Part 3

Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen[39] begåfvo sig (enligt denna sednare tradition) sjövägen till Pohjola, för att sedan Louhi icke i godo med Väinämöinen ville dela Sampo[40] -- med våld derifrån bortförde densamma. Till hvilket ändamål han icke blott med sina sånger insöfde befolkningen i Pohjola, utan öppnade han genom sångens trollmakt äfven portarne, eller dörrarne, till den stenbacke (eller det kopparberg) uti hvilket Sampo på 9 famnars djup, var inläst inom 9 lås och en hemlig rigel.[41] På Väinämöinens vink -- var Lemminkäinen genast till reds att bära bort Sampo; men för att upplöja, eller med plogen upprifva dess, på 9 famnars djup, i jorden ingrodda rötter,[42] nödgades han dertill begagna den stora Pohjola oxen (återigen gäller här fråga om en oxe!). Sedan de nu sålunda lyckats föra Sampo ombord, och begifvit sig till sjöss, var det denna gång den ostyriga Lemminkäinen som ej blott väckte fråga om att man borde uppstämma en segersång, utan formligen derpå påyrkade. Väinämöinen anmärkte väl att det var för tidigt, innan de fingo sina egna hemknutar i sigte;. men icke dess mindre började nu Lemminkäinen att sjunga, och det -- högljudt; hvaraf tranan, skrämd, upphäfde ett förfärligt skri, dermed den uppväckte folket i Pohjola. Hvarvid Louhi, saknande sin Sampo, först sökte att medelst töcken och dimma, och sedan att med häftiga stormar och stark sjögång -- uppehålla, och förhindra, Väinämöinens hemresa. Förföljd af hafstrollet, och utsatt för starka orkaner och stormvindar, fällde Väinämöinen, i brådskan, sin kantele i sjön; som sålunda gick förlorad -- till en framtida fröjd, och förtjusning, för alla hafvets Tritoner och Najader. Emellertid ansatt af Louhi och dess följe, hvilken, med sitt välbemannade fartyg, sökte upphinna honom -- framtrollade Väinämöinen, för att kunna undgå henne, ett grund midt i farleden, hvarpå Pohjola-fartyget strandade och -- förliste. Louhi lät dock häraf icke bekomma sig; utan hiskeligen fort bildade hon sig klor af lior och hackor, vid det hon gaf sig att flyga med halfva fartygsskrofvet, väl armeradt och bemannadt, för att förfölja Wäinämöinen; hvarvid icke allenas Lemminkäinen -- under det Ilmarinen, med sina böner, vände sig till Gud -- med sitt blottade svärd -- klippte till sina förföljare, utan dervid äfven Wäinämöinen, med sin styråra[43] klappade örnen på tassarne; hvarvid alla dess klor krossades, så att endast lillfingret blef öfrigt. Och då nu Louhi, med det omtalta fingret skulle gripa efter Sampo, häfde hon den i sjön, och det midt på fjärden, hvarvid den gick i bitar, och föll i många stycken; af hvilka de större sjönko ned till hafsbottnet, tillföljd hvaraf skatter alltjemt, ännu fortfarande, stå att anträffas i hafvets djup. De mindre bitarne deremot drefvos af vågorne till stranden;[44] hvaröfver Wäinämöinen högeligen fägnade sig, i det han ytttrade: "derifrån förskrifver sig nu fröets (sädens) härkomst, och början till en beständig lycka, deraf härflyter plöjning, sådd och skörd, deraf månen att skina, och solen att lysa -- med ett ord, deraf komma lyckans dagar att sålunda randas för Suomis folk och landamären."[45] Det är således hoppet om årliga och lyckliga skördar, som (enligt den Finska myten) kommer fortfarande att fröjda och upplifva oss.

Man ser således häraf att _Sampo_ ursprungligen är samma myt, som den vi redan, par decennier förut, framställt -- under namn af _Sammas_; endast med den skilnad att man, i förra fallet, mera sysselsätter sig med draperierna, eller ornamenterna, och förberedelserna till den ifrågavarande handlingen, vid det man litet närmare beskrifver Sampo -- hvem som nemligen åvägabragt den, huruledes och hvarest den tillskyndades, och åstadskoms, m.m. hvilket, i stället att upplysa saken, gör den tvärtom mera mörk och obegriplig; ty när skalderna riktigt klippa till med sina poesier, och fantasier, så blir tillslut af alltsammans stort ingenting annat qvar, än några granna fraser, deras rimmerier och ett uppkok af deras ordkram; hvarföre Sampo måste förefalla obegriplig för alla dem som ej ha förmåga att djupare blicka in i det hemlighetsfulla, som i allmänhet karakteriserar, och utmärker, det mytiska elementet.[46]

För att bevisa det sednare, eller oförmågan såväl hos den närvarande tiden, som hos den närvarande generationen, att riktigt kunna inse och uppfatta situationen (lika litet som vi troligen hittills kunnat fullständigt uppfatta den bibliska legenden om "kunskapens träd") vilja vi här, i kronologisk ordning, genomgå de skilda förklaringarne häröfver, och det i största korthet; hvarvid vi skola följa Doktor Donuer troget i spåren. Hvilken sedan han anmärkt att Lönnrot redan 1827, i sin disputation _de Wäinämöinen_, förklarat att Wäinämöinen i historiskt afseende varit den som lärt Finnarne att idka sjöfart, och åkerbruk; en förklaring, som äfven Gabr. Rein (i Morgonbladet 1832 N:o 15, 16) godkänt; men hvilken förklaring vi deremot icke kunna gilla och acceptera -- omtalar han att i anledning häraf redan 1835, ibland våra Tidningsblad utvecklat sig en häftig polemik om hvilkendera uppfattningen vore den riktiga angående kampen emellan Pohjala och Kalevala[47] -- antingen den mytiska eller den historiska? För vår del tro vi att grundidén dertill visserligen ursprungligen hvilar på en mytisk bas, men att framställningen, eller teckningen deraf (d.v.s. att sjelfva koloriten) är måhända i sina detaljer -- historisk; i så måtto nemligen att den inför och upptager namnen på historiska personer, och placerar sjelfva tilldragelse-schenen i vår nord. Föröfrigt kunna vi icke inse att här gäller någon kamp, och strid, emellan mörkrets makter och ljusets, emellan den goda och onda principen. Icke heller inse vi det Wäinämöinen och Ilmarinen, näst Ukko, voro Finnarnes högsta Gudar (såsom några deribland Collan, Donner, m.fl. påstå). _Ukko_ är dessutom ej heller namnet på någon Gud, det är endast ett epitet som tillägges honom, och hvilket ord blifvit begagnadt stundom såsom ett pronominum, stundom såsom en apposition, i stället för begreppet Jumala.[48] Den af Förf, så högeligen berömda Collanska Tidningsartikeln (införd i Morgonbladet 1838, N:o 56-62) kunna vi deremot, för vår del, ingalunda gilla, och godkänna, och detta äfven -- i flere andra afseenden.

Den första offentligen uttalta förklaringen öfver betydelsen af Sampo, är emellertid meddelad af en _anonym författare_ redan 1836 (således för 36 år sedan) uti en uppsats under rubrik: "Några ord om Kalevala" (intagen i Helsingfors Morgonblad 1836, N:o 95-96) deri det förklaras att med Sampo förstås ett _Musikaliskt Instrument_; men -- hurudant? nämnes der icke. Kuriöst nog nämner äfven Topelius -- i en not under företalet af den 1831 af honom utgifna 5:te Delen till sina "Vanhoja Runoja:" -- "Sampo kuuluu olevan rauvasta Kanteleen mukaan taottu _Soittokeino_." Men hvarifrån han fått denna uppenbarelse, säger han icke.

Sedermera fantiserade _Fabian Collan_ -- i en vidlyftig uppsats under rubrik: "Wäinämöinen och Ilmarinen, näst Ukko, de högsta gudar hos de fordna Finnarne" (införd i Morgonbladet 1838, N:o 56-62) -- angående den förmenta striden emellan Pohjola och Kalevala, emellan ljusets makt och mörkrets. Vi finna icke det ringaste spår till en såbeskaffad strid. Ty såsom vänner, och bekanta, begåfvo sig Wäinämöinen, med konsorter, till Pohjola... och såsom sådane emottogos de äfven af Louhi; men då de om natten, under det de andra sofde, hemligen bortförde Sampo, blefvo de eftersatte, och på vägen upphunne; hvarvid -- enär man med våld ville återtaga Sampo -- ett slagsmål, eller ett nappatag, visserligen uppstod, hvarvid bytet halades öfver bord, hvilket både var, och blef, resultatet af striden.

Kort derpå förklarade Lönnrot sjelf (i Tidskriften Mehiläinen 1839, p. 14, 18, och i Borgå Tidning 1839, N:o 96, samt i Helsingfors Morgonblad 1839, N:o 54) det ordet Sampo vore en sammansättning, eller en version af de ryska orden _sam bog_ (sjelfva guden) och med anledning hvaraf han påstod att härmed betecknades den Finska _Jumalabilden_, som skulle skänka Finnarne all möjlig sällhet och lycka. En förklaring som Collan deremot, på af honom anfördt skäl, lifligt bekämpade i en uppsats, benämnd "Biarmaland och Pohjola" (i Morgonbladet 1839, N:o 53, 54) vid det han förmodade att dermed afsågs en _möbel_, en grant utstyrd _klädkista_ för Pohjolajungfruns räkning, sålunda benämnd med afseende å det "granna locket".

_Robert Tengström_, som (i "Fosterländskt album" 1845, 1. p. 123, 189) vidt och bredt omtalar de hjeltesånger, eller det historiska epos, som, enligt hans tanke, framställes i Kalevala -- inlåter sig icke angående denna af honom såkallade _rika Talisman_, i någon närmare förklaring af Sampomyten.

Af utlänningar har _Jakob Grimm_, uti en afhandling: "Über das finnische Epos" -- föredragen under en föreläsning, hållen vid Vetenskapsakademin i Berlin d. 13 Mars 1845, och aftryckt dersammastädes i Hoefersch Tidskrift 1. p. 38 o. ff. -- förklarat det han anser att Sampo icke kunde vara någon fantom, eller något inbillningskraftens foster, utan måste vara något allmänt kändt, och verkligt naturting, efter Louhi så bestämdt kunde göra anspråk derpå, och då Wäinämöinen utan svårighet gick in på att anskaffa det; hvarvid han gör oss uppmärksamme på den öfverensstämmelse som förefinnes emellan Sampo och _Frodes qvarn_, helst föreställningen om en såbeskaffad qvarn redan af gammalt förefinnes bland alla Tyska folkslag; utan att han dock närmare anger ursprunget dertill. Och i det han antyder att "kirjokansi" (det brokiga, sirliga, eller randiga locket) kunde ju beteckna en öfver Sampo utbredd _duk_, är han sjelf osäker om man ej med Sampo skall förstå den på horisonten uppgående gyllene _morgonrodnaden_, På ett annat ställe deremot (i sin "mythologie", p. 1229) erinrar han att i den Mongoliska sagan om trädet _Asambubararcha_, hvars i vattnet fallande frukter gifva ifrån sig ljudet _Sambu_, -- tyckes detta ord stå i något sammanhang med det Tibetanska ordet _Sangpa_ ("klingande helig") liksom sjelfva trädets namn är lånadt från det Sanskritiska ordet _Jambu_, och sjelfva fruktträdet heter _Eugenia Jambolana_.[49]

Dessa Grimms yttranden hafva föranledt Norrmännen _Asbjörnsen_ och _Moe_ att, i deras 1852 utgifna "Norske Folkeeventyr" p. 488, anse berättelsen om Sampo vara beslägtad med den i Ringerige upptecknade Norrska sagan om _qvarnen_, som stod och malade _på hafsbottnet_.

_Castrén_ underkastade de hittills gjorda försöken att uttyda Sampo en genomgående undersökning i sina "Föreläsningar öfver den Finska mytologin" (Helsingfors 1853) och uppställde en ny hypotes. Vid det han -- med afseende å innehållet af Kalevalasångerna -- fann likadana hjeltedikter bland Ostiaker, Samojeder, Tartarer och andra närmare, eller fjermare, med Finnarne beslägtade folkstammar, vidblef han den åsigten att brudfärden till Pohjola till större delen baserade sig på en historisk grund.[50] Sampo var enligt Castréns åsigt, intet annat än en _Talisman_, för hvarje sorts jordisk lycka, sådan den än i denna dag här och der kan åvägabringas af Schamaner. Dock kan detta ju ej hindra att föreställningen om Sampo var kanske ett verkligen existerande föremål. Uti den 2:dra Delen af sina Resor och Forskningar (Helsingfors 1855, p. 398) omtalar han sin stora öfverraskning, då han vid gränsen af China hörde af en Mongol -- att Buddhaisterna benämnde den äldsta kyrka till "Sampo", hvilket ord skulle betyda _en hemlig källa_; och enligt en annan förklaring i hans Finska mytologi (p. 272) betydde det _källan till allt godt_; en benämning, hvilken enligt hans tanke -- förträffligt passade in på Finnarnes Sampo. Enligt denna hypotes är det nära till hands (säger han) att den Finska Sampo ursprungligen var en "kyrka", nemligen det enligt Isländska sagan så berömda _Jumalatemplet_; i hvilket fall den så ofta förekommande uppgiften angående dess "brokiga lock" kunde beteckna, eller afse, kyrkans "takbeteckning". Dock den omständigheten att Sampo var innesluten i ett kopparberg, och att den blott af tre karlar från Pohjola blef buren i båten, syntes Castrén (med afseende å denna hypotes) så i hög grad motbjudande, att han helt och hållet uppgaf, och förkastade, denna sin förra förklaring.

Med afseende å den uppgiften att Ilmarinen, vid ena sidan af Sampo -- smidde en "sädesqvarn", och vid den andra -- en "saltqvarn", samt vid den tredje -- en "penningqvarn", och vid betraktandet af det likljudande Svenska ordet stamp, ("stampqvarn", "hand-qvarn") så framdrager Castrén (i sin mytologi p. 272) den beröringspunkt som erbjuder sig med den förut redan omtalta sagan angående Konung Frodes _qvarngrotta_, hvilken kunde frambringa allt hvad den malande sjelf önskade. Också lät Konung Frode den mala åt sig guld, lycka och fred. Likväl blef han sjelf slutligen, allt detta oaktadt, öfverfallen, dödad, och Grottan, under mörkret en natt, bortröfvad af en hafskonung. Då denna nu lät mala salt, malade qvarnen så länge till dess skeppet blef fullt, och Grottan sjelf, liksom Sampo, nedsjönk i hafvet.[51] Vid det Castrén öfverlemnar lösningen af denna fråga till en framtida forskning, säger han: "skulle sagorna om grottan och Sampo verkligen behandla samma ämne, så har man en grund till den förmodan att Finnarne hafva lånat grunddragen till deras saga från sina Skandinaviska grannar, helst sagan om Sampo icke förekommer hos några andra Finska folkstammar;[52] hvaremot sagan om grottan skall vara ganska vidt kringspridd i Sverige, Norrige, Danmark och Tyskland."[53]

_A. Schiefner_, i en uppsats om "Sampo-myten i det Finska Epos" (införd i S:t Peterburgska "Vetensk. Akademins Hist. Filos. Bulletiner" 1851, p. 71) citerar allt hvad Castrén härom skrifvit. I en sednare uppsats af honom -- "angående ordet Sampo, i det Finska Epos" (intagen i samma "Bulletiner" 1861, p. 497) frångår han sin förra åsigt, och det så mycket mer som man verkligen återfinner detta ord i Finskan och Estniskan under formen _tampu_. Ordet synes honom dessutom verkligen fattigt, och nog magert, att såsom underlag tjena för en poetisk uppfattning af naturen och d.s.k. undertinget. Dertill kommer ännu att då Sampo malar af sig sjelf (hvar står det skrifvet?) Så förliknar Schiefner den med den ryska sagan, deri en mängd saker förekomma, hvilka "af sig sjelfve" åt sin ägare förskaffa allt hvad han önskar. Han anför en saga från trakten af Ishafvet, eller Hvitahafvet, uti hvilken en bonde, som uppklättrade långsmed en genom himmelen växande kålstam -- såg en _handqvarn_ som malade färdigbakade kakor. En annan saga, från stora Ryssland, omtalar en tupp, som ihopkrattade på jorden en handqvarn o.s.v.; på grund hvaraf han antog, att första stafvelsen i ordet Sampo är det Ryska _sam_ (af sig sjelf). Likväl antager Schiefner med rätta det förklaringen af hela Sampomyten är att sökas i en uppenbarelse af den yttre naturen. Hufvudrollerna i Kalevala (säger han) äro ursprungligen elementargudar (?) hvilka förlora allt sitt värde, om de degraderas till blotta Hjeltar, (nånå! nånå!). Af den omständigheten att himmelen i Kalevala blifvit kallad "luftens lock" (siså! siså!) -- i det deri ofta blifvit taladt om det "brokiga taket" (åhå! åhå!) drager han den slutsats -- att man med det "brokiga locket", som qvarblef i Pohjola, betecknade den granna stjernhimmeln, som fortbestår här hela vintern, under det den glänsande stjernan på Pohjola firmamentet (d.v.s. solen) är periodiskt förborgad. Detta är nu hufvudkarakteren i Sampo-myten; hvari allraförst nemligen ingår betydelsen af ordet Sampo, i sig sjelft, och hvartill sedermera tillkommer föreställningen om en _qvarn_. Man finner hufvudsakligen samma uppfattning i en sednare afhandling af Schiefner "öfver det mytiska innehållet af de _Finska Fablerna_" (Bullet. de l'Acad. de S:t Petersb. 1855, p. 569) och "ang. den Estniska sagan om _Kalevipoeg_" (Bullet. 1860, p. 273). Hvarefter han resonerar om såväl solens som om månens fångenskap i Pohjola, hvarmed han liksom påminner om Sampo.

Efter Schiefner uttala sig flere af Tysklands framstående sagoforskare, angående betydelsen af Sampo, i en mer eller mindre inskränkt anslutning till dessa hans åsigter. Så t.ex. _Mannhardt_, som i sina "Germanische Mythen" (Berlin 1858, p. 400) häruti tror sig igenfinna _molnet_; hvaremot A. _Kuhn_, fasthåller sig vid Schiefners uppfattning, det man härmed afsåg _solen_ (se "Die Herabkunft des Feuers und des Göttertranks". Berlin 1859, p. 114). _F.L. Schwartz_ sökte åter i sin skrift "Der Ursprung der Mythologie" (Berlin 1860, p. 117) att förlikna Sampo vid en gördel, d.v.s. vid en _regnbåge_; hvilken uppfattning han äfven i en sednare uppsats vidhåller, angående solen, månen och stjernorna, ett bidrag till mytologin och forntidens kulturhistorie (Berlin 1864, p. 104). Samma naturuppfattning delar äfven Professor _Jul. Caesar_, i Marburg, uti ett föredrag angående "Das finnische Volks-Epos Kalevala" (Stuttgart 1862) hvaruti han försäkrar det Kalevalas hjeltar vida tydligare än Hellenernas, eller sjelfva den Tyska folkdikten, bär stämpeln af ett gudaväsende, (?) som har sitt ursprung i naturen, -- en omständighet, (säger han) som hundra gånger faller oss i ögonen, lika klart som om de vore Hjeltar, underordnade de egentliga gudarne (p. 20-21), (?) K. _Simrock_ antager att erinringen om _Frodes qvarn_ är ihop-trängd i det finska Epos, och ligger till grund för Samposagan (se hans "Handbuch der Deutschen Mythologie". Bonn 1869, p. 317).

Redan före de sistnämnde uttydningsförsöken, hade _Lönnrot_, i en uppsats, kallad "Tre ord om, och ur, Finska fornsånger" (intagen i "Litteraturblad för medborgerlig bildning" 1858) sammanställt de äldre åsigterna angående Sampo. Enligt dessa betecknade Sampo ett _musikaliskt instrument_, en _handqvarn_, Biarmernas _Jumalabild_, (i hvilket fall namnet är lånadt af det ryska _sam bog_, Gud sjelf), ett _handelsfartyg_, ett berömdt _Gudatempel_, så benämndt efter den äldsta kyrka hos Buddhaisterna, kallad _Sampo_ (_sang phu_ -- hemlig källa); och slutligen hade en gammal Runosångare ansett Sampo beteckna _hela landet_, hvilket blef eröfradt af Finnarnes stamfäder, och som tillika antog att det "brokiga locket" bemärkte den _stjernbeströdda himmelen_. Lönnrot förkastar nu de samteliga uttydningarne, och förklarar myten såsom en allegorisk framställning af _bildning och kultur_, hvartill menniskoslägtet funnit vägen genom uppfinningen af sjelfva sången. Ifrån denna tid kan det sägas -- att man sår och plöjer, erhåller näring, och har till föremål en beständig framgång. Med undantag häraf, svarar det emot en tid, på hvilken Kalevala-folket stod i jemnbredd med Pohjola. Vid beskrifningen af grundämnet, hvaraf Sampo var förfärdigad, så utmärker det allegoriskt de lägre lefnadsstadier, hvilka ett folk härvid har att genomgå, såsom t.ex. jagt, fiskafänge, boskapsskötsel, och slutligen åkerbruk och industri; hvilket blifvit framställdt förmedelst ett svanfjäder, fjället af en gös, en flinga ull, ett sädeskorn och biten af en skottspole.[54]

Doktor _O. Donner_ anmärker härvid -- i en Akademisk Afhandling, angående "Indernas föreställningar om verldsskapelsen, jemförda med Finnarnes" (Helsingfors 1863) -- och det ej utan skäl, att så sinnrik denna kombination än synes vara (?) så är likväl begreppet om bildning och kultur, redan i sig sjelft, alltför abstrakt, för att -- utgången från folkmedvetandet, såsom medelpunkt -- kunna, omedelbart, frambringa någon verldsskapelse. Hvarefter följer ett långt referat af alla de ställen i Kalevala, der det, om än aldrig så litet, talas om detta "Wunderdinge", som Hr Donner här benämner Sampo; men hvilket allt vi här förbigå, såvida det icke närmare upplyser saken.

Norrmannen Professor _J.A. Friis_ framträder sedan i ordningen, såsom en ny Profet, och tecknatydare, den der uttyder och förklarar betydelsen af ordet Sampo, i en Artikel under rubrik: "Lappalaisten noitarummusta ja Kalevalan Sammosta" (intagen i Kirjallinen Kuukauslehti 1868, N:o 1). Enligt hans mening skulle härmed afses en såkallad Lappsk _Trolltrumma_, hvilken af Lapparne åtminstone anses högst vigtig och dyrbar. Men Herr Professorn glömmer måhända, i sin ifver, att vi här icke hafva att göra med Lappar, utan med Finnar.[55] I det hela är denna såkallade "Trolltrumma" (säger han) hvilken såväl som behandlingen deraf, han närmare beskrifver -- ingenting annat än med diverse hieroglyfiska figurer utspökad, och af vidskepelsen helgad, och invigd, _Tamour de basque_, hvars värde blott uppskattas af Lapparne. Emellertid söker Friis -- med samma fyndighet, och vältalighet, som trots någon annan -- bevisa sitt påstående; och hvartill han, till en början, föreger det Sampo allsicke är något finskt ord, utan är lånadt ifrån främmande språk, hvarvid man förvandlat _t_ till _s_. Sålunda är det beslägtadt (säger han) med Persiska ordet _tambûr, tambûrák, tambûk, tamber_, med Armeniska ordet _thembug_, Kurdiska _tâmbur_, och Tscheremissiska _tümür_, samt på Ungerska _dob_. Är icke detta bevis nog! menar han. Eller -- hvad menar läsaren? Och ej nog härmed! Prof. Friis har ytterligare i sin 1870 utgifna _Lappisk Mythologi, Eventyr og Folkesagn_, i en afhandlig kallad "Gobdas og Sampo", p. 47-52 vidblifvit denna sin förklaring, illustrerad med diverse plancher, föreställande den Lappska trolltrumman.

Och såsom enslags ytterligare bekräftelse härpå, läser man af _D.E.D. Europaeus_, i hans "Nya betraktelser af Professor Friis' förklaring af Sampo" (införde i Finl. Allm. Tidning 1869, N:o 15) häröfver -- särdeles beprisade loford. Det är om dessa bekräftelser, som Kurre säger -- "_Tappurainen Tuppuraisen takausmies_."