Part 7

Nej. Jag kan inte lemna dig nu. Han skall pina dig ihjäl.

LOUISE.

Låt honom göra det, men gå.

ERNA.

Nej. Du kan inte svara för dig sjelf. Trygga dig till mig. Gå in i ditt sofrum och låt mig taga emot honom.

LOUISE.

Det är kanske sista gången, jag får se honom, och ändå vill du hindra mig.

ERNA.

Sista gången? Nej, den tortyren kan räcka länge ännu.

LOUISE

ser upp, gladt.

Tror du?

ERNA.

Res hem.

LOUISE.

Aldrig mer. Det fins intet hem.

ERNA.

Du _kan_ inte lefva här alltid. Utan arbete, utan förmögenhet -- -- ja, Viggo har just haft bref -- --

LOUISE.

Gå och tala inte mer.

ERNA.

Du måtte väl kunna höra ett förnuftigt ord!

LOUISE.

Om du inte går, så _drifver_ jag ut dig.

ERNA.

Bevars, bevars! ^Mumlar i det hon går.^ Och intet medel att sätta henne på dårhuset.

* * * * *

LOUISE

går nervöst af och an på golfvet. Det har börjat skymma och hon tänder lampan på bordet. Strax derefter kommer Alland in från entréen.

ALLAND

skyndar mot henne; ömt.

Hur är det med dig -- barn? Du blef visst sjuk och jag kunde ju inte följa dig.

LOUISE.

Det är bra nu, när jag ser dig.

ALLAND

smeker henne.

Du lilla toka. Skall du aldrig kunna lära dig att bli förståndig?

LOUISE.

Jo. När det behöfs. Det har jag lofvat dig.

ALLAND.

Och att glömma?

LOUISE.

När du så fordrar -- ja!

ALLAND.

Det kommer att kännas som när man rycker ett hårstrå af sitt hufvud. Just så ondt gör det.

LOUISE.

Skola vi då skiljas nu? För alltid?

ALLAND.

Ingen vet det. Jag reser i morgon kväll -- jag har ju sagt dig det. Jag har en beställning -- i New-York.

LOUISE

stöder sig mot stolryggen.

Det hade jag glömt.

ALLAND.

Se nu inte så tragisk ut. Det är ju att förstöra alla våra minnen.

LOUISE.

Dem kan intet förstöra. Min hela, vida, vackra verld -- ^sträcker ut armarna som till ett stort famntag.^

ALLAND.

Du reser väl hem -- kan jag tro?

LOUISE.

Hem? Ja! Till det mörka, kalla hemmet ... O Gud!

ALLAND.

Allting skall der falla in i de gamla hjulspåren.

LOUISE.

Jag skall lyda dig.

ALLAND.

Glömma?

LOUISE

stirrar framför sig utan att svara; då ser han in i hennes af smärtan förvridna ansigte och rycker till.

ALLAND.

Du gör mig rädd. Säg någonting! Det kan väl inte vara möjligt, att du älskat mig på fullt allvar -- -- så som en kvinna älskar första gången.

LOUISE

tonlöst.

Hur älskar hon första gången?

ALLAND.

Så, att hon går helt upp i den känslan. Så att den fyller hennes varelse. Så att hennes vilja är ofri -- bunden af en annans?

LOUISE.

Har du inte förstått, att det är just så, jag älskat dig?

ALLAND.

Jag vet inte -- kanske jag tänkt det någon gång -- förr -- --

LOUISE.

Hvad har du då trott om mig --?

ALLAND

tiger.

LOUISE

ser på honom med ett uttryck af förfäran och döljer ansigtet i sina händer med ett skri.

Det också!

ALLAND.

Jag tror det inte längre -- olyckligtvis!

Barn, hur kunde du älska _mig_? Inte hade jag omedelbarhet nog att besvara en känsla sådan som din? -- -- Men det behöfs väl också bara, att du får ögonen upp för hvad jag är, för att ...

LOUISE.

Du är finkänslig och du är god. Mot mig har du varit bättre än någon annan menniska på jorden.

ALLAND.

Tjugo kvinnor ha älskat mig före dig. Tänk på det.

LOUISE.

Hvad gör det mig? Inte kan jag hålla mindre af dig för det.

ALLAND.

Men barn -- kalla din stolthet till hjelp. Kom ihåg -- -- det kan ju hända att -- -- att du inte blir den sista.

LOUISE.

Om någon blir så god och trofast emot dig, som jag skulle ha varit, så unnar jag dig henne -- och henne dig.

ALLAND

sakta.

Du gör afskedet allt för svårt för oss båda.

LOUISE.

Jag ville göra det så lätt för dig -- efter det _måste_ ske. -- -- -- Se! Jag gråter ju inte ens! ^Lyfter sitt ansigte upp emot honom.^

ALLAND

ömt

Jag önskar, att jag aldrig tagit dig. Du var för god -- och detta bryter dig.

LOUISE.

Inte ledsen för min skull. ^Lutar sitt hufvud mot hans axel.^ Jag är ju lycklig -- in i det sista. Hvad begär man mer? Tack för allt. Jag önskar intet ogjordt af det, som skett.

ALLAND.

Du är så underlig. Jag törs nästan inte lemna dig. Men jag _måste_ gå; man väntar mig till festen.

LOUISE.

Så gå då. Men kyss mig innan du går -- -- nej, på pannan som du brukade strax när vi blefvo bekanta.

ALLAND

kysser henne på pannan; derpå tar han hennes hand, som han också kysser.

Din hand är het, och den darrar.

LOUISE.

Det är ingenting.

ALLAND.

Jo, du är upprörd.

LOUISE.

Men jag skall bli lugn. Åh, så lugn. Det är ju det du vill? Och så skall du minnas mig ibland och tänka att jag kunde göra allting för dig -- -- också glömma, när du så ville.

ALLAND.

Du får inte tala så. Dina ord skära i mig. Jag lider mer än du tror.

LOUISE

stryker med sin hand öfver hans hår.

Det skall du inte, käre! Du ville ge mig lyckan. Det andra rådde du inte för.

ALLAND.

Hvilket andra?

LOUISE.

Ingenting. Gå nu. Om du _skall_ gå. ^Leende.^ Det är visst första gången, jag inte söker hålla dig kvar.

ALLAND.

Jag kommer hit igen sent i kväll. Jag måste se dig igen. Du är sjuk -- och jag är orolig för dig.

LOUISE.

Nej, kom inte i kväll. Jag är så trött. Jag behöfver sofva. Kom inte förr, än i morgon.

ALLAND.

Jag lofvar ingenting.

LOUISE

sorgset, skämtsamt.

Jag stänger min dörr.

ALLAND

likaså.

Och jag mutar dörravårdaren. ^Ser på henne länge och säger stilla.^ Du är god -- lycklig blir ingen. ^Kysser hennes händer och går.^

* * * * *

LOUISE

ser efter honom tills han försvunnit och sista ljudet af hans steg dött bort; då vänder hon sig om och går långsamt fram på golfvet.

Så. Nu är redovisningens dag. Nu är min skuld förfallen. Nu skall jag betala -- -- och priset visste jag. ^Ser sig omkring.^ Det var härligt att lefva -- och det käns tungt att dö.

Samlar ihop papper på skrifbordet, flyttar lampan dit och sätter sig att skrifva. Hennes händer darra och hennes kinder äro blodröda af feber. --

-- Viggo kommer sakta in från entréen. Hon lägger ett läskpappersark öfver det påbörjade brefvet och nickar vänligt emot honom.

VIGGO.

Stör jag dig?

LOUISE.

Åh-nej. Det kan vara detsamma -- -- Jag är glad att du kom. Det är så hemskt att vara ensam.

VIGGO.

Erna sade -- -- Hur är det?

LOUISE.

Tack. Det går snart öfver. Du stannar ju hos mig nu?

VIGGO.

Ja.

LOUISE.

Jag känner mig så underlig till mods, så hjelplös och sorgsen, men ändå lycklig.

VIGGO.

Skall jag inte hemta Erna eller Lilly?

LOUISE.

Nej. Jag vill bara ha dig. Du minner om min barndom.

VIGGO.

Du är visst mycket sjuk.

LOUISE.

Jag skall strax gå och lägga mig -- och sofva bort det.

VIGGO.

Ja. Det blir nog bäst.

LOUISE.

Men vänta litet. ^Går hän och öppnar dörren ut till trädgården.^ Kom!

VIGGO

ställer sig vid sidan om henne.

LOUISE.

Känn en sådan doft af knoppar som svälla! Och se hur stjernorna titta fram, en efter en. ^Leende.^ Gud fader sitter deruppe och sticker hål med sin knappnål, så att en glimt af himmelens härlighet strålar ner till oss menniskor på den mörka jorden ... Men tror du också, att himmelen _fins_ deruppe, bakom det tunna, blåa skalet? Kanske det bara är en stor, stor eld ... som brinner och brinner derbakom ... mot aftonen regna milliarder gnistor ner öfver jordens blåa sidentak ... vi kalla dem stjernor och planeter ... När jag var barn gick jag i en evig ångest ... att _hela_ himmelen en natt skulle råka i brand ... då skulle det oändliga eldhafvet deruppe störta ner öfver våra hufvuden ... och förbränna oss alla ...

VIGGO.

Kom in nu! ^Drager henne med sig in.^ Du har feber, du får inte stå längre derute. ^Stänger dörrarne.^

LOUISE

går sakta fram i rummet.

Jag tycker det är som om jag inte sett stjernorna se'n jag var ett litet barn. De liksom försvinna för en sedan. ^Knäpper händerna samman.^ Hvad himlen var stor! Så stor och mörk! Den kom en att krympa ihop till ingenting. Bara ett stoftgrand. Man är inte mer. Och man inbillar sig, att man haft glädje och sorger. Men det _var_ ingenting -- ingenting alls.

VIGGO.

Du skall gå och lägga dig nu.

LOUISE.

Ja. ^Ser uppåt i tomma luften.^ Men hvad himlen var stor. Tänk om man inte såg annat än himlen och vattnet! Och himmelen växte och växte och närmade sig och slukade allting ...

VIGGO

griper henne i armen.

Louise!

LOUISE

spritter till och ser på honom i det hon stryker håret från tinningarne.

Ja, Viggo, ja. Nu vill jag gå. ^Vacklande hän mot dörren till sofrummet; stannar.^ Nej, inte ännu. Jag tycker, jag har så mycket att tala med dig om först. ^De sätta sig; hon ser på honom, leende.^ Du är ju förlofvad nu? Och skall gifta dig?

VIGGO.

Ja.

LOUISE.

Och bli tidningsredaktör hemma och sätta bo och få familj och alltid lefva samman med Lilly?

VIGGO

betraktar henne; orolig.

Ja.

LOUISE.

Är du inte glad?

VIGGO.

Jo ... men -- --

LOUISE.

Och Lilly skall heta fru Pihl? Det skall hon ju?

VIGGO.

Ja, naturligtvis.

LOUISE.

Och gå med hvita köksförkläden och ordna allt för dig och alltid tänka på dig?

VIGGO.

Ja ... men kära Louise ...

LOUISE

nickar.

Det är rätt. Den fria kärleken -- ^ryser^ -- den passar inte för alla. Den hör till trollens verld ... »Sjelf nog, sjelf nog!» ... det är trollens lära. Den passar inte för oss andre ... inte för vår race. -- -- Men så blir man bergtagen -- -- --

VIGGO

stryker håret från hennes panna och vill lägga henne ner på chäslongen.

Nu skall du inte tala mer.

LOUISE.

Nej. Nu skall jag gå. God natt. Sitt der vid bordet, så att du kan höra om jag ropar på dig.

VIGGO.

Ja. Men jag borde visst skicka bud efter Erna.

LOUISE.

Nej, nej. Lofva mig, att du inte gör det. Jag behöfver bara sofva. Och om du inte hör af mig, så vet du, att jag fått ro -- -- och det var ju det bästa.

VIGGO.

Sof godt då.

LOUISE.

Hur länge kan du sitta här?

VIGGO.

Hela natten, om du vill.

LOUISE

slår armarne kring hans hals.

Tack, tack, du trofasta själ.

Går in i sofrummet.

VIGGO

sätter sig vid bordet och tar en bok.

LOUISE

kommer hastigt in igen.

Om det skulle komma någon -- -- om Alland skulle komma, så släpp honom inte in. Bed honom komma i morgon.

VIGGO.

Ja.

LOUISE.

Låt ingen väcka mig; jag är så trött. ^Kastar en slängkyss åt honom och går åter in i sofrummet.^

* * * * *

VIGGO

gör sig i ordning att läsa, men kastar snart boken, reser sig upp och ringer.

VÄRDINNAN

från entréen.

Hvad står på, att det ringer så här dags?

VIGGO.

Madame är sjuk. Kan ni skaffa mig ett bud upp till fröken Walldén, som har atelier häruppe?

VÄRDINNAN.

Omöjligt.

VIGGO.

Jag törs inte gå härifrån sjelf, men jag betalar två francs för ett bud. ^Tar upp pengarne.^ Se här.

VÄRDINNAN.

Hvad skulle det vara?

VIGGO.

Bara helsa från mig och bed fröken Walldén komma hit ner.

VÄRDINNAN

tar emot pengarne.

Nå -- ja.

VIGGO.

Men laga, att det går fort.

VÄRDINNAN

skyndar ut.

* * * * *

ALLAND

har under den sista repliken kommit in och stannar vid dörren. Han bär högtidsdrägt och en mängd ordnar på bröstet.

Står någonting på? Har något händt?

VIGGO

gör tecken till tystnad.

Louise är sjuk.

ALLAND.

Har hon gått in till sig?

VIGGO.

Ja.

ALLAND.

Men hvad -- -- Hvarför sitter ni här?

VIGGO.

Jag har lofvat att vaka i natt.

ALLAND.

Jag måste se henne, tala vid henne ...

VIGGO.

Det kan inte låta sig göra.

ALLAND.

Hon visste, att jag skulle komma.

VIGGO.

Ja. Men hon kunde inte stanna uppe. Hon behöfde hvila. Och hon bad er komma igen i morgon.

ALLAND.

Jag _måste_ tala vid henne nu. Hon var så underligt uppskakad, när jag gick härifrån.

VIGGO.

Just derför måste hon ha ro nu. Och derför vakar jag här i natt.

ALLAND.

Jag stannar också.

VIGGO.

Som ni behagar.

ALLAND.

I ert ställe, min herre.

VIGGO.

_Min_ plats kan ni inte ersätta.

ALLAND

som gått oroligt omkring, stannar och lyssnar.

Tyst! Hörde ni inte något?

VIGGO.

Nej.

* * * * *

ERNA

kommer hastigt in från entréen.

Hvad är det? ^Får se Alland.^ Jaså, ni här? ^Till Viggo.^ Hvad står på?

VIGGO.

Louise är sjuk. Jag ville inte vara ensam här -- och -- jag tänkte -- -- det kunde ju hända, att hon behöfde din hjelp.

ERNA

går på tå mot dörren.

VIGGO.

Väck henne inte, om hon sofver.

ERNA

ser genom nyckelhålet; lyssnar.

Ljuset är släckt och allting tyst.

VIGGO.

Då sofver hon verkligen. ^Han har under tiden kommit att skjuta läskpappersarket på skrifbordet åt sidan och ser nu det påbörjade brefvet.^ Hvad är detta? ^Läser.^ »Gustave Alland -- --»

ALLAND

rycker brefvet till sig och läser.

Nej, det får inte hända. Louise! ^Springer mot dörren till sofrummet.^

VIGGO

ställer sig för dörren och söker hindra honom.

Hvad är det?

ALLAND

kastar honom undan.

Nu har jag rätt att gå in; hon skall bli min hustru. ^Öppnar dörren och springer in; ropar inifrån.^ Ljus hit! Ljus!

Erna och Viggo skynda till med lampan.

VIGGO.

Hon är borta!

ERNA.

Men det fins ju ingen dörr!

ALLAND.

Fönstret! Det är lågt till marken. Till floden. Men hvar, hvar ...?

Springer igenom rummet och ut genom dörren till entréen. Erna och Viggo följa. Viggo sätter lampan på bordet och får syn på brefvet, som Alland lemnat kvar; börjar läsa.

ERNA

stannar, halfvägs mot dörren.

Hvad skrifver hon?

VIGGO

läser, hastigt och febrilt, med skälfvande röst.

»Gustave -- -- förlåt mig. Du afskydde lögn och jag inspann mig i ett nät af lögner för att synas stå på samma sociala trappsteg, som du. Jag kände det som skulle du kasta bort den lilla prestdottern eljes. Förlåt mig detta. Det är det enda, du har att förlåta. För din skull kunde jag ha stulit i kyrkor -- -- Jag kunde ha gjort hvad som heldst. Du var för mig det enda i verlden, allt annat och allt som kunde komma det fans icke, ty jag visste, att den dagen, du icke älskade mig längre, skulle jag inte kunna lefva. Och jag visste, att den dagen skulle komma. Du hade ju sagt det från början. Du har aldrig ljugit för mig, aldrig bedragit.

Älskade, farväl!

Jag skulle så gerna velat lefva, för att inte genom min död vålla dig minsta lilla sorg; men jag kan icke. Du har ju intet att förebrå dig; men utan dig är lifvet mig för tungt; jag orkar icke bära det.

Jag visste det på förhand och handlade derefter. Ansvaret är mitt -- icke ditt -- --

Medan han läser höres utanför ett stigande sorl.

* * * * *

HENRIK

kommer störtande in i ateliern, blek och förskrämd.

Jag kom gående längs med kajen. Så ser jag en kvinna komma springande. Hon hade en schal om sina axlar. Hon springer ner för trappan, öfver släta marken dernere. Och hon störtar sig i floden. Jag skrek, jag sprang, jag vet inte hvad jag gjorde. Så kom det folk med räddningsattiralj och en båt. Men det drog om. De kunde inte finna henne. -- -- Och när hon kom upp -- -- Gud i himmelen en sådan syn. Det var Louise. Jag sade dem hvar hon bodde -- -- en läkare hade kommit till -- -- men -- --

VIGGO

till Alland som kommer in.

Är hon död?

ALLAND

tonlöst.

Hon är död.

Det blir en lång tystnad; den brytes af

ERNA,

som vänder sig bort och brister ut i gråt.

Hvarför gjorde jag inte som hon. Åh -- hvarför gjorde jag inte som hon.

Från Z. Hæggströms Förlagsexpedition ha förut utkommit:

ERNST AHLGREN:

Pengar. Novell. Andra upplagan. Pris: häftad 3 kr.

Fru Marianne. Roman. Andra upplagan. Pris: häftad 4 kr.

Folklif och Småberättelser. Pris: häftad 2 kr. 75 öre.

Berättelser och Utkast. Pris: häftad 3 kr.

ERNST AHLGREN och AXEL LUNDEGÅRD:

Final. Skådespel i tre akter. Pris: häftad 2 kr.

Modern. En berättelse. Pris: häftad 3 kr. 50 öre.

AXEL LUNDEGÅRD:

Röde Prinsen. Ett ungdomslif i stämningar. Pris: 3 kr.

Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren). En sjelfbiografi ur bref och anteckningar. Pris: 4 kr.

Noteringar:

Betoning är utmärkt med _understreck_ och scenanvisningar med ^cirkumflex^.

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

[S. 28]: ... LUOISE. ... ... LOUISE. ...

[S. 37]: ... ALLALD. ... ... ALLAND. ...

[S. 72]: ... för intyck, och alla mina blidare känslor ... ... för intryck, och alla mina blidare känslor ...

[S. 150]: ... Erna, Bergström, Johansson, Lind m. fl. kostnärer ... ... Erna, Bergström, Johansson, Lind m. fl. konstnärer ...

[S. 163]: ... lemnar Erna cigarretten. ... ... lemnar Erna cigaretten. ...

[S. 168]: ... Ni är inte tillräknelig! Gå er väg? Och ... ... Ni är inte tillräknelig! Gå er väg! Och ...

[S. 172]: ... hvar arm och drar dem med mig. ... ... hvar arm och drar dem med sig. ...

[S. 187]: ... -- -- -- då jag är tjensteman i den sparbank, ... ... »-- -- -- då jag är tjensteman i den sparbank, ...

[S. 209]: ... ett stoftgrand. Man är inte mer. Och man ininbillar ... ... ett stoftgrand. Man är inte mer. Och man inbillar ...

[S. 217]: ... Springer igenom rummet och ut genonom dörren till entréen. ... ... Springer igenom rummet och ut genom dörren till entréen. ...

End of Project Gutenberg's Den bergtagna, by Ernst Ahlgren and Axel Lundegård