Part 1

DEN FINSKA SAMPO-MYTEN

närmare uttydd och förklarad af

C. A. Gottlund

Jemte anmärkningar om Myter i allmänhet, och angående de Finska i synnerhet.

Helsingfors, Finska Litteratur-sällskapets tryckeri, 1872.

Förord.

Då jag nyligen läs (läste) den af Doktor Donner sednast författade, och publicerade, afhandlingen -- kallad "_Der Mythus von Sampo_", intagen i 10:de Bandet af Vetenskaps-societetens nu sednast utkomna akter; och hvaruti han, utom sina egna åsigter härom, omtalar, och uppräknar, de många och olikaslags förklaringar, hvilka en hop vetenskapsmän och fornforskare, såväl inrikes som utrikes, framställt angående den Finska _Sampo-myten_ -- kunde jag icke hålla mig med mindre jag då genast nedskref en liten till ämnet hörande uppsats; den jag införde i Skämttidningen i "Kurre" för den 8 Juli 1871, n:o 14, under rubrik: _Man måste skratta, om man vill eller icke_;[1] och hvaruti jag, som man säger -- "förde en munter stråke", med anledning af de många, och galna förklaringarne. Denna artikel slutade jag med följande rader: "_Mig synes att det vore bäst om de värda Sällskaperna_ (neml. det begåfvade finska Litteratursällskapet, och den arma Fornminnesföreningen) _skulle, båda, slå sina kloka hufvuden tillsammans, och -- gemensamt, utfästa ett pris för den, som förmår tydligt och klart -- lösa, och förklara, Sampo. Men detta pris får icke nedsättas för lågt, utan måste tvärtom snarare uppskattas ganska högt -- åtminstone minst till 5,000 mark, om det skall leda till ändamålet_".

Men om än jag då (försatt i en glad sinnesstämning) härvid skämtade, finner jag likväl nu efteråt att framdeles någon af vännerna i viken -- med anledning af dessa mina ord, kunde falla på den idén att vilja stämpla, eller karakterisera mig, såsom en i högsta måtto penningegirig och egennyttig varelse -- något hvarom jag dock knappast kan göra mig ett begrepp, eller hafva en föreställning. Och änskönt jag, i detta fall, redan tror mig förut -- vid flere än ett tillfälle, hafva ådagalagt fulla motsatsen, (jemf. t.ex. Läsn. för Finnar, sid. 301)[2] är det likväl för att äfven undvika sjelfva skenet häraf, som jag numera beslutit att utan någon såbeskaffad stimulus, eller utan någon behörig uppmuntran, härmedelst offentligen aflemna en förklaring öfver _Sampo-myten_; sådan den ännu icke af någon blifvit meddelad. Dock ifrån en viss annan synpunkt betraktadt, handlar jag likväl härvid måhända orätt; ty jag hade rätteligen aldrig härom bordt meddela någon upplysning, emedan det är att raktaf förstöra sjelfva myten, och dess andemening, eller dess -- imaginära värde. Ty sålunda finnes det numera icke mera någon _myt_. Detta insågo troligtvis äfven de Finska sagornes ättefäder, derföre vredo och vrängde de det arma och (härunder förtäckta) ursprungliga Finska ordet -- på alla möjliga sätt, ja -- på fem och femton fasoner, tilldess de deraf fingo de mytiska benämningarne _sammas, sampsa, och sampo_, deder ingen menniska numera kunde begripa, eller förstå. Och att förhållandet redan varit sådant i urminnes tider, hos den ursprungligen i Skandinavien bosatta Finska folkstammen -- d.v.s. att de icke mera kände den genuina betydelsen af ordet "sammas" -- finner man deraf att _sammas_, enligt deras uppfattning, hade både _fötter_ (efter den hade _tår_) och _vingar_ (efter den kunde flyga). Sagan, och dikten, hade sålunda skapat den till ettslags _djur_, eller till en _fågel_, liksom man hos oss velat förvandla _sampo_ till en _qvarn_, till en _trolltrumma_, och Gud vet icke -- till hvad allt man velat omskapa den; dock -- med fördöljande af dess rätta, och naturliga, bemärkelse. Och då nu _Sampo_, enligt Kalevala, skulle "bortröfvas" ifrån Pohjola, skulle _Sammas_ deremot, enligt den Skandinaviska legenden, derstädes endast tagas till "fånga" (_sieltä soatiin sammas kiini_).

Nu kan det visserligen vara detsamma, hvilkendera läsarten man här vill följa; men hufvudsaken blir likväl den, att visa det äfven Finnarne -- på sin tid, och på sitt sätt, -- sökt att, från en verldsfilosofisk åsigt -- uppfatta, och förklara, menniskans ståndpunkt i verlden. Dock sättet, att härvid gå till väga, är ganska olika; såtillvida nemligen, att på ett vis framstår det klart och enkelt, vackert och högtidligt; i ett annat fall deremot företer det sig mörkt och oredigt, -- jämmerligen sammankluddadt och ihop-fuskadt, (såsom t.ex. fallet är i det ryktbara och mångtbeprisade Kalevala). Emellertid tro vi oss här, hvad sampo beträffar, icke blott hafva löst den gordiska knuten (frågan) utan äfven -- hvad mera är -- afgjordt en annan vigtig magisterfråga; den nemligen -- på hvad tid ungefär Wäinämöinen tros kunna hafva lefvat? En fråga, hvilken vi snart -- i ett annat arbete, angående _de finska slägtnamnen_ -- närmare skola diskutera.

Angående den af mig sid. 5 meddelta öfversättningen af den finska myten om _svalan_, kunde framdeles någon kanske, om ej just lägga mig det till last, så likväl anmärka -- det jag, ifrån den finska texten i Pieniä Runoja, här uteslutit den 2:dra och 4:de versen, eller orden _Päivälintu, yölipakko_, och _Päivän syksyisen sujahti_. I anledning häraf får jag upplysa att dessa strofer, som icke i det ringaste beröra, eller inverka på sjelfva innehållet af sången (eller myten) voro tillagde af mig sjelf, såsom en vanlig såkallad vers- eller satsfyllnad; hvarföre det således äfven tillkommer mig att dem här utesluta.

* * * * *

Tardi ingenii est rivulos consectari, fontes rerum non videre.

Cicero.

Då det blir fråga om att riktigt uppfatta, och att nöjaktigt kunna förklara denna myt, är det -- för att reda begreppet -- först nödvändigt att förklara hvad egentligen med en _myt_ menas, och -- förstås.

Enligt vår uppfattning af saken, förstås dermed vanligen ett (om vi så få säga) mera barnsligt och jollrande sätt, att -- liksom lekande -- under skämt och glam -- och uti en viss slags högre poetisk hållning, medelst symboler, sinnebilder och allegorier, eller förmedelst liknelser, i form af fabler och sagor, söka för folket förklara, och för den större allmänheten belysa vissa hemlighetsfulla naturhändelser, eller mera djupa natursanningar, som man annars har svårt att förstå, och således än svårare -- att utlägga och förklara; och hvilka sanningar således härigenom komma att framställas under en viss magisk skepnad, eller att framhållas under en slags mytisk och mystisk form. Dock bör man härvid icke antaga formen att utgöra sjelfva verkligheten, eller hufvudsaken (sanningen), hvilken den sålunda endast betecknar. Vanligen utgör således föremålet för en myt -- en viss storartad handling, eller (rättare kanske sagdt) -- sjelfva resultatet deraf; den må då vara antingen af menniskor gjord, eller tillkommen genom naturens medverkan. Ja den behöfver icke ens vara åvägabragdt; den kan nemligen äfven uppfattas endast med tankarne, d.v.s. den kan vara diktad; och hvarvid de härvid omtalte, eller handlande _personerna_, såväl som tiden -- _när_, och stället -- _hvar_ det skett, i det hela endast är en småsak, eller en bisak,[3] och ungefär detsamma som att vid bedömandet t.ex. af en skrift -- vilja fästa vigt vid beskaffenheten af pappret, pennan och bläcket, m.m. hvilket i det hela spelar en alltför underordnad roll, för att härvid ens komma i fråga, emedan de alls icke verka på sjelfva innehållet deraf.[4]

Det är vidare ganska naturligt, att af såbeskaffade myter -- hvilka således ofta derjemte innehålla, å ena sidan, en viss djupsinnig tanke, och (å andra sidan) en icke mindre djupsinnig lärdom -- af hvilka några måhända gå och gälla, ibland folket, nära nog såsom trosartiklar -- äro en del, med afseende å sin natur, mer eller mindre storartade och betydelsefulla, d.v.s. omfatta, och behandla mer eller mindre vigtiga natursanningar, eller -- naturfenomener.[5] Ibland de vigtigaste af såbeskaffade motiver, måste man t.ex. räkna sådana som söka förklara jordens, eller verldens -- skapelse, och menniskans såväl som de andra varelsernas tillkomst i verlden, m.m.[6] äfvensom de traditioner, och folksagor, hvilka söka att på ett sinligt sätt för oss förklara såväl sjelfva gudomen, i och för sig, som ock menniskan, eller mennisko-naturen, jemte deras förhållanden till hvarandra. (D.v.s. frågor som än i dag utgöra föremål -- å ena sidan, för alla slags religioners andliga uppfattning -- å andra sidan, för allehanda slags filosofiska systemers vetenskapliga bemödanden). Man finner derföre hos de flesta folkslag skilda, och varianta, berättelser angående dessa ämnen, hvilka berättelser -- så olika de sig emellan än synas vara -- likväl torde äga åtskilliga beröringspunkter, hvarigenom de med hvarandra korrespondera, ja -- stundom kongruera; nemligen i så måtto, att de vid en närmare, eller vetenskaplig, forskning -- befinnas om ej ursprungligen härflytande från samma källa, så likväl sträfvande åt samma mål, och med hvarandra, mer eller mindre, befryndade -- ungefär på samma sätt som det ena språket äger många anknytningspunkter med det andra, utan att derföre dermed sammanhänga; hvilket åtminstone, enligt vår tanke, bevisar att dessa sammanträffningar äro att anses såsom produkter af samma faktorer, och utgöra resultater af samma motiver. Den som ej vill antaga, eller godkänna, denna förklaring -- kan gerna få anse dem såsom tillfälligheter, tillkomna af slumpen. Men äfven dessa herrar kunna icke förneka att dessa mytiska berättelser med hvarandra röja ett visst slags syskontycke, eller -- en viss sympati, d.v.s. att dem emellan skönjes, och förspörjes, -- en slags parallelism; hvilken de sålunda sjelfve icke engång kunna förklara.

Äfven finner man att i dessa mytiska meddelanden stundom ingå alldeles heterogena och främmande artade ämnen, d.v.s. att skilda, och olika slags myter stundom ingå, sammanblandade med hvarandra, omvexla, och med hvarandra införlifvas; och det ofta af en tillfällig omständighet (t.ex. af en namnlikhet) eller till följd af referentens tanklöshet, eller okunnighet.[7]

Den äldsta folkmyten, åtminstone ibland det Israelitiska folket, och som derigenom numera kommit att ingå i den kristna religionen, eller trosläran, är den af Moses (som lefde omkring 1,500 år före Frälsaren) i Genesis 2 kap. 17 versen anförda, och troligen redan då forntida vordna folkberättelsen angående "verldens skapelse"; hvaruti det, bland annat, heter -- att Herren tillsade Adam: "af kunskapens träd, på godt och ondt, skall du icke äta! För ty på hvad dag du deraf äter, skall du döden dö". Det är naturligt att denna framställning i gamla Testamentets skrifter, derigenom fått en viss religiös anstrykning (pregel) hvilket den, såsom det mig synes, i sjelfva verket icke har; hvarigenom den numera icke betraktas såsom en myt, eller som en folktradition, utan såsom en religiös dogm, innehållande Guds egna, af honom sjelf uttalade och oss uppenbarade ord.

Väl känner jag icke närmare om, och huruvida, man allt intill vår eller intill den närvarande tiden -- behörigen reflekterat öfver beskaffenheten, och innehållet, af detta i sanning djupsinniga och tankedigra förbud; eller om man, såsom vanligt, härvid åtnöjt sig med att tanklöst, och ytligt, endast uppfatta det efter orden. Mig synes det åtminstone som det redan i sig sjelft skulle innehålla, och omfatta, en nog vigtig, eller hemlighetsfull, kabinettsfråga; hvilken, såsom sådan, icke är allom gifvet att lösa; och i hvilket fall den nog mycket liknar de forntida grekiska såbenämnde "orakelspråken"; hvilka kunde uttydas, och förklaras, på olika -- ofta hvarandra motsatta sätt. Redan denna dess tvetydiga, och mångsidiga karakter -- antyder, enligt min tanke, att denna af Moses oss först meddelade folkmyt, icke utgör, eller uttrycker, ett såkalladt "Guds ord", i den mening som vi nemligen vanligen uppfattat det; utan innefattar, och i sig innehåller en viss djupsinnig, och mångsidigt uttryckt, menniskotanke. I thy att det sålunda antydda förbudet, kan afse, eller såsom sådant tillämpas -- antingen på trädet, såsom här utgörande meningens objekt, eller -- på menniskan, såsom utgörande dess subjekt; i hvilket fall resultatet, eller sjelfva andemeningen deraf blir ganska olika. I detta fall innebär redan ordet "äta", ensamt i sig -- en tvetydighet, såvida dermed kan hafvas afseende än på förfarandet, eller behandlingen af sjelfva objektet (d.v.s. på trädet neml. och dess frukter) än på inverkan och inflytandet häraf -- å subjektet, (d.v.s. på menniskan.)

Våra prester förklara, enligt bibelns lära, att d.s.k. "syndafallet" egentligen inträffade derigenom att Adam och Eva, i detta fall, icke åtlydde Herran Guds bud och befallning; utan läto af ormen narra sig att smaka på den förbjudna frukten; hvarigenom d.s.k. "arfsynden" sålunda tillkom i verlden. Till hvars häfvande, och botande, d.v.s. till mennisko-slägtets rentvagning, och andliga pånytt-födelse, såväl den ena som den andra religionen blifvit instiftad och påfunnen. Och med denna tolkning, eller med denna förklaring af saken, hafva vi -- så framt jag icke misstager mig -- allt hitintills, d.v.s. nu redan i 3,400 år, varit nöjde, och belåtne; utan att någon, mig veterligen, närmare förstått, eller förmått -- inse, och förklara, de djupa natursanningar, som derjemte, och under dessa få ord ligga liksom förborgade i sjelfva andemeningen af denna myt. Orsaken till denna hittillsvordne inskränkta åsigt i uppfattningen deraf, har troligen sin grund deri att den i sig sjelft fria, och till sin natur ljusa, menniskotanken -- som annars karakteriserar ett upplyst förstånd -- hittills hållits liksom klafbunden, och fängslad, eller beherrskad af den ortodoxa religionens strängt stämplade pregel och insegel.

Det torde derföre, och med anledning häraf, ej vara ur vägen att här, till en början, anmärka: att den (eller de) som först diktat, och ihopsatt, dessa slags mytiska meddelanden, ovilkorligen måste hafva varit ibland den tidens största snillen (tänkare, eller filosofer -- allt huru man vill kalla dem)[8] och att sjelfva dikten, eller myten -- hvilken, (såsom en parabel, eller symbol, d.v.s. såsom en allegori, under en förblommerad och ofta under en poetiserad form,) alltid baserar sig på en viss högre och teosofisk verlds-åsigt, och som sedermera fortlefvat under flere generationer, ja måhända under flere olika tidehvarf -- i likhet med såkallade folktraditioner i allmänhet -- blifvit, under förloppet af flere sekler, och århundraden -- behörigen (såsom man säger) sofrad, d.v.s. luttrad och renad från dervid vidhängande obehöriga appertinentier; hvarigenom det deri förvarade stoffet, eller immateriela ämnet, såsom utgörande sjelfva det andliga mytiska elementet, bibehållit sig under tidernas längd -- oförändradt till sitt inre värde -- allt ända intill vår tid. Å andra sidan deremot, och i motsatt fall, är det lika naturligt att dessa myter, under tidernas längd, kunnat likaså ofta, och troligen ännu oftare, blifva på diverse olika sätt travesterade, vanställda och interpolerade, ja stundom härvid kunnat gå helt och hållet förlorade. Vidare torde det äfven, och i sammanhang härmed, kanske böra erinras -- att det i allmänhet är högst få som egentligen på djupet, och i en högre mening, förmå riktigt uppfatta den, i sig sjelft, ofta enkla, men likväl djupsinniga mytens inre, och andliga, betydelse; ty de flesta, af oss menniskor, äro i detta fall, liksom i många andra, endast verldens barn, och i allmänhet -- endast begåfvade med en flyktig blick i andliga, eller öfversinliga ämnen; i det de äga, -- på sin höjd -- blott en dunkel, eller medvetslös aning härom.

Hvad nu vidkommer den i Bibeln omtalta legenden angående _Adam_, så innebär den ej blott att menniskan ursprungligen, och till sin natur, blifvit af Gud skapad så säll, och lycklig -- som möjligt, eller (efter orden) insatt i "paradiset", som det heter, d.v.s. i en planterad lustgård uti Eden; utan, hvad mera är -- det hon verkligen sjelf sålunda (enligt sitt begrepp) var lycklig, och det i ordets fulla bemärkelse; eller redan innehade (d.v.s. ägde) denna stora förmån, eller såtillsägandes gudagåfva (förmåga) -- i sin hand. Men felet var det, att hon sedermera förlorade densamma (jemte sin oskuld) ej så mycket kanske tillföljd af sin olydnad emot vår Herre, som icke mera måhända af orsak att hon var (hvad man säger) "oförmögen att bära sin lycka". Det är härvid nemligen, som enhvar kan finna, en väsendtlig skilnad emellan begreppet, att vara "olydig", och att vara "oförståndig", d.v.s. att icke inse sitt eget bästa, sitt eget väl. I förra fallet bestraffas man af andra; i sednare fallet -- bär man sjelf straffet inom sig; och är således visserligen, i hvardera fallet, sjelf orsaken till sin olycka; men -- på skilda, och väsendtligt olika vis. Hvarföre det ock, på grund häraf (enligt det gamla svenska ordstäfvet) än i dag heter: att vi äro sjelfve, enhvar, vår "_lyckas smed_".[9]

Förklaringen, af den ifrågavarande myten, är dock icke härmed gjord! Då vi närmare nemligen öfverväga hvaruti det omtalta såväl förbudet som brottet -- egentligen bestod, nemligen att icke äta af kunskapens träd på godt och ondt, så innebär detta redan, till en början, enligt vår tanke, med andra ord: att vi icke skola grubla, och onödigtvis öfveranstränga vår tankeförmåga, med att forska i allt -- både i likt och olikt, d.v.s. att icke (efter vår åsigt) afgöra, och bedöma, hvad som är godt, eller ondt -- rätt, eller orätt! Och hvilket vår Herres förbud (sålunda nedlagdt i menniskotanken) på den låga punkt af förstånd, och kultur, hvarpå menniskan då (d.v.s. i tidens början) naturligtvis stod, dessutom var för hennes eget bästa troligen -- absolut nödvändigt. Ty denna slags kunskap skulle hon nog sjelf småningom, och under tidens längd, genom egen erfarenhet förvärfva sig; utan att behöfva predestinera hvad som henne gagnar eller skadar.[10] Derjemte antyder denna myt -- i en viss annan, och högre mening -- att det ej tillkommer sinligheten (de sinliga lustarne och begären) att beröfva, eller förstöra, frukterna af kunskapens träd.

Hvad vill nu detta säga? Jo detta vill, med andra ord, säga så mycket -- att menniskan är född hvarken att känna och kunna, eller att veta och förstå allt; ty detta tillkommer endast Gud. Och ej nog dermed! Vidare: att detta begär efter en kunskap, som icke blifvit henne beskärd -- ofta mera måhända skadar än gagnar henne; och hvarigenom hon sjelf således dymedelst ej sällan tillskyndar sig sin egen ofärd, eller olycka. Detta förmenande, hvarigenom vi nemligen hindras att inhemta en djupare och mångsidig kunskap -- en åsigt hvaraf äfven inom den kristna religionen ännu röjes nog tydliga spår, isynnerhet i sjelfva Påveläran -- tyckes sålunda helt och hållet motsäga vår, och vår tids, nuvarande filosofi; deruti just fulla motsatsen, eller kunskap och vetenskap (i allt möjligt) utgör målet för allt vårt sträfvande och eftertraktande. Dock kan å andra sidan icke nekas att liksom "för tidig lärdom" föga gagnar, så har "onödig nyfikenhet", och vetgirighet, ofta redan varit, och blir ofta ännu orsaken till mångens olycka och förderf, och det i dubbelt afseende; nemligen af det naturliga skäl, att man dervid ej sällan af oförstånd och obetänksamhet, eller af oförsigtighet, vågar mera än vederbör; och sålunda, onödigtvis, härvid uppoffrar sig sjelf; eller ock försummar man härvid hvad som, i materielt afseende närmast afser lifvets nödvändigaste behof; och hvartill slutligen vidare ännu kommer det historien, och erfarenheten, lärt oss det mången som med sina kunskaper, och sitt förstånd, i högre mening sökt upplysa och gagna sin samtid, sjelf deremot härvid fallit ett offer för den råa okunnigheten hos massan af folket. Med ett ord, denna myt substituerar i så måtto här sjelfva okunnigheten, såsom ett nödvändigt vilkor för menniskans sanna välgång och sällhet. Men å andra sidan åter kan den förtäckta meningen härunder vara motsatt, och den nemligen att vi ej böra af sinliga njutningar och begär -- och således icke heller af snikenhet och vinningslystnad -- förstöra, uppoffra, och omintetgöra frukterna af kunskap och vetenskap, såsom oss nemligen egnade för ett vida högre, och andligare, ändamål. d.v.s. med andra ord: att vi skola tillbörligen värdera frugterna af kunskapens träd, hvilket vi i så måtto skola anse, och betrakta, såsom heligt. Tag nu reda på oraklets språk! och -- hvilken regel man här skall följa, eller -- hvilkendera meningen är den rätta? Emellertid måste vi anmärka, att denna princip -- att _icke äta (njuta) af kunskapens träd_ (som det heter) tyckes hafva utgjort den tidens filosofi, och -- så vidt oss historien, i detta fall, kan upplysa -- nu redan i flere tusen år hafva varit hela menniskoslägtets lefnadsprincip; hvilket bevisar att man (endast med högst få undantag) riktigt uppfattat, och troget följt, detta, i tidens början, gifna orakelspråk. Men hvilka undantag vi hufvudsakligen hafva att tacka för den vetenskapliga och sociala ståndpunkt, för den bildning, kultur och civilisation, vi nu innehafva. Hvarföre det synes oss som om detta omtalta förbud att odla vårt förstånd, ursprungligen icke hade utgått ifrån Gud, utan synes det mera hafva grundat sig på en af menniskorne sjelfva den tiden uppfattad teosofisk åsigt; och såsom sådan -- utgått om ej ifrån, så åtminstone -- enligt den allmänna folkopinionen;[11] och i hvilket fall äfven denna åsigt således baserade sig på en viss slags verldserfarenhet. I detta fall ser det sannerligen ut som förbudet att njuta af kunskapens frukter, verkligen skulle grunda sig på en lång praktisk erfarenhet; i hvilket fall dessa få rader innehålla ännu en ny, och stor sanning. Nemligen den, att ju mer menniskan, medelst kunskap, gjort _framsteg_ i bildning och kultur -- dess mer har hon derigenom (å andra sidan) vanligen gjort _baksteg_ i moraliskt hänseende -- med afseende å sedernas förfall. Ty der kunskap, och vetenskap, endast ytligt sysselsätta förståndet, utan att derjemte djupare hafva inträngt i sjelfva hjertat, eller i menniskosjälen -- der är det verkligen ofta fallet att lasterna, och brotten, derigenom finna ett rikare fält för sin verksamhet; såvida nemligen kunskapen i detta fall oftast, och vanligen, (å ena sidan) begagnas -- att uppskörta, och pungrycka, okunnigheten (å den andra). I detta fall förutsätter detta förbud icke, såsom man hittills trott, ett moment af sjelfva menniskans skapelsehistoria, utan baserar det sig på en lång tids, ja på flere seklers verldserfarenhet. Hvilket tydligt utvisar att donna myt, lika litet som de två följande (den Grekiska, och den Finska) innehåller Guds oss uppenbarade ord, utan är ett resultat af den djupaste eftertanke, empiri, och -- menniskofilosofi.