Part 6

kommer hastigt in i ateliern och går fram till Erna och Henrik.

Sch! Inte går det an att ni grälar så högt! Man hör er ju derute. Tänk på det!

ERNA.

Det är inte mitt fel. Jag har bedt den der herrn hålla sig i styr och gå.

HENRIK.

»Den der herrn!» -- Hvad tycker du, Louise?

LOUISE.

Tyst, tyst! Inte skrika!

HENRIK

utom sig.

Jag har älskat den der hyndan högre än mitt lif -- -- derför har hon under två år kunnat göra mitt lif till ett helvete -- --

ERNA.

Ni är inte tillräknelig! Gå er väg! Och sätt aldrig er fot inom min dörr!

HENRIK.

Jag skall sätta dig i gapstocken i stället -- -- Jag skall brännmärka dig -- ska' du få se -- ditt -- --

LOUISE.

Henrik! -- --

ERNA.

Gör det! Gör det! Skrik ut för verlden, att jag tålt er i min närhet, att jag tillåtit er hand att röra vid min kropp -- -- Jag har aldrig så tydligt som nu sett, hur nesligt det var -- --

HENRIK

kämpar med sig sjelf som om han ville säga något; tar ett steg emot henne; vänder sig derpå hastigt om och störtar ut.

* * * * *

LOUISE

ser efter honom.

Stackaren! Så förtviflad han var! Hur började det?

ERNA.

Som vanligt. I dag var jag inte i humör att fördraga hans lumpenhet -- --

LOUISE.

Ja, men -- -- detta är ju -- ^sätter sig hos henne^ -- Säg mig uppriktigt, Erna lilla -- älskar du honom inte längre?

ERNA.

Ack du -- Jag har aldrig älskat honom! Aldrig en sekund. Är det en menniska, som man kan älska, denna parasit på konstnärslifvet härute? En menniska som ingenting är, ingenting blir, ingenting duger till.

LOUISE.

Men det visste du ju förut.

ERNA.

Jag visste! Jag visste! Hvad gör det för nytta hvad man vet? Jag led så, att jag kunde bli vansinnig. Jag var förhexad, förbannad, bunden! Det fans bara en i verlden, som jag tänkte på -- -- Men det, som en gång hade dött, kunde icke åter väckas till lif -- -- Du har kanske hört talas om menniskor, som bli drinkare af olycklig kärlek? Jag var för feg att dö -- för litet romantisk om du så vill. Jag kastade mig i hans armar derför, att han just gick och suckade för mig -- -- --

Der har du min »kärleks» historia! Den är poetisk -- inte sant!

LOUISE

stryker öfver hennes hår.

Stackars, stackars Erna!

ERNA

drar sig undan.

Och nu i kväll när jag såg de två bredvid hvarandra -- -- då märkte jag min förnedring. Jemför de två! Mot hans axel har jag lutat mitt hufvud -- -- och ändå har jag kunnat sänka mig ner till det der krypet! ^Reser sig upp och går mot dörren.^ Adjö!

LOUISE

skyndar efter henne.

Hvart går du? Du är så upprörd och -- --

ERNA.

Jag måste ut härifrån -- härinne kväfs jag. Jag kan inte andas samma luft som han. Jag hatar honom -- med rätt eller orätt -- det bryr jag mig inte om! Jag hatar honom för det jag aldrig mer kan tilltvinga mig hans intresse -- aldrig annat än denna iskalla likgiltighet, som jag kan krossa min panna emot, men aldrig rubba. -- -- Men jag skall fram! Jag skall upp till hans sida igen! Jag vill göra underverk -- -- ^I en snyftning.^ Åh -- om jag vore en man! Åh -- om jag vore en man! Men jag blir aldrig, aldrig annat än en kvinna, som han föraktar -- -- ^Rycker upp dörren till entréen och störtar ut.^

* * * * *

Viggo och Lilly komma hastigt in från trädgården.

LILLY.

Gick Erna?

LOUISE.

Ja.

VIGGO.

Hvarför gick hon?

LOUISE.

Hon mådde inte riktigt bra -- hon var så nervös och -- --

LILLY.

Jag får lof att gå till henne!

LOUISE.

Hon gick ut. Hon ville ha frisk luft -- --

Gästerna, som märka, att någonting är på färde, ha skockat sig i dörren till trädgården. Bergström och Johansson komma in i ateliern.

VIGGO.

Henrik är också borta. Det har väl varit ett uppträde igen?

LOUISE

sakta till Viggo.

Gå ut i trädgården och laga att de andra gå med. Bed dem sjunga -- -- eller hvad du vill -- --

VIGGO

nickar; går fram till Bergström och Johansson, tar en under hvar arm och drar dem med sig.

Låt oss få en sång till. En fosterländsk -- -- som väcker hemlandsminnen.

BERGSTRÖM.

Kör för det. Om vi skulle ta Josephsons Vårt land?

JOHANSSON.

Jaha! ^ropar^ Sångare!

De gå ut i trädgården; gästerna följa med. Lilly gör min af att stanna hos Louise, men då hon ser Alland komma in, går hon hastigt förbi honom ut till de andre.

* * * * *

ALLAND.

Hvad stod på? Hvarför gick fröken Walldén?

LOUISE.

Åh -- här var ett uppträde -- mellan henne och Henrik Rydberg.

ALLAND

sätter sig hos henne, tar hennes hand och ser henne in i ögonen.

Var det ingenting annat?

LOUISE.

Jo -- storinqvisitor! Men slipper jag inte att svara på det?

ALLAND.

Naturligtvis -- om du finner det obehagligt. Men säg mig då i stället, hvarför alla de här menniskorna trängt sig in i _mitt_ paradis?

LOUISE.

Du hade ju sagt, att du inte kunde komma i dag -- -- Festen skulle ha varit på Ernas atelier, men hon har ingen trädgård -- -- och så frågade de, om de inte kunde få flytta hit ner. Jag _kunde_ inte säga nej.

ALLAND

skrattande.

Nej, det kunde du väl inte -- -- Men vet du, hvad jag hade tänkt?

LOUISE.

Nej -- hvad?

ALLAND

tar upp ett par biljetter.

Taga dig med till operan i kväll.

LOUISE.

Det skulle ha varit roligt!

ALLAND.

Och så skulle vi ha superat efteråt. Fint och lätt, alldeles som min kräsna lilla prinsessa vill ha det.

LOUISE.

Ja, men nu stanna vi hemma i stället.

ALLAND.

Omöjligt, min fröken! Jag måste ju gå med de andre!

LOUISE.

Hvarför måste du gå?

ALLAND.

Inte kan jag ensam stanna kvar. Tänk på ert rykte, min fröken!

LOUISE.

Det bryr jag mig inte om. ^Nedslagen.^ _Skall_ du verkligen gå?

ALLAND.

Absolut! Om inte madame sjelf är rädd om sitt rykte, måste _jag_ taga vara på det. Jag är väl närmast till det, skulle jag tro. ^Betraktar henne leende; då hon fortfarande ser nedslagen ut, böjer han sig fram emot henne och hviskar.^ Jag _går_ således med de andre. Men jag kommer igen -- --

LOUISE

nickar emot honom, småleende.

ALLAND.

Och då skall madame vara klädd i nya, fina morgonrocken -- -- och så skall hon sätta sig till pianot och spela och sjunga medan monsieur -- som arbetat hela dagen -- ligger på chäslongen och hvilar -- --

LOUISE.

Går det lätt för monsieur att arbeta nu?

ALLAND.

Ja.

LOUISE

nickar upprepade gånger.

Det visste jag.

ALLAND.

Du är en märkvärdig liten kvinna. Aldrig pockande, aldrig nyfiken. Inga frågor, intet bråk -- och ingen jämmer för det jag håller dig borta från min atelier.

LOUISE.

Jag vill inte komma dit förr, än du sjelf ber mig.

ALLAND.

Lilla orm! Jag börjar frukta, att du ämnar beveka mig genom din blidhet.

LOUISE.

Tror du det? Då måste jag ju bli pockande för att visa, att du tar fel. ^Skrattar.^ Men det skulle vara mycket svårt för mig.

ALLAND

ser ut i trädgården.

Jag kunde ha lust att kyssa dig, men det går väl inte an. Det återstår mig således ingenting annat än att säga farväl. ^Reser sig upp, bugar sig och tar hennes hand, som han kysser.^ Adieu, fröken Strandberg! ^Hviskande.^ A bientôt!

Han tar sin rock och hatt och går ut i trädgården för att säga farväl till de andre. Det blir allmänt uppbrott. Gästerna komma in, och taga farväl under sorl och skratt.

BERGSTRÖM

till Johansson.

Du sjöng falskt, din bof! Tror du inte, att jag märkte det?

JOHANSSON.

Det var du sjelf som gnällde för högt. Du har inte öra -- inte sant, Viggo? Det var han, som sjöng falskt?

VIGGO.

Det hörde jag inte.

LIND

som håller på att säga farväl till Louise.

Monsieur Alland! Vänta ett ögonblick -- vi få sällskap.

ALLAND.

Det skall bli mig ett stort nöje.

De gå.

BERGSTRÖM

till Lilly.

God natt! Är Erna gången?

LILLY.

Ja, hon mådde inte riktigt bra.

JOHANSSON

bugar sig för Louise.

Tack för i kväll! Det var mycket gemytligt, fast den bofven Bergström sjöng falskt.

LOUISE.

Jag tyckte, det lät mycket vackert.

BERGSTRÖM.

Jag bryr mig inte om att försvara mig -- -- det var han sjelf som inte höll sig uppe -- -- det är just hans svaga sida, både som menniska och konstnär, att han inte kan hålla sig uppe -- -- ^Bugar sig för Louise.^ Tack för i afton!

JOHANSSON.

Och du vill klifva högre än vingarne bära -- ^I dörren.^ -- Godnatt här, allesammans! ^Går.^

BERGSTRÖM.

Hör du Janne du! Vänta litet. Vi få sällskap. ^Skyndar efter.^

De andre gästerna ha under tiden sagt farväl, de gå alla, utom Viggo och Lilly.

* * * * *

LILLY.

Jag undrar om Erna är kommen hem.

VIGGO.

Låt oss gå upp och se efter. Och om hon inte är kommen, ta vi oss en promenad på boulevarden.

LILLY.

Arm i arm! Det vill jag rysligt gerna. Det är det mest förtjusande jag vet.

LOUISE

skämtsamt.

Det är egentligen mycket opassande -- --

LILLY.

Åh, här i Paris kan man ju göra alldeles hvad man vill.

LOUISE.

Det är just det, som är det farliga.

LILLY.

Faran är inte stor, när man vill det, som är rätt -- --

VIGGO

sticker sin arm under Lillys.

När jag går med henne under armen, då känner jag mig alltid som en riktig hönsmamma -- -- som om jag spänt min stora, varma vinge ut öfver kycklingen vid min sida -- -- Du kan vara lugn!

LOUISE

småleende.

Jag menade inte heller, att det kunde vara farligt _för er_.

* * * * *

ERNA

kommer häftigt in om dörren; till Lilly.

Jaså här är du! Gud ske lof!

LILLY

går bort till henne.

Bevars, bevars! Hvad står på? Du är så blek -- --

ERNA.

Kom nu, så gå vi upp.

VIGGO.

Lilly och jag ha kommit öfverens om att taga oss en liten promenad först.

ERNA

hårdt.

Det blir ingenting af med det!

VIGGO.

Hvad för slag? Blir ingenting af? Jag antar, att Lilly har sin egen vilja.

ERNA.

Inte så länge hon är här i Paris -- hos mig.

VIGGO.

Hon är min fästmö!

ERNA.

Hon är min syster! ^Hånfullt.^ Fästmö? Ja, så heter det alltid. Men jag känner er män ... Ni äro alla lika!

LOUISE.

Erna då!

ERNA.

Jag bryr mig inte om, hvad ni säger! Inte ett grand! Jag lägger mig inte i andras affärer! Stöt gerna hufvudet i väggen sjelf ... Kasta dig i djefvulens armar ... Jag skall inte säga ett ord. Men så länge jag har kraft nog att värna om henne der, skall det bli lögn att ...

VIGGO.

Säg inte mer, Erna. Du är inte tillräknelig i kväll.

LILLY

går hän emot honom.

God natt, Viggo. Jag går med -- -- vi träffas ju i morgon -- inte sant?

VIGGO.

Jo. God natt liten.

LILLY

kysser Louise på pannan.

God natt! Sof godt.

Erna och Lilly gå.

* * * * *

VIGGO.

Hvad kom åt Erna? Jag har aldrig förr sett henne så upprifven ...

LOUISE.

Hon och Henrik ha brutit med hvarandra i kväll.

VIGGO.

Det ha de gjort så ofta.

LOUISE.

Ja, men nu är det allvar ... nu blir det aldrig godt igen.

VIGGO.

Så mycket bättre. Hon har visst aldrig brytt sig stort om honom.

LOUISE.

Nej. Då hade hon inte varit så olycklig.

VIGGO.

Hur menar du?

LOUISE.

Det ringer i mina öron en underskön replik ... jag vet inte hvar jag läst den ... det är väl i en af de moderna böckerna, kan jag tro. Den handlar väl om en kvinna, som gett sig åt den man, hon älskar -- -- och derigenom råkat i kollision med pligt, heder och samvete ... Han ser, att hon lider -- -- han förebrår sig sjelf, att han tagit emot, hvad hon gaf -- -- och så frågar han henne en gång, om hon är mycket olycklig ... Då smyger hon sig in till honom och ser på honom med en blick full af hängifvenhet. »Jag olycklig?» säger hon. »Jag är som en utsvulten tiggare, hvilken fått mat; måhända fryser han ännu i sina trasor -- -- men olycklig är han inte längre.»

VIGGO.

Och Erna -- -- menar du -- --?

LOUISE.

Hon är olycklig -- -- derför att hon kastat sig i armarne på en man, som aldrig egt hennes hjerta.

VIGGO

begrundande.

Ja, ja. För en finkänslig kvinna måste _det_ vara den största olycka på jorden.

LOUISE

ryser till.

Hu! Att få hela sitt lif besudladt ... forntid och framtid ... allt -- -- -- ett tjockt, smutsigt streck draget öfver allt som man känt fint och friskt och omedelbart och omedvetet -- -- den drömda lustgårdens blommor och buskar och träd förvandlade till slemmig tång -- -- paradisets frukter till stinkande svampar -- -- -- och vid allt detta, att minnas den tid, då man låg i gräset och såg blåa drufklasar skimra i solen öfver sitt hufvud -- -- man behöfde endast sträcka ut handen för att nå dem -- -- man dröjde bara derför, att man ville välja den vackraste -- -- --

^Räcker honom sin hand.^ God natt, Viggo. Du får inte vara ond på henne. Hon har lidit mer än någon vet om.

Hon går in i sitt sofrum. Han står ett ögonblick stilla, försjunken i tankar; vänder sig om och går mot dörren, stannar igen och ser ut i trädgården. Lyktorna ha börjat slockna, men månen skiner klart öfver buskarne derute och genom det stora fönstret in i ateliern. Han stirrar ett ögonblick ditut, drar en djup suck och går långsamt sin väg.

* * * * *

LOUISE

kommer från sofrummet, klädd i en morgonrock af ljusrödt siden med spetsgarnityr; hon släcker lamporna, sätter sig till pianot och slår an ett par enstaka toner, hvilka efterhand öfvergå till en melodi. Slutligen börjar hon sjunga:

»Och jungfrun hon skulle sig till ottesången gå. Tiden görs mig lång. Så gick hon den vägen åt höga berget låg, Men jag vet att sorgen är tung. -- --»

ALLAND

kommer sakta in. Stannar och ser på henne medan hon sjunger. När hon slutat går han bort och lägger sin hand på hennes hufvud, böjande hennes ansigte uppåt.

Hvad tänker du på, när du sitter så här ensam?

LOUISE.

På dig. Alltid på dig.

ALLAND.

Och hvad tänker du om mig?

LOUISE.

Att du är bergakungen, och att jag kunde sitta här i hundra år och tro att några veckor förflutit.

ALLAND

kysser hennes panna.

Du gör mig nästan rädd.

LOUISE.

Med hvad? Att jag är så lycklig?

ALLAND.

Ja.

LOUISE

lägger sin hand öfver hans mun.

Tyst. Jag vet hvad du vill säga.

ALLAND.

Allting dör.

LOUISE.

Det skall man inte tänka på, så länge solen skiner och lifvet är så rikt.

ALLAND

vemodigt.

Det låter så underligt, att _du_ predikar den läran för _mig_. -- ^Entusiastiskt.^ -- Du är -- -- du är den noblaste, den älskligaste kvinna jag mött i lifvet.

LOUISE.

Jag är hvad du gjort mig till. Det var din trolldryck -- bergakung!

ALLAND

böjer sig på knä, lägger ena armen kring hennes lif och ser upp i hennes ansigte.

Ja. Du skulle passa till att sitta dernere och spinna silke. Du är så fin och sval. Du är så vacker. Jag älskar dig.

Lägger sitt hufvud i hennes sköte. Hon stryker öfver hans hår med sin hand.

V. Paris, en eftermiddag i Maj.

Samma atelier. Syrenerna blomma ute i trädgården, hänga i stora klasar öfver muren, belysta af den nedgående solen.

Erna, Lilly och Viggo stå samtalande midt i rummet.

VIGGO.

Vet ingen hvart hon gått?

ERNA.

Det är mottagning hos Alland. Han visar sin marmorgrupp hemma i atelieren. Hon har väl gått dit.

VIGGO.

Det är troligt.

LILLY.

Var det något särskildt? Du ser så besynnerlig ut.

VIGGO.

Jag har fått ett bref från kamrer Möller derhemma -- -- en gammal vän till Louises familj och utredningsman i sterbhuset -- -- Han skrifver:

Tar upp ett bref och läser

»-- -- -- då jag är tjensteman i den sparbank, der fröken Strandberg har sina medel insatta, har jag icke kunnat undgå att iakttaga, hur mycket det under de sista månaderna lyftats å denna sparbanksbok. Jag har ingen rätt att misstänka den person, i hvars händer hon lemnat den, ehuru det för mina ögon ser omöjligt ut, att fröken Strandberg sjelf kunnat använda så stora summor. Jag ber dig derför med största grannlagenhet och af vänskap för din fostersyster skaffa något ljus i denna sak, rörande hvilken jag af vissa skäl har svårt att vända mig direkte till henne sjelf. Det vissa och bekymmerfulla i detta är, att om minskningen af kapitalet fortgår på samma sätt, fröken Strandberg inom kort skall befinna sig utan existensmedel -- --»

ERNA.

Kunde just tro det! Det har kostat vackra slantar -- ^med en gest omkring ateliern^ -- allt dethär.

LILLY.

Och hennes toaletter sen!

ERNA.

Jo jo! Som en hertiginna -- -- och med en liten prestdotters förmögenhet. Några fattiga tusen i en bank derhemma. -- -- Sparfven i tranornas dans -- -- det är en gammal historia -- -- och den tar alltid en ända med förskräckelse -- --

VIGGO

som går nervöst af och an på golfvet.

Jag har länge vetat, att ateliern inte var Carls. Hon har hyrt den sjelf -- -- för egna medel -- --

ERNA

hårdt.

Naturligtvis! Det var ju klart! »Ramen kring hennes lifs roman» -- en mycket dyrbar lyxartikel för en menniska med hennes tillgångar -- --

LILLY

sakta.

Stackars, stackars Louise!

ERNA.

Prat! Det är bäst som sker. Nu blir hon tvungen att resa.

VIGGO

stannar framför henne.

Är du så säker på det?

ERNA.

På hvilket?

VIGGO.

Att hon reser?

ERNA.

Ja. När det inte fins mera pengar så -- --

VIGGO.

Ännu fins det ju litet kvar och dessutom ...

ERNA.

Man måste skrifva till dender kamrern, att han inte får betala ut mer -- --

VIGGO.

Det blir han tvungen till ändå, när hon sjelf så önskar.

ERNA.

Men det är ju vanvett. Man måtte väl i Guds namn kunna finna ett medel att hindra en menniska från att kasta sig rakt i förderfvet.

VIGGO.

Så nämn ett medel då! -- --

ERNA.

Hvarför inte ställa henne under förmyndare?

VIGGO.

Emot hennes vilja?

ERNA.

Om så skulle behöfvas -- ja.

VIGGO

skakar på hufvudet.

Nej, Erna. För det första _kunna_ vi inte göra det -- -- och om vi också kunde, skulle vi inte ha rätt att bruka våld ...

ERNA.

Inte ens om det gällde lif eller död?

VIGGO.

Inte ens då.

ERNA.

Det är sköna åsigter.

VIGGO.

De gälla för mig -- inte för dig.

ERNA.

Nej, det fattades bara! Man skulle kanske inte heller ha rätt att söka bringa henne till förnuft. Man skulle stå stilla som ett får och bara bliga -- -- Tack! det ligger inte för mig!

VIGGO.

Så gör hvad du finner för godt. Tala till henne -- säg henne allt -- ^sakta^ -- men det tjenar ingenting till -- jag känner henne jag.

Louises röst höres utanför, i samtal med värdinnan.

ERNA.

Här kommer hon. -- -- Gå ni er väg -- jag vill tala med henne ensam -- -- ^Pekar ut åt trädgården.^ Den vägen -- -- trädgårdsluckan är öppen -- --

Viggo och Lilly gå ut genom trädgården.

* * * * *

LOUISE

kommer in från entréen; hennes ansigte är blekt, förstenadt i uttrycket och hon stirrar framför sig som en somnabul.

ERNA

går emot henne; häftigt.

Hvad står på? Hvad har händt?

LOUISE.

Ingenting.

ERNA.

Är du sjuk?

LOUISE.

Nej. Det är ingenting.

ERNA.

Det är någonting med Alland; neka inte.

LOUISE.

Jag kommer från hans atelier. Ni ha sagt, att han gått tillbaka. Det är inte sant. Jag har sett hans nya arbete. Vi ha sett det alla. Alla säga med en mun detsamma. Någonting sådant har han aldrig åstadkommit förr.

ERNA.

Men jag förstår inte ... Du ser ut som en somnabul. Hvad är det som gripit dig så?

LOUISE.

Gruppen.

ERNA.

Hvad föreställer den?

LOUISE.

Han kallar den _Ödet_.

ERNA.

Ödet?

LOUISE.

Ja.

ERNA.

Men så tala ut! Ödet, hvad vill det säga?

LOUISE.

Vänta -- jag skall berätta.

Jag var den första som kom. Han hade önskat det så. Han tog undan det gråa skynket -- -- -- och jag såg ...

ERNA.

Hvad?

LOUISE.

Att börja med var det som om det bländat min syn, men så löste sig konturerna och stodo der fasta och klara ... jag skall minnas dem alltid ... i min sista stund ...

ERNA.

Var det något emot dig? Han har de besynnerligaste infall.

LOUISE.

Det var hvad han kallar det: Ödet. -- -- Fotställningen bildas af ett skrofligt klippblock, som vid venstra sidan höjer sig uppåt och bakåt tycks antyda liksom ingången till en håla eller klyfta. Den starka sluttningen framåt, en kant af sjögräs och några refvor af tång ge en föreställning om hafvet. Man tycker sig nästan känna dess kyliga luft, så väl har han förstått att ge stämningen af dess närhet -- -- --

ERNA.

Men figurerna? Figurerna? Det är ju en grupp?

LOUISE.

Hufvudfiguren är af något mer än kroppsstorlek -- en kvinnoskepnad med starka lemmar, inhöljd i ett draperi, som faller ner från hufvudet och hvari stormen sliter; med ena handen håller hon det samman omkring halsen, den andra sträcker hon ut som för att taga stöd af klippblocket. Hållningen är framåtlutad, och blicken spejar skarpt och kallt ut i rymden -- mot ett för andra osynligt mål. Hon tycks vara i gående och har just tagit ett steg framåt -- -- öfver den kropp, som ligger hänkastad på marken -- --

ERNA.

En kvinnokropp?

LOUISE

med ett djupt andetag.

Ja. En liflös, naken kvinnokropp. Fötterna och benen ligga slängda ner öfver sluttningen mot hafvet, hufvudet har fått stöd mot en sten vid hålans ingång, hakan har sjunkit emot bröstet och armarne hvila på marken slappt och tungt -- -- Hela figuren ligger der just så, som vågorna vräkt den upp -- -- så enkelt men så plastiskt gripen -- utförd med en storslagen konst. Det är vanmakten och hjelplösheten, adlade till höghet af dödens ro -- -- --

-- -- Och det ansigtet, som man ser in i! Dess lugn har något af öfverjordisk jemnvigt: -- -- den kalla blidheten hos den, för hvilken menniskors önskningar och menniskors lidanden icke längre finnas till -- den heliga glömskan af allt det, som här benämnes glädje och sorg -- godt och ondt -- -- Detta ansigte, på hvilket dödsleendet ligger stelnadt som en olöslig gåta, är en siares verk -- --

ERNA.

Ja, men -- --

LOUISE.

När jag stod der och såg, då greps jag af bäfvan, ångest, beundran. Denne mästare, denne konstnär hade jag behandlat som en jemnlike. -- Han hade varit kamraten i mitt hvardagslif; jag hade trott, att han behöfde min tröst, nästan min hjelp -- -- han, en konstens storman!

ERNA.

Du öfverdrifver; du är inte normal. Han är en menniska -- han som vi andre -- ingenting mer -- --

LOUISE.

Du känner honom inte -- -- sjelf har jag aldrig förr än i dag vetat hvad han var. Aldrig så, genom mig sjelf -- -- i första hand. Jag tror, att jag hittills sett honom endast genom andras beröm, i glorian af hans verldsrykte. Men när jag stod der och såg på hans verk -- -- då gick det upp för mig, hur stor, han är -- -- --

ERNA.

Och ändå stod han der väl sjelf vid sidan och såg på dig med forskande intresse för att studera, hvad intryck mästerverket gjorde.

LOUISE.

Jag skälfde som inför något öfvernaturligt: den döda bar mina drag, men förädlade, odödliggjorda -- -- -- det var mitt eget stelnade jag -- -- en saga som skall öfvergå till efterverlden -- _min_ trista saga -- -- ^Knäpper händerna samman och står en stund i tankar.^

ERNA.

Det är ett af hans vanliga påhitt. Du skall inte taga dig det så när.

LOUISE

stirrar ut i luften.

Och den stora figuren -- ödet! Dragen voro en menniskas, men uttrycket var mer än menskligt. Det var den orubbliga lagbundenheten, för hvilken allt i vår verld måste böja sig eller krossas -- -- det af evighet bestämda -- -- hvilket går hän öfver ett menniskolif som vore det mindre värdt än hafvets tång -- --

ERNA.

Du är så blek. Du får visst lof att lägga dig -- annars svimmar du.

LOUISE.

Ja, nu vill jag hvila. Nu är det förbi.

ERNA.

Hvilket?

LOUISE.

Allting -- -- ^Kastar sig framstupa på chäslongen.^ Märker du inte, Erna? -- Detta är ett farväl.

ERNA.

En nedrighet, är det!

LOUISE

häftigt.

Det har du ingen rätt att säga. Han har inte bedragit mig, han har inte bedragit dig, han har inte bedragit någon. Han har en annan natur än vi -- -- han är af en annan race än vår.

ERNA.

Du skall stänga din dörr för honom och visa, att det är _du_ som gör slut!

LOUISE

med ett melankoliskt leende.

_Jag_ göra slut!

ERNA.

Det är du skyldig dig sjelf -- din stolthet -- --

LOUISE.

Jag har ingen stolthet. -- -- Och nu får du inte bli ond, om jag ber dig om en tjenst.

ERNA.

Du vill väl, att jag skall gå?

LOUISE.

Ja.

ERNA.

Du väntar honom.

LOUISE.

Jag har lofvat, att han inte skall träffa dig oftare.

ERNA

betänker sig.