Part 7

Derföre kunna vi, med anledning häraf, icke undgå att ännu engång anmärka, att den ton som nuförtiden ofta föres inom den Finska Tidningspressen, nemligen att prisa och berömma allt möjligt strunt -- ofta de obetydligaste småsaker, eller att sålunda, utan närmare granskning, och pröfning, upphöja vissa idéer, vissa saker, och vissa personer, för att derigenom såsom på sätt och vis förguda sig sjelf, såsom t.ex. lofsångerna öfver Kalevala, Castrén, Runeberg, Topelius m.fl. och isynnerhet hvad den Finska armén, eller 1808 års "krigare" beträffar (hvaraf vi nyligen, i Bihanget till Hufvudstadsbladet för d. 26 Aug. 1871, hade ett talande exempel) är något som ingalunda öfverensstämmer med den genuint Finska folkkarakteren, -- ja det är, i detta afseende, fullkomligt antinationelt. Detta hör i så måtto till den moderna franska smaken, hvilken för några decennier sedan äfven var på vägen att antaga en Svensk typ, då man alltjemt sjöng om "nordens _Carlar_" och "_Jernbärar-landet_." Mig förefaller åtminstone detta slags skrik, denna lättsinnighet, detta sockerströdda smicker -- högst vedervärdigt: hvaraf vi helt nyligen, äfvenså i Hufvudstadsbladet, hade ett annat likaså lysande exempel, i de högtrafvande och pompösa såkallade "_Imatra-brefven_" (i N:o 191-193) -- så mycket mer vämjeliga, enär man vet att de voro motiverade endast af egennytta och slemvinning. Hvem som vi ursprungligen har att tacka för denna omstöpning i smaken -- från det lugna, allvarsamma och värdiga -- till det ytliga, det flygtiga och flärdfulla, så är det (_ni fallor_) redaktionen af dåvordne "Helsingfors Tidning", som ofta -- med en lätt och stundom med en flytande penna, målade för oss i rosenskimmer de lumpnaste småsaker, och bagateller; men var sjelf deremot oförmögen att på djupet inse, mycket mindre omfatta landets, och nationens vigtigare angelägenheter, eller mera storartade värf. En annan, nästan lika dålig smak, och en lika antinationel plägsed, har genom Tidningarne inrotat sig hos oss, nemligen -- att löpa och lyssna, eller springa efter dagens nyheter och sqvaller; hvarvid vi ofta förlora ej blott en dyrbar tid, utan försumma och förakta vigtigare, och nyttigare, sysselsättningar. Ja om vi närmare granska dessa Tidningar, skola vi troligen finna att det andliga, eller vetenskapliga elementet, d.v.s. ändamälet -- att väcka, lifva, och sysselsätta tanken, och att derigenom förädla vår själs- eller föröka vår kunskapsförmåga, är i det hela ganska ringa, jemförd med det timliga, eller materiela, som går ut på att medelst omvexlande af ett tvetydigt nöje, dymedelst inbringa redaktionen en säkrare inkomst; i hvilket afseende den förra åsigten således måste gifva vika, och uppoffras för den sednare. Båda ändamålen böra, och kunna, förenas; men så att det förra likväl blir det öfvervägande.

[31] För att äfven, i detta fall, styrka sanningen af hvad vi här anfört, må tjena följande Finska folktilosofemer:

_Mykkä_ viisas, hullu väkevä. Hullu virren _tyyni_ lauloi, mielitöin pani lopullen. Hullu _koko virttänsäk_ laulaa, hullu kaiken taitonsak ilmoittaa;

-- äfven:

Puhuk miestä kaiken päivän, elä nimensäk ilmoita.

Med hvilka sistnämnde ord menas -- att man icke skall visa sig angelägen om -- att veta hvem han är; såvida det här nemligen gäller saken, och icke -- personen.

[32] Tvärtom är det med den största tacksamhet, vi böra erkänna Guds emot oss -- städse visade kärlek och godhet.

[33] Kuriöst nog, igenfinner man spåren äfven af denna myt -- i våra gamla folksånger; ehuru naturligtvis helt och hållet på sitt sätt idealiserade. Så t.ex. liksom _Noach_ och _Deukalion_, på sin tid, ensam gungade på vågen, så flöt nu äfven _Väinämöinen_, nästan medvetslös, helt ensam (i sin båt, eller -- utan en sådan; ty berättelserna variera) på det stora verldshafvet (se Topelii _Vanhoja Runoja_, 1 D. p. 25, och början af 1:sta Runan i _Kalevala_). Och liksom Noach flere gånger, ifrån sitt fartyg, utsände sina dufvor, för att kunskapa om det någorstädes var land tillfinnandes, så flög (enligt den Finska myten) _svalan_, eller -- enligt en annan läsart -- _Knipan_, (och -- enligt en tredje tradition -- _Örnen_) och sökte land länge och väl förgäfves, utan att dock finna det; hvarföre den (svalan nemligen) slutligen flög till det på hafvet svajande fartyget, under hvars däck den byggde sitt bo, och värpte ett ägg, (se _Pieniä Runoja_ 1 D. N:o V). I sammanhang härmed tillskarfvas nu en annan österländsk myt, hvilken omtalar att ägget föll i sjön, och gick sönder; hvarvid af den nedre delen formades jordklotet -- af den öfre delen bildade sig himlahvalfvet, och af de öfriga små äggsmulorne -- stjernorne, på himmelen. Hvad som utgjorde hvitan af ägget -- blef härvid till att lysa som solen; hvad som var gulan i ägget -- blef till att skina såsom månen o.s.v. Man återfinner således här såväl den Indiska som den Egyptiska myten om verldsägget, eller som det heter -- om verldens tillkomst ur ägget; hvarmed den Finska myten har många ömsesidiga anknytningspunkter. Det är annars icke utan att man finner en viss likstämmighet emellan Väinämöinens flytande på hafvet, och den Indiska myten om Vischnu, slumrande i ormen Anantas sköte; hvilket framstäldt i teckning (se Fr. Majers Mythol. Lexicon 1 D. pl. 2) företer en trogen bild af ett forntida drakskepp. Vi omnämna det här, endast för att bestyrka -- det forntidens folk slodo, äfven med hänseende till sina myter, i beröring med hvarandra, liksom de gjorde det med afseende å sjelfva språket. (Jemf. _De Finska stamordens uppkomst_).

[34] Detta tyckes äfven _M.O. Alcenius_ hafva observerat, och anmärkt. En såbeskaffad parallelismus, emellan de Grekiska och Finska myterna, finna vi flerstädes; så t.ex. då Pohjan neiti ej blott (enligt 8 R. v. 121-132) innan hon samtycker till Väinämöinens begäran -- pålägger honom att fullborda vissa storverk, och idrotter; liksom hennes moder, i samma afsigt (enligt 19 R. v. 15-344) pålade det Ilmarinen, som härvid i hemlighet af flickan blef underrättad huru han borde bete sig -- så igenfinna vi presis enahanda historier om Jason, som -- då han af Æetes ålades att fullgöra såbeskaffade dater -- blef i hemlighet, genom dottern Medeas trollkonster, förhjelpt att fullgöra dem.

[35] Denna sin uppgift grundar Ganander pä följande strof, frän en gammal Runa:

Sämpsä, poika Pellervoinen, Otti viisiä "jyviä" -- Seihtemiä "siemeniä" -- Lähti maita kylvämääm, Saloja tikittämään. Suot kylvi -- kanarvat kasvoi, Norot kylvi -- nousi koivut, Mäet kylvi, nousi männyt. -- Kylvi kummut kuusikoiksi, Karankot -- kataikoksi...

Dessa verser anträffas yttermera varierade, spalierade, och behörigen interpolerade i Kalevala Run. 2 v. 13-42; der, i stället för _Sämpsä_, läses _Sampsa_; ty vokalerna a och ä variera i finskan ofta med hvarandra. Häraf har man emellertid tagit sig anledning att i Kal. 16 R. v. 14 o. ff. dikta det Väinämöinen sände Sampsa att söka åt sig skeppsvirke (laivapuita). Enligt Ganander besjunger således skalden, och förklarar här orsaken till, och äfven tillgången vid jordens första fruktbarhet, och vegetation (ett ämne, hvilket äfven Sammas-myten omtalar) ett annars -- nog djupsinnigt och naturfilosofiskt ämne för -- en folktradition. Ett ämne, hvilket här påsättochvis ingår endast såsorn en episod i sjelfva myten om Sampo, eller Sammas; men utgör ingalunda dess betecknade eller filosofiska verldsåsigt. Annars hvad sjelva betydelsen af det härvid använda ordet _Sammas_ (eller _Sampo_) vidkommer, så skola vi nu ej derom tvista, eller bekymra oss. Det kan tillsvidare få betyda, och beteckna, allt möjligt, och hvad helst man vill, ty derpå ligger här (till en början) ingen vigt. Det är endast sjelfva handlingen som här är fråga om, och som utgör sjelfva hufvudsaken; och ej de handlande personerna, ej sakerna, som här omtalas, ja -- ej ens de skilda orden, som deri ingå, eller härvid blifvit begagnade. Ty detta åter utgör en helt och hållet skild fråga, i och för sig, som med den förra (d.v.s. med sjelfva handlingen) egentligen har ingenting att skaffa. Ty väl slår den sednare frågan här ställd i ett sammanhang med den förra; men är deraf dock i det hela laget, eller i ett visst annat afseende -- oberoende. Vi hafva tiliförene redan förklarat karakteren af denna myt, och bevisat att sjelfva andemeningen deraf är, att visa -- det menniskan sjelf är orsaken till sin olycka, d.v.s. till det mer eller mindre lyckliga tillstånd, hvaruti hon vanligen befinner sig; och detta förnämligast genom sin olydnad. Här återfinna vi således ej mindre den Grekiska än den bibliska traditionen om Pandora och Eva. Men härvid tillkommer nu (enligt den Finska myten) såsom ett nytt skäl till menniskans olycka -- icke sä mycket den sinliga eller köttsliga lusten, eller d.s.k. begärelsen att olagligen vilja tillegna sig andras egendom -- hvilket då det sker medelst rof, eller såkallade vikingatäg (enligt Skandinavernas åsigt) ansågs, tvärtom, för en ridderlighet; men ingalunda så, om det sker medelst ett otillåtligt tillgripande af hvad som tillhör en annan -- och hvilket i det hela är oförenligt med den Finska karakteren, som i detta fall uttalar sig ganska vackert i det finska folkfilosofemet: _toista toisen vehnenen, toista toisen vehkanenkin_. Och att häröfver således _skryta_, eller _brösta sig_, är oförståndigt, ja otillständigt, och anstår derföre ingen hederlig man. Hvarföre ock följden icke uteblir; ty på brottet följer alltid straffet. Vidare lär man sig af denna myt, att menniskan sällan är nöjd -- med sin lott, eller med hvad hon har och äger; utan önskar sig alltid -- något bättre; ty det heter ju:

Kuin oisi usseemmat soanut!

Eller som Svensken säger: _mera vill -- mera ha_. Och äfven denna menniskans egenskap är -- lika naturlig, som lofvärd; hvilken, om den å ena sidan oroar henne, och ger henne bekymmer -- bålar den henne (å andra sidan) och för henne ett steg framåt; hvilket här är en ny, och ganska lärorikt framhållen sanning. Och således om naturen än sparsamt här utdelat sina gåfvor, d.v.s. begåfvat oss (eller vårt land) endast med små smulor af sina rika håfvor, så böra vi derföre dock icke klaga, och vara missnöjda, utan böra vi vara nöjde och belåtne; emedan de -- genom vår flit, och vårt arbete -- riktigt använda, kunna mångdubblas; och derigenom bereda en rik välsignelse öfver vårt fattiga land. (Kal. 38 Run. p. 300-314). Sådan är nu i allmänhet, enligt vår mening, uppfattnigen och tendensen af den här ifrågavarande Sampomyten. Och vi tro att den, såsom sådan, skall försvara sin plats.

Hvad sedermera vidkommer de båda, skilda, härvid begagnade orden -- så är det naturligt att äfven de icke kunna vara utan sin i detta afseende egna, och synnerliga, betydelse. Hvad således nu till en början först vidkommer det här förekommande ordet _Sammas_ (hvilket ingalunda är ett diminutivum af ordet _Sampo_; såsom Dr Donner behagat förklara det) så anse vi det vara bildadt af, eller rättare sagdt -- en variation, eller en skild läsart af det Finska ordet _saamas_ (eller _saamasi_) eller rättare sagdt, det är samma ord, ehuru -- olika prononceradt, enligt hvad saken och verssatsen fordrar; derigenom att, i det sednare ordet, det dubbla a blifvit förenkladt; emot det att det enkla m deremot, i det föregående ordet, blifvit fördubbladt. (På samma sätt, och af enahanda anledning, har man i vestra Finland, t.ex. af förnamnet _Tuomas_, bildat namnet _Tommi_). Måhända har detta skett endast för att mera intonera, eller att här på stället gifva en större vigt, och betydelse, åt sjelfva ordets egentliga bemärkelse; d.v.s. för att äfven i formelt afseende, sålunda på något sätt utmärka detsamma, med hänseende å sin betydelse, från det dermed liktydiga ordet _saamas_ (eller _soamasi_) -- bildadt af ordet saama och pronominalsuffixen si. Och hvilket ordagrant betyder _"ditt byte", din inkomst, "din fångst", d.v.s. "hvad du fått, eller erhållit"_. I hvilket fall det således, såsom ett supinum, eller substantivum, bildadt af verbum _saan_ (och det -- äfven enligt en annan etymologisk förklaring, hvilken vi straxt skola anföra) t.ex. kan betyda "din skatt", på samma sätt som _juomas, juomasi_ (af _juon_) betyder "din dryck", och _tuomas, tuomasi_ (af _tuon_) "_hvad du hemtat_"; -- helst Finskan icke har något annat motsvarande ord som betyder _skatt_, än _vero_, som egentligen betyder _ränta, procent_. Härvid är dock den skilnad att _saamas_ betyder en _skatt_, eller en _skörd_, en _inkomst_, m.m. som redan är inbergad, hvaremot _saatava_ (bildadt af samma stamord) betecknar en _dito_ som bör stå att fås, och hvilken man således icke ännu erhållit.

Ordet _Sampsa_ åter, som ursprungligen här förmodligen ägt samma betydelse, är troligen uppkommet deraf, att anhangspartikeln _pa_, för mera eftertryck, blifvit ordet tillagdt; hvaraf man således erhållit ordet _sammaspa_. Och då nu detta långa och trestafviga ord, eller då detta daktylon (hvaruti bokstafven p numera ingått) sedermera skulle, i och för meterns skull -- såsom en spondé, eller en troché -- inpassas i versen, måste det åter (med bibehållande af denna particula enclitica _pa_) stympas, eller förenklas till ett tvåstafvigt ord; hvilket icke kunde ske annorlunda än derigenom att bokstafven p nu, enligt det allmänna bruket, efter språklagen, flyttades -- från slutet af ordet, och ställdes midt uti detsamma; hvarigenom skulle uppstå det kakofonetiska ordet _sampas_; hvilket på grund af de språk- och ljudlagar, som blifvit anförda i "Forskningar uti sjelfva grundelementerna af det Finska språkets grammatik" (sid 36) -- i poetiskt afseende, och för större emfoni, blifvit utbytt -- ena gången emot ordet _sampsa_, och -- andra gången emot ordet _sampo_ (ett ord af samma form som _lempo_). Följden häraf blir således att alla tre orden, _sampsa, sampo, och sammas_, beteckna en och samma sak, och utgöra sålunda ett och samma ord. (Castréns förklaring det ordet _sampsa_ är en förvrängning af det ryska dopnamnet _Samson_, lemna vi för öfrigt i sitt -- välförtjenta värde). Den som icke åtnöjer sig med denna förklaring, utan påstår att ordet sammas sjelf är ett stamord, må derföre åtnöja sig här med en annan. Liksom ordet _hammas_ (tand) har i genetivus _hampaan_, och liksom _lammas_ (får) har i genetiven _lampaan_, så måste nu äfven _sammas_ rätteligen ha i genet. _sampaan_. Vi finna således huru, och på hvad sätt _p_ ljudet, i analogi med språkets lagar, kommit att ingå i detta ord; och sedan det engång väl kommit dit, är det ej så lätt att få det derifrån. Sålunda hafva vi t.ex. namnet _sampa-linna_, nära Abo, der bokstafven _p_ förekommer äfven i nominativus. Vida vigtigare skulle jag anse den omständigheten förtjena att uppmärksammas -- att _sammas_ är ett ord som icke, åtminstone i denna bemärkelse -- numera, återfinnes i vårt språk här i landet; hvilket är fallet -- äfven med många andra ord, som -- under tidens längd, derifrån försvunnit (och detsamma gäller äfven om namnet _Jompainen_, hvaraf i Finland icke återstår något minne). Det måste derföre antingen vara lånadt från ett annat språk, eller ock utgör det en arkaism, d.v.s. ett föråldradt talesätt, som numera från språket redan dött ut, och försvunnit. Att det för språket fordom åtminstone icke varit främmande, bevisas deraf att det var kändt, och ännu begagnades på de Svenska Finnskogarne, utan att ordet derföre förefinnes i något annat språk. Att det måste vara en arkaism, skönjes äfven deraf, att redan Sturleson (född 1179) på flere ställen omtalar det Finnar, ännu på hans tid, bebodde de Skandinaviska skogsbygderna; hvilka Finnar dock vid digerdöden 1350, nästan totalt utdogo, men hvilka dock i språket qvarlenmat några spår af sin tillvaro; och hvilket ännu skönjes hos den närvarande generationen. Så t.ex. heter moder på de Svenska och Norrska Finnskogarne öfverallt på Finska _munna_ -- ett ord hvilket icke numera någorstädes återfinnes i vårt Finska språk. Blott på ett ställe, i en gammal runa, förekommer hos Ganander (sidan 60) ordet _munnu_ såsom betecknande ett qvinnonamn -- till ett bevis att det fordom åtminstone funnits i språket, ehuru det numera ej förekommer i något lexikon. Och likaså heter ordet flicka öfverallt på Finnskogarne, å Finska, _muksa_ -- ett ord hvilket likaledes ej mera i vårt språk återfinnes; men hvaraf spår dock förekommer i Tschudiska ordet _mutsa_, och i Olonesiska ordet _mutsoi_ (som betyder _brud, ungmor_). Äfven på Baskiska (som talas i den Spanska provinsen Biscaya) heter flicka _moza_. Ett ord hvaraf annars åtskilliga ättlingar, och samslägtingar, förekomma på många -- äfven vidtaflägsna språk och tungomål. Så t.ex. ordet _mus'a_, som på Mandingo språket i Afrika betyder "hustru", och detsamma betyder _musee_, på Jalunka, och _mussu_, på Socko-språket (som, är en dialekt af Mandingo) äfvensom _massari_ på Beetjuana spr. m.fl. och hvilka ord tillhöra samma ordklass som det Latinska ordet _musa_, och det Engelska _miss_; och äro på långt håll beslägtade med Svenska ordet _mö_, det ny Persiska _made_, och det Tyska _magd_, m.fl. A andra språk deremot får samma ordklass en i detta afseende motsatt bemärkelse, såsom fallet är t.ex. med _musch_ på Ryska, _mies_ på Finska, och _mas_ på Latin; hvilka ord alla deremot betyda man.

Men utan att här numera tala hvarken om Olof Trälälja eller om Birkebeningarne, m.fl. kunna vi ej blott i filologiskt utan äfven i etnologiskt afseende -- bevisa dessa forntida Finnars tillvaro; ty utan att fästa oss dervid att sjelfva namnet _Wermland_ (det skrefs i äldre tider _Warmaland_) af många anses hafva uppkommit af Finska ordet _voara-maa_, äfvensom att _Ölmähärad_ (hvilket i gamla pergamentsbref skrifves _Ylmähärad_) fått sitt namn af finska ordet _ylämaa_, eller att sjön _Kymmen_ ännu i dag, oförändradt, bibehållit sitt Finska namn (myckel annat att förtiga) så vilja vi nu här t.ex. blott anföra att det finnes en stor och folkrik by, invid Klarelfven, i norra delen af Dalby, i Ekshärads socken, bärande det Finska namnet _Höljys_ (ett namn som påminner om byn _Höljö_ i Nurmis socken, och om byn _Höljäkkä_ i Pielis socken) och hvilken by i urminnes tider, d.v.s. i flere hundra år -- ägt en helt och hållet Svensk befolkning; men hvars invånare, det oaktadt -- än i denna dag, af de andra sockneboarne -- allmänt kallas "Höljys Finnarne". Också var det i denna by, hvilken endast ligger några mil från byn Aspeberget på finnskogen, som kyrkan förlades till den nu sednast -- till följd af min framställning -- härstädes bildade, såkallade "Norra Finnskoga Församling". Hvad som blifvit sagdt om Höljys, gäller äfven om Treskog, en ännu större svensk by, inom Gunnarskogs socken. Vare detta, i förbigående sagdt om de fordom här boende primitiva, eller ursprungliga Finnarne, af hvilka vi ännu kunna spörja spår i sjelfva det här än i dag begagnade Finska språket.

Vi hafva nu således, genom våra vandringar år 1817 på Finnskogarne i Dalarne, sålunda lyckats att få reda på den genuina betydelsen af ordet _sampo_, hvarom de "lärde", i mera än i 50 års tid tvistat, och hyst olika tankar, ja -- utbytt de löjligaste meningar, utan alt ens kunna ana till det rätta förhållandet. Om man nu således antager, hvad af många redan förut blifvit framhållit, nemligen att en del af den vid floden Dvina fordom boende finska folkstammen (känd, i de skandinaviska sagorne, under namn af Biarmer) fordomdags troligen äfven erlagt någon slags _skatt_ till "Pohjola", eller till dem af sina stamförvandter, hvilka boende mera nordligt kring sjelfva flodmynningen, och invid hafskusten, der de (enligt Sturleson) i ett tempel enkom vårdade, och förvarade, den beryktade Jumalabilden -- så är det mer än troligt, att denna skatt bestod i säd (hvaraf folket skulle lefva, och hvilket ännu i dag utgör folkets vigtigaste lefnadsvilkor). 1 detta fall hafva vi genast till hands en annan, och en ny, förklaring af ordet sampo, som än närmare bekräftar den förra, och nogare bestämmer hvaruti denna skatt egentligen bestod. Också heter det derföre ej förroskull om Wäinämöinen, då han seglade till Pohjola:

Tuopi laivalla eloa, Aluksella aartehia. (Kal. 18 R. v. 619, 620)

Det heter derföre i en gammal Runa (införd i Mehiläinen 1836, Toukok.) om Tuiretuinens son, då han for till Pohjola, att han _läksi viemään vetoja, moarahoja maksamahan_ (åter ett nytt ord på begreppet "skatt").