Part 5

sakta.

Om han nu ber dig komma?

LOUISE.

Jag skulle lyda honom blindt -- -- om han också bad om mitt lif.

VIGGO

stryker med handen öfver hennes panna.

Jag skall inte pina dig med några råd. Men du är exalterad nu. Kanske skall du se annorlunda på allt detta, se'n dina nerver kommit i ro.

Från förstugan höres ett lätt buller: ett par galoscher, som tagas af och en paraply, som stötes mot golfvet. Strax derefter knackar det på dörren och kamrer Möller kommer in.

* * * * *

KAMRERN

bugar sig.

Jag har tyvärr inte kunnat komma ifrån förr än nu, men jag ville ogerna försaka nöjet att personligen få lyckönska fröken Louise på födelsedagen.

LOUISE

räcker honom sin hand.

Tack, herr kamrer. Tack för blommorna. Det var så snällt.

KAMRERN.

Åh för all del, det ... ^Helsar på Viggo.^ God dag, Viggo Pihl! Jag hörde just, att du var kommen -- -- det blir ju ett kort besök, denhär gången?

VIGGO

helsar.

Ja. Jag reser vidare med ett-tåget.

KAMRERN.

Jag hör det, ja. Till Paris?

VIGGO.

Ja.

KAMRERN

till Louise.

Fröken Louise tycker väl, det är tråkigt, att Viggo reser så snart?

LOUISE.

Naturligtvis. Men det får man ju finna sig i. Det var roligt att se honom i alla fall -- fast det var kort.

KAMRERN.

Det blir nog mycket folk med på tåget. Här har varit ovanligt lifligt i dag.

VIGGO

ser på klockan.

Och jag har mitt bagage att ställa om. Det är kanske på tiden, att man ger sig af.

LOUISE.

Redan?

KAMRERN

artigt.

Tiden går fort i angenämt sällskap.

VIGGO

ser Louise in i ögonen.

Vill du, att jag skall stanna? Då stannar jag.

LOUISE.

Tack, Viggo, tack. Det visste jag nog. Men du skall resa.

VIGGO

tar hennes hand.

Farväl då, lilla Lisa.

LOUISE

med tårar i ögonen.

Farväl, Viggo ... och ... helsa Paris.

VIGGO.

Adjö, kamrer.

De skaka hand.

KAMRERN.

Adjö, Viggo. Lycklig resa.

VIGGO.

Tack. ^Går till köksdörren, öppnar den och ropar utåt.^ Adjö, Botilda! Nu bär det af igen!

* * * * *

BOTILDA

kommer i dörren, torkande handen på förklädet.

Adjö, herr Viggo! ^Får se kamrern och niger djupt.^ Nej, men att kamrern är kommen, och fröken har ingenting sagt! Nu skall jag ta in kaffe!

LOUISE.

Jag får verkligen be om ursäkt, att jag inte tänkt på ...

KAMRERN.

Tack, inte för min skull.

LOUISE.

Det är väl inte kaffedags längre -- Men ett glas vin får jag väl bjuda på? Botilda, tag in litet vin.

KAMRERN.

Tack -- men -- -- hm! om jag får vara alldeles ogenerad -- blodet stiger mig alltid åt hufvudet, om jag dricker vin på förmiddagen -- --

VIGGO,

^som under tiden tagit på sig reskappa, hatt och galoscher ute i förstugan, nickar ännu en gång in genom dörren.^ Adjö, adjö!

LOUISE.

Adjö, Viggo.

BOTILDA.

Får man ingenting alls bjuda kamrern på?

KAMRERN.

Tack, Botilda -- jag skall ingenting ha.

BOTILDA

mysande.

Kamrern får åtminstone sitta en stund och hålla fröken sällskap, annars leds hon för galet.

Går ut i köket.

* * * * *

KAMRERN.

Ja, jag vill gerna stanna en stund, om fröken Louise inte har något emot det.

LOUISE.

Åh! Hur kan kamrern tro det.

KAMRERN.

Säg bara uppriktigt, hvilket fröken Louise vill. Jag vill så gerna göra alldeles som fröken Louise vill. Kanske fröken Louise helst vill vara ensam? Fröken Louise är nog mycket ledsen öfver att Viggo reser?

LOUISE.

Ja. Det är så tomt -- --

KAMRERN

medlidsamt.

Kan jag ingenting göra -- -- hm! -- jag menar -- -- fröken Louise vet ju -- --

Det höres en signal från stationen.

LOUISE.

Nu gick tåget.

KAMRERN.

Ja.

Tystnad.

LOUISE

söker att beherska sig.

Det har väl varit mycket folk på banken i dag?

KAMRERN.

Ja.

LOUISE.

Men nu är arbetet slut för i dag?

KAMRERN.

Åh -- nej. Det fins arbete nog för hela eftermiddagen -- -- gud ske lof.

LOUISE.

Tycker kamrern om att arbeta?

KAMRERN.

Ja. Det är det enda som hjelper, när lynnet är tungt.

LOUISE

sakta.

Jag önskar, att jag också hade ett arbete.

KAMRERN.

Åh! -- Kvinnans verkningskrets är hemmet. Fröken Louise's arbete borde vara att göra ett hem ljust och gladt.

LOUISE

skakar på hufvudet.

Jag önskar, att jag hade ett arbete, en mans arbete. Jag förstår så väl, att det kan hjelpa mot sorger och bekymmer -- -- om man gräfver ner sig i det helt och hållet, egnar sig åt det med hvarje fiber. -- ^I tankar.^ -- Timme efter timme går, siffrorna rada sig upp framför en på papperet ... tanken släpper dem inte för en sekund ... och tiden rinner, utan att man vet, hvart den tar vägen. När man så till sist är trött till kropp och själ ... hur härligt måtte det då inte vara att lägga sig ner och sofva från alltsammans ... sofva lugnt och utan drömmar ... hemta krafter till morgondagens slit ...

KAMRERN.

Tala inte så, fröken Louise. Det gör mig så ledsen. Det är någonting så hopplöst och brustet ... någonting i tonfallet och i ögonens och ansigtets uttryck, som ... ^Tar hennes hand.^ Hvarför är fröken Louise inte som förr? Hvad har händt? Hvad är det, som tynger? Har fröken Louise inte längre förtroende för sin gamle vän? Kan jag ingenting göra ... det skulle vara min högsta önskan.

LOUISE.

Det går nog öfver.

KAMRERN.

Är det sorgen, som tynger? Fröken Louise är ensam nu i sitt fordna hem, der allt påminner om de kära, som gått bort. Fröken Louise behöfver komma bort härifrån i andra omgifningar -- i nya förhållanden.

LOUISE.

Ja.

KAMRERN.

Om fröken Louise fick ett nytt hem att styra och ställa med, så skulle nog sorgen lindras så småningom.

LOUISE

tiger.

KAMRERN

flyttar sin stol närmare.

Mins fröken Louise den sommaren, då jag såg Louise för första gång? Louise var ett barn och satt på mitt knä och läste franska lexor -- -- Louise satt der så tryggt, som om den platsen var hennes och alltid skulle förbli det. Jag var Louises »stora vän» -- -- det fans ingen som hon tyckte så bra om, som mig, sade hon -- -- och ibland slog hon armarne kring min hals och kysste mig -- -- --

Det är längesedan nu, men jag mins det grant. Louise växte upp ... hon satt aldrig mer på mitt knä ... och hon glömde visst, både att jag varit hennes »stora vän», och att hon kysst mig -- -- -- Jag glömde det inte, jag. Jag har väntat i tjugo år. Det är inte första gången, jag gör den frågan, som jag nu upprepar för sista gång. Kanske Louise tycker, att det är efterhängset? Men Louise var så ung förra gången. Jag kunde så väl förstå, att Louise ville se sig om i verlden först. -- -- Sedan kommo ju sorgerna och -- -- jag visste, att Louise aldrig skulle ha lemnat sin gamla mor ensam med den sjuka systern -- --

Nu står Louise ensam i verlden -- och har sett nog -- -- kanske mer än nog -- af lifvet derute. Nu frågar jag igen: Vill Louise bli min hustru?

LOUISE

stirrar framför sig med tårfyllda ögon.

KAMRERN.

Louise skall inte svara strax; men tänk på hvad jag sagt. Jag är ju inte någon yngling, längre, och Louise är ingen oerfaren ung flicka. Men en vänskap så gammal som vår har djupa rötter -- -- och tjugo års tillgifvenhet är kanske, när allt kommer omkring, en mera solid basis för ett äktenskap, än ungdomens flyktiga tycke.

LOUISE

skakar på hufvudet.

KAMRERN.

Detta gäller Louise -- inte mig. _Jag_ kan inte tänka mig större lycka på jorden än att få kalla Louise min hustru. Och jag skall aldrig fordra af Louise mer än Louise sjelf vill ge -- -- det tror Louise mig väl om? Jag önskar bara, att jag hade rätt att -- -- med min tillgifvenhet -- -- -- ge Louise det stöd, som -- -- --

LOUISE.

Det kan aldrig ske.

KAMRERN

reser sig upp och börjar gå af och an på golfvet, kämpande med sin rörelse; stannar så framför henne igen.

Är det -- -- ^med ansträngning^ -- någon annan?

LOUISE.

Ja.

KAMRERN.

Då ber jag om förlåtelse -- men -- ja, blif inte ond -- men -- ^med ett förplågadt uttryck^ -- kunde fröken Louise inte ha sparat mig dethär?

LOUISE.

Jag visste ju inte -- och -- -- det är inte som kamrern tror. Jag kan inte tala om detta -- -- jag _kan_ inte -- det -- det är så förfärligt -- --

KAMRERN

ser på henne med en lång, medlidsam blick.

Jag har pinat -- -- förlåt -- -- det skall aldrig hända mer. Men -- -- fröken Louise tror ju, att jag är hennes vän?

LOUISE.

Ja, ja, det vet jag. Tack, tack för allt.

* * * * *

BREFBÄRAREN

knackar på dörren, öppnar den och räcker in ett bref.

M:lle Louise Strandberg! Var så god.

LOUISE

skyndar fram och griper det; häftigt upprörd.

BREFBÄRAREN.

God middag!

Går.

* * * * *

LOUISE

håller brefvet framför sig, liksom tveksam.

KAMRERN.

Jag generar väl inte?

LOUISE.

Åh -- nej. Men om kamrern tillåter -- -- ^går bort till fönstret, bryter brefvet och läser. Efter hand som hon läser, få kinderna färg, och hela ansigtets uttryck förändras.^

KAMRERN

efter en stund.

Jag hoppas det är goda nyheter!

LOUISE

vänder sig om.

Åh -- förlåt mig -- -- jag glömde -- --

KAMRERN.

Det var goda nyheter -- det syns.

LOUISE

sakta och allvarligt men alltigenom med samma uttryck af dämpad lycka.

Godt eller ondt -- -- allt ligger i framtidens hand.

KAMRERN

pekar på brefvet.

Der fans läkemedlet, som jag inte kunde ge.

LOUISE.

Är kamrern ledsen på mig?

KAMRERN.

Ack -- nej.

LOUISE.

Jag rår ju inte för det. Det är som hade jag gått ensam i långa år, med natt på alla sidor -- -- och så plötsligt hört en röst som ropat mitt namn ur mörkret -- -- långt borta.

KAMRERN.

Måtte den rösten inte leda vilse, det önskar jag så innerligt. -- ^En smula bittert.^ -- Jag ropade också jag, men det hörde fröken Louise aldrig.

LOUISE.

Förlåt mig. Jag är så tacksam -- -- så riktigt af hjertat tacksam -- -- --

KAMRERN.

Om jag kunde -- på något sätt vara -- -- till minsta tjenst.

LOUISE

räcker honom sin hand.

Tack, det vet jag nog, och jag litar på, att kamrern fortfarande vill ha mina affärer om hand.

KAMRERN.

Det är ju ingenting annat än min skyldighet som tjensteman i banken. Penningarne äro ju disponibla, och -- --

LOUISE.

Låt oss icke tala om affärer nu. Jag måste tänka mig om, och sedan kommer jag till kamrern och rådgör -- innan jag reser -- --

KAMRERN.

_När_ reser fröken Louise? Och hvart?

LOUISE.

Jag vet inte _när_ ... i morgon ... eller om några dar. -- -- Till Paris.

KAMRERN.

Gud gifve lycka på färden. Farväl.

Går.

* * * * *

LOUISE

öppnar dörren till köket och ropar.

Botilda.

BOTILDA.

Jesses så glad hon ser ut! Nu har han friat.

LOUISE.

Nej, Botilda, det har han inte.

BOTILDA.

Inte? Men hvad i Herrans namn är det då? Hon är ju alldeles förändrad.

LOUISE.

Är middagen färdig?

BOTILDA.

Ja, men hvad i Guds namn går åt henne?

LOUISE.

Jag är hungrig. Har du något godt till mig?

BOTILDA.

Jag har inte gjort annat, se'n hon kom hem, än laga ihop mat, som hon skulle tycka om -- och hon har knappt rört den.

LOUISE.

I dag ska' du få se på annat.

BOTILDA.

När gick kamrern?

LOUISE.

Nu nyss. Hör -- Botilda -- -- jag reser min väg om ett par dar.

BOTILDA.

Jesses hvad är det nu för konster, hon har för sig? Hvart ska' hon resa?

LOUISE.

Till Paris.

BOTILDA.

Ja, jag säger då det, hon är alldeles från vettet! Våga sig ut på sjön nu när det regnat i 14 dar -- -- tänk ett sådant djyp.

LOUISE.

Tag nu in maten, så är du snäll.

Botilda försvinner i köket.

IV. Paris, följande år, en afton i April.

Samma atelier, men nu mycket elegant dekorerad, med nya möbler, mattor, gobeliner, studier _i ram_, m. m.

I ena hörnet på en kolonn omgifven af palmer och andra bladväxter står en marmorbyst af Alland; der nedanför en chäslong. Längre fram ett pianino.

Taklampor och japanesiska lyktor äro tända i ateliern och i trädgården utanför, dit glasdörrarne stå öppna.

Erna, Bergström, Johansson, Lind m. fl. konstnärer sorla och glamma kring en bål derute. Alltemellanåt stämmer en manskvartett upp en sång.

Viggo och Lilly sitta i förtrolig tête à tête på chäslongen inne i ateliern.

LILLY.

Ack jo, Viggo! Jag vill mycket hellre bo med dig hemma i en svensk småstad, än stanna här i Paris.

VIGGO.

Hur är det möjligt? -- Det stolta, fria lifvet härute -- --

LILLY.

Ju mer jag ser af »det stolta, fria lifvet härute», dess mer skrämmer det mig.

VIGGO.

Är du en sådan liten harunge?

LILLY.

Ja. Jag kan ligga vaken ibland om nätterna och tänka, och ju mer jag tänker, dess värre blir det. Jag blir riktigt mörkrädd till sist. Och då vet jag ingen annan råd än att krypa alldeles ner under täcket -- -- det hjelper. ^Trycker sig in till honom.^ Då tänker jag på dig och önskar, att du vore hos mig.

VIGGO

smeker henne.

Stackars min lilla harunge! -- -- Hvad är det egentligen, som hon är så rädd för?

LILLY

hviskande.

Kärleken.

VIGGO

muntert.

Så-å? Det har jag aldrig märkt.

LILLY

stryker med handen genom hans hår.

Nej, för jag kan inte låta bli att tycka om dig. Det är just det som är olyckan.

VIGGO.

Jaså! Det är en olycka.

LILLY.

Inte att jag _tycker_ om dig; men att jag inte kan _låta bli_.

VIGGO.

Skulle du önska, att du kunde _låta bli_.

LILLY.

Ja, för när du så inte brydde dig om mig längre, så skulle jag inte heller bry mig om dig.

VIGGO.

Jaså! Ja men nu bryr jag mig händelsevis om dig -- -- rätt mycket, till och med.

LILLY.

_Nu_ ja.

VIGGO

kysser henne.

Ja just nu!

LILLY.

Men i morgon?

VIGGO.

Troligen i morgon också.

LILLY.

Ja men sedan? Framtiden? Den kan du inte svara för.

VIGGO.

Kan _du_ det?

LILLY.

Jag _tycker_, att jag kan. Vi kvinnor känna visst i allmänhet djupare än ni män.

VIGGO.

Derom tvista de lärde. Men de lärde äro partiska -- -- det ligger nästan alltid en olycklig kärlekshistoria bakom deras visdom. De gamle ungkarlarne säga: »ha! kvinnorna äro trolösa!» De gamla ungmörna: »ha! männen äro flyktiga!» -- -- Men historien lär oss, att det fins flyktigt och trofast folk både bland män och kvinnor.

LILLY.

Då måtte olyckan vara den, att de trofaste alltid förälska sig i de flyktige.

VIGGO.

Alltid?

LILLY.

Ja, eftersom _en af dem_ alltid tröttnar.

VIGGO.

En sådan liten pessimist! ^Skrattar.^ Och så menar du, att eftersom du sjelf är en mycket trofast liten tös, så ...

LILLY.

Du får inte göra narr!

VIGGO

smeker henne.

Kära barn! Hur kommer du på så dystra tankar?

LILLY.

Åh, jag har exempel nära till hands.

VIGGO.

Erna och Henrik?

LILLY.

Ja.

VIGGO.

Hvad vet du om dem?

LILLY.

Åh, du tror väl också, att man inte har ögon, fast man är ung och oerfaren. -- -- Han är så svartsjuk och oresonlig. Och Erna -- --

VIGGO.

Hvad är det med henne?

LILLY.

Jag vet knappt. Men jag tycker ibland, att hon ger honom anledning till det. -- -- Tror du, att hon håller af honom?

VIGGO.

Hvad tror du sjelf?

LILLY.

Hon har blifvit så underlig på den sista tiden -- -- Ja, det började strax efter det Louise kommit tillbaka. Hon är så nervös, så häftig -- -- ja, ibland tycker jag, att hon är riktigt elak.

VIGGO.

Men han är då också en riktig mes. Han bara gnäller och åbäkar sig. Du har kanske rätt i en del af det du sade nyss om kärleken. Men man skall då också taga på den med en smula förstånd ... Jag menar: man har då en viss skyldighet att visa sig från den älskvärda sidan, om man vill bli älskad tillbaka. Inte sant? ^Slår armen kring hennes lif och lutar sitt hufvud mot hennes bröst.^ Man skall taga vara på hvad man har. Kärleken är en ömtålig blomma, som behöfver mycken vård. Den blomman är det bästa lifvet skänkt mig. Jag skall värna om den med allt hvad jag eger af ömhet och klokhet.

LILLY

kysser honom på pannan.

Det skall också jag -- --

* * * * *

LOUISE

kommer inifrån sofrummet; då hon får se paret på chäslongen, vill hon draga sig tillbaka.

VIGGO

tar sakta sin arm bort från Lillys midja.

Louise!

LOUISE

småleende.

Förlåt mig! Det var ju tråkigt, att jag skulle störa.

VIGGO.

Du stör oss inte. Fråga Lilly -- gör hon?

LILLY.

Nej. Inte Louise.

VIGGO.

Sitt nu ner hos oss ett ögonblick. -- -- Sången derutifrån låter så bra på afstånd. Och här är så vackert, härinne.

LOUISE

sätter sig.

Ja, här är vackert, det ser jag sjelf bättre än någon annan.

LILLY.

Åh, det är minsann inte svårt att se!

LOUISE.

För er alla är det bara det yttre, de vackra möblerna, färgernas harmoni -- -- För mig är det själen, doften af det hela -- -- det, som gör detta rum till mitt _hem_.

LILLY.

Det der förstår _jag_, men inte Viggo. Det der måste man vara kvinna för att kunna känna -- -- Jag menar så der, att man håller af hvarenda möbel, som en kär vän -- derför att den varit vittne till -- --

VIGGO

afbryter.

Vet du hvad vi talade om, när du kom?

LOUISE.

_Talade_ ni verkligen?

VIGGO.

Ja. Men det var ett gammalt tema.

LOUISE.

Om kärleken?

VIGGO

nickar.

Lilly är skeptisk.

LILLY.

Åh fy dig!

VIGGO.

Hon har sett på lifvet med sin nittonåriga erfarenhet och funnit, att kärleken är en olycka, ty en af de älskande tröttnar alltid -- --

LILLY.

Viggo! Det är riktigt skam af dig.

LOUISE

lägger sin hand på Lillys panna.

Dethär ljusa hufvudet är så klokt, så klokt -- --

VIGGO.

Jaså! Är också du en kärlekens pessimist?

LOUISE.

Nej. _Jag_ tror, det är bäst, att inte på förhand plocka bladen af nyponblommorna vid vägkanten -- -- om man också vet, att morgondagens vind skall sopa dem bort.

LILLY.

Jag kan inte låta bli.

LOUISE.

Hvarför grubbla? Lägg ditt hufvud mot hans axel och var glad åt att vara älskad! -- -- Lyckan kommer och lyckan går. Kanske stannar hon kvar -- kanske inte -- i alla händelser är det fruktlöst att söka binda henne.

VIGGO.

Det der är hvad man kallar filosofi.

LOUISE.

Ja, men inte pessimism.

* * * * *

HENRIK

kommer med dyster uppsyn in från trädgården.

LILLY

sakta till Viggo.

Usch, der är han. Jag är säker om, att han vill jämra sig. Kom, låt oss gå.

De gå ut i trädgården.

HENRIK

sätter sig på chäslongen.

Åh, Louise, jag är så olycklig.

LOUISE.

Hvarför ska' ni plåga hvarandra.

HENRIK.

Det är ju inte jag!

LOUISE.

Jo, du är svartsjuk.

HENRIK.

Kan jag väl annat! Hon vill knappt erkänna, att det är skilnad på mig och hennes andra bekanta. Och om jag vågar yttra ett ord af klagan, så straffar hon mig med en raffinerad grymhet, som om jag begått ett brott.

LOUISE.

Jag tycker nog, att hon kunde vara annorlunda emot dig, men du är ju också -- --

HENRIK.

Hon är grym, hon är kall, hon är hård.

LOUISE.

Nej, hon är god.

HENRIK.

Mot alla andra -- bara inte mot mig -- derför att jag älskar henne -- -- och derför att min kärlek gör mig vek.

LOUISE.

Jag tycker, ni skulle kunna vara så lyckliga, ni två. Hon har ju sjelf velat vinna dig, och du begär inte bättre än att få vara henne trogen.

HENRIK.

Hon borde ha varit karl. Deri ligger hela felet. Hon har en fullkomligt manlig karaktär. Hon tröttnar och hon kastar bort.

LOUISE.

Är en man alltid sådan?

HENRIK.

_Jag_ är inte sådan. Men annars -- -- Ifall han inte träffar på en kvinna, som vrider hjertat ur bröstet på honom, som pinar honom med glödande tänger -- -- Sådan är _hon_! ^Böjer sig ned och snyftar.^

LOUISE.

Stackars barn! Du blir aldrig någon man!

HENRIK

knyter händerna.

Jo! Jag skall bryta med henne! Jag står inte ut med dethär.

* * * * *

Erna och Bergström komma från trädgården, glada och upprymda, blossande på cigaretter. Efter hand komma flere konstnärer in och bilda konverserande grupper på golfvet. Sången har tystnat.

BERGSTRÖM.

Jo! Tjo hej! Jag skall ut till Fontenay och måla naket ute.

ERNA.

Du är tokig!

BERGSTRÖM.

Snick snack! Det ska' bli någe' styft må du tro!

ERNA.

Hvad ska' det bli då?

BERGSTRÖM.

En naken pojke, förstår du!

ERNA

skrattande.

Han fryser ihjäl.

BERGSTRÖM.

Asch -- -- han är delvis klädd i pels.

ERNA.

Delvis klädd i pels? ^Skrattar.^ Hvad skall han föreställa?

BERGSTRÖM.

Det vete fan -- ett namn hittar man väl alltid. Kolossalt vacker kropp! -- Du skulle se hans ben! Det vore något för dig.

ERNA.

Gör mig en cigarett så är du hygglig. Min tobak är slut.

BERGSTRÖM.

Det är min snart också. Men för dig skulle jag offra min sista droppe hjerteblod, det vet du.

ERNA.

Tack. Jag föredrar tobaken.

Bergström sätter sig ner på en stol och rullar cigaretten.

LIND

i det han kritiskt skärskådar Allands byst.

Styf karl! Ja, gu'bevars! Men konstig kropp! Konstig kropp, säger jag dig. Nu håller han på med en marmorgrupp, har jag hört. Den är snart färdig, och han är sjelf i en sådan der feber som han alltid är i, då han gör någe' styft. Men ingen slipper in i hans atelier. Jag försökte i går.

JOHANSSON.

Du ja! Du springer ju alltid rundt och snokar. Inte kan man undra på, att monsieur Alland stänger sin dörr.

LIND.

Kan man inte undra? Är jag kanske inte också -- -- Kunde han inte ha godt af ett råd -- --

Allmänt skratt.

BERGSTRÖM

lemnar Erna cigaretten.

Jaså, det tycker du! Att Gustave Alland borde ta' råd af dig!

LIND.

Det vore väl fan, om han inte skulle ha godt af, att en kamrat gjorde honom uppmärksam på ett och annat -- --

* * * * *

I detsamma öppnas dörren och Alland kommer hastigt in. Han studsar först vid åsynen af de många menniskorna, men då han ser sig observerad går han ogeneradt fram emot Louise och helsar.

ALLAND.

Jag kommer kanske olägligt. Jag visste inte, att ni hade främmande.

LOUISE

förlägen.

Det är min fosterbror Viggo, som firar födelsedag -- --

ALLAND

vänder sig till Viggo, som står i dörren till trädgården.

Tillåt mig att gratulera. Jag hör, att ni firar er födelsedag.

VIGGO.

Tack.

ALLAND

helsar på Lilly, som står vid sidan om Viggo.

God dag, fröken Walldén. Har jag den äran att vara igenkänd? Jag har träffat er här en gång förr.

LILLY.

Skulle man inte känna igen en så berömd man som ni, när man en gång har haft den äran att bli föreställd för er!

ALLAND.

Det var samma dag monsieur Pihl skulle resa. Jag mins det mycket väl. Ni kom utifrån -- Jag mins hur rödblommig och frisk ni var -- -- riktigt förtjusande -- --

Bergström, Johansson och Lind gå fram och helsa på Alland.

BERGSTRÖM

skrattande.

Så märkvärdigt! Vi talte just om er, monsieur Alland, då ni kom.

ALLAND.

Då talade ni väl illa om mig?

LIND.

Ah, hur kan ni tro det!

ALLAND.

Det gör en kollega alltid.

JOHANSSON.

Ja men _ni_ är ju hors concours.

BERGSTRÖM.

Jo, Lind ville gerna slippa in i er atelier och kritisera gruppen, som ni håller på med.

ALLAND.

Det gör mig ondt, käre kollega. Men jag tål aldrig att _någon_ ser hvad jag har för händer -- ^med ett fint småleende^ -- och naturligtvis allraminst en så talangfull yrkesbroder, som ni.

LIND.

Jag ber, jag ber!

VIGGO

ute i trädgården; knackar i bålen.

Mina damer och herrar! Låt oss dricka ett glas med den sist anlände gästen!

Allmän tillslutning. Alla strömma ut i trädgården med undantag af Erna, som blir sittande orörlig.

* * * * *

HENRIK

som gått ut med de andre kommer in igen från trädgården.

Så ensam! Hvar har du din tillbedjare? Har han öfvergett Venus för Bacchi skull?

ERNA

vänder sig bort, utan att svara.

HENRIK.

Jaså, du ger den stumma! Aj, aj! Då står det illa till med samvetet.

ERNA.

Låt mig vara i fred.

HENRIK.

I fred med ditt onda samvete? En skön duett!

ERNA

vänder sig emot honom.

Ställ inte till uppträde nu! Jag är inte i humör att tåla dina dumheter!

HENRIK.

Jaså! Du är inte i humör! Det var ju tråkigt, det! Hur kan det komma sig? Du skulle väl inte ha lagt ut dina garn förgäfves?

ERNA.

Gå din väg!

HENRIK.

Gå! Ja, det är just det, jag tänker göra. Men jag skall säga dig sanningen först. Jag låter inte sparka bort mig som en hund. Jag har tålt det alltför länge -- akta dig nu, för nu bits jag!

ERNA.

Så bit då, om du törs, din byracka!

HENRIK

knyter händerna och far emot henne; hejdar sig.

ERNA.

Se bara! Du törs ju inte slåss en gång.

HENRIK.

Jag slåss inte med en kvinna.

ERNA.

Nej, åtminstone inte med en som är starkare än du.

Kvartetten stämmer upp i trädgården och sorlet derute dämpas.

* * * * *

LOUISE