Om ensam främling mötte nu dig här, Han skulle korsa sig med fromma böner, Och vika rysande ett steg åt sidan.

SANDALA:

Nå väl! till verket låt oss skrida. Har du ren Besöket gjort i dödmans svarta stuga, I middnatts-dansarns mörka kalla pörte?

JUSSI:

Ja -- Hu, så kallt det blåser!

SANDALA:

Fann du ock Hvad der du sökte? Uppå venstra handen Den första leden utaf tredje fingret?

JUSSI:

Ja

SANDALA:

På ditt bröst du den nu också bär?

JUSSI:

Ja!

SANDALA:

Det är bra. Är bössan laddad och Med hagel stöpte utaf bly, som setat I kyrkofenster vända emot norr, I fenster, der sig norrskensflammor speglat, Mot hvilka snö från lappens fjällar yrt?

JUSSI:

Min bössa laddad är med sådna hagel, Med nattstöpt bly från Tavastkyro kyrka.

SANDALA:

Så följ mig då framåt på stigen här, Dit fram der utaf annan väg han korsas -- Var tyst! -- Sju steg och ett, och åter ett. Här just Har ormen slingrat öfver öde stigen, Sin trollkrets dragit omkring skurna vägar. Vänd ryggen norrut, gå med häln förut, Och vänd ditt öga stadigt ned mot jorden -- Se så. Vik dädan ej! Var still, var tyst! Och rör ej arm, rör icke minsta finger, Om också nordan biter i din kind, Om stormen äfven sliter dig i håret. Nu vill den gamle laga sig att sjunga, Att runor qväda under storm och natt.

_Han går nio kvarf omkring korsvägen under en mängd besynnerliga åtbörder. Slutligen stadnar han i ett tillstånd likasom af förvirring midt på korsvägen, slår sig trenne gånger för pannan och börjar med en halft sjungande, genomgripande stämma_:

Onda låga, eld från jorden, Utur flintsten sprungna flamma! Du, som brinner uti hjertat, Sjuder fräsande i sinnet, Kokar porlande i lefvern; Olycksdigra hexegåfva, Skänk af mörkrets leda fränka, Emot dig min runa rigtas, Emot dig jag trollsång qväder. Såsom vårens vattuflöden, Som ur höstmoln strida skuren Skall min tungas sång sig störta, Skola mina ord sig hafva Öfver dig, du jordens låga, Att ditt lif, det onda släcka, Att din minsta gnista qväfva.

Väl jag vet hvar du dig gömmer, Hvar du slug dig undansticker. Skarpa äro siarns ögon, Kunna skära svarta mörkret Liksom ädelstenen glaset, Kunna tränga genom berget Liksom blixtens svärd det hvassa, Nog jag vet hvar nu du vistas, Känner väl din gömda bostad. I den vackra Annas hjerta Sitter, onde, du och frossar, Sjunger visor lik en rusig, Lik en dryckeskämpe sorlar I den sköna flickans sinne.

Dädan jag nu dig besvärjer Manar dig och dig förvisar!

Ned i jordens mörka sköte, Till de döda menskors hemvist, Till de hädangångnes boning, Maskars skjul och ödlors hålor, Djupast ned jag dig besvärjer. In i bergets hårda brösthvalf, In i klippans flintstens-hjerta Jag dig manar och förvisar.

Är i flickans eget hjerta, Uti Annas barm du fostrad, Uppfödd der af hennes tårar, Vaggad utaf hennes glädje, Smekt till ro af hennes tankar;

Red dig då, att dädan fara, Att dig genast bort begifva. Höj dig på en suck ur bröstet, Halka lätt ut efter tungan, Flyg uppå ett ord från läppen, Far med draget bort i spisen, Opp med röken genom skorsten, Bort med vinden långt till fjällen, Ut på hafvets stora yta!

Men om du från annat hjerta Kommit såsom julen kommer, Lik den snabbe, fjäderprydda, Och igenom runda barmen Trängt dig djupast in i skötet; Red dig då, att bort dig packa, Att ur flickans hjerta rymma. Följ en hostning upp ur bröstet, Stadna icke qvar i munnen, Och fördröj dig ej på läppen, Far med spotten ned på backen, Att du må förtrampad blifva, Uti mullen söndersmulas!

Nu är tid för dig att vika, Nu är stunden till att fortgå, Ögonblicket till att lemna Goda flickans varma sköte, Vackra Annas ömma hjerta

_Han upphör och sitter ett ögonblick fullkomligt tyst. Derpå ger han till en gäll och skärande hvissling_.

Se så! nu kan du röra på dig Jussi, Och nu kan stolte hemmanssonen glädjas, Uti sitt hjerta vara trygg igen, Ty ingen nu i vägen honom står, Om han vill vackra jungfruns hjerta vinna, Om han vill äga Anna till sin brud.

JUSSI:

En präktig runa har du sjungit, gubbe! Af goda trollord kraften jag förnummit. Det brusade i luften, när du sjöng, Som forsen brusar emot ruskigt väder, Som vattnet bullrar emot kulna dagar; Det hven och pep i skogen, då du qvad, Som hårda fjällsnön under lappens akkia, Som Pohjas snöfält under stormens skidor. Och dina ord, de sprakade som eld, Då den i näfverpelsad björkskog fattar, Då röda lågor slåss i vresig enskog.

SANDALA:

_Han har under tiden ur en medförd påse framtagit en dufva, som han nu fastbinder vid stammen af ett träd_.

Var redo nu. På Anna, jungfrun tänk! Se efter låset på din bössa Jussi!

Att ej hon klickar. -- Så! -- Nu ställ dig här Ännu ett steg tillbaka -- Sigta väl! Så! -- Skjut -- -- -- -- -- -- -- -- -- Du träffat har. Se, bloden De hvita fjädrarna med purpur färgat, Med röda strimmor tecknat dufvans bröst!

_Han löser åter dufvan från trädet_.

Hvassa stål i bröstet inträng. Blanka knif i skötet sänk dig På den hvita lyckofogeln, Utaf ung förtrollad dufva! Lilla hjerta, dig jag söker, Dig du varma, purpurröda, Dit jag manat, dit jag lockat, Dit jag qvädande besvurit Sluga, vackra jungfruns kärlek.

_Han räcker det uttagna dufvohjertat åt Jussi_,

Ät det varma dufvohjertat, Svälj med hast den purpurröda, Lilla, lyckosamma biten, Smaka på den ljufva maten, Njut af unga jungfruns kärlek!

Icke mera nu den stolta Skall förkasta Jussis hyllning, Ej hans kärlek mer förakta; Hemmanssonens rika skänker Icke nu så spotskt förskjuta. Handen skall hon honom räcka, Ögat mildt mot honom vända, Låta sig af honom famnas. Gladt sitt hår skall jungfrun fläta, Kamma sina gyllne lockar; Glad sin bästa kjortel taga, Fästa kringom runda höften; Omkring halsen perlor binda, Hölja silkesduk kring barmen, Ringar sätta uppå fingren, Uti örat gyllne smycken, För att friaren behaga, För att Jussis kärlek vinna.

Långt det icke är till julen. Då skall vackra Anna stiga Uti hemmanssonens släde, Unga bruden Jussi följa, Bli värdinna uppå gården!