Part 2

Vidare lära vi af denna myt, att det egentligen var _gvinnan_, som -- till följd af sin obetänksamma, svaga och lättrogna karakter -- först lyssnande med begärlighet till såkalladt oförståndigt prat (i det sqvallrandet, och slabbrandet, tyckes än i dag utgöra hennes svaga sida) hvarigenom hon slutligen lät öfvertala sig till hvad orätt var, och blef sålunda förförd af ormens list; utan att det dessutom äfven var hon, som sedermera, medelst denna sin öfvertalande förmåga, förledde sin man till affall. Månne vi icke härutinnan, ännu i denna dag, igenkänna qvinnans skaplynne och natur?[12] Och slutligen -- hvad blef väl följden af den förtärda frukten? Jo, att menniskan nu, bättre än förr, lärde känna sig sjelf, d.v.s. insåg sin egen skröplighet (nakenhet) svaghet och oförmåga; eller, som det i bibeln står: "då öppnades deras ögon, och de vordo varse -- att de voro nakne". Ja -- hvilken djup filosofi finnes icke, såsom en skatt oss förbehållen, nedlagd och förborgad under dessa få ord -- i fabeln om "Kunskapens träd", och menniskans såkallade "fall" ehuru vi allt hitintills, d.v.s. på några tusen år -- icke måhända så noga härpå reflekterat, eller fullständigt, och såsom sig bör, förmått uppfatta dessa ord, d.v.s. icke lyckats att från sitt mörka schakt uppgräfva, och i dagern bringa, denna för oss förborgade skatt. Men det märkvärdigase likväl af allt, är att denna Judiska folkmyt -- ehuru under annan form, likväl under samma och nästan enahanda kategori, eller under analoga förhållanden -- förekommer ej blott, och afspeglar sig i den äldsta Grekiska folksaga, utan framspirar äfven i fornfinnarnes mytika sagoberättelser; ehuru naturligtvis äfven der omklädd, och utsmyckad, under en annan drägt.[13] Och hvilket, liksom mycket annat (enligt vår tanke) bör bevisa, och häfda, den af oss mångengång redan förut framhållna sanningen angående d.s.k. Finska folkstammens forntida höga verldsålder (jemf. _Otava_ 1 D.s. 13 o. följ, samt Förklaringen öfver Tacitus, p. XX o. följ.)[14]

Enligt bibelns lära var det således Eva, som -- lockad af ormens list -- lät förleda sig att, till följd af den qvinliga svagheten, bryta emot Herrans bud, i det hon ej blott sjelf smakade på den förbjudna frukten, utan dertill äfven lockade och öfvertalte sin man.[15] På samma sätt hade nu Zeus (Deus) eller Jupiter, enligt den grekiska myten, förbjudit Pandora att öppna den i hennes vård, och förvar, anförtrodda asken (eller dosan) hvaruti -- till lycka för menniskoslägtet -- alla otyg, och olyckor, voro stängda, inneslutna och förborgade. Men äfven hon -- nyfiken, som hon gunås var, att erfara hvad dosan måntros i sig innehöll -- kunde icke hålla sig, med mindre hon icke deruti skulle kantänka endast som man säger -- litet titta. Och äfven om hon icke sjelf, i egen person, öppnade den, så tillät hon likväl icke blott, utan formligen dertill öfvertalte sin man, Epimetheus; och hvarvid alla dessa, der inneslutna, olyckor -- sålunda lössläppte -- flögo verlden rundtomkring, oss arma menniskor till evig sorg och skada. Endast genom lockets hastiga, och skyndsamma, tillskjutande -- lyckades det henne att på bottnet af dosan dock qvarhålla "hoppet", som sålunda ensamt deri qvarstannade; oss fattiga menniskobarn till en slags tröst, under alla våra sorger och bekymmer.[16] Det var således, äfven enligt denna myt, icke blott brottsligheten att "handla" emot Jupiters förbud, icke heller endast den "qvinliga svagheten", och ostadigheten, som här sålunda skulle bestraffas, och ådagaläggas; utan det var hufvudsakligen, och snarare begäret att "forska", d.v.s. att erfara och vilja veta allt, som -- i hvardera fallet -- var orsaken om ej till menniskans närvarande olycka (olyckliga belägenhet) så åtminstone till medvetandet deraf. Och Gud vet om icke häruti, ännu i denna stund, ligger -- på djupet förborgad -- en stor sanning (d.v.s. en -- hemliget).[17] Mig synes det åtminstone såsom den, i sin stora okunnighet ännu stadda, råa och oupplysta menniskan, i detta afseende, på sätt och vis kan anses vara lyckligare[18] i så måtto att hon "icke känner" ens igen sig sjelf, eller sin egen belägenhet, och bestämmelse, d.v.s. är -- okunnig (i högre mening) om sin subjektiva ståndpunkt i verlden; i hvilket fall hon således t.ex., likt djuret, är omedveten om allt hvad som händer och sker i verlden, eller af hvad som händt, med mindre det icke tilldrager sig inför hennes ögon.

Men innan vi nu gå längre, d.v.s. innan vi gå att närmare framhålla, och förklara, den finska folkmyten (i allmänhet) och den om Sampo (isynnerhet) så måste vi ännu en gång anmärka -- att det gäller om myter, hvad som i allmänhet gäller om folksägner, m.m. det vill säga att, ehuru de omfatta, eller behandla, samma ämne, de dock derföre icke alltid äro stöpte precis i samma form, utan förekomma de ofta hos samma folk, och på samma språk -- mer eller mindre travesterade i olika variationer. Vidare måste vi anmärka att de egentliga skalderna, liksom de genuina sagoförtäljarne, hålla sig alltid (åtminstone någotsånär) troget till sjelva ämnet, utan att deri inblanda främmande och heterogena saker; hvilket dock derföre icke hindrar dem, enhvar, att vid framställningen deraf -- stundom, om det så passar sig, improvisera, d.v.s. mer eller mindre troget, och fullständigt, återgifva detsamma; i thy att man äger, att åtminstone hvad formen eller hvad språket angår -- att förbättra, och försköna det, enligt hvad man tycker att saken fordrar. Hvaremot man ofta ibland de såkallade slarfsångarne, och sagoförkunnarne, finner en hop rabulister, eller jorfvare, skräflare, prällare och pratmakare, hvilka -- i detta fall, mindre grannlaga -- föga fästa sig vid innehållet, som icke mera vid omfånget af hvad de hafva att förtälja; och hvilka härvid gjort sig qvantiteten, och ej qvaliteten, till en hufvudsak; eller som, för att härutinnan kunna täfla med andra, söka att förlänga, eller att uttöja, såväl af hvad de hafva att sjunga, som af hvad de hafva att berätta -- i det de deri ej blott inblanda allt möjligt, utan omblanda och tillskarfva det ena med det andra, och den ena sången ofta med den andra, antingen den passar i stycket eller icke; troende att förtjensten härvid ligger i förmågan att kunna fortfarande utmärka sig och excellera, eller att härmed kunna hålla ut längre än någon annan. Och för dessa slags virtuoser skall man vara på sin vakt, för att icke af dem blifva lurad, eller missledd på villovägar. D.v.s. man skall -- vid afhörandet, och upptecknandet, af dessa slags fornqväden, och sagominnen, från folkets mun -- med urskiljning, och förstånd afhöra, och uppfatta, ämnet; hvarvid erfordras ej blott ett fint väderkorn, d.v.s. en fin smak, och ett fint gehör, eller såtillsägandes -- en djup blick, för att i detta afseende kunna uppfatta det sanna och det rätta, eller det verkliga förhållandet, d.v.s. för att kunna skilja det från den ofta dervid vidhängande slaggen. För att så mycket lättare kunna detta, tillkommer det Runosamlaren att, vid olika tillfälldn, låta skalden repetera samma sång, då det obehörigen tilllagda ordkramet vanligen omvexlar, och derigenom röjer sig sjelf. Och är det häruti som Lönnrot, till en början (enligt vår tanke) kanske felat. Dock kan detta fel icke tillräknas honom, så framt hans mening nemligen verkligen var att återgifva oss det, sådant han sjelf från folkets mun hade upptecknat det. Men han har, som oss synes, sjelf förgått sig derigenom att han -- i likhet med många af de nyssnämnda sånghanarne -- än ytterligare med hvarandra sökt amalgamera, och koncentrera, heterogena och olikartade ämnen; hvarigenom hans så mycket berömda och utskrikna "Kalevala", oaktadt dess många och verkligen vackra egenskaper, och stora förtjenster -- i det hela är förfelad, och icke kan undgå att af mig, såväl som af hvarje sakkännare, betraktas såsom ett i många afseenden misslyckadt fuskverk.[19] Hans högsta sträfvan, och hufvudändamål, var -- att, (enligt hvad han sjelf medger) uti en enda såkallad sångcykel förena, och innesluta, alla möjliga både af honom sjelf, och af andra, ihopsamlade och upptecknade gamla finska folksånger,[20] -- antingen det nu passade sig i stycket, eller icke. Afsigten var ögonskenligen den, att han ville af den forntida finska folkpoesin sålunda ihopbringa någonting, som ej blott i inre afseende (eller i poetiskt värde och hänseende) utan som äfven i yttre måtto (d.v.s. i vidd och storlek) kunde ej blott jemföras, eller mäta sig med _Iliaden_ eller _Odysséen_ (kanske med båda) utan -- om det gällde -- äfven, i detta fall, uppväga sjelfva gubben Homerus. Ej nog dermed att han, för att vinna målet, ofta -- utan urskiljning -- intog i sin Kalevala dessa slags af våra folksångare, och skalder, redan förut nog mycket omtuggade och idislade, eller med hvarandra sammanvalkade qväden; han nödgades nu äfven sjelf -- för att få dem något så när att bättre hänga ihop -- än ytterligare ihopknåda och sammankafla dem; och hvilket Lönnrot numera (sedan jag anmärkt det)[21] äfven sjelf medger och offentligen erkänner; och hvarigenom det gamla godset ofta nog blir svårt att skilja från detta sitt omstöp. Derigenom har nu äfven händt -- för att här ej tala om den villervalla, som i anledning häraf uppstått i mångt och mycket annat, och som gör att de flesta icke veta hvad som deraf hör till den finska folkpoesin, och hvad som icke hör dit -- att äfven framställningen af Sampo, i hans Kalevala, blifvit tecknad på ett sätt som ingen menniska begriper, och spelar der en vigtig roll, som ingen förstår sig uppå -- icke engång Lönnrot sjelf; (till ett bevis på naturen, och karakteren, af detta slags sångarspel), och som gifvit anledning till de galnaste, och befängdaste olika slags begrepp, och förklaringar; hvilka vi i korthet framställt i N:o 14 af skämttidningen "Kurre" för 1871, uti en uppsats under rubrik: "_Man måste skratta, om man vill eller icke_."[22]

Efter dessa föregående anmärkningar, upprepa vi ännu en gång -- att samma tanke, eller idé, som karakteriserar såväl den Grekiska som Israelitiska folkberättelsen -- föresväfvar oss äfven här i den Finska folkmyten angående _Sampo_; ett namn, eller ett ord, hvars betydelse för oss, tills vidare, i det hela är likgiltigt, och numera åtminstone lika hemlighetsfullt som beskaffenheten, d.v.s. konstruktionen af "Pandoras ask", och inredningen af "Noachs ark", eller determinationen, och det vetenskapliga eller botaniska namnet på "kunskapens träd".[23] Emellertid voro vi de förste, som allraförst hörde, allraförst upptecknade, och först äfven omtalte myten om _Sammas_, d.v.s. om _Sampo_, sådan den förekom, förvarad af den Finska folkstammen i ett främmande land.[24]. Den lyder, ord för ord, i Svensk öfversättning, som följer:

_Väinämöinen den gamle, och Jompainen den unga...[25] begåfvo sig fordom till Pohjalandet (Österbotten? Norrbotten?) för att förskaffa sig Sammas. Der fingo de tag i Sammas.... Man begaf sig till sjöss. Sade Jompainen, den unge -- till Väinämöinen, den gamle: "stäm nu redan upp din sång!"... "Det är förtidigt ännu att sjunga (sade Väinämöinen) ännu synas Pohjolas portar, stugu-ugnarne skymta"...[26] Flög så Sammas upp till skyn. Den unge Jompainen afhögg (härvid) med sitt svärd tvenne tår af Sammas. Den ena damp i hafvet, den andra föll (fick man tag i) på marken. Hvilken damp i hafvet, deraf uppstod saltet i hafvet; hvilken föll på marken, deraf uppkom gräset på marken. Om man hade bekommit flere, så skulle säden hafva vuxit, utan att behöfva sås_.[27]. Det var således äfven här _olydnaden_,[28] och den menskliga _dårskapen_, som behöfde tillrättavisas och bestraffas; hvilka laster (enligt den Finska myten) beröfvade menniskan himmelens välsignelse, och beredde om ej hennes egen ofärd, så åtminstone minskade den sällhet hon möjligen kunnat vinna. Men det var denna gång icke qvinnans fel; hvilken hos Finnarne, i allmänhet, och i synnerhet den tiden -- spelte en alltför obetydlig och underordnad roll;[29] det var ungdomens, den hetlefrade och uppbrusande ynglingens. Det är i detta afseende denna myt innebär, bland annat, en ny och ganska vacker lärdom -- hvilken, såsom sådan, knappt står att finnas i hela Kalevala, nemligen huruledes ungdomens olydnad, emot ålderdomen, bestraffar sig sjelf. Icke heller var det nu forskningslusten, nyfikenheten, och vetenskapsbegäret som skulle näpsas -- nej det skall Gud veta! Detta utgör icke Finnarnes svaga sida; hvarföre ock denna egenskap, eller denna böjelse, icke heller behöfde här framhållas och förevitas. Hvad deremot utmärker den Finska myten, så gäller förebråelsen denna gång -- en viss annan mensklig svaghet, och taktlöshet; nemligen den att man, i allmänhet -- icke skall _skryta_, och _brösta sig_, eller "rosa, och prisa, marknaden", som man säger. Med anledning deraf att Jompainen nu sjelf uppstämde en segersång öfver det vunna bytet, heter det ej utan skäl -- _ante victoriam noli cantare triumphum_, äfvensom _propria laus sordet_. En lärdom, hvilken vi än i dag måste inplanta hos våra yngre litteratörer och tidningsskribenter; nemligen den, att -- icke yfvas och förhäfva sig, hvilket endast bevisar oförstånd och egen okunnighet; ty ju mindre man begriper, desto mera tror man sig förstå (jag tager härpå sjelfva Universitetets Konsistorium, ej mindre än Litteratursällskapet, och Fornminnesföreningen, till vittne). Det förtjenar derföre kanske, med anledning häraf, att nämnas -- att det ännu i dag ingår i den genuint finska nationalkarakteren (hvad äfven Sampomyten här, medelst Väinämöinens varning, påpekar) nemligen en afgjord motvilja för allt hvad _smicker_ och _skryt_ heter, eller ett ogillande af allt slags beröm, angående såväl egna som andras förhållanden.[30]. Ja Finnarne gå så långt i sin förbehållsamhet, och tystlåtenhet, att de anse den som en _narr_, och förklara offentligen den för en dåre, som omtalar och berättar allt hvad han vet.[31]

Alla dessa mytiska fabler -- hvilket är märkvärdigt nog -- gå således ut på att ådagalägga det menniskan sjelf ursprungligen varit (liksom hon ännu är) -- skulden till sin egen olycka; och föga torde någon hafva lust att vilja bestrida sanningen häraf. Ty liksom, enligt den bibliska legenden, _Adam och Eva_ ej blott sjelfve varit sälla och lyckliga, utan (genom dem) äfven hela menniskoslägtet, om de ej vidrört det i deras lustgård stående _Kunskapensträdet_, och liksom (enligt den Grekiska myten) _Pandora och Epimetheus_ voro orsaken till vår olycka, derigenom att de ej troget förvarade den i deras vård lemnade asken, hvaruti alla olyckor voro inneslutna, så blefvo nu äfven (enligt den Finska myten) _Väinämöinen och Jompainen_ skulden till menniskans ofärd, derigenom att de ej bättre förstodo att i sitt förvar bibehålla den, medelst Sampo, dem anförtrodda lyckan och sällheten. Eller, med andra ord, i ingen enda af dessa gamla folktraditioner lägges det skaparen till last, att hafva danat menniskan mindre lycklig, d.v.s. att hafva varit orsaken till menniskans olycka (qvod est observandum!) hvarföre skola vi då klaga på försynen?[32] Sedermera följer en viss annan serie, eller cykel, af myter -- som på sätt och vis går ut på att bevisa sjelfva motsatsen af de förra; eller enligt hvilka menniskan ej blott söker, utan verkligen och slutligen, till en del äfven lyckas att godtgöra denna sin förlust, d.v.s. att uppsöka, och på sätt och vis öfvervinna den sålunda förlorade sällheten och lyckan. Hvarigenom då? frågar läsaren. Jo -- genom kultur och bildning, d.v.s. genom hjertats förädling, medelst tankens odling, och förståndets utveckling. Således -- genom samma "kunskapens träd", hvarigenom hon förra gången förlorade sin lycka. Men äfven här måste förhållandet framställas genom liknelser, och sinnebilder, (sinliga symboler) eller medelst mytiska fabler och sagor; hvilka i det hela äro en refräng, eller en omkastning af de förra. Eller då de förra myterna uttryckte, och innefattade -- ett tänkespråk, som det tillhörde forntiden att bevittna, och besanna, så innehålla de sednare myterna deremot -- en sanning, som det tillhör oss, och vår tid, att lösa och effektuera.

För att nu åter härvid följa med vår Bibel, som förvarar de Judiska och Israelitiska traditionerna, så omtalas (i 7:de Kap. af Genesis) huru det lyckades Noach (n.b. genom Guds tillstädjelse) att ifrån menniskoslägtets undergång, vid d.s.k. "syndafloden" (förut taltes det om "syndafallet", nu -- om "syndafloden"; detta är Rabbinernas, eller presternas språk) rädda sig, och sin familj (och derigenom äfven sjelfva den nuvarande stammen till menniskoslägtet) -- i en båt, eller medelst ett fartyg, d.v.s. i d.s.k. "arken".[33] I den Grekiska fabelläran omtalas likaledes, och i öfverensstämmelse härmed, att då Jupiter beslöt att förgöra menniskoslägtet, medelst en allmän öfversvämning, -- huruledes _Deukalion_, varnad härvid af sin fader, Prometheus, räddade sig, ensam, i ett skepp, jemte sin hustru, _Pyrrha_. Och likaså reproduceras samma idé, angående sättet att åvägabringa sin egen och andras lycka, då det omtalas -- ehuru scenen är förändrad, och föreställes i en vida sednare tid (ty myten känner ej till någon tid, eller tidsbestämmelse; den är i detta fall evig) -- huruledes det lyckades den Thessaliska prinsen Jason -- i likhet med Aeneas, som bortförde Trojas "Palladium" -- att, med fartyget Argo, och sina såkallade "Argonauter", förmedelst en båtfärd -- från Jolcos i Grekeland, till Mingrelien i Asien, och der -- från templet i Colchis, bortröfva det derstädes förvarade "gyllene vädursskinnet"; hvarigenom han beredde sin, och sitt lands lycka. Och hvilket skinn dessutom der bevakades, uti Martis heliga lund, ej blott af en drake, utan jemväl af åtskilliga oxar. Något sådant (härmed analogt) föresväfvar eller förespeglas oss äfven vid beskrifningen om _Väinämöinens och Jompainens_ äfventyrliga sjöresa till Pohjola, för att derifrån bortföra _Sammas_.[34] Hvilket, om det hade lyckats, och hvilken om de, oskadad, hade fått behålla -- här tyckes motsvara hvad vi i allmänhet förstå med begreppet "lyckan." Ett begrepp, hvilket -- såsom sådant (enär det uppfattas olika af hvarje enskild menniska) annars svårligen -- genom någon sinnebild, attribut, symbol, eller på något annat sinligt och åskådligt sätt -- låter sig tänkas, och föreställas. Och hvilket ord, till sin andliga betydelse, sålunda uppfattadt, sedermera naturligtvis kan, i skilda och olika fall, snart sagdt vid otaliga tillfällen -- förklaras, begagnas, och användas. Hvad särskildt ordet _Sammas_ vidkommer, synes oss detta (men ingalunda ordet _Sampo_) troligen vara det ursprungliga namnet, eller den genuint rätta benämningen; hvilket vi straxt litet längre fram skola närmare ådagalägga. Till denna slutsats skulle man kunna komma äfven derigenom att vi, i så måtto, härmedelst troligen räddat den sista spillran af ett dyrbart fornminne; som annars, och numera måhända -- vore totalt förgånget; nemligen sjelfva den rätta, och genuina, betydelsen af ordet _Sampo_; som annars, och med ledning af Kalevalarunorne -- omöjligen kan förstås. Det är troligen, och med anledning häraf, som Ganander, på grund af sin urkund, och enligt sin uppfattning af saken, (sid. 83) säger med stöd af en annan mytisk sång: "_Sämsä_ (eller _Samsa_) _en skogsplanterare, sådde alla backar, sandmoar och kärr, med träd-frön, som vennon härkä_ (således är här nu också fråga om en oxe) _upplöide. Han var Pellervoises son, och tänkte redan i sin tid på skogs och vilda träns plantering_."[35]

Efter denna förklaring, som tillika derjemte (enligt hvad vi längre fram skola visa) innefattar den troligen rätta betydelsen af ordet _Sampo_ -- skola vi närmare öfvergå till diverse ställen der detta ord, eller der detta namn, förekommer omtalt i de finska Runosångerna. Den första som efter mig omtalar det, är Topelius, i sitt 6 år sednare d.v.s. i sitt 1823 utgifna 2:dra Häfte af "Vanhoja Runoja"; deri det uti en från Arkangelska guvernementet erhållen Runa, under rubrik: "Väinämöisen kaikenlaisia Toimmituksia" (sid. 15-18) förmäles huruledes smeden Ilmarinen -- enär Väinämöinen beklagade sig öfver Pohjola gumman Louhis till honom framställda begäran -- fabricerade, d.v.s. skaffade åt honom (med anledning af hans löfte till henne) en _Sampo_.[36] Men han hade knappt fullbordat den, eller fått den färdig, innan redan "Pohjan akka" hade anammat den i sitt förvar,[37] och inläst den bak lås och bom (bak 9 lås) i Pohjolas stenbacke; hvarifrån det dock slutligen lyckades Väinämöinen att utbekomma den, derigenom att han med sin sång insöfde allt hvad folk hette i Pohjola -- hvarefter han hemligen bortförde skatten (Sampo). Men på hemresan, öfver hafvet (sjön) -- åtföljd af sin dräng, "_Iki Liera Tieranpoika_" -- upphunnen, förföljd och antastad af Pohjan akka, hvilken -- sedan hon vaknat till följd af Tranans rop, och skrik, deröfver att myran stungit den i foten -- nu satte efter honom med alla krafter; och då nu Väinämöinen härvid, förmedelst sin trollförmåga, gjorde att hennes fartyg förliste, förfärdigade hon sig i hast vingar af badqvastar, fullsatte med hundradetals beväpnade män, hvarmed hon förföljde honom. Men hvarvid Väinämöinen drog upp sitt svärd ifrån sjön, från relingen sin huggare, hvarmed han bankade henne på vingarne. Denna fantastlika framställning upplyser således ingenting närmare om Sampo, än att ordet der händelsevis endast omnämnes.[38]

En variant af denna sång förekommer i Kalevala, fördelad först i 10 R. v. 419-428, och sedan i 42 och 43 R. der det i den första Runan omtalas huruledes, -- sedan Ilmarinen engång åstadkommit, eller fått Sampo i gång, -- den fabricerades, eller malade:

Jauhoi purnun puhtehessa, yhön purnun syötäviä, Toisen jauhoi myötäviä, kolmannen kotipitoja (v. 419-422)

eller hvarom det på ett annant ställe heter

Takoi sammon taitavasti, laitahan on jauhomylly, Toisehen on suolamylly, rahamylly kolmantehen (v. 413-416).

Man ser häraf att sedan den rätta, och ursprungliga, bemärkelsen af ordet Sampo, undgått skaldernas uppmärksamhet, och liksom försvunnit från folkets medvetande -- förblandade de här begreppet om det som skulle malas, med det som skulle mala; (något hvarpå man i folkdikten påträffar mångfaldiga slags exempel) och som gaf dem anledning att besjunga huruledes, och af hvem Sampo (qvarnen?) var fabricerad; men hvarvid sjelfva hufvudämnet (nemligen det som skulle malas) blef i brådskan bortglömdt; i det myten måhända röjt en viss inverkan af den skandinaviska dikten om Frodes qvarn; eller tvärtom måhända -- härleder sig denna, från den finska, helst namnet Frode tyckes vara lika nära beslägtadt med ordet _frö_, som _Sammas_ med ordet _siemen_.