Part 4

ser på hennes entusiasmerade ansigte och säger sakta och betänksamt.

Nej. Jag känner dig inte. Du har djupare botten än jag nånsin vetat af. ^Går fram emot henne, tar hennes hufvud mellan sina händer och kysser henne på pannan.^ Farväl! Tack för denhär tiden. Och tänk på mig någongång.

LOUISE.

Alltid, alltid!

ALLAND

ser henne tankfullt in i ögonen.

Lycklig? Jag undrar om jag skulle kunna bli det -- -- jag menar så der lugnt och stilla, som andra menniskor. Jag tror det ibland. Jag fordrar icke så mycket. Men den kvinna, jag skulle lefva tillsammans med -- alltid -- måste vara af en oändlig blidhet, just derför, att jag sjelf är så orolig och nervös -- -- ^Han tiger en stund; derefter tillägger han sakta.^ Jag har icke träffat många sådana kvinnor i mitt lif.

LOUISE.

_Hur_ många?

ALLAND.

Två.

LOUISE.

Det var en för mycket.

ALLAND

tar hennes hand och kysser den; går.

LOUISE

vänder sig om och ser efter honom; derpå sjunker hon ner och brister i gråt.

III. Regnig julidag i en svensk småstad.

Ett hvardagsrum, lågt till taket. Två fönster med små rutor, draperade af hvita gardiner. I fönsterkarmarne blomma fuxier, pelargonier och kaktusväxter. På väggen midt emot fönstren dörrar till kök och matrum; i bakgrunden en tredje dörr, till en förstuga med hvitrappade väggar och tegelgolf beströdt med enris.

Gammaldags möbler, stelt anordnade. Hvita öfverdrag kläda soffan och stolarne. Framför soffan står ett tomt divansbord med en hvit duk. Hemväfda mattor ligga i kors öfver golfvet.

LOUISE

klädd i bomullsklädning; sitter vid ena fönstret med armbågarne i karmen och ser ut.

BOTILDA

kommer från köket med kaffekoppar på en bricka; hon ordnar dem omständligt och symmetriskt på bordet.

LOUISE

utan att vända sig om.

Regnar det såhär alltid?

BOTILDA.

Kära grynet, det må hon väl veta, att det gör. Det regnar _alltid_, när höet står ute.

LOUISE.

Det har inte varit solsken en enda dag, sen jag kom hem. Inte en enda dag har gatan sett annorlunda ut, än nu.

BOTILDA.

Nej, hur skulle den väl se ut? Den ser ju ut som vanligt.

LOUISE.

Som vanligt -- -- Ja, det är just det -- --

BOTILDA.

Om en inte skulle resa bort för annat, än att bli missnöjd med allt, en har, så kunde en lika gerna stanna hemma.

LOUISE.

Det är sant, Botilda. Man borde alltid stanna hemma. ^Reser sig.^ Hvad är det för en dag i dag?

BOTILDA.

Kors så hon frågar! Det är ju hennes födelsedag.

LOUISE.

Ja, men dagen i veckan?

BOTILDA.

Det vet hon väl, att det är Onsdag. Det är ju torgdag i dag.

LOUISE.

Onsdag -- inte mer. Tänk -- bara fjorton dagar, som jag varit hemma. Jag kom ju en Onsdag?

BOTILDA.

Ja.

LOUISE

frånvarande.

Fjorton dar! De ha varit som fjorton år. -- -- Det är som om allting skulle somna -- stå stilla och dö -- -- och dammet lägga sig som ett täcke öfver allt.

BOTILDA.

Jesses, dammet måtte en väl kunna hålla ifrån sig!

LOUISE

sjunker ned i soffan, lägger armarne på bordet och brister i gråt.

BOTILDA.

Men kära barn, tänk på hvad hon gör! Rena duken! ^Slätar ut den med sitt förkläde.^

LOUISE

reser sig och går af och an på golfvet; torkar sina ögon, men utan att kunna hålla tårarne tillbaka.

BOTILDA

står och ser på henne.

Jag vet inte, hvad det går åt henne, sedan hon kom från det olycksaliga Pariset. Hon är sig inte sjelf lik.

LOUISE.

Nej, det är jag inte.

BOTILDA.

Hon måtte väl inte gå hän och bli som Agnes!

LOUISE.

Då dör jag hellre.

BOTILDA.

Slå inte ut sådana stora ord till Vår Herre! En får nog gå här, så länge Han vill.

LOUISE

har åter satt sig vid fönstret och stirrar ut.

BOTILDA.

Kära hjertandes, inte ska hon gråta på sin födelsedag. Det är inte något godt varsel.

LOUISE.

Jag kan inte hjelpa det.

BOTILDA.

Hon har det ju så bra. Alla menniskor tycka ju, att hon är snäll och rar. ^Hemlighetsfullt.^ Kan hon gissa, hvad jag såg i dag morgse, då jag gick på torget?

LOUISE.

Nej.

BOTILDA.

Klockan var bara sex, men kamrern var redan ute i sin trädgård -- -- och kan hon gissa hvad han gjorde?

LOUISE.

Nej.

BOTILDA.

Plockade blommor. Till en riktigt fin blomsterbukett, kantänka -- -- Nog vet en hvar _den_ skulle hän, alltid!

LOUISE.

Ja, kamrern är ju alltid så snäll.

BOTILDA.

Jo, jo men! Skulle väl det vara! Han har väl sina randiga skäl, kantänka!

Det hörs en hvissling af ett lokomotiv.

LOUISE.

Nu kom tåget.

BOTILDA.

Det är väl en förfärdelig hop folk och fä med, kantänka. Det är stor hästmarknad, må hon veta. Patron Svensson är inne med alla tre unghästarne -- -- ^Går hän till fönstret.^ Nej, se hur dom vimlar ut! Patron på Tjellmo -- och prosten i Wallby -- och inspektor Knutson! Men hvem är den unge herrn, han går med?

LOUISE

gladt uppfarande.

Viggo! Nej se, Viggo! ^Viftar med sin näsduk utåt.^

BOTILDA.

Ja, minsann är det inte herr Viggo! Jag hade så när inte känt igen honom! Nej, se så brådt han har. Kantänka. Ja, nu får jag ut och ställa om kaffe, så han kan få en smula varmt i sej!

Skyndar beskäftigt ut i köket.

* * * * *

LOUISE

går mot dörren och öppnar den.

VIGGO

kommer in i förstugan.

LOUISE

räcker honom handen.

Viggo! Du här.

VIGGO.

God dag, Lisa lilla. Och lycka på födelsedagen! ^Tar af sin långa reskappa, ställer galoscher och paraply i förstugan, kommer in och stänger dörren.^ Seså! Nu får jag helsa på dig ordentligt! ^Håller hennes hand i sina båda och ser på henne, förvånad.^ Hvad du är förändrad!

LOUISE.

Tycker också du det?

VIGGO.

Det är alldeles påfallande. -- -- Är det Paris? Eller sorgen efter mor, som gjort dig såder ...?

LOUISE.

Såder?

VIGGO.

Ja, såder -- -- liksom större -- -- liksom mer kvinlig än förr?

LOUISE.

Kom nu fram och sätt dig. Botilda kommer strax med kaffe. Du är väl trött efter resan?

VIGGO.

Inte spår. Det skall mycket till innan jag blir trött.

LOUISE.

Hvila dig behöfver du väl åtminstone, du som vi andra.

VIGGO.

Ja, men inte ännu. Jag reser vidare med ett-tåget.

LOUISE.

_Reser du?_ Hvarthän?

VIGGO

gladt.

Till Paris. Jag fick litet pengar för min bok, och så har jag tre tidningar att skrifva korrespondenser till. Så jag hoppas kunna slå mig fram.

LOUISE

nedstämd.

Jag trodde, du skulle stanna här nu -- -- Jag blef så glad öfver att se dig -- -- Jag trodde ... ^får tårar i ögonen.^

VIGGO.

Jag har köpt direkt biljett ... ^stryker öfver hennes hår.^ Så ... så. Inte ledsen för det!

* * * * *

BOTILDA

kommer från köket med kaffe, grädde och bröd på en bricka.

VIGGO.

Se god dag, Botilda.

BOTILDA

niger.

Tack för det, herr Viggo. Och god dag igen! Det var då en glädje och en öfverraskning på födelsedagen, kantänka! ^Sätter brickan på bordet, torkar sin hand på förklädet och räcker fram den, nigande.^ Välkommen får en väl säga! Och var så go' nu och ta' en kopp kaffe. Jag tänkte, det kunde göra godt, när man rest långa vägar.

VIGGO.

Tack, tack, Botilda! ^Serverar sig.^ Det skall minsann bli riktigt skönt ...... Nå -- -- hur står det till annars?

BOTILDA.

Tackar som frågar, herr Viggo, mig gamla skrå går ingen nöd åt, må veta. Men si fröken -- hon är visst inte riktigt som hon skulle vara -- ^till Louise^ -- Ja, hon får ursäkta att jag säger det rent ut, men sen hon kom hem från det välsignade Pariset, har det va'tt en enda jämmerlighet -- -- -- och derför var det minsann riktigt väl, att herr Viggo kom, för kan inte _det_ muntra upp henne, så vet jag ingenting -- -- --

LOUISE.

Vi få minsann inte behålla honom. Han reser med ett-tåget.

BOTILDA.

Jesses då, hvad står på? Efter det är så'nt hastverk?

VIGGO

skrattar.

Ingenting står på -- -- men jag skall till Paris.

BOTILDA.

Ska' han dit nu igen?

VIGGO

nickar.

BOTILDA.

Om jag kunde begripa, hvad det kan vara för märkligt med den sta'n!

VIGGO.

Jo -- det är det märkliga med den stan, att se'n man en gång sett den, så längtar man alltid dit igen.

LOUISE

sakta.

Så är det ... ja.

BOTILDA.

Då borde man aldrig ge sej dit! -- -- Ska' herr Viggo inte ha mer kaffe?

VIGGO.

Nej, tack.

BOTILDA.

Då blir det väl bäst, jag tar ut det igen, så det kan hålla sig varmt. -- -- Jag trodde, dom skulle komma nu i rappet.

VIGGO.

Hvilka?

BOTILDA.

Dom som kommer och gratulerar, kantänka. Här är ju födelsedag i huset -- -- fast inte syns det på fröken, gu'bevars! Hå, hå -- ja ja.

Tar kaffekannan och Viggos kopp, borstar af duken och går ut i köket.

* * * * *

VIGGO

tar Louises hand.

Hur är det med dig? Du är så nedstämd och frånvarande ... Tala nu om för mig, hvad det är.

LOUISE

skakar på hufvudet.

Ingenting, Viggo, ingenting.

VIGGO.

Är det slut med förtroendet?

LOUISE.

Nu kommer här folk ...

Man hör buller ute från förstugan. Fru Knutson öppnar dörren och man ser henne och fröken Knutson i färd med att taga af sig galoscher och ytterplagg.

* * * * *

FRU KNUTSON.

Man får väl inte dra syndafloden in i rummen. -- -- Sätt paraplyerna tillhopa der i hörnet, Agneta -- -- så der! Låna mig din näsduk, så får jag torka af bukettpapperet -- -- det är alldeles genomblötadt ...

Louise har rest sig och gått gästerna till mötes. Fru Knutson och fröken Knutson träda in med blomsterbuketter i händerna.

FRU KNUTSON.

God dag, kära Louise! Och har den äran att gratulera! ^Räcker fram buketten.^ Det var ett förskräckligt regnande.

FRÖKEN KNUTSON.

Har den äran att gratulera! ^Räcker också fram buketten.^

LOUISE.

Tack, tack.

FRU KNUTSON.

Och se herr literatören! Kommen för födelsedagens skull, förstås! Det var ju roligt. ^Räcker hand.^

FRÖKEN KNUTSON

räcker också hand.

LOUISE.

Var så god och stig fram, tant. Får jag bjuda på en kopp kaffe? ^Går till köksdörren och ger order åt Botilda.^

FRU KNUTSON.

Tackar som bjuder. ^Tar plats i soffan. Fröken Knutson sätter sig på en stol vid bordet.^ Nå, herr literatör, som kommer från stora verlden -- hvad nytt?

VIGGO.

Ingenting, det jag vet! Annat än, att det är ett förskräckligt regnande!

FRU KNUTSON.

Nå, det är ju ingenting precis nytt. Här på orten har det varit alldeles förskräckligt -- -- Höt står ute -- -- och Gud vet, när det kommer under tak.

FRÖKEN KNUTSON.

Vi skulle haft skogsparti i Lördags, men i sådant här väder kunde det naturligtvis inte bli af.

VIGGO.

Nej, det förstås.

Botilda kommer med kaffekannan; helsar.

FRU KNUTSON

nådigt.

God dag, Botilda.

FRÖKEN KNUTSON.

God dag, Botilda.

LOUISE.

Får jag lof att servera tant?

FRU KNUTSON.

Tack, mitt barn, tack.

* * * * *

Fröknarna Svensson, Jönsson och Tornström komma in från förstugan, alla med blomsterbuketter i händerna; de helsa:

God dag, kära Louise! Har den äran att gratulera!

LOUISE

går emot dem, helsar och tar emot buketterna.

Tack, tack Gerda. Tack Hanna, tack Sofi. Var så god och stig fram! En kopp kaffe? ^Serverar.^

Fröknarna stiga fram, helsande och nigande.

FRÖKEN TORNSTRÖM.

God dag, herr Pihl. Vi hörde just, att ni var kommen!

VIGGO.

Har nyheten redan spridt sig?

FRÖKEN JÖNSSON.

Ja, vi voro inne i butiken och hemtade Gerda, och der sa' dom -- --

FRÖKEN SVENSSON.

Det var knappt vi känt igen er i dender långa kappan.

VIGGO.

Det var inte mycket smickrande för det, som fans _i_ kappan.

FRU KNUTSON

menande.

Åh -- det har jag nu min egen tanke om -- -- känner jag Gerda Svensson rätt -- --

Fröknarna Knutson och Jönsson puffa hvarandra i sidan och fnissa diskret. Fröken Svensson rodnar.

VIGGO.

Fröken Svensson säger ju sjelf, att hon knappt kände igen mig.

FRU KNUTSON.

Det är bara som hon pratar -- tro mig. Hela sta'n vet, hvem som sitter på första sidan i hennes album.

FRÖKEN SVENSSON

förebrående.

Åh fy, tant.

FRU KNUTSON.

Jag har ingenting sagt -- jag. Men jag försäkrar herr literatören, att friare -- -- det har Gerda Svensson ingen brist på.

VIGGO.

Det har jag aldrig betviflat.

FRÖKEN TORNSTRÖM.

Hur länge stannar herr Pihl i sta'n?

VIGGO.

Till klockan ett.

DAMERNA

i korus.

Till klockan ett?

VIGGO.

Ja. Jag reser vidare med tåget söderut.

FRÖKEN JÖNSSON.

Redan? Vi hade hört, att herr Pihl skulle stanna här en månads tid.

FRU KNUTSON.

Ja, det är till och med inte utan, att man räknat en smula på det. Ungdomen skall ställa till sällskapsspektakel, och herr literatören skulle spela med.

VIGGO.

Det gör mig ondt, men jag antar, att min plats inte blir svår att fylla.

FRU KNUTSON

menande.

Säg inte det!

FRÖKEN JÖNSSON.

Vet ni hvad ni skulle spela?

VIGGO.

Förste älskare?

FRÖKEN JÖNSSON.

Ja. Men emot hvem?

VIGGO.

Mot er?

Fnissningar.

FRU KNUTSON.

Gerda Svensson skall spela hufvudrollen, förstås.

VIGGO.

Det gör fröken Svensson ju alltid.

FRÖKEN SVENSSON

rodnar.

Hvad menar ni med det?

VIGGO.

Det vet vi väl? Att ni är samhällets primadonna assoluta.

FRÖKEN TORNSTRÖM.

Hvad Louise ser ledsen ut.

LOUISE

som sutit och hört på med en frånvarande min.

Gör jag?

FRU KNUTSON.

Ja, det vore synd att säga annat. Kan inte literatören finna på något medel att muntra sin fostersyster mer? Hon är alldeles förskräckligt melankolisk.

VIGGO.

Ja, Louise har ju aldrig hört till de riktigt glada -- --

FRU KNUTSON.

Men nu är det alldeles som om hon vore förhexad. Hon är sig inte lik.

FRÖKEN SVENSSON.

Nej, vi fjäsa för henne och pyssla om henne på alla vis, men det hjelper inte stort -- -- --

LOUISE.

Åh, hur kan Gerda säga det. Jag är så tacksam för det ni äro snälla emot mig.

FRU KNUTSON.

Ja, inte behöfver Louise leta länge efter folk, som vill vara snälla emot henne! Jag känner en herre, som bestämdt inte begär bättre, än att få pyssla om henne hela lifvet igenom -- --

* * * * *

EN PIGA

kommer in med en stor blomsterbukett i handen; niger för sällskapet, går fram och lemnar Louise blommorna.

Jag skulle helsa så mycket från kamrern och lemna denhär. Kamrern har så mycket folk på banken, att han inte kan komma sjelf, förr än banken stänges.

LOUISE.

Tack, Lina. Helsa kamrern och tacka.

PIGAN.

Tack, det skall jag.

Niger för sällskapet och går.

* * * * *

Fröknarna Knutson och Jönsson ha fnittrande lutat sina hufvud samman i hviskande samtal. Fru Knutson och fröken Tornström utbyta menande blickar.

FRU KNUTSON.

Stackars kamrern!

Fnissningar från damerna.

LOUISE.

Hvarför säger tant så?

FRU KNUTSON.

Som är tvungen att sitta på banken hela förmiddagen!

FRÖKEN TORNSTRÖM.

Ja, jag är säker på, att hans tankar äro på annat håll.

FRÖKEN JÖNSSON.

Hm!

LOUISE.

Behagar tant en liten tår kaffe till?

FRU KNUTSON.

Nej tack, kära barn. ^Skämtsamt välvilligt.^ Vi ska' laga, att det fins en tår till kamrern också, när han kommer. Han tycker så mycket om kaffe -- ^klappar Louise på handen^ -- i synnerhet när det serveras af denhär lilla handen.

LOUISE.

Behagar ingen en påtår? Gerda? Hanna? Sofi?

FRÖKEN TORNSTRÖM

räcker fram sin kopp.

Jo tack -- kanske en liten tår.

LOUISE

serverar.

Det var snällt.

FRU KNUTSON.

_Jag_ får väl se att komma åstad, annars är jag rädd, att middagen inte blir färdig i tid. Och Knutson blir i misshumör, om inte maten står på bordet klockan tolf. ^Reser sig.^ Ja, så är det att vara husmor.

FRÖKEN KNUTSON

reser sig också.

Åh ja, men -- --

FRU KNUTSON.

Det har du rätt i, mitt barn. Det är inte farligt alls, egentligen. Det har också sina behag, Louise lilla. ^Går fram emot Louise och räcker hand till afsked.^ Hur gammal är det egentligen, du blir i dag -- -- om man får vara så näsvis att fråga?

LOUISE.

Tretiotvå år.

FRU KNUTSON.

Det är hög tid! ^Skrattande.^ Farväl, farväl! Helsa kamrern!

De andra damerna resa sig också; fröken Tornström slukar i hast kaffet och de småbröd, hon serverat sig.

FRÖKEN KNUTSON

räcker hand till Louise.

Farväl, farväl!

FRÖKEN JÖNSSON

räcker hand.

Adjö, Louise! Helsa -- -- ^fnittrar.^

FRÖKEN TORNSTRÖM

ännu tuggande.

Adjö, Louise.

FRU KNUTSON

räcker hand.

Farväl, herr literatör. Lycklig resa!

VIGGO

bugar sig.

Tack, tack!

De andra damerna trycka hans hand i tur och ordning.

FRÖKEN SVENSSON

går hän till Louise och tar hennes hand.

Farväl, Louise. Det var ju tråkigt, att herr Pihl skall resa så snart. Det är du väl ledsen för? Det blir ju så tomt? Har du inte lust att titta inom till mig i skymningen? Ifall du tycker det är ensamt?

LOUISE.

Tack, Gerda, tack!

De öfriga damerna med fru Knutson i spetsen ha hunnit bort till dörren och skocka sig, fnittrande och hviskande, i förstugan, medan

FRÖKEN SVENSSON

går bort och räcker Viggo sin hand.

Farväl, herr Pihl! Lycklig resa.

VIGGO.

Tack, fröken. Farväl.

FRÖKEN SVENSSON

får tårar i ögonen; vänder sig hastigt om och går.

Sällskapet troppar af. Louise, som följt dem ut i förstugan, kommer in igen och stänger dörren efter sig.

* * * * *

VIGGO.

Puh! ^Går af och an på golfvet. Louise har åter slagit sig ned vid fönstret, stirrande ut.^

BOTILDA

kommer från venster med en bricka; dukar af kaffebordet.

Kors en så'n massa blommor! Det må jag säga! Och ändå sitter hon der igen och ser ut som om hon hade sålt smöret och tappat pengarne. Jo, det nyttar visst att vara vänlig mot henne! ^Går ut i köket.^

VIGGO

till Louise.

Huru är det med dig, Lisa lilla. Säg mig det nu.

LOUISE.

Jag vet det inte sjelf -- -- Jag känner mig så främmande, så hemlös här i mitt hem. Jag fryser.

VIGGO.

Du saknar Paris?

LOUISE.

Ja.

VIGGO.

Jag förstår det så väl. Här gapar tomheten emot dig från hvarje vrå. Här har du lefvat omgifven af dina kära -- och nu är du ensam kvar.

LOUISE.

Ensam? Ja! Men det är inte bara det -- -- Menniskorna äro ju så vänliga emot mig, men -- -- det är som om jag inte hörde hit -- -- Allt hvad de tala om är mig så likgiltigt, deras intressen synas mig så små -- -- och deras ofinheter plåga mig -- --

VIGGO.

Du menar -- --

LOUISE.

Jag menar deras sätt att blanda sig i andras intimaste förhållanden -- deras fnittrande, deras klumpiga häntydningar -- -- allt är mig emot. Det pinar mig. Jag tycker det är rått. Om det fins någonting i verlden, som borde vara heligt, så vore det väl _det_ -- --

VIGGO

sakta.

Det gjorde mig så ondt -- -- det der med fröken Svensson -- --

LOUISE.

Hon är den enda af hela sällskapet, som har en smula finkänslighet i behåll -- hon och kamrern -- --

VIGGO.

Det är ju alltid två menniskor, som du kan umgås med i din ensamhet.

LOUISE

skakar på hufvudet.

Också de äro mig främmande. Allt är mig främmande här. Det förefaller mig sjelf löjligt -- -- såder -- efter ett par månaders vistande i Paris -- -- men det _är_ så. Det är som om håret kunnat gråna på mitt hufvud under dessa fjorton dar, och hjertat frysa till is i mitt bröst.

VIGGO.

Säg mig nu allt, Louise. Någonting har inträffat -- -- någonting som -- --

LOUISE.

Det pinar mig att tala om det -- --

VIGGO.

Också med mig?

LOUISE.

Ja, Viggo, också med dig.

VIGGO

reser sig upp.

Förlåt mig. Det var inte min mening att pina dig. Jag trodde bara inte -- --

LOUISE.

Hvad?

VIGGO.

Att du också kände dig främmande för mig.

LOUISE

sträcker ut sin hand efter honom.

Det gör jag inte, Viggo. Men jag kan inte _tala_ om det. Jag tycker, du borde förstå mig ändå. Jag vill ingenting dölja för dig -- -- det _fins_ ingenting att dölja. Jag skulle önska, att jag vore af glas, och att du kunde se allt, som rör sig inom mig -- -- allt det der, som jag har så svårt att profanera med ord.

VIGGO.

Nu förstår jag. ^Böjer sig ned och kysser henne på pannan.^ Kära lilla syster!

LOUISE.

Det fins en gammal saga om en jungfru, som blef bergakungens brud. Jag mins den mycket dunkelt -- -- men jag tror, hon dårades af glansen i trollens verld; och se'n hon en gång sett den, längtade hon alltid dit igen.

Jag är som den jungfrun i sagan -- bländad af glansen i en verld, som icke är min -- -- det stolta, fria lifvet derute ...

VIGGO.

Också jag har känt något liknande -- --

LOUISE

skakar på hufvudet.

Inte som jag. Du är lycklig, du. Du är en riddare, som stiger ditner och hemtar sin brud -- -- Jag? Hvad är jag? -- En skugga, bunden till en annans tillvaro -- -- dömd att fjerran ifrån honom föra en sjelfständig och derför overklig existens -- --

VIGGO.

Det der förstår jag inte.

LOUISE.

Förstår du inte, att denna känsla måste bryta mig loss från mitt föregående -- -- derför att den strider mot mina grundsatser, min uppfostran -- -- ja, mot sjelfva min naturs egendomligheter -- -- -- Derute ha de friare tyglar -- -- der ger man sin kärlek för stunden -- icke för lifvet.

VIGGO

stirrar framför sig ett ögonblick under tystnad; derpå säger han sakta.

Jag borde inte ha rest ifrån dig derute. Jag borde ha stannat hos dig. -- -- Nu efteråt kommer det för mig, hvilken underlig beklämning, som grep mig, då vi skildes -- -- det var en så bestämd aning om, att en olycka hotade dig -- --

LOUISE.

Den olyckan hade du inte kunnat afvärja ... och för resten ... _är_ det en olycka att en enda gång i sitt lif ha fått erfara, hvad det är att älska och vara älskad tillbaka?

VIGGO

vänder sig bort för att dölja sin rörelse.

Jag kan inte längre skilja svart från hvitt. Jag erkänner min oförmåga. Förlåt mig, att jag trängt in i din hemlighet och sjelfkärt trott mig kunna gagna dig med mina råd ... Här kan ingen menniska råda.

LOUISE.

Inte så, Viggo! Du är alltid så finkänslig och god. Du har inte trängt in i mitt förtroende -- tvärtom -- -- du är den enda menniska, som jag kunnat tala med om detta ...

VIGGO

med tårar i ögonen.

Jag vill dig väl. Jag ville så gerna se dig lycklig. -- -- Men jag känner med dina nerver -- -- det är en åratal igenom samlad längtan, som nu slagit ut. Den har vuxit i lön under alla dessa år -- -- nu, när den blommar, har den så djupa rötter genom hela din varelse, att den aldrig kan ryckas bort. Bara vissna och dö -- -- men när den vissnar, vissnar du sjelf med den ...

LOUISE.

Du har förstått det. Ja, Viggo, ja, så är det.

VIGGO.

Det är som att stirra ut i mörka natten -- man ser inte en hand för sig. ^Böjer sig fram mot henne.^ Säg mig nu uppriktigt, kära lilla syster -- -- vill du att jag stannar hos dig?

LOUISE

skakar på hufvudet.

Det hjelper inte. Du har rätt -- här kan ingen menniska råda.

Tystnad.

VIGGO.

Hur kom det sig?

LOUISE.

Vet inte! Kanske af glansen kring hans namn -- -- kanske deraf, att hans verld var så främmande för min, att den just derigenom drog mig oemotståndligt till sig ... Eller -- ^sakta^ -- kanske det var min natur, som tog ut sin rätt ...... att älska en gång.

VIGGO.

Och nu strider naturen sin strid på lif och död ...

LOUISE.

Jag fruktar striden är utkämpad redan. Jag känner inte längre mig sjelf. Jag är som en gengångare här i dessa tysta, låga små rum, der damtygen kläda möblerna som hvita liksvepningar. Är det jag, som lekt och vuxit upp här? -- -- Som trott på Gud och känt mig trygg och stark i medvetandet om mina fasta grundsatser? -- -- Nu ha de alla störtat i grus under mina fötter.

VIGGO.

Tag vara på dig sjelf -- -- och tag vara på framtiden!

LOUISE.

Det fins ingen framtid. -- -- När jag tänkte på att stanna här i kylan alltid -- -- tänkte på, att år skulle komma och gå, utan att jag fick se honom -- höra hans kära stämma -- -- att dag skulle glida bort efter dag, utan att så mycket som ett bref förde bud mellan honom och mig -- -- då såg jag, att de dagarne och de åren icke skulle synas mig värda att lefva. För mig fans hvarken glädje eller skönhet -- -- ingenting annat än en oändlig tomhet -- --

Då skref jag. Jag vet inte hvad. Men det darrade nog mellan raderna min fruktan att bli glömd.

VIGGO.

Huru länge är det sedan du skref?

LOUISE

skakar på hufvudet.

Jag vet inte om jag väntat länge eller kort. Jag vet inte om dagarne mist sin längd eller om de icke längre ega något slut ... tiden har blifvit något formlöst, som flyter i ett ... jag vet blott att tomheten är evig.

Tystnad.

VIGGO