Part 5

[A] Då mig veterligen intet annat spur numera återstår, eller förefinnes, af denna gamla finska folkmyt om _fartyget och svalan_ -- såsom ett reminiscens af den bibliska legenden om _Noachs ark_, och den derifrån utflugna _dufvan_ -- sammangjuten nemligen med den Egyptiska traditionen om _verldsägget_, eller om verldens uppkomst af ett _ägg_ -- än den lilla versstump jag redan 1811 icke blott hörde citeras, utan äfven upptecknade af dåvarande adjunkten i Jockas, sedermera Pastorn i Jorois, -- Gustaf Winter, så anser jag den, såsom sådan, i sanning förtjena att här meddelas äfven på Svenska. Den lyder, som följer:

Lilla svalan, dagens fågel. Flög en sommardag, och flängde; Sökte land -- att der få sofva. Och en park -- att der sig hvila, Och ett fält, att -- bo der bygga. Och ett hult, att -- ägg der lägga. Fann ej land, att der få hvila. Ej ett hult, alt deri värpa. Ej en skog, att -- der förbida. Ej ett fält, att -- bo der bygga. Flög så upp på höga fjället. Såg ett fartyg ut på fjärden. Seglande med röda master. -- Flög dit --under skeppets däckbord. Göt sig der ett bo af koppar, Och deri ett guldägg lade -- Kom så vinden -- ifrån hafvet, Krängde fartyget på sida. Ägget trillade i hafvet. -- Deraf uppstod fisk i hafvet, Deraf blefvo skälar skapta, Många svarta (neml. djur) hafvet hysar Dock ej skälar äro alla.

(En variant af samma visa upptecknade jag dessutom sedermera af flickan Anna Pekurinen i Jockas). (Verte)

Äfven i flere andra afseenden anträffa vi stundom, i vära fornsånger, en viss speciel och högst öfverraskande likhet, eller öfverensstämmelse, med de gamla Egyptiernas dogmer och vishetslära. Så t.ex. omtalas, i 14:de och 15:de Runan af Kalevala, huruledes _Lemminkäinen_ -- då han vid stranden af "Tuonelan joki" (floden Styx?) lurade på att få skjuta en svana -- försåtligen öfverfölls af den blinda Pohjola gubben, som der låg och vaktade på honom, dödade honom, och vräkte hans kropp i vattnet; der Tuonen poika, med sitt svärd, sönderhögg den i flere delar, och kringströdde dem i floden;[a]

[a] En scen, ej mycket olik den som i 1:sta Runan (uti den första upplagan af Kalevala) deremot lämpas på Wäinämöinen (försåtligen skjuten af _Lappalainen_); eller som det i 6:te Runan af andra upplagan, heter -- af _Joukkahainen_.

Jag intog, som sagdt, denna lilla sång i _Pieniä runoja_: hvarifrån den, jemte många andra, aftrycktes först i v. _Schröters Finnische Runen_, och sedan i _Lönnrots Kanteletar_. Annars, hvad dessa Pieniä Runoja beträffar, bör jag kanske upplysa, att då jag om sommaren 1817 tänkte besöka de svenska _Finnmarkerna_, ville jag -- såsom en slags välfägnad (tuomisia) från deras fordna hemland -- undfägna dessa våra gamla stamförvandter med åtskilliga af våra nutida finska folksånger; men af orsak att det akademiska boktryckeriet i Upsala nu, vid slutet af vårterminen, var -- (tillföljd af den då förestående Doktorspromotionen) -- öfverhopadt af arbete -- stod ingen sättare för mig der att erhållas. Långt ifrån att häraf afskräckas -- hittade jag på råd, i det jag sjelf grep mig verket an. Jag öfvade mig nemligen i konsten att sätta. Sålunda satte jag 1817 sjelf det första häftet af dessa sånger (hvilket nogsamt skönjes af de många deri förekommande både språk- och tryckfel); men hann dock, detta oaktadt, icke före afresan få dem tryckta; hvilket, af sådan orsak, måste uppskjutas; och ej skedde förr än efter hemkomsten 1818. Likaså satte jag sjclf 1821 (redan hemmastadd i konsten) äfven det andra häftet, och hann äfven då, före min afresa, få det tryckt; hvaraf jag på finnskogarne samma år gratis utdelade 1,000 exemplar. Dessa sånger voro dock alla af våra allmänna nutida _folkvisor_. Ty jag hade (af skäl som jag anfört i _Läsning för Finnar_, 1 H. sid. 329) tagit för princip att icke i tryck meddela något af våra gamla mytiska, eller af våra forntida folkqväden, innan man deraf fått en komplett samling. Detta hindrade dock icke att vissa från de forntida Runorne lösbrytna delar, eller episoder, behandlade såsom sjelfständiga folkvisor, ingingo i det dagliga sångarlifvet; och hvilket t.ex. här var fallet med "Peäskyläinen päivälintu", och "Kulervo Kalevan poika", m.fl. af hvilka den sednare derjemte isynnerhet röjer en sann uppfattning af den finska folkkarakteren -- sådan, den visar sig i folklynnet.

äfvensom huruledes sedermera Lemminkäinens moder, efter många sorger och bekymmer, slutligen -- medelst en räfsa -- lyckades att ifrån vattnet uppfiska de skilda bitarne af hans kropp, dem hon, så godt hon kunde, jemkade tillsammans; hvarefter hon först bad _Suonetar_ (ådrornes och senornes patronessa) och sedermera _Ilman impi_ (luftens tärna) att ordna allt på sitt ställe, och att med _utuinen neula_ (dunste-nålen?) ihopsömma de skilda delarne deraf; hvarvid hon slutligen bönföll hos Herren sjelf (itek ilmoinen Jumala) att rangera allt till det bästa; sålunda återbragte hon nu sin son ej blott till lifs, utan äfven till sin förra skapnad och gestalt. Härvid kan man ej underlåta att, angående Egyptiernas lära, erinra sig det äfven _Osiris_ -- som var son (eller, enligt andras förmenande, än bror, än man) till gudinnan _Isis_ -- blef af _Typhon_ lönskt öfverfallen, och dödad -- hans kropp sönderhuggen, och de skilda delarne deraf -- i alla Egyptens landskapet kringspridda. Dem uppsöker nu Isis, med längtande ifver; och när de alla äro funna, skall Osiris åter ifrån de döda -- lefvandes uppstå; och då skall det varda slut på det ondas välde här i verlden. (Detta skimrar, eller hägrar, ju liksom litet åt den kristna religionsdogmen, angående Christi uppståndelse ifrån de döda). Kan nu en sådan likstämmighet endast vara slumpens verk? Vi tro att dertill måste finnas någonslags historisk, eller mytologisk anledning.

Ej nog härmed! Vi tro oss, om så höfves, (utom många andra intressanta saker) lagligen -- och det ännu i våra närvarande tider -- kunna utreda, och bestyrka, att det fordomdags funnits, äfven i vetenskapligt afseende, en viss direkt ledtråd emellan åtskilliga af Finlands invånare och Egyptens såkallade "lärde". Ty ibland de här anträffade 87 såkallade "Runstafvar", hvilka jag ej allenast studerat, och närmare undersökt, utan äfven formligen aftecknat, har jag (enligt hvad som blifvit anmärkt "Läsning för Finnar" 1 H. p. 55, 56, 66, o. följ.) funnit, ibland annat, ej blott i hurudan förskräcklig villervalla med afseende å tideräkningen, eller huru många olikaslags årsberäkningar, m.m. man fordomdags äfven följt här i landet (liksom troligen i alla andra länder) nemligen ibland en klass af mera kunniga och vetgiriga individer (ty de flesta voro väl då, liksom nu, i detta afseende temmeligen liknöjda, och troligen mindre vetande) utan tror jag mig äfven, med anledning häraf, att -- åtminstone något så när -- i detta afseende känna de olikaslags tids- och årsberäkningar, som, under olika epoker, blifvit begagnade, och följde, äfven hos andra af Europas såväl som Asiens och Afrikas olika folkslag, och nationer. Hvarvid jag t.ex. nu endast här, och i förbigående, vill omnämna -- att Egyptierna, mig veterligen, är det enda folkslag, som under Nabonassars eller egentligen under Nebukadnezars tid (år 747 före Christi födelse) begynte att räkna sitt år från den 26:te Februari (nota bene -- enligt vår nuvarande tideräkning) och hvilken dag således då var deras nyårsdag. Denna beräkning följdes, och begagnades, sedermera länge af deras vise, och lärde. Med anledning häraf, och för att nu återkomma till Finnarne, så erhöll jag, bland annat, den 4:de Mars 1862 af Grefve Aug. Armfelt till Wiurula (i Halikko socken) en Runstaf, som börjar nyåret precist med den 26:te Februari; och hvilken, förvarad i min Runstafssamling under n:o 52 -- när som helst står, af sakkännare och vetenskapsmän, att undersökas och beskådas. Men vi hafva ju numera (mig veterligen) ingen enda här i landet som tyckes förstå sig på denna slags forntida litteratur.

Våra fornforskare, och fornminnesföreningar, äro i detta fall oefterrätteliga (jemf. _Läsning för Finnar_, 1 II. sidd. 21, 51). Detta anser jag emellertid vara ett talande bevis derpå att ursprungligen Egyptiska kalenderstafvar fordom äfven blifvit begagnade i Finland; hvaraf originalerna hitkommit till norden -- måhända redan under vikingatiden, om ock härstädes sedermera tid efter annan litet modellerade. Eller månne man väl äfven här kanske vill räkna detta _factum compertum_ endast såsom en tillfällighet, eller såsom -- slumpens verk? Ty det torde väl icke här behöfva erinras att dessa många fordomdags allmänt i d.s.k. "gamla verlden" begagnade, och sig emellan olikaslags, beständigt brukbara, såväl ben- som träkalendrar -- icke äro en uppfinning, eller en produkt, af den enskildla fliten och omtankan; utan att de ursprungligen alla förskrifva sig ej blott från ganska olika håll (folkslag, och nationer) äfven som från olika tidsåldrar och epoker; och att sjelfva originalerna, eller de första typerna till dem, blifvit -- isynnerhet med afseende å års- och tidberäkningen, och således äfven med hänseende till bestämmelsen af sjelfva nyårsdagen -- uttänkte, utfunderade, och uppgjorde (förfärdigade) af de tidernas (inom olika folkslag) mest utmärkta astronomer och mathematici; ehuru de visserligen sedermera, och under tidernas längd, tillföljd af enskild slöjdfärdighet, blifvit oräkneliga gånger, och tid efter annan, i skilda länder eftergjorda och afkopierade, och det ofta till och med -- af gemene man. Likaså hafva vi af asiatiska Prim- eller Runstafvar -- t.ex. en (neml. n:o 6) som följer Seleucidernas tideräkning, hvilken begagnades af flere orientaliska folkslag, och som börjar året från d. 1 Oktober (hvilken dag var deras nyårsdag) och sålunda vidtog 312 år före Chr. eller från den dag deras välde blef befästadt i Babylon. Ty såsom bekant är, blef Alexander den Stores fältherre Seleucus Nicator konung i Babylon (312-281 f.Chr.); och måhända ligger nu häri orsaken hvarföre "Hyres-året" ännu beräknas hos oss, från d. 1 Oktober? Likaså hafva vi en Runstaf (n:o 63) som börjar året med den 1 November, eller från samma tid som d.s.k. "lego-året" hos oss; hvartill troligtvis måste finnas någon historisk anledning, den vi icke känna. Dock det veta vi att ej blott Tschuvascherna utan äfven att Kamtshadalerna, enligt uppgift, börja sitt år med November månad (se _Schiefners_ "Das dreizehnmonatlicbe Jahr und die Monatsnamen der sibirischen Völker" sidd. 326, 331).

Ja vi böra kanske icke förtiga att vi i detta afseende (nemligen med hänseende till åtskilliga mytiska begrepp, och föreställningar) -- funnit vissa _loca parallela_ emellan Finnarne och invånarne till och med i Japan, för att här ej tala i sådant afseende -- om andra oss vida närmare belägna folkslag. I anledning hvaraf det synes som vissa gemensamma såkallade andliga eller intellektuela svallvågor, i detta afseende, fordomdags hade gått genom hela menniskoslägtet. Och liksom vi här visat att de olika folkstammarne stundom tyckes hafva korresponderat med hvarandra i afseende å sina myter och trosdogmer, så hafva vi redan för 21 år sedan bevisat att sjelfva ordet, som utmärker begreppet Gud, hos alla jordens olika folkslag -- såväl med afseende å sin form, som med hänseende till sin betydelse -- ännu röjer, och antyder, spår till någotslags såtillsägandes slägtskapstycke, eller ett gemensamt ursprung (se _Jumalasta, ja hänen monenaisesta nimittämisestä moailman erinäisillä kielillä &c._) såsom vi ock för 18 år sedan faktiskt utredt att bland sjelfva stamorden i alla verldens många och olika artade språk och tungomål -- finnas flere fasta, och vigtiga, beröringspunkter, som antyda ett gemensamt ursprung (se _De Finska stamordens uppkomst &c._). Hvartill slutligen kommer, att vi, enligt ett redan färdigt skrifvet arbete i manuskript, framdeles åtaga oss att bevisa, och ådagalägga, att ibland de många olika folkslagens skilda plägseder och bruk, rundtikring hela verlden -- finner man likaledes mycket som karakteriserar om ej en gemensam upprinnelse, så åtminstone en viss anmärkningsvärd öfverensstämmelse. Månne man icke häraf (d.v.s. af alla dessa sammanlagda omständigheter) kunde, i antropologiskt afseende, draga vissa vigtiga och intressanta -- slutsatser? Och hvilka lyckas, i vetenskapligt afseende, besanna bibelns lära angående menniskoslägtets gemensamma ursprung från samma stam, d.v.s. att menniskorna icke ursprungligen af sig sjelfva uppvuxit på olika ställen, liksom svampar, ur jorden -- en åsigt hvilken många af de naturkunnige tyckes hylla.

[7] Så t.ex. sammanträffar Wäinämöinen (enligt sista gången i Kalevala) med Jungfru Maria, och kommer med henne i delo. Många andra interpoleringar här att förtiga.

[8] Sanningen häraf skönjes redan deraf att dessa menniskoslägtets fabler, med oförminskad glans och auktoritet, redan existerat, och florerat -- i flere tusen år, såsom utmärkande Guds egna ord. Då nu så tankedigra grundsatser, och djupsinniga kosmologiska och teosofiska åsigter, redan den tiden kunnat utveckla sig, och göra sig gällande, genom att koncentreras i gamla såkallade folksägner, eller legender, så anse vi detta för ett talande bevis derpå att menniskoslägtet existerat här på jorden, redan kanske flere tusen år dessförinnan, d.v.s. förr än dessa djupsinniga och tankedigra folktraditioner hunnit bilda och uttala sig. På samma sätt hafva vi, på ett annat ställe, bevist -- att det ovilkorligen erfordrats tusental af år, förrän menniskan -- vid skapelsen, i likhet med djuren, endast begåfvad med ett enformigt ljud, eller läte, derutaf småningom kunnat utveckla först ett artikulieradt, och sedan ett kultiveradt språk -- först nemligen i tal, och sedan bevars -- i skrift.

[9] Vi fästa oss vid det i svenska språket här begagnade ordet _smed_; hvilket ej blott tyckes utmärka en arkaism, utan äfven synes antyda en exotism, d.v.s. en ordagrann öfversättning ifrån Finskan, der ordet _seppä_ (smed) användes, och begagnas, i alla möjliga ordvändningar, t.ex. _puuseppä, sanan seppä, virren seppä, runoseppä_, m.fl. Och hvilket bruk förekommer oftare användt af svenskarne i gamla tider.

[10] Denna slags prestig karakteriserar, och tillkommer, endast vidskepelsen och vantron. Såsom sådan röjer den sig t.ex. i Judarnes föreställning af hvad som, af slagtadt kött -- gagnar, eller -- skadar; d.v.s. hvad som enligt deras förmenande är _koscher_ (d.v.s. "_heligt_", eller utan vank) och hvad som är _treife_ (eller "oheligt", d.v.s. hvad som har vank).

[11] Att det Finska folklynnet likväl icke gillat, mycket mindre baserat sig pä ett såbeskaffadt system, kan bevisas af flere deras, i form af ordspråk, uttalade gamla folkfilosofemer, t.ex.

Ei oppi ojahan koatak, Vaiva tapoja pahennak. -- Opiksemme ikä pitkä, Viisauveksi vaiva kaikki. -- Ei luulo ole tieton vertainen m.fl.

[12] Ej underligt derföre om äfven Finnarnes åsigt angående qvinnans ofelbarhet, och kapacitet, icke öfverensstämmer med nutidens, i detta afseende -- högt uppjagade begrepp; ty de förklarade kort om godt:

Ei piikaisuus menesty asioissa,

d.v.s. alt "qvinnan duger icke att utföra, eller att uppgöra, affärer". Ja de gingo så långt att de sade:

Ei piikaisuus muussa kelpa kuin kirpuja käsittäissä; -- och Pois tunkiot tuasta, pois tyttäret talosta; -- eller Naura hyvälle, naura pahalle, naura naisen kuolemalle.

Finnarne voro dessutom icke de enda, som i detta fall misskände qvinnans sanna värde (jemf. Otava 1 D. sidd. 174 o. följ:) Äfven andra forntida folkslag hafva gjort detsamma. Ja några hafva härvid gått så långt, att de till och med satt i fråga -- huruvida qvinnan borde tillerkännas äga menniskovärde? (Jemf. t.ex. hvad Albertus Magnus härom skrifver i en enkom angående denna fråga utgifven afhandling -- _De secretis mulierum_; och hvarmed man vidare kan jemföra -- _Disp. qua probatur mulieres homines non esse_. Parisiæ 1593. 12:o). Å andra sidan åter har man, i våra dagar, gått lika långt -- i en motsatt åsigt; i det man tror att qvinnan numera duger till allt. Vi hylla den gamla satsen -- _ne sutor ultra crepidam_! Och tro att Finnarne tänka detsamma, då de säga:

Ei ouk lapsessa laulajata, Kuola suussa soittajata.

[13] Dessa myter antyda alla, från hvilken sida man än vill betrakta dem, att menniskan nemligen sjelf är orsaken till sin olycka -- en sanning, som ingen kan bestrida; ehuru få torde, af egen erfarenhet, hafva insett det.

[14] Dock ej nog dermed, att den Israelitiska folksagan, liksom den Grekiska, antyder menniskan såsom orsak till sin egen olycka -- äfven uti de Finska folktraditionerna uppdykar samma idé, och det under en högst egen, och originel, form; till ett bevis, å ena sidan, att den icke är lånad ifrån Judarne, -- än mindre ifrån Grekerne, och likaså, å andra sidan, att den daterar, eller förskrifver sig, ungefär från samma tid, eller verldsålder, som de båda förenämnde; och således utgör den ett ursprungligen talande bevis af den tidens kanske nog allmänna teosofiska verldsåsigter. Vi förvara, bland våra fornminnen, äfven flere andra mytiska sagominnen af de i gamla Testamentet förekommande urkunder, såsom t.ex. berättelsen om "Noachs ark", och huru Profeten Jona uppslukades af "fisken" -- ej olikt _Wäinämöinen_ i buken på _Antero Vipuinen_. Äfven historien om den i bibeln omtalta stora "_Kurbitsen_". (lik asken _Uggdrasil_) tyckes hafva nog mycket syskontycke med den af Topelius (i 4 D. p. 15) omtalta jättestora eken, hvars topp nådde till himmelen, och hvars löfrika qvistar utsträckte sig åt alla väderstreck; eller med den af Wäinämöinen framtrollade himmelshöga _granen_ (Kal. 10 R. v. 31-39) m.fl. Men hvilka folkberättelser likväl hos oss äro så sjelfständigt hållna originaler, att man deraf nog kan se det Finnarnes stamfäder ej blott måste hafva varit jemnåriga, och samtidiga, med d.s.k. "Guds barn", utan äfven med dem stått i närmare kontakt; utan att derföre just vilja antaga det af Rudbeck och några lärde (med stöd af 13 Kap. vers. 40-46 i Esrae 14:de Bok.) anförda beviset, det Finnarne skola härstamma af de tvenne under Konung Hoseas tid af Salmanassar i d.s.k. Assyriska fångenskapen bortförda Israels slägter, hvilka skilde sig ifrån de öfriga af sin stam, och, vandrande öfver Euphrat, sträckte sitt tåg upp emot norden, (jemf. Förkl. öfver Tacitus, sid. XVI, "De finska stamordens uppkomst", sid. 11, och Åbo Tidningar 1774, p. 97, och 1772, p. 148, 153), tro vi oss dock framdeles, och vid ett annat tillfälle, kunna bevisa det våra stamfäder med dem till och med stått i nära skyldskaps- eller familjeförhållanden. Ty väl veta vi att ordet, eller att namnet _Finne_ (d.v.s. att det nuvarande finska folknamnet,) såsom sådant, först blifvit nämndt, eller historiskt bekant, genom Tacitus, som lefde omkring 90 år efter Frälsarens tid, liksom det Lappska folket, och det Lappska namnet först förekommer omnämndt hos Saxo, i 12:te seklet, och i Fundin Noregur; men ingen torde väl derföre vilja påstå det ej hvardera af dessa folkslag -- Finnar såväl som Lappar (ehuru, naturligtvis, under andra och för oss numera okända, eller främmande namn) -- redan funnits till, och fortlefvat i tal af flere sekler dessförinnan, eller innan deras namn omtalas i historien. Ty historien sjelf är ju ett barn af sednare tider. Ja huru många ej mindre riken än folkslag, hafva icke efter hvarandra existerat, florerat, och kullbytterat? af hvars namn vi icke äga ens det ringaste spår. Också vet man att Finnarne, jemte flere andra med dem närmare eller fjermare beslägtade nationer, troligen länge inbegrepos bland d.s.k. Scythiska folkslagen, äfvensom de ansågos vara nära beslägtade med de forntida Partherna. En väl ackrediterad svensk häfdatecknare säger: "Finnarne hafva alltid varit ett bland de mest utbredda folk i verlden (?). De hafva bebott hela den ofantliga jordrymden från vesterhafvets kuster -- till de Uralska bergen (?) inom hvilken landsträcka, med tidens fortgång, en mängd andra folk inträngde. Det är derföre ovedersägligt att Finnarne äro norra Europas stamfolk... Särskilda folkslag af Finsk stam hafva uppehållit sig vid Chinas gränsor, vid Wolga, och på den tid då de stora folkvandringarna inträffade -- vid Svarta hafvet". (se Iduna IV H. p. 102, 103). Och vi kunna härvid tillägga att det närvarande, storartade, Ryska riket hufvudsakligen består af finska och tartariska folkstammar, hvilka blifvit med hvarandra amalgamerade, och mer eller mindre koncentrerade. Anmärkningsvärdt är det äfvenså att det Finska folket af Ryssarne ännu allmänt benämnes _Tschuder_ -- ett namn som Finnarne sjelfve deremot icke vidkännas; men hvilket nog mycket liknar, och påminner oss om ordet _Judar_, liksom det (å andra sidan) torde vara ett reminiscens af det fordna folknamnet _Scyter_. Men underligt är det! Vi komma troligen framdeles, i ett visst annat vetenskapligt arbete, att bevisa huru nära Finnarne torde, i detta fall, komma att stå till gamla Testamentets heliga såkallade "urkunder".

[15] Det henne härföre ådömda straffet, synes mången kanske nog strängt, enär förbudet var meddeladt _Adam_, och icke _Eva_; som måhända derom kunnat vara i okunnighet.

[16] I likhet med denna tröst lemnar äfven den Judiska myten oss det hopp att "qvinnans säd, i sinom tid" skulle söndertrampa ormens hufvud, hvilka ord i allmänhet blifvit tillämpade på Frälsarens tillkomst i verlden. Mig synes det dock såsom denna spådom mindre väl lämpade sig på Frälsarens person. Ty har icke det _onda_ (lasterna, och brotten, i verlden) genom hans ankomst -- försvunnit, eller blifvit förqväft och undertryckt; fastmera synes det mig, som man med orden "_qvinnans säd_" hade afseende på sjelfva menniskoslägtet, hvars mål, och sträfvande, det är (och alltid måste bli) att, med tiden, småningom, bringas till den ståndpunkt, att det _goda_, öfverallt i verlden, öfverväger, och besegrar, det _onda_; hvilket torde inträffa (om ej förr) så då det, ofta omtalta, tusenåriga riket randas. Äfven i den Finska myten lemnas oss här ett _hopp_, ehuru mera naturligt, och -- af annan art, såvida det alltid står oss till buds.

[17] Ja redan vid den ytligaste betraktelse af saken, skola vi troligtvis finna att alla stora tänkare och vetenskapsmän (d.v.s. menniskoslägtets andliga representanter, och ljusare förmågor) fordomdags ofta blifvit (liksom Frälsaren) af sin omgifning misshandlade, och mångengång om lifvet bragta; och äfven i sednare tider hafva de -- såframt deras tillgöranden ej medföra timliga fördelar -- vanligen blifvit af sina samtida nedsatta och föraktade. Också är detta ganska naturligt! Ty de hafva icke förstått sig på (eller brytt sig om) att eftertrakta (och skörda) timlig vinst. Först i en sednare framtid skall man troligen prisa, och berömma, deras intelligenta förtjenster; hvilka då, om ej förr, skola inses och erkännas, och det i samma mån som minnet af våra nutida storheter, digniteter och heroer -- nesjunka i glömskans natt, och -- i ett evigt möker.

[18] Huruvida hon verkligen är det (neml. lycklig) blir en annan fråga, hvilken vi icke här vilja afgöra. Så mycket kunna vi dock säga, att i den mån menniskan vet allt, känner allt, och förstår allt, så äger hon derigenom egenskaper, som mer, eller mindre -- åtminstone i ett visst afseende -- närma henne till hvad som karakteriserar (enligt vårt begrepp) Gud sjelf.