Part 8

Vi kunna härvid icke undgå att i förbigående anmärka det slägtskapsförhållande, som i detta fall synes (ehuru på längre håll) förete sig emellan ordet _sammas_ och det finska ordet _siemen_ (frö. korn, säd, eller egentligen -- utsäde) och hvilket ord återfinnes i många ej blott med Finskan beslägtade tungomål, utan äfven i andra, och forntida, språk. Så t.ex. utan att här tala om det latinska liktydande ordet _semen_, och dess ättlingar (såsom t.ex. _seme_, på Italienska, och _semicute_, på Spanska, m.fl.) deriverade kanske, eller åtminstone beslägtade med ordet _serere_ (så) så heter säd äfven på Ryska _sämja_ -- på Jakutiska (vid Kolyma floden) _samen_ -- på Sanskrit, _sumana_, o.s.v. hvaremot _same_, och _sämen_, på såväl forntida som nutida Teutoniska egentligen betyder _säden_ hos djuren, och är ursprungligen samma ord som _sajo_, på Lappska -- _saad_ på Irländska -- _saed_, på Anglosaxiska -- _sal_ på Alemanniska -- _saat_ på Tyska, och -- _säd_ på Svenska. Med anledning häraf skulle man kanske kunna tillägga ordet _sampo_ (sammas) en alldeles ny förklaring, eller en betydelse, som dock derföre icke motsäger, men snarare bekräftar, och öfverensstämmer med den förra. Då ordet _ruis_ (genet. _rukiin_) som motsvarar begreppet "råg", icke tyckes vara genuint finskt, är det nog möjligt att _råg_, liksom _säd_, i allmänhet i de uräldsta tiderna betecknades med ordet _siemenet_, som numera betyder "utsäde". Åtminstone betecknades så den råg, som skall sås, och hvarom här tyckes vara i fråga; och derföre om, som sagdt, _sampsa_ är _Pellervoinens_ son, så vill detta, med andra ord, icke säga annat än att _utsädet_ hör _åkerbruket_ till (_pellon siemenet_). Att folkpoesin äfven gör den döda naturen till -- både lefvande, och talande, är ju redan, af gammalt en erkänd sak. Om sådant varit förhållandet, och om (t.ex. till följd af missväxt) hungersnöd, eller brist på säd (utsäde) inträffat i Pohjola, efter Louhi (enligt Kalevala runorne) genom Wäinämöinen, gaf Ilmarinen i uppdrag att anskaffa nysäd, utsäde, eller en slags ny skatt (_uusi sampo_) -- han, som (att redan sluta efter namnet,) var luftens, klimatets och väderlekens Herre, och på hvilken det således berodde att befordra årsväxten, och som dessutom tyckes hafva varit en alltigenom verksam, driftig och inflytelserik personage, för att ej säga en mycket konstförfaren man -- så var det allsicke underligt om dertill erfordrades ej allenast mycken tid, utan om detta medförde honom mycket bråk och besvär, många lidelser och förargelser, hvilket skalden här (i 10 R. v. 320-416) poetiskt tyckes vilja påpeka, och afmåla, genom de många olikaslags former, och skepnader, som härvid visade sig för hans rika fantasier, och bemödanden; och hvarvid allt måste åstadkommas genom trollkraftens allmakt, såsom utmärkande den tidens högsta kunskap och visdom. Dessutom då Ilmarinen (enligt hvad redan sjelfva namnet utvisar) var luftens och väderlekens representant, så var ju ingenting naturligare än att man skulle vända sig till honom, med böner om en lycklig skörd, eller nysäd (_uusi sampo_). Att han sedermera, i menniskoskapnad, deltager i de andras vikingafärd -- är ingenting ovanligt, och antyder blott att en ny mytisk dikt här blifvit tillskarfvad den förra. Lika troligt, och lätt förklarligt, är det äfven att (t.ex. vid ett missväxt- eller hungersår) sådane äfventyrare som Lämminkäinen, och hans sällskap, ansett sig berättigade att till föda, eller utsäde, få dela med Louhi det sädesförråd, hvartill de i tiden måhända varit henne, på sätt och vis, behjelplige att inbringa och ihopsamla, eller -- att återbörda den skatt man gifvit henne i goda dagar. Åtminstone kunde Wäinämöinen hafva skäl att få häraf en andel, såsom den hvilken, genom Ilmarinen, förskaffat henne den. Och då hon nu härpå icke ville ingå, är det likaså icke att förundras, om de vågade på kuppen att om natten (d.v.s. sedan alla andra insomnat) inbryta sig i hennes sädesmagasin, för att derifrån bortföra d.s.k. "skatten", eller tulla hennes sädesförråd; hvarvid det i sanning icke fordrades någon konst att bära säckarne (eller säcken) i båten. Detta minskar derföre icke, eller nedsätter, Wäinämöinens popularitet -- enär han hade förutsagt henne detta. Det var snarare här -- en bragd, en ny idrott, eller en bedrift han ville utföra. Men eftersatt, och upphunnen på vägen, uppstod det naturligtvis en häftig strid, om _mitt_ -- och _ditt_. Hvarvid, enär de härom handskades, större delen af säden halades öfver bord, och folades i sjön, d.v.s. for åt fanders, och försvann i vågorna; men hvarvid dammet och stoftet deraf steg med vinden -- upp mot skyn, under det de tyngre kornen sjönko ned till bottnet, och de lättare drefvo med vågorne till land; och hvarefter Louhi återvände endast med den toma säcken.

Kantoi kannen Pohjolahan, sai rivan Sariolahan,

Härvid bör observeras att ordet _kansi_, här på stället, icke torde betyda "lock"; utan deriveradt troligen af ordet kannan (jag bär) betecknar det något hvarmed, eller hvaruti, något bäres. Och således här på stället kan betyda _säkki_ eller _pussi_ -- ord hvilka, hvardera, icke äro ursprungligen finska; och för hvilkas begagnande det således ursprungligen måste hafva funnits något genuint finskt ord, motsvarande det ungefär, af samma skäl, dermed beslägtade ordet _kontti_, som troligen äfvenså torde vara deriveradt af ordet _kannan_. Hvad åter det andra fyllnadsordet _rivan_ beträffar, så är det ej blott lika möjligt, utan äfven lika troligt, att man här begagnat sig af det svenska ordet _rifva_, som att derivera det från det Finska ordet _ripa_ (handtag). Ty har man flere såbeskaffade exempel, der radikala svenska ord blifvit i sednare tider infuskade i språket, t.ex. _parma_ (barm) Top. 3 15; _paarna_. (barn) Top. 10. 20; _kalkki_ (skalk) Top. 1. 38; _pelsi_ (päls) Top. 3, 11 _manni_ (man) Top. 5, 15, o.s.v. Sålunda skulle det så mycket omtvistade ordet _Kirjokansi_ -- egentligen komma att betyda en "brokig säck", eller något dylikt; och det så mycket mer som en sådan säck (eller matta) såsom Louhis enskildta tillhörighet, i stället för att på något sätt stämplas, eller särskiljas ifrån andras -- troligen varit på något vis med egna tecken, eller figurer, utmärkt. Runorna tillägga väl att af de smulor af sampo, som med vågorne flöto i land, hade Wäinämöinen (enligt 43 R. v. 297, o. ff.) med glädje hoppats att ännu vinna en god skörd, och för landet lyckligare dagar. Hvilket allt mera har afseende på säden, än på trolltrumman.

Tuost on siemenen sikiö, Alku onnen ainoaisen, Tuosta kyntö, tuosta kylvö -- Tuosta kasvu kaikenlainen; Tuosta kuu kuumottamahan, Tuosta päivä paistamahan Suomen suurille tiloille, Suomen maille mairehille. (Kal. 43 R. 297-304.)

I detta fall har man åtminstone icke blott fått bemärkelsen af Pohjola närmare, och geografiskt bestämd, jemte en förklaring hvarföre der sedermera var brist på spanmål, utan äfven att der den tiden fanns en qvinna, benämnd _Louhi_, eller _Louhiatar_, (Lovehetar) som synes hafva varit landets regentinna, eller herrskarinna; och på hvars minsta vink -- såväl beväpnadt manskap, som skepp och farkost, stod till reds. Att hon kallas _Pohjan akka_, innebär en hederstitulatur, och nedsätter henne icke; ty _akka_ i forntida språket innefattade, (liksom _ukko_) en stor vördnadsbetygelse; och innebär ordet _akka_, ännu i Lappska språket -- en slags ärebetygelse, (t.ex. _Maderakka, Sarakka,_ m.fl.) Icke måtte det väl vara henne, hvarom Tacitus i 45 Kap. säger -- "_femina dominantur_", och tilllägger; "_hic Sveciae finis_"? Men besynnerligt förefaller det oss likväl, i anledning häraf, att då Norrmännen ofta härjade och plundrade, eller krigade i Biarmaland, så omnämnes det sällan och aldrig -- att der funnits någon konung, eller regent, hvilket dock är det första, hvarvid man naturligtvis i krig fäster sig. Alla dessa långa, många, och vidlyftiga historier (i det hela mera onödiga) om Sampo, och dess uppkomst, m.m. går deremot sammas myten, -- i sin mera enkla och förädlade form -- alldeles förbi; men fäster sig i det stället så mycket mera vid sjelfva hufvudsaken, som går ut på att visa det menniskans, såväl fordna som närvarande, lefnadsförhållanden basera sig på hennes eget lefnadssätt, och uppförande. d.v.s. det innehåller, kort om godt, en moral -- i få ord.

[36] Att sluta af Kalevala (10 Run. 271-276) synes det som dertill nära nog ej blott skulle fordrats en trollkonst (en öfvernaturlig förmåga); åtminstone utvisa v. 320-416, att dertill erfordrades ej blott mycket besvär, utan äfven en lång lid, att få Sampo i stånd; hvilket här ofta är fallet med att indrifva skatter.

[37] Hvilket tyckes antyda, och ge tillkänna, att hon verkligen var i stort behof deraf, eller i en nödträngd belägenhet, som man säger.

[38] Den egentliga hufvudsaken, som nu skulle följa, och som upplyser gåtan -- men som här likväl saknas -- hafva vi redan förut meddelat angående _Sammas_, och mer än tydligt förklarat i _De proverbiis fennicis_, p. 10.

[39] Numera voro argonauterna således tre; förra gången -- endast två.

[40] En skatt, och ett sädesförråd, kan man dela; men icke en trolltrumma, solen eller qvarnen.

[41] Det såkallade "nio talet" spelar hos fornfinnarne alltid en stor roll, liksom ej mindre i den Indiska än i den Skandinaviska mytologin, der det t.ex. talas om 9 himlar och 9 jordar.

[42] Detta tyckes ytterligare besanna vår förmodan att med Sampo, åtminstone här på stället -- betecknades säden, som inskjuter sina rötter i jorden, och måste med plogen behandlas, Härom heter det i 10 R. v. 427-432.

Siihen juuret juurutteli Yheksän sylen syvähän. Juuren juurti moa-emähän, Toisen vesiviertehesen. Kolmannen kotimäkehen.

Det var i anledning häraf äfven (enligt en annan Runa) de många qvarnarne sattes i gång.

[43] Att sluta bäraf, äfvensom af den omständigheten att farkosten roddes med årar, af två man -- måtte den (åtminstone i skaldens tanke) ej hafva varit bland de största, och endast afsedd att begagnas på smärre insjöar och floder.

[44] De få delar af Sampo som härvid flöto i land, åstadkommo der samma underbara verkan, och effekt, som, i förra fallet -- delarne af Sammas; nemligen att de befordrade vegetationen, och således -- behörigen kultiverade -- befrämjade fruktifikationen, eller sädesproduklionen. Skilnaden är dock den, att allt detta låter tänka sig till följd af sädeskornen, men icke tillföljd af några bilar af trolltrumman.

[45] Kalevala-runorne sakna likväl här det bästa, nemligen -- sjelfva qvintessensen, hvilken numera äfven från folkmedvetandet tyckes vara försvunnen i Finland; men hvilket vi varit lycklige nog att attrappera hos Finnarne i Dalarne. "_Kuin oisi usseemmat soanut_!" heter det. Se -- der ha vi det! Menniskan är aldrig nöjd! Vi hafva der åter en ny lärdom, och en djup sanning att iakttaga -- allt inom dessa få rader -- en sanning som går, och gäller, så länge verlden står, och -- lifvet räcker. Och hvem är sedan orsaken dertill annan, än menniskan sjelf och -- hennes oförnöjda sinne. Men denna myt förvarar ännu dessutom en annan djup sanning, hvilken vi hittills icke berört, eller förklarat, ehuru den här kanske närmast alluderar på Finnarne sjelfva. Den innebär, och utvisar nemligen, att menniskorne under sina husliga sysslor, och fredliga värf -- beredt sig sin egen olycka, genom begagnandet af svärdet, såsom ett mordvapen -- äfven om man, å andra sidan, dermed någongång lyckats vinna några förmåner. Måtte ej blott enhvar af oss, utan måtte äfven alla Europas regenter -- lägga detta på sitt sinne! Nej -- på sitt samvete! Måhända är detta ock orsaken, hvarföre Finnarne (så vidt man af historien känner) icke i fordna tider (såsom andra folkslag) sökt sina idrotter i krig och bardalek, utan -- i fredliga yrken.

[46] Så t.ex. studera vi visserligen Grekernas och Romarnes mytologi, men ofta kanske utan att närmare uppfatta idolernas inre, djupa, höga, och andliga betydelse, som utmärker deras egentliga karakter; i det vi åtnöja oss endast med att litet attrappera dem på ytan, antingen med penseln, eller grafstickeln.

[47] Så t.ex. då Pohjola (hvilken förklaring, och betydelse, man än vill gifva ordet) likväl alltid är ett ej blott historiskt, utan äfven ett geografiskt namn (omock någongång poetice förbytt till Päivilä, eller Sariola), så synes det oss åtminstone -- minst sagdt -- löjligt, att sätta det i förbindelse, och i beröring med _Kalevala_, som är ett heltochhållet poetiskt fingeradt och uppdiktadt namn; hvilket, såsom sådant, ingenstädes står i verkligheten till finnandes (jemf. Litter. Sällsk:s protokoll, då det diskuterades om -- hvad titel man skulle gifva boken). Ty såvida det icke förekommer hvarken bland de flere hundra finska runor, och folksånger, jag insamlade i Savolax, eller bland dem _Topelius_ meddelat från samma landsort som Lönnrot, icke heller bland de af _v. Schröter, v. Becker, Ganander, Porthan, Lencqvist, Maxinius_, m.fl. i tryck utgifna, så påstå vi att namnet _Kalevala_, liksom _Wäinölä_, är af Lönnrots eget fabrikat. Också vet han derom icke säga annat än -- "_Wäinölän vainiolla, Kalevalan kankahalla_". I poetiskt afseende är häremot ingenting att anmärka; det står, (betraktadt såsom en dikt) för Lönnrots räkning, liksom _Runola_ (ett annat epos) står för vår. Men att utgifva det för en finsk folkdikt, är ett underslef, som icke anstår någon -- allraminst Lönnrot. Och att i detta fall inblanda Pohjola med Kalevala är en nonsens, som icke låter förklara sig, och strider emot sjelfva det sunda förståndet, såvida nemligen grundstenarne här, (till samma skådespel) äfven måste stå på samma bas, och icke -- den ena på jorden, och den andra upp -- i himmelen. Och slutligen -- månne det ej i historiskt afseende härvid hade hört till ordningen, äfvensom ej mindre till sanningens och rättvisans grundsatser, än till humanitetens och billighetens fordringar, att Lönnrot härvid äfven bordt hafva uppgifvit -- hvarifrån, och af hvem, han erhållit de skilda sånger han här begagnat. Ty då de flesta af dem, och måhända de bästa, redan förut -- genom offentligt tryck -- blifvit af andra, allmänheten meddelta, ser det åtminstone så ut såsom Lönnrot, genom förtigandet, eller förhemligandet bäraf, velat tillräkna sig, ensam, förtjensten af alltsammans, liksom han varit barnslig nog att tillerkänna sig sjelfva idén af deras _samlande_ och _utgifvande_ -- såsom sin _uppfinning_.

[48] Det hörde fordom till saken -- ej blott i vårt land, utan äfven bland flere andra folkslag, och utvisade en slags ärebetygelse och aktning -- att ej nämna saker, och personer, vid deras rätta och vanliga namn, (hvilket ansågs nog trivialt, d.v.s. simpelt), utan medelst ett visst annat, dem tillagdt, säsom deras epitet. Liksom Svenskarne ofta (isynnerhet vid begåendet af deras andaktsstunder) kalla Gud till _Herren_ (äfven ofta till _Du_) så kallade Finnarne honom fordom till _Ukko_ (Gubben) emedan detta ord, redan ensamt, i sig innebär en viss vördnadsfull betygelse. Så t.ex. hörde jag 1817, bland Finnarne i Säfsen, en 70 års gammal gubbe, benämnd Ronkainen, hemma ifrån byn Hön, hvilken kallade Gud för _Wanha mies_ ("den gamle mannen"). Han svor nästan vid hvartannat ord, och på det högsta förundrade sig, då han fick höra mig tala "Finlands finska", (något som han förut aldrig hade hört) -- vid det han ena gången sade: _voi vanha mies!_ (motsvarande ungefär då vi säga "kors bevars!") -- andra gången: _voi Herra yhtä taivaallista!_ (svarande ungefär emot orden: "kors Gubbevars"!) hvarvid han, för omvexlings skull, stundom inföll -- _voi vanhakas_ (kors "den gamle") och hvarmed han likaså förstod _Gud_. Af samma orsak tituleras björnen till "Ohto", och "mesikämmen"; _vargen_, till "Hukka" och "raipahäntä", o.s.v. Det måste derföre förefalla enhvar högst oförklarligt att en Professor i Finska språket och litteraturen, kunnat vara till den grad korkad, att han enkom skrifvit, och utgifvit, en afhandling angående den Finska Guden _Ukko_; och det ehuru jag redan i Svensk Litteratur-Tidning 1817, för den 7 Juni, i detta afseende mer än tillräckligt upplyst honom om det rätta förhållandet härmed. Det vore ungefär detsamma som om man skulle ge sig att beskrifva den svenska Guden _Du_ eller _Vår Herre_. Ja det var bland Israeliterna fordomdags stundom vid lifsstraff förbjudit att benämna Gud vid sitt namn (3 Moseb. 24 K. v. 16).

[49] Vi skulle, med anledning häraf, kunna meddela Hr Grimm den upplysning -- att Gud heter, ännu i dag, på många Afrikanska språk _sambi_, t.ex. såväl på Kamba och Mandongo, som på Angola språket, och -- _zambi_ på Kongo språket, hvilket ord vidare återkommer ej mindre i Loango och Tambi än i Watje och Akra språket (se Jumalasta, ja hänen monenalaisesta nimittämisestä moailman erinäisillä Kielilä p. 46-48). Vi kunna om alla dessa småaktiga försök tillämpa det motto vi redan i bokens början anfört från Cicero.

[50] Angående denna "historiska grund", upplyses vi icke vidare. Det var numera åtminstone ingen "Brudfärd" i fråga. Ändamålet eller afsigten var ju endast att komma åt Sampo.

[51] Detta skall förmodligen förklara orsaken till Hafsvattnets sälta, såsom en följd (enligt Finnarnes förklaring) af Sammas ena tå.

[52] Nå nyss hette det ju, det han med afseende å innehållet af Kalevala-sångerna, fann likadana hjeltedikter bland Ostiaker, Samojeder, Tartarer, och andra närmare eller fjermare med Finnarne beslägtade folkstammar.

[53] Detta var nu således den store Castréns funderingar angående "Sampo-myten". Vi kunna, med allt detta, härvid icke inse -- till hvilket _resultat_ han kom.

[54] Det var egentligen Louhi, hvilken (enligt Runorne) förelade Wäinämöinen, såsom ett vilkor, om han ville slippa hem, -- det han skulle förskaffa henne sampo, vid det hon frågade honom:

Taijatko takoa sammon, Kirjokannen kalkutella -- Joutsenen kynän nenästä, Maho-lehmän maitosesta, Yhen ohrasen jyvästä, Yhen uuhen villasesta?

(Kal. 7. R. v. 311-316) eller, som det heter i 1 Uppl. (2 R. v. 164-169):

Taijatko takoa sammon Kirjokannen kirjaella -- Yhen joukkosen sulasta, Yhen villan kytkyestä, Yhen otrasen jyvästä, Yhen värttinän muruista?

och hvarmed, i poetiskt afseende, antydes de många svårigheterna, och konsten att kunna åvägabringa den, -- i likhet med de svårigheter, hvilka i 8 R. v. 95-98 antyddes Wäinämöinen att erhålla Pohjan neiti.

[55] Om Runorne stundom härvid inblanda ordet "Lappalaiset", tillföljd af sitt manér att relevera samma sak med andra ord, så bevisar det, att dessa inflickade ord, som förskrifva sig från en sednare tid -- icke äro annat än skaldernas, och runosångarnes, egna interpoleringar, enär sjelfva ordet, och namnet _Lapp_ -- icke förekommer förr kändt i Historien, än från år 1177.

[56] _Siit on polo Pohjolassa, elo leivätöin Lapissa._

[57] Jag påminner mig, i min ungdom, någorstädes hafva läst, att ett sådant slags redskap, eller instrument, skall fordomdags äfven hafva blifvit begagnadt vid bröllopen här i Nylandslän. I anledning häraf förtjenar kanske nämnas att redan Herodotus, som lefde för mera än 2,000 år sedan, tyckes hafva känt till trolltrumman; ty han omtalar att då Anakarsis återvände till Schytherna -- firade han, enligt Kyzikernas plägsed, gudinnans fest -- med en handtrumma i handen, och med bilder hängande på bröstet; för hvilken af honom antagna främmande sed, han blef skjuten till döds af Savlios.

[58] Det synes mig som Dr Donner redan skrifvit så mycket om denna "qvarnhistoria" (liksom förut om "tamburdibasen") så att hälften deraf redan kunde vara nog, helst (enligt vår tanke) resultatet af alltsammans är, och blir, en galimatias; hvarföre vi äfven öfverhoppat det mesta af dessa till ingenting ledande resonemanger.

[59] Om natten bars sampo ombord; och då man stridde derom, gick den sönder; en del flöt i land, och en annan del sjönk i sjöbottnet -- huru passar det på solen?

[60] Af alla de många andra sampotolkarne, och förklararne, har deremot icke en enda omnämnt mig, mycket mindre upptagit den version af myten jag angifvit.

[61] Jag var icke blott den som i Dalarne (Säfsen ligger i Dalarne, ej i Wermland) 1817 först upptäckte, och der upptecknade, samt 1818 i Upsala först förklarade och offentliggjorde _sampomyten_ (De proverbiis fennicis p. 10) utan är det äfven jag som 1814 i Jockas först attrapperade, och likaledes i Upsala 1821 först publicerade -- en akt af _Kullervo-myten_ (Pieniä Runoja. 2. p. 26). Äfven var det jag som först hörde, och 1818 i Upsala meddelade allmänheten den finska myten om verldsägget, jemte en refräng angående legenden om _syndafloden_ eller om _svalan och fartyget_ (Pieniä Runoja 1. p. V). Hvilket allt jag (jemte mycket annat) meddelade inom det trånga utrymmet af 12+18 blad. Slutligen var det ock jag som, genom v. Schröter, i Upsala redan 1819, först offentliggjorde en fars ur myten angående d.s.k. _Kojoisen_ poika, hvilken tyckes vara en pendant än till den af Ganander omtalta _Soini_, än till _Kullervo_ -- så framt han icke skall föreställa samma person.

[62] Detta tror sig förf. vidare hafva funnit i orden _seppeli_, hjulbössa; _sepo, sepeli, sepukka,_ hund med en hvit ring kring halsen; _sepään_, omarma, omveckla; _säppäle_, en qvinlig hufvudbonad; _sapra_, hökopsa, höstack; _sapora_, fiskdam; (hvarföre månne han icke äfven här åberopat det betecknande ordet, saparo?) _sappa_, öppning i bakändan på en ryssja; _sappi_, galle, i anledning hvaraf talesättet _päivän sappi_ betyder vädersol, o.s.v., o.s.v.

[63] Nemligen 1:o pä latin, år 1818, i "_De proverbiis Fennicis_" p. 1, 10 -- 2:o på finska, år 1828, i "Otava" 1 D. p, 19, 20; och -- 3:o på svenska, i den år 1834 utgifna "_Förklaringen öfver Tacitus_" (jemf. p. 32). Likväl gjorde jag icke så mycket buller och väsende deraf, som sedermera tyckes hafva blifvit en följd häraf.

[64] Så t.ex. liksom Castrén jemt och ständigt fantiserar om de "Altaiska folken", så drömde han alltjemt (under sina föreläsningar i finsk mytologi) om de finska afgudarne, (eller gudamakterna) vid det han vidt och bredt omtuggar samma slags abrakadabra, utan att ens veta hvad _poesi_, i allmänhet, och den finska (eller österländska) isynnerhet -- vill säga. Något hvarom likväl sången om _Björnens födelse_, redan ensamt, hade bordt kunna upplysa honom.

[65] Med ett ord, om denna sak har redan så mycket blifvit både taladt och skrifvet, att det redan fyller, och utgör, en egenslags litteratur för sig, hvilken vi vilja kalla _sampolitteraturen_; hvaruti mera än tjugu vidtfräjdade författare och skrifställare inlagt sina idrotter. Resultatet af deras förklaringar, och uttydningar (jemte deras thy åtföljande vetenskapliga värde) vilja vi här -- för att närmare kunna uppfattas och öfverskådas -- i ett sammanhang korteligen framställa; ehuru vi, beklagligtvis nog, öfver dem alla nödgats draga -- ett långt (svart) streck. Dessa deras förklaringar äro som följer: --