Part 4

Efter att hafva genomgått alla dessa filologiska, naturfilosofiska, etnografiska (och etnologiska) mytologiska och arkeologiska förklaringsgrunder, uppträder Doktor Donner slutligen sjelf här, ännu för andra eller tredje gången, och -- i en vidlyftig afhandling, kallad "der Mythus von Sampo", dedicerad till Professor Roth i Thüringer, och intagen i Vetensk. Societetens Akter -- meddelar en kort, men fullständig uppfattning af de skilda författarnes och Sampouttydarnes anförda skäl och grunder, jemte derpä byggda åsigter och förklaringar; hvilka alla han nu, i sin tur, bemöter och vederlägger. Och sävida nu de flesta författare hyllat sig till den åsigten att härmed betecknades antingen en handqvarn eller en trolltrumma, så söker förf, innan han framkommer med sina egna tankar, först vederlägga andras. Så t.ex. sedan han citerat allt hvad Friis anfört, anmärker han såsom någonting otänkbart, och således osannolikt, att några bitar af en trolltrumma, uppfiskade ifrån vattnet, eller förde af vågorne till stranden, och utplanterade af Wäinämöinen, kunde tillskynda skördar, glädje och lycka, åt hela landet; hvaremot Pohjola, som erhöll den granna botäckningen (locket) nödgades, med sorg och bekymmer, föra ett brödlöst lif.[56] Och dessutom, om frågan gäller en trolltrumma, hvaraf nästan hvarje Lappsk familj är försedd, så -- hvad hindrade väl Ilmarinen att förfärdiga sig en annan dylik, och likaså kostbar, som den han gjorde i Pohjola? Äfven förvarade Louhi icke den, enligt den allmänna plägseden i landet, uti ett visst afsides hörn uti kåtan, utan inläste hon den uti en stenbacke, eller i ett kopparberg. Också kan man icke inse, hvarföre ej Finnarne sågerna betecknade den med dess inhemska namn _govadas_, (på finska "Kuvakas") d.v.s. "den med bilder beprydda", eller med det finska namnet _rumpu_ (trumma); ty härledningen från de Persika orden tambur, m.fl. tyckes vara nog _longe petitum_. Hvad slutligen beträffar den af Maxenius meddelta uppgiften, det man fordomdags äfven i Savolaxs kulle, vid besvärjningar, hafva begagnat sig af en såbeskaffad trolltrumma, så verkar detta här icke på saken, eller hvarken förändrar, eller förklarar förhållandet;[57] ty är härigenom allsicke identiteten med Sampo ådagalagd. Slutligen anmärker Donner, och det ganska riktigt, att det väl vore möjligt att någon folkskald, i sednare tider, då den rätta betydelsen af Sampo försvunnit från folkets medvetande, i tankarne härvid kommit att fästa sig vid den Lappska trolltrumman, och sålunda låtit undfalla sig orden "det brokiga (randiga) locket". Vidare anmärker han det man icke har något exempel på att ett visst objekt, det må vara aldrig så dyrbart, kan blifva föremål för en folkdikt (ty prisar man icke, och besjunger, ett dödt ting) -- endast lefvande, och storartade, handlingar. Vi hafva i korthet genomgått författarens argumentationer, för att visa huru mycken möda och besvär Hr Donner gjort sig, icke blott för att uppsöka, och kunskapa, om allt hvad som blifvit skrifvit om Sampo, utan för att vederlägga en uppgift, som -- annars vederlägger sig sjelf.

Hvad åter angår förklaringen att Sampo skulle beteckna en _hand_- eller _stampqvarn_, åberopas härvid Castréns omdöme (bör observeras att Dr Donner är en stor beundrare af Castrén) att nemligen vid öfvergången från en historisk betraktelse till en symbolisk -- skildringen af Sampo är så fantastisk, att äfven om den ursprungligen haft en historisk betydelse, finnes dock mycket deri, som måste uppfattas från en allegorisk sida, såframt nemligen dikten icke låter bokstafligen tillämpa sig på något i verlden existerande allmänt kändt ämne. Äfven Castrén anmärker att samtliga folkqväden, i flera afseenden, äro mer eller mindre grundade på bortglömda myter; men det symboliskt framställda föremålet hafva de dock, i sin föreställning, uppfattat sådant det ursprungligen förekommer i verlden. Så äfven här! Sagan om _Grottan_ hänger -- enligt en allmän hos alla Germaner (observeras att Finnarne äro -- inga Germaner) förekommande uppfattning -- tillsammans med den om _Solen_, tänkt nemligen under bilden, eller föreställningen af en qvarn (ett qvarnhjul) hvilken af sig sjelf malar och producerar, hela dagen; och hvars produkter blifva dessa gyllene skördar, ej olikt solens gyllene strålar. På detta sätt blir det förklarligt huruledes denna qvarn kunde mala (åstadkomma) lycka, fred, och allt hvad man önskade sig. Att den blifvit bortröfvad, och försänkt i hafvet, är blott en poetisk fras, som våra skalder äfven använda på solens nedgång. Redan Grimm yttrar tvifvelsmål huruvida Sampo, den der hvarje morgon malar silfver och guld, skall föreställa en bild af den på horisonten uppgående gyllene _morgonrodnaden_. De få rader i Kalevala, som behandla bilden af en malande qvarn, visa klart att denna föreställning icke ligger till grund för Sampodikten, utan är det möjligt ett lån från andra folkslags sagor, hvilka, till följd af deras gemensamma och ursprungliga betydelse -- blifvit sammanställda med Sampo, och derpå använda. Att den skulle mala af sig sjelft, spelar i Finska sagan ingen hufvudroll; och sjelfva dikten vinner genom åsidosättandet af denna bild.

Hvad beträffar härledningen från det svenska ordet _stamp_, så anmärker Hr Donner att det redan förut blifvit antydt, att detta ord -- enligt de finska ljud- och språklagarne, öfvergående till finsk form -- skulle heta _samp_ (och icke _tamp_). Huruvida Finnarne sjelfve gjort sig någon föreställning om en af sig sjelf malande qvarn, eller lånat detta af sina grannar, är svårt att afgöra.[58] Man anträffar en sådan uppfattning ej blott hos Skandinaver och de Tyska folkslagen, utan äfven hos Ryssar, tillochmed var den hos Romarne känd. Äfven i den Mongoliska sagan om Gesar Chan, talas om ett gyllene berg, på hvilket stod en qvarn, som malade af sig sjelft (se Schmidt "die Thaten Bogda Gesser Chans", p. 97). Äfven i en Estnisk fabel ("Vaeselapsi käsikivi") förekommer berättelse om en handqvarn, som malade af sig sjelft; hvilken förborgad i en kista, gömd under jorden, derifrån blef af ett fader- och moderlöst barn bortförd, förmedelst en hvit häst (se Kreutzwald "Esti rahva jutud" p. 43). _Löwe_, vid sin öfversättning af denna fabel, tycker sig häruti finna en svag erinran om Sampo (Estn. Mährchen, s. 80).

Härefter resonerar Förf, vidt och bredt om den kamp och strid, som enligt hans tanke (rättare -- enligt hans fantasi) blifvit förd emellan Pohjola och Kalevalafolket, angående solens och månens inneslutande i berget; men hvilket allt, såsom här icke hörande till saken, vi i tysthet förbigå -- såmycketmer som de finska fornsångerna ingenstädes tala om krig och strider -- åtminstone icke i den mening, som man i allmänhet uppfattar saken; och hvarvid han omtalar en af honom förmodad parallelism -- emellan den finska dikten om Sampo, och Indernas om _solen_, hvilka hvardera blefvo inneslutna i ett kopparberg, (som det heter); och hvarefter han kommer till det resultat, att Sampo och solen äro med hvarandra synonyma, och hvardera dikterna om dem således variationer af samma tema.[59] Och för att liksom bestyrka denna hypotes, omtalar han att äfven folkdikten om månförmörkelsen, d.v.s. om månens olika skiften och skepnader (faser) hos Finnarne, Mongolerne, Chinesarne, Inderna och Skandinaverna hafva med hvarandra någon slags öfverensstämmelse. (Naturligtvis! Efter saken här är densamma, måste äfven teckningen deraf i något afseende kongruera, och sammanstämma; och hvilket således äfven torde gälla om solen).

Sedan Förf, sålunda omtalat allt hvad som blifvit sagdt och skrifvit om Sampo, hvarmed han förstår solen, kan han icke undgå att -- liksom mot sin vilja, och såsom för att komplettera samlingen -- omtala det en viss Lektor Gottlund anfört en tradition om Sampo, som (olyckligtvis!) afviker från alla de andras; och hvilken tradition han, såsom sådan, väl omnämner; men hvars af mig antydda förklaring hau icke ens anser värd att (liksom de andras) förtjena med ett ord omtalas.[60] Och för att nu så mycket mer nedsätta värdet, och betydelsen deraf, påstår Förf., att finnskogarnes befolkning förskrifver sig från 17:de seklet; ehuru jag solklart bevisat det Finnarne icke blott voro talrikt här å orterna kända redan 1520, utan äfven att det derjemte förefunnits der en qvarlefva af en forntida äldre finsk folkstam, som till större delen utdog vid digerdöden 1350 (se "Läsning för Finnar" sid. 113). Hvarefter, och ehuru Hr Donner medger det jag varit den första, som omtalat myten om Sampo,[61] han likväl placerat mig till den sista, af dem som derom haft något att förtälja. Derpå går förf. att förklara -- det stammen, eller roten, till ordet Sampo, enär den icke står att finnas i främmande språk -- måste nödvändigt uppsökas i finskan; hvarföre ock han företager sig att uppsöka den, och tror sig äfven slutligen hafva funnit den i ordet sepal, sepel, seppele (som betyder "hals, halsring"); och nu bär det af till fjälls -- uppför berg och backor, förbi stockar och stenar. Men vi deremot stanna här, och lemna förf. fritt spelrum, till att fortsätta sina efterspaningar med afseende å stamordet till Sampo.[62]

Man tycker väl att denna slags sampo-litteratur nu redan borde förslå. Men nej -- långt derifrån! Nu sednast uppträder Doktor J.W. Calamnius, och i en artikel, kallad: "Kalevalan sammosta" (införd i Kirjallinen Kuukauslehti 1872, n:o 4 och 5) uppträder äfven han nu sin tur, och i det han söker vederlägga Dr Donners argumenter, har han sjelf inga bättre att framställa än den af Friis antydda _trolltrumman_. Liksom Castrén och Donner, så önskar och hoppas nu äfven Calamnius, att framtida språk- och fornforskare måtte, bättre än han, lyckas att slutligen upplysa, och utreda, äfven denna mytiska gåta. Men hvarföre skola vi här just vänta allt af framtiden, då vi redan i vår tid hafva dem som härom kunna upplysa oss, blott vi förstå att lyssna till deras ord?

Hvad blir nu således resultatet af allt detta?

Jo, vi finna att de lärde, snart sagdt i alla länder, och det såväl inomlands som utomlands, sysselsatt sig med att taga reda på sampomyten; men hvarvid det gått, som det vanligtvis går -- när man ej tar gammalt och förståndigt folk till råds -- man har härvid endast gjort sig löjlig. Hvarvid (märkvärdigt nog,) ingen af dessa Herrar mytologer uppfattat, nej icke ens kunnat ana till denna sampomytens vackra andemening, angående orsaken till menniskans mindre lyckliga ställning; hvilket här dock tyckes utmärka sjelfva hufvudsaken, vid det de -- förirrat sig vid att förklara betydelsen af sampo. Det är mindre underligt om Ryssar, Tyskar, Svenskar och Norrmän, hvilka icke känna vårt språk, eller naturen af vår folkpoesi, mycket mindre således sjelfva vårt folks naturanlag och karaktersdrag -- härvid misslyckats, d.v.s. misstagit sig. Mera förvånande är det deremot att Finnarne sjelfva icke kunnat taga reda på en sak, som synes oss (i våra ögon) så enkel och klar som denna, d.v.s. -- som andemeningen, och betydelsen af sampomyten. I hvilket afseende ej blott universitets konsistorium, eller hela dess lärare-personal (d.v.s. de der Herrarne, som jemt och ständigt åberopat sina "lärda grader" -- se "Näsperlan", sid. 40) och d.s.k. Vetenskaps Societeten, utan äfven hela Finska Litteratur-sällskapet, med alla sina talrika rundtikring landet spridda medlemmar och korrespondenter, jemte Fornminnesföreningen, ja som -- skam tillsägandes -- de båda stora snillena Lönnrot och Castrén (för att ej här tala om allt hvad "Fennomaner" heter) -- fåfängt i detta fall ansträngt alla sina krafter -- alla sina sträfvanden och bemödanden, för att lösa gåtan; och hvarvid de ifrigt stretat, och arbetat -- redan ett halft sekel, eller från och med 1818. Ja man skulle tro det vår Herre slagit sina barn med blindhet, enär de icke kunnat hvarken läsa, eller fatta, hvad jag redan längesedan, tid efter annan, vid tre olika tillfällen, på tre olika ställen, och på tre olika språk -- för dem tydligt framställt och förklarat.[63] Säg, hvad kan väl vara orsaken härtill?

Jo, orsaken är -- 1:o för det jag icke hör tili "skrikarnes" klass, eller till Kalevaliternas läger; utan, tvärtom, mången gång kanske (liksom nu äfven här) litet öfverraskat, eller öfverflyglat, detsamma; och -- 2:o emedan man hittills allmänt trott, att myten här bestod i konsten, att taga reda på betydelsen, eller bemärkelsen, af ordet Sampo. Något som egentligen här alls icke kommer i fråga, lika litet som att examinera, eller att i vetenskapligt, d.v.s. -- i botaniskt afseende vilja determinera, och klassificera, _Kunskapens träd_ på godt och ondt, eller att söka utreda huruledes _Noachs ark_ var konstituerad, och Pandoras ask konstruerad, eller det gyllene vädursskinnet prepareradt, m.m. Hvarochen klok menniska måste väl veta, och inse, att allt det der icke här hör till saken, lika litet som namnen på de härvid agerande, eller figurerande, personerna; hvilka närsomhelst, och vid nästa scen, kunna ombytas, och -- hvilket erfarenheten äfven här visat -- af andra föreställas. Myten ligger här i sjelfva handlingen, och dess för hela menniskoslägtet djupa betydelse; således -- icke ensamt i sjelfva parabolen, i och för sig, eller i allegorin, utan i den derunder förvarade, och den derigenom påpekade -- sanningen.

Vidare har felet legat deruti, att ingen af de der Herrarne mytologer varit hvad man kallar "skald", eller "poet". De hafva, tvärtom, alla varit idel prosaister, d.v.s. de hafva väl kanske någongång varit roade att höra sång, och musik, eller läsa verser och poesi; men de hafva derföre icke derpå förstått eller begripit sig. I stället att låta tanken ledigt sväfva, eller vagga sig fram (svaja) emellan de skilda, ofta (enligt det finska skaldemaneret) hvarandra olika bilderna, eller de sig emellan motsatta meningarne -- har man på hvarje ord tagit fasta, -- och ropat -- "banko"; hvaraf man ofta gjort sig de löjligaste, de mest befängda -- ja, jag må säga -- de galnaste begrepp och föreställningar. Å andra sidan åter, har man mångengång, i motsats häremot, i de skilda orden, (eller meningarne), sökt inlägga en viss högre, och djupare (andligare) betydelse, än hvad i dem förefinnes; hvarigenom man likaså förirrat och misstagit sig, i det man sålunda blifvit en -- andeskådare.[64] Alla myter äro, i det hela taget, mycket enkla till sitt innehåll, och korta (ehuru sinnrika, och mångtydiga) -- till sitt omfång, liksom den i dem innefattade tanken, sanningen, eller lärdomen; och de behöfva derföre icke -- deduceras, och demonstreras. Åtminstone uppfattade jag genast -- då jag hörde sammas-myten -- meningen, sådan jag äfven då framställde den; utan att jag sedermera, liksom alla de andra mytologisterna, på dessa nu förlidna 55 år -- sett mig befogad att, i något afseende, förändra mina åsigter, eller att med ett enda ord rätta hvad jag då sade. Hvems ögon härvid varit de klaraste, och hvems tankar de redigaste -- må läsaren afgöra, och -- efterverlden bedöma. Häraf ser man likväl, till en början, hvad mycket bråk och besvär, och hvilket onödigt väsende och buller -- de der lärda Herrarne ofta göra sig, eller ställa till, och det om en ringa sak, som de icke ens begripa, eller förstå sig uppå; men den de dock upphöja till skyarne.[65]

Nå ser man icke någonting mera? (frågar Läsarn). Ja, man ser här ett exempel, bland många andra, på hvad jag redan ofta förklarat, nemligen att så kallade lärda och vetenskapliga sällskaper ofta kunna förliknas vid vissa såkallade "_lyktgubbar_", som visserligen i mörkret prunka för mängdens ögon, med ett slags lånadt sken, som -- i det hela -- föga gagnar till något; eller utgöra de ettslags kotterier, och lärda skrån, som (att sluta efter ett visst universitets beteende) -- i många fall, i det hela, mera skada, än gagna, vetenskaperna. Hvaremot uti den individuela, enskildta, förmågan och intelligensen -- ofta ligger nedlagd, och förborgad, en skatt, som mångengång vida öfverväger alla mängdens pund och förtjenster. -- Om man såvisst blott skulle förstå sig -- att, såsom sig bör, deraf begagna sig![66]

Nå lär man sig då häraf icke -- någonting mera?

Jo man finner att liksom alla de der Herrarne, med sina många "lärda grader", nu en tid bortåt, d.v.s. i mera än 50 år, nära nog farit fram som narrar, eller -- alla, efter hvarandra -- ridit ranka på ordet _sampo_, utan att se och höra hvad förståndigt folk haft dem att förkunna, likaså hafva de, likt Arons prester -- (nästan i lika lång tid) -- uti _Kalevala_ tillbett, och dyrkat, -- den "gyllene kalfven".

Och då man äfven i detta fall sökt upplysa dem om sitt stora misstag, har man i stället att omfatta oss med tacksamhet och kärlek -- endast visat oss tänderna. Nå må då så vara! Mycket af hvad vi, i så måtto, kunnat meddela det finska samhället, och vårt fädernesland -- skall härefter troligen ingen annan förmå. Finnarne hafva således att i detta fall -- liksom i så många andra -- endast att skylla sig sjelfva för följderna; en lärdom, som de nu dessutom här fått inhemta, genom den af oss dem meddelta förklaringen öfver sampo-myten. Också sluta vi derföre här, med samma strof som vi börjat:

ridiculum est rivulos consectari, fontes verum -- non videre.

Hänvisningar:

[1] Oberäknadt de många tryckfel, som härvid måste läggas antingen den värda Tidningsredaktionen, eller sjelfva boktryckeriet -- till last, vet jag icke till hvems förtjenst jag skall räkna (såvida jag neml. icke vill tro att det skett i uppsåt, eller med full afsigt) att de fem första, eller öfversta, raderna å 3:dje spalten blifvit -- (troligen vid någonslags ombrytning) -- huller om buller omkastade med hvarandra; hvarigenom man omöjligt kan gissa sig till sjelfva meningen, eller deraf få något sammanhang. Den i följande Nummer, efter fjorton dagars tid -- meddelta rättelsen, kommer i detta fall nog mycket -- _post festum_.

[2] Dock om jag äfven här skall dokumentera denna min liknöjdhet i pekuniärt afseende, med något exempel, må jag t.ex. nämna, -- att 1814, under min vistelse, såsom student i Åbo, ville min derboende köttsliga morbror, Prokuratorn _Orrhjelm_ (såsom ogift) nödvändigt adoptera mig till sin son; hvarigenom jag ej blott blifvit hans universal-arfvinge, utan dessutom fått Adel- och Riddarskapet på köpet. Men jag tackade så mycket för äran, och förklarade -- det jag ansåg mitt namn fullkomligen likaså godt som hans. (Han dog sedermera den 2 December 1816, vid 54 års ålder).

[3] Hvad som i detta fall gäller angående de finska myterna, tro vi äfven vara fallet med myter i allmänhet, d.v.s. att vissa ursprungligen historiska personer, eller åtminstone deras namn -- blifvit begagnade, såsom underlag, vid de mytiska sagoberättelserna, hvilka ofta omfatta såkallade gudahändelser, eller så tillsägandes himmelska historier; de der, efter döden, föreställas hafva passerat menniskor emellan, eller emellan gudarne i himmelen. Och detta förklarar tillräckligen orsaken, hvarföre ej blott hos olika folkslag, men ofta äfven hos samma nation -- i ursprungligen samma myt spela (i samma roll) och uppträda skilda, eller olika namn (personer). Å andra sidan deremot kan också stundom likaså hända att verkligen historiska personer, och deras handlingar, (såsom, i sitt slag, såtillsägandes storartade) -- till följd af ett dervid fästadt visst historiskt, eller vetenskapligt värde, eller på grund af ett vid dem fästadt allmänt nationelt intresse -- någongång kunnat med tiden få en viss hög, och mytisk, betydelse.

[4] Då man, från en mytologisk synpunkt betraktadt -- endast har för sig en sinnebild (d.v.s. en symbol) hvarigenom man i det ändliga uppfattar det oändliga, så har man deremot, ifrån religionens synpunkt att göra med en tankebild (d.v.s. med en dogm) i hvilken man, tvärtom -- ser det oändliga uppenbaradt i det ändliga. Begge dessa synpunkter bilda en bas, som utgör grunden för filosofins spekulationer.

[5] Anledningen, och orsaken, till uppkomsten af dessa slags såkallade _myter_, synes oss annars (om man betraktar saken från en viss annan sida) hafva varit den, att menniskoslägtets intelligentaste förmågor, fordomdags -- till följd antingen af folkets råhet och okunnighet, eller misstroende och illiberalitet, icke velat, ja -- icke ens vågat för dem framställa vissa större natursanningar (såsom stridande måhända emot deras förut fattade begrepp och fördomar) annorlunda än förtäckta under en viss mytisk slöja, och betäckta med en viss dunkel skymning. Det är denna slags hemlighetsfullhet, som i allmänhet karakteriserar all forntidens kunskap, meddelad på något sätt den större hopen; och som utmärker sig likaså ej mindre i de såkallade "orakelsvaren", än framlyser i sjelfva schamanernas beteenden. Mången af oss har emellertid, måhända af oförstånd, trott att sjelfva myterna fordomdags verkligen utgjorde vissa religiösa dogmer eller trosartiklar, och anser de deri omnämnda eller framträdande personer, hafva varit folkets gudar, eller afgudar, dem man dyrkat och tillbett. Vi äro åtminstone icke af den meningen; men väl medge vi deremot att de, i en sednare tid -- till följd af skaldernas fantasier, och på grund af målarnes och skulptörernas bearbetningar -- personifierade, och såsom mer eller mindre fulländade konstverk exeqverade -- möjligen sålunda kunnat blifva föremål för någon kult. Det var af denna orsak jag också, redan såsom yngling, år 1817, fann mig befogad att (i Svenska Litteratur-Tidningen) spränga hela Gananders _Mythologia Fennica_ -- i luften; utan att någon sedermera uppstått för att vederlägga mig, eller för att taga de "Finska gudarne" i försvar. Endast Castrén har sökt att ihopsamla spillrorna häraf, för att, om möjligt, deraf bilda något helt; men vi veta allaredan till hvad resultat han kommit.

[6] Så t.ex. är det allmänt bekant (enligt de fordna Egyptiernas lära) att _Phtas_ (anden) formade af _Athor_ (materien) _Neitha_ (den aflande och födande naturen) till ett _ägg_; utur hvilket ägg _Cneph_ framgick, och bildade sedermera det synliga universum, d.v.s. hela verlden. Äfven enligt Hinduernas traditioner, kända redan 16.000 år före Frälsarens tid (?!) framställes äfvenså _Haranguerbehah_, alstringsprincipen, eller den första materien genomträngd af längtan efter form, d.v.s. sjelfva verldskraften i de gröfre elementerna -- under formen af ett _ägg_; uppkommet derigenom att _Nàra-yàna_ (den högsta anden) inkastade ett frö i vattnet, hvaraf efter 1,000 år blef ett stort ägg, hvars förträffliga egenskaper beprisas uti 12,200 verser; och uti hvilket ägg han sjelf inträngde; och hvarur _Purusha_ eller _Brahma_, verldens skapare, slutligen utgick. Härom heter det vidare: "efter ett år sprack detta, i vattnet flytande, ägg i tvenne delar. Den ena hälften af skalet, som var af guld, blef himmelen; den andra, af silfver, bildade jorden. Men af äggets innanmäten uppstodo, eller skapades, bergen, floderna, verldshafvet, skyar och blixtar, samt slutligen -- solen (eller, enligt, en annan legend, luften och himmelen, med dess 8 väderstreck)." Äfven af dessa myter träffa vi ej blott spår, utan en analog och dessutom en slags mera fullständigt hållen framställning i Finnarnes gamla folktraditioner (till ett bevis af deras höga ålder) hvaraf man finner exempel ej blott i _Pieniä Runoja_, 1 H. n:o V, utan äfven i _Topelii Suomen kansan vanhoja Runoja_, 1 II. p. 25. Enligt den sednare traditionen bildades såväl himmelen som jorden -- af ett Knipägg (jemf. Kal. 1 B. v. 179, o. följ.) eller af ett Örnägg, (enligt 1:sta Runan v. 270-315, i den första editionen af Kalevala). Enligt den förstnämnde traditionen deremot uppstodo hvalar, själar, och allehanda slags hafsdjur -- af ett Svalägg.[A]