Part 6

Ej nog dermed att hela verlden (i sinligt afseende) synes vara skapad oss till tjenst och fromma; i thy att ej blott växtrikets och djurrikets rikedomar, utan tillochmed jordens och mineralrikets skatter, tyckas vara oss enkom egnade till fromma och fördel. Huru mycket större, och rikare, måste icke då de oss beskärda skatterna vara inom _andans rike_ -- om blott vi förstå att begagna dem; d.v.s. inom förståndets sfer, i tankarnes verld? Det är i sanning redan, i detta fall, något högst eget, för att ej säga märkvärdigt, att vi kunna t.ex. ostörda, och i all trankilitet, sitta på vår kammare och (t.ex. blott genom den simpla tidningslitteraturen) dagligen hafva reda, åtminstone någotsånär, på allt det vigtigaste af hvad som händer, och passerar, på hvarje skild punkt af jorden -- isynnerhet i politiskt afseende. Ja det gränsar nästan till det otroliga, och vidunderliga, att menniskoslägtet -- och det nu endast under vår korta lifstid -- lärt sig att, medelst ångans kraft, ganska snabbt och beqvämt, färdas både öfver land och vatten, och till följd hvaraf man nu kan, inom den korta tiden af 80 dagar (?) göra en resa rundtikring hela jordklotet; och är det med samma kraft man förstått sig att sätta alla möjliga slags maschiner i gång; hvarigenom menniskan icke numera slafviskt behöfver arbeta "i sitt anletes svett" såsom det står i bibeln att läsa. Å andra sidan åter hafva menniskorna likaså lärt sig att, medelst elektricitetens hjelp, inom några få minuter, utbyta tankar och idéer med hvarandra -- ofta på ett afstånd af flere hundra, ja af flere tusen mil, och det utan att hvarken se, höra, eller känna hvarandra; och sålunda från den ena verldsdelen till den andra -- likt såkallade andliga väsenden -- meddela hvarandra sina tankar och önskningar. Likaså hafva vi lärt oss att medelst gasens makt flyga genom luftens högre regioner -- öfver haf och land; och att med tillhjelp endast af dagens ljus -- troget teckna, och afkopiera, alla de föremål vi älska och önska, m.m. Då man nu, inom en enda menniskoålder, genom ett klokt begagnande af kunskapens och vetenskapens resultater (frukter) förmått åstadkomma så mäktiga och öfvernaturliga saker -- mycket annat att förtiga -- hvad skall icke då i en framtid blifva fallet, efter flere såbeskaffade menniskoåldrar? blott man befriades från den dynastiska militärismen, den presterliga katolicismen, och den tjenstemanna och embetsmanna despotismen, som -- näst penningen, egennyttan, och vinningslystnaden -- nu regerar, och dominerar, verlden. Säg sedan om förståndet, d.v.s. om denna Guds gåfva -- duger någonting till! Skada blott att denna förståndets verksamhet hittills endast, och hufvudsakligen, blifvit egnad -- till gagn, och fromma, för en hop verldsliga, och timliga, ändamål; och så litet deraf deremot afsedt, eller användt, till hvad det egentligen varit ämnadt, nemligen till att höja oss -- inom tankarnes verld.

[19] Det gör mig verkligen ondt, att då alla andra -- både när och fjärran -- rosat, och prisat, ej mindre Kalevala än dess utgifvare (och hvaruti jag till en stor del äfven instämt, eller förenat mig) -- det jag just skall vara den enda, som framhållit dess många fel, och brister (jemf. _Läsning för Finnar_, 1 II. p. 326 o. följ.). Icke derföre att äfven jag, för min del, högaktar Lönnrots i många afseenden verkligen stora och fosterländska förtjenster, hans berömvärda flit och verksamhet, äfvensom jag i många afseenden beundrar hans litterära sträfvanden och verksamma förmåga (änskönt jag visserligen, såväl med afseende å språk som sak, hyser andra åsigter) men allt detta oaktadt -- jag måste ju säga sanningen -- kan jag icke undgå att anse, och betrakta, resultatet deraf, d.v.s. hans Kalevala, för ett hobbelbobbel, eller för ett sammelsurium, sammanföst af de mest olikartade ämnen. Också tror jag det han förfarit oändligt klokare, om han -- i stället att lemna oss detta af honom fabricerade konstverk, under namn af ett finskt nationalepos -- hellre följt en annan princip, och behandlat, skildt, hvarje sak för sig; då troligen läsaren sjelf kunnat uppfatta i hvad sammanhang dessa sånger möjligen stå till hvarandra. Men måhända är jag sjelf kanske orsaken till detta misslyckade försök, hvartill jag på sätt och vis gaf honom klaven redan 18 år före än Kalevala såg dagen (jemf. _De Finska stamordens uppkomst_, sid 7, not d) då jag nemligen föreslog, att man af dessa gamla Finska folksånger kunde sammanbringa något stort och egendomligt -- sammangjutet helt; men konsten att göra det -- beskref jag icke. Detta omtalar jag först 40 år sednare, i Läsn. för Finn. 1 H. sid. 329. För att nu på sätt och vis ej blott godtgöra detta mitt fel, utan för att derjemte äfven närmare fixera sjelfva värdet af Kalevala, erbjöd jag mig -- i en skrifvelse till Konsistorium af d. 1 April 1843 -- att, emot garanti af tryckningskostnaderna -- deröfver utgifva en sakrik och fullständig kritik, eller recension; men i stället att med största tacksamhet emottaga detta mitt anbud, förkastades det -- liksom många andra af mina vetenskapliga sträfvanden -- enhälligt af konsistorium (se Läsn. f. Finnar, sid XIV) hvars medlemmar derjemte voro ledamöter i det Finska litteratursällskapet, hvilket bekostat tryckningen, och utgifvandet af Kalevala. Men kanske var det så godt, och måhända bäst att det gick som det gick. Äfven det Spanska folket, ja hela den Spanska nationen, fröjdade sig en lång lid, och det af hjertans grund, i det det högeligen skröt och yfvades deröfver att Spanien ägde, och bland sina kronojuveler, på det kongliga slottet, förvarade den största diamant, som verlden kände -- till dess en viss vetenskapsman engång fick det infallet att närmare undersöka densamma, hvarvid bedrägeriet blef upptäckt; ty befanns det då att den endast var, och utgjorde -- ett falsifikat; och nu blef den allmänna sorgen, och dito förargelsen -- så stor, att ingen ens numera talte, eller nämnde ett ord, om den rara diamanten. Ja kanske hade det gått på samma sätt med Finnarne, och deras vänner, fennomanerna, om förhållandet med Kalevala blifvit närmare undersökt. Emellertid synes äfven Litteratursällskapet småningom börja inse sanningen af hvad jag sagt, enär det numera beslutit sig att trycka dessa forntida sånger skildt, en hvar för sig; och i sådan afsigt i år utsändt ej mindre än tre Runo-samlare till Karelen.

[20] Detta vare nu sagdt, och gäller det specielt blott om _Kalevala_. Deremot har Lönnrot i sin _Kanteletar_, liksom i sin _Kantele_, med afseende å sednare tiders Finska folksånger -- följt en helt annan, och motsatt, d.v.s. en, som mig synes, sundare princip; nemligen den att oförändrade, och osammanblandade, meddela dem sådane som de äro, och sådane som han från folkets mun upptecknat dem. Ehuru han visserligen -- äfven härvid (vid tryckningen af dem) begagnade sig af sin obetagna rätt att stundom, och då han tyckte att det så passade sig -- i dem tillskarfva, och inflicka, långa stumpar från andra, men med dem närskylde och harmonierande verser; hvilket bäst skönjes vid jemförelse af hans till Litteratursällskapet insända originalmanuskript, med det han sedermera, och kort derpå begagnade vid sjelfva tryckningen.

[21] Se _Suomi_ 1847, n:o 24, sid 95. Samma princip, att rådda ihop allt möjligt, har Lönnrot äfven följt i sina 1842 utgifna _Suomen kansan sananlaskuja_; der han bland en hop finska sedespråk och ordstäf -- intagit en gräselig mängd dumma eller stumma, d.v.s. toma glosor, och såkallade infall och glåpord, de der kantänka skola passera i stället för en sorts "bonmot"; och hvarvid meningen endast tyckes hafva varit att få boken att svälla, på innehållets bekostnad. Sålunda har han uppjagat antalet, af dessa såkallade ordstäf -- till 7,077; då vi deremot -- som härvid följt en helt annan, och motsatt, princip -- i detta afseende åtnöjt oss med 1,139. Och om det, å ena sidan, förundrar oss -- att Lönnrot, detta oaktadt, härvid icke begagnat sig af flere utmärkt vackra, och sinnrika, af oss i 1:sta delen af _Otava_ anförda Finska ordspråk, så förundrar det oss icke mindre (å andra sidan) att Litteratursällskapet, utan närmare pröfning, och granskning -- påkostade tryckningen af en såbeskaffad upplaga, som den omnämnda. Denna Lönnrots mani, att fösa ihop likt och olikt, har nu sednast äfven uppenbarat sig uti hans under tryckning varande Finska Lexikon; hvaruti han, i stället att från språket rensa, och behörigen utgallra, en mängd från svenskan, eller ryskan (af okunnighet och tanklöshet) någongång obehörigt lånade, eller begagnade, ord -- tvärtom skyndat sig att såsom godkänd Finska upptaga, och godkänna, hvarje hänsynslös barbarism. Han hade åtminstone då, i detta fall, bordt utmärka dem, med en skild stil, för att antyda deras art. Då jag redan såsom student i Upsala, af kärlek för sanningen, vågade offentligen förevita Rikets historiografi Kanslirådet _Hallenberg_, det han -- i sina anmärkningar emot Lagerbring, -- visat en okunnighet i Sveriges Historia och Geografi, den vi knappt hade förmodat (se Förkl. öfver Tacitus, p. 122, 94); och likaså tvekade jag icke, att -- af samma skäl -- offentligen skrupensa upp ej mindre Doktor _Fant_, för hvad han (i sin svenska historia) tanklöst ihopråddat angående Pytheas och hans beskrifning om Thule, än ock hvad Professor _Geijer_ (i sina Svea Rikes Häfder) ihopfuskat angående samma ämne (loc. cit. p. 90-92) utan att här tala om de anmärkningar jag (i Läsning för Finnar 1 H. p. 159-172) likaså tillåtit mig att offentligen uttala emot den Norrska Historieskrifvaren Professor _Munchs_ fantasmagorier angående Finland; och det utan att någon af dessa Herrar haft ett ord att anföra till sin ursäkt, mycket mindre -- till sitt försvar; ja då jag likaså, för dess ovärdiga och oförsvarliga beteende, -- offentligen vågat blottställa ej mindre Kongl. General Postkontoret i Stockholm (se Tidning för Bondeståndet 1834, n:o 6) än Jägmästeristaten i Wermland (Mnemosyne 1821, sid. 287, och Läsning för Finnar sid. 336) och icke nog med hvad jag i mångt och mycket anmärkt angående sjelfva Universitetet, utan liksom jag var djerf nog att vara den första, som icke blott framkom med den tanken, och förslaget, utan -- hvad mera var -- äfven sjelf vidtog initiativet, att från sin förnedring upphöja det Finska modersmålet -- till landets, och folkets, allmänna och gemensamma både national- och kurialspräk, och det såväl med afseende å konst som litteratur -- så vågade jag nu äfven, hvad ingen annan i Finland vågat (icke ens någon inom styrelseverket) -- ja jag icke blott vågade, utan det äfven lyckades mig att den 27 Febr. 1860 (medelst, och genom Grefve Berg) förmå H.M. Kejsar Nikolai I att nådigst återtaga, och upphäfva sitt den 8 Aug. 1850 utfärdade Förbud emot Finska språkets begagnande i tryck (se _Gottlundin Runoilemisia_, 1 H. sid. IX, X) på grund hvaraf icke blott mitt 1850 utgifna Specimen för Finska Professionen blef -- såsom författadt på _Finska_ -- kasseradt, utan till följd hvaraf jag, under flere års tid, äfven förbjöds att utgifva mina _Finska öfversättningar_ af Fredmans Sånger och Epistlar; med kännodomen af allt detta, så -- hvi skulle jag då icke våga, att -- i vetenskapligt afseende, granska, och bedöma, våra egna landsmäns litterära produkter? i synnerhet som det sker _sine ira et studio_.

[22] Ja, det är ju ganska naturligt, att förhållandet icke kunde blifva annorlunda än hvad det blef; då han härvid nemligen utgick, på en gång, från tvenne olika, hvarandra motsatta, principer. Med ett ord, han ville på en gång vara -- både Gud, och menniska. Eller, med andra ord, han ville visserligen, så vidt möjligt -- i sin renhet bibehålla det mytiska elementet i de gamla fornsångerna, men han ville tillika, och derjemte, modellera och sammangjuta dem med hvarandra, med att sammanstöpa dessa olika sånger till ett helt, eller till en såkallad -- _Kalevalad_; något som ingalunda var så lätt, emedan dertill fordrades ej blott _snille_, (hvilket Lönnrot ej besitter) utan derjemte äfven att sjelf vara en _skald_ -- något som icke heller är allom gifvet. Det var således att förutse -- det den ena principen här måste uppväga, eller duka under för den andra; eller -- hvad som värre var -- de undergräfde hvardera (båda) härvid hvarandra. Då jag i Svensk Litteratur-Tidning för d. 21 Juni 1817, n:o 25, p. 394, 398, förordade saken, var meningen icke att man härvid skulle följa tvenne maximer på en gång -- en idé, som Lönnrot, i företalet till första upplagan af Kalevala -- sjelf säger sig hafva hittat uppå. Utan att derföre vilja nedsätta, eller förklena, hvarken hans förmåga, eller hans talang -- antyder, och påpekar jag endast här sjelfva det omöjliga, med tillkännagifvande att Mästaren, den gången, således -- icke var hemma. [23] Det är ju ganska naturligt, och utgör dessutom här ett ovilkorligt vilkor för begreppet af en myt, att sjelfva betydelsen af ordet _Sampo_ (eller _Sammas_) måste vara lika hemlighetsfull som oförklarlig; ty --, deruti ligger just det fina i saken. Och annars vore det ju ingen myt. Det är nemligen just meningen, att liksom de forntida orakelsvaren voro med flit beräknade för att icke af alla kunna uppfattas, och begripas -- ty hvad Gudarne tala, kunna naturligtvis menniskorna icke förstå, utan möjligtvis endast (med afseende å sin mera djupa och andliga, betydelse) liksom dunkelt ana, eller -- gissa sig till; och äfven detta endast af dem, som enkom blifvit härtill uppfostrade, eller invigde -- så skulle nu äfven sjelfva myten vanhelgas, och profaneras, om den af den större allmänheten, eller af en och hvar genast skulle kunna lösas och till bokstafven förklaras; ty den skulle derigenom ju, på sätt och vis, förlora sin mytiska (magiska) karakter, eller sin andliga natur. Myten är i detta fall att betraktas såsom ett trollord, eller såsom en trollformel, hvilken väl af alla kanske kan reciteras och efterpladdras, men derföre icke af alla kan förstås, eller behörigen begagnas och användas. Hemlighetsfullhet är här hufvudsaken. (Också till och med sjelfva trollena äro, i detta fall, raktaf förlorade, om man endast lyckas få veta deras namn). Och hvad myten Sampo t.ex. än i dag är, i en större skala, för sjelfva folket, och för hela den Finska nationen, det är amuletten, och talismanen, deremot -- i en mindre skala, (d.v.s. af en mindre betydelse) för den enskildta personen, eller för familjen. Det hörde dessutom till sjelfva lefnadsprincipen, eller till forntidens filosofi, att all visdom skulle hållas hemlig och förborgad, eller förvaras såsom ett dyrbart arcanum, antingen anförtrodt att enkom bevaras -- på vissa såkallade heliga ställen, eller för att vårdas, och idkas -- inom vissa folkklasser eller prestkaster. Ibland sådana kunna vi räkna de Keltiska druiderna, de Egyptiska astrologerna och tecknatydarne, de Persiske och Mediske magerna, m.fl. -- ej förglömmandes de Finska hexmästarne och trollkarlarne, nekromanterna, och andebesvärjarne.

[24] Det var den 30 Augusti 1817, som jag af en gammal Finn-käring, benämnd Maja Henriksdotter Turpiainen, uti sjelfva Säfsen sockens kyrkoby, i Westra Dalarne, uti Konungariket Sverige -- ej blott hörde, utan äfven upptecknade, denna högst intressanta myt; ty befolkningen af denna socken bestod ännu då af idel Finnar, af hvilka -- endast de äldre talte obehindradt sitt Finska modersmål, och det äfven i sjelfva kyrkobyn; ett språk hvilket den uppväxande generationen redan höll på att förgäta. Utom mig hade således denna myt aldrig kommit till vår kunskap; liksom den, utom mig, troligen aldrig erhållit sin förklaring. Jag omtalte denna myt, och införde den (jemte en latinsk öfversättning deraf) på originalspråket, med bifogad förklaring, i min 1818 i Upsala utgifna Dissertation _De proverbiis Fennicis_. sid. 10. Gumman berättade för mig dessutom, äfven bland annat, en historia om "Kalevan tytär", nästan med samma ord som den finnes anförd af Ganander, i hans _Mythologia Fennica_, sid. 30. Denna tradition tyckes äfven hafva fortplantat sig ej blott till den Svenska allmogen (jemf. Rich. Dybecks "Runa", 2:dra Häft. Stockh. 1842, sid. 3) utan förekommer spår deraf äfven bland den Danska (enligt Sjöborgs "Nomenklatur för nordiska fornlemningar" 1815, sid. 84).

[25] Här afslöjas således redan i början (det olika) förhållandet -- emellan ungdom och ålderdom. Namnet _Jompainen_ motsvarar här det hos Ganander förekommande namnet _Joukkavainen_, eller som det i Kalevala heter, _Joukahainen_, och stundom af Topelius deremot betecknas med _Joukamoinen_. (Vanhoja Runoja I. D. p. 20).

[26] Icke dessmindre, och oaktadt Väinämöinen nekade det, begynte nu Jompainen att sjunga (ehuru detta utgör en lakun i den fragmentariskt meddelade berättelsen). Det var således här icke fråga hvarken om Guds, eller om Jupiters förbud; utan det gällde här endast gubben Väinämöinens varningar. Likväl tyckes han här vara substituerad i stället för någondera af de förra; och detta redan troligen af orsak att den Finska mytens verldsålder torde motsvara de båda andras, och att Finnarne icke kände några andra, och äldre gudanamn, och gudamakter, än deras _Jumala_; hvilket i så måtto antyder namnets Väinämöinen ålder, och tjenar -- liksom mycket annat -- till bevis det Finnarne icke varit såkallade afgudadyrkare (jemf. Sv. Litter. Tidning 1817, p. 348, o. följ.), hvartill kristendomens apostlar, och inhemska skrifställare, sökt stämpla dem.

[27] Detta ställe bevisar således att Finnarne, redan då denna myt diktades, idkade åkerbruk, och voro således ett agrikulturfolk; utan att deraf dock följer (enligt hvad 2:dra Runan i Kalevala förmäler, och hvad Lönnrot och Akiander antagit) att Väinämöinen skulle hafva lärt Finnarne det. Märkvärdigt är det likväl, att äfven spår af denna mytiska legend förespegla oss, eller på sätt och vis skönjas och återfinnas i de äldsta Grekiska folkurkunder; ehuru på helt annat sätt förklarade och travesterade; dervid man likaså söker att på engång utreda orsaken till jordens fruktbarhet, och hafvets rikedomar. Ty enligt de mytiska folksagor, som blifvit samlade af Hesiodus från Askra, så hade _Kronos_ (tiden) -- då dess fader, _Uranos_ (himmelen) framledd af natten till jordens brudsäng, utsträckte sina armar för att omfamna henne -- framilat från ett bakhåll, och med en skära bortmejat sin faders prokreations-organer. Hvarvid det heter: att -- blodet strömmade ur såret, och af de droppar som föllo på jorden, föddes Erynner och Giganter; men af de som föllo i hafvet, och der upplöste sig till skum, framgick den högsta skönhetens ideal, den förtjusande _Aphrodite_ (Venus). Äfven åtskilligt annat i våra poetiska fornhäfder, tyckes antyda ställen som anträffas sympatiserande med Grekernas myter. Så t.ex. när vi sjunga om Tuonelan joki, och säga _Tuonelan tyttäret toruuvat, manalan lapset riitelöövät_, eller _Tuos venettä Tuonen tytti, lautoa manalan lapsi_. (Topel. 3, p. 20 m.m.) hvem påminner sig icke härvid floden Styx (Lethe?) och _Parkerna_ (motsvarande de Skandinaviska _Nornorne_). Och _Manalan Matti_, eller _Tuonen Tuomas_, är ju _Charon_ sjelf, vet jag. Ja till och med _Cerberus_ (Skandinavernas _Garmer_) har man härvid icke förglömt, och hvarom det heter: _Kuin ei sua koirat kuuluu, eikä haukkujat havannu_ (Topel. 1 p. 8.)

Enär Sampo är den vackraste perlan i Kalevala, och såvida beskrifningen der är mycket vilseledande, och dessutom såtillvida är defekt, att der saknas -- sjelfva glanspunkten, eller hufvudeffekten, och derigenom äfven bestämmandet af mytens relativa värde, så tro vi oss göra läsaren en tjenst, om vi meddela den äfven in originali, sådan vi 1817 upptecknade den i Dalarne. Den lyder:

_"Vanha Väinämöinen ja Nuori Jompainen... Lähettiin Pohjan maalle _Sammasta_ hakemaan... Sieltä soatin _Sammas_ kiini -- Lähettiin merelle. Sanoi nuori Jompainen vanhallen Väinämöisellen: alotak jo virteis!... 'Viel' on virsillen varainen! vielä Pohjolan portit näkyy, Tuvan-uunit kuumottaa'... Lensipa Sammas pilveen. Löi nuori Jompainen miekalla kaksi varvasta Sammalta poikki. Yksi lensi mereen -- toinen soatiin moalle. Joka lensi mereen, siitä tuli suolat mereen; Joka soatiin moalle, siitä tuli heinät moalle. Kuin ois usseimmat saanut, niin ois viljat tullut ilman kylvämätäk."_ Talesättet "lähettiin" (i _impersonale_) i stället för "läksivät" (_personale_) tyckes redan vara en forntida arkaism, som numera endast begagnas af de i Twerska Guvernementet, i Ryssland, boende Karelare, (jemf. Otava II Del. p. 256-258). Denna myt är således hållen i en vida äldre, och i en vida ädlare och enklare stil, än den som förekommer i Kalevala. Ty hvarken beskrifves här, onödigtvis, huru Sammas tillkommit, eller tillgången vid dess bortröfvande, och förföljande, m.m. och hvilket allt här icke hör till saken, såsom förskrifvande sig från andra härmed måhända sammanhängande sagominnen. Allt nog, då man hade, och förvarade. Sammas -- var man lycklig; men då man förlorade den, var fallet -- icke mera detsamma.

[28] Om man nogare härvid reflekterar, skall man -- vid en djupare blick, såväl af den enskildla menniskans, som af de skilda folkslagens olika öden -- troligen inse, och finna, att det egentligen, och hufvudsakligen är _olydnaden_ här i verlden, som ej blott är (och utgör) det största _brott_; utan hvilket brott, såsom sådant -- äfven medför, och påkallar, det -- största _straff_.

[29] Utan att härpå behöfva åberopa flere bevis, af hvilka vi äga ganska många, torde det göra tillfyllest att endast, i detta fall, åberopa ett, nemligen:

Kuin on peukalo urosta, niin on naista naukiampi.

[30] Det Finska folkets karakter, och tänkesätt, i detta fall -- skönjes kanske bäst af följande ordstäf, och tänkespråk:

Hullu omansak laittaa, toinen hullu _kiitteä_. Moni laitos kiitollinen, moni kiitos laitollinen. Hullu tyhmää kiitteä, viisas hyveä ylistää. Hullu kiitteä vaimoansak, epätieto lapsiansak. Hullu kiitteä hevoistansak, mielipuoli naistensak.

Och såsom en slags förklaring på texten, heter det derföre:

Hullulla hyvä hevoinen, sitä kaikki ajelloo; Vaivaisella vaimo kaunis, sitä kaikki kaulailoo,

eller --

Vaivaisella vaimo kaunis, hullulla hyvä hevoinen, Herrasmiehen noapurissa. (Detta deras begrepp om "Herrasmies!")