Part 3

Tror ni? Nå -- ja. -- Hon som jag håller på med nu, har ett af dessa ansigten, som äro så svåra att fängsla i bild just derför, att charmen ligger i uttrycket, i skiftningarne, i det spelande lifvet mer än i dragen. Hon är oregelbundet, själfullt vacker; när man talar med henne, känner man den der dallringen i nervsystemet, den der underliga, hemlighetsfulla dragningen, som vissa kvinnor äga -- -- och veta af att de äga.

LOUISE

flyttar sig instinktlikt längre bort.

ALLAND.

Jag är, som ni kanske vet, mycket emottaglig för intryck, och alla mina blidare känslor samla sig oftast i hvad vi fransmän kalla tendresse. Jag tyckte strax, att det var synd om henne; hon var så ensam. Hennes man är en ungersk magnat, som lefver endast för hästar och kapplöpningar. Han är otroligt rik, har ett halft tjog älskarinnor och vårdslösar sin hustru.

LOUISE.

Fast hon är vacker?

ALLAND.

Han är en landtjunkare. Hans smak måtte gå i en annan genre -- -- För resten fängslar skönheten ju icke evigt -- --

LOUISE.

Nå -- men hon?

ALLAND.

Hon är en själsaristokrat och hon är stolt -- verldsdam i hvarje fiber af sin vackra kropp. Hon har ett hof af tillbedjare, men hon finner dem fadda och tomma. Hon leker med dem som med hundvalpar -- kastar bort dem, eller tillrättavisar dem, när de trötta henne. Hon är fullkomligt fördomsfri, men hon älskar ingen af dem -- --

-- -- och hon längtar efter någon att älska, ty hennes lif är så fattigt midt i öfverflödet.

LOUISE

med ansträngning.

Har ni varit bekant med henne länge?

ALLAND.

En vecka knappt -- men det är som hade vi varit tillsammans åratal redan. -- -- Så blek ni är! Mår ni inte väl?

LOUISE.

Jo, fullkomligt. Fortsätt, jag ber.

ALLAND.

Sådana kvinnor som hon ha en otrolig makt öfver mig. Detta fullkomligt klara och medvetna, detta på en gång fria och kyliga -- kyska -- -- Hon har själs- och börds-adelns hela prestige. Generationers förfining ligger henne i blodet. Bara att se hur hon klär sig -- ah! -- -- Jag tycker nu en gång om, att en dam klär sig väl. Men det föraktar ni.

LOUISE

under stigande ångest.

Nej -- jag föraktar det inte.

ALLAND.

Det käns, som hade hon börjat spinna silkesnät omkring mig -- Jag blir nog hennes offer en dag. Jag tycker mig nästan på förhand besegrad -- -- Jag kommer att falla på knä, blotta mitt bröst och säga: stöt till.

LOUISE

har rest sig upp, men vacklar och griper fatt i stolen.

ALLAND.

Hur är det? Ni mår fortfarande väl -- icke sant? ^Då hon ingenting svarar, reser han sig upp, ser henne leende in i ansigtet och säger i förändrad ton^ Kära! Gör det så ondt, när sanningen skall fram. Du älskar mig! ^Lyfter upp hennes hand och kysser den.^

LOUISE

rycker den häftigt bort.

Nej! Ah -- -- ni tror mig visst vara mycket naiv och dum -- -- derför att jag inte lefvat i stora verlden som ni -- -- men ni misstar er! Jag har genomskådat er. Från första stund! Jag ville -- ville bara veta, hur don Juan brukar gå till väga! Er egenkärlek har gjort er blind -- -- ni har gått i min snara -- --

ALLAND

tar sin hatt.

I så fall har ni glömt att draga åt den -- --

LOUISE

utan att höra på honom.

För mig har det varit intressant att studera verldsmannen, den ryktbare konstnären och -- kvinnoeröfraren -- -- Men ni? Hvad har _ni_ haft för motiv till -- --

ALLAND.

Motiv? Det fins aldrig mer än ett motiv? Men man dissekerar inte upp det! Det är som att skära i en sångfågel, stoppa upp den och sätta den på pinne i stället för att låta den flyga och sjunga! Det ligger något ofint och hjertlöst i _det_.

LOUISE.

Hvad glädje kunde ni ha af en obetydlig varelse som jag? Hvarför? _Hvarför_ har ni för hvarje dag dragit mig närmare till er? Jag förstår inte, hvad ni _vill_.

ALLAND

kallt.

Jag _vill_ aldrig något. För mig är lifvet en flod, och jag glider med dit händelserna föra mig.

Jag kom till er som menniska till menniska, öppet, förtroendefullt, utan biafsigter. Jag tyckte om er från första stund -- och sade er det; så blef jag varm -- och smekte er. Det der var allt lika naturligt för mig som att draga andan i frisk och ren luft. Men ni -- -- ja, ni slog armarne kring min hals och återgäldade mina smekningar. Men ni tänkte bara på att samla erotisk erfarenhet, ni! Ni med era stränga grundsatser! Det var ju vackert -- icke sant? -- Åh, fy, fy! ^Vänder sig bort med ett uttryck af leda.^

LOUISE

har satt sig ner på en stol, med armbågarne på dess ryggstöd; skyggar med handen för ögonen och gråter stilla.

ALLAND

går nervöst af och an på golfvet.

Det gör mig ondt om er, men jag kan icke hjelpa det; det är så vidrigt. ^Stannar framför henne.^ Och som en egenkär narr har jag skänkt er mitt porträtt; nu har ni väl ingenting emot, att jag tar det tillbaka.

LOUISE

bedjande, men utan att ändra ställning.

Nej -- åh nej, inte _det_! Låt mig få behålla porträttet!

ALLAND

rörd af det förtviflade uttrycket i hennes röst.

Tag det då inte så svårt!

LOUISE

som förr.

Låt mig få behålla porträttet.

ALLAND.

Ja, ja -- -- Men hvarför kunde ni icke låta det utveckla sig som det ville, detta som fans mellan oss två. Kunde det icke ha fått växa i fred. Hvarför skulle ni rifva i det med reflexionens plumpa fingrar.

LOUISE.

Ja, hvarför, hvarför -- --

ALLAND.

Trodde ni, att jag icke höll af er? För det jag berättade den der historien?

LOUISE.

Ja.

ALLAND.

Och så blygdes ni öfver att icke ha afvisat mina smekningar!

LOUISE.

Ja, ja.

ALLAND.

Ni har inga förutsättningar att förstå en natur som min. Ni vill mäta mig med ert ömkliga kälkborgarmått -- -- och det passar icke. Då vaknar er reflexionssjuka: »hvarför? hvarför?» Hvilken småaktig misstänksamhet! Tror ni, man gör sig reda för, hvarför man kysser en kvinna? Om det icke faller af sig sjelf, så gör man det icke.

LOUISE.

Jag var så förplågad -- jag -- jag förstår mig inte sjelf -- --

ALLAND.

Trodde ni, att jag skulle anse er vara lättfärdig?

LOUISE.

Ja.

ALLAND.

Det är man icke med de der ögonen, den pannan och den munnen. ^Berör hennes ansigte lätt med sin hand.^

LOUISE.

Om ni kände de förhållanden under hvilka jag vuxit upp, skulle ni kanske förstå mig -- -- och förlåta.

ALLAND.

Stackare! Lifvet har varit hårdt emot er -- det har gjort er misstänksam och bitter. ^Tystnad; han går omkring i rummet.^

Det var sjelfförsvar; ni kände det, som om jag skulle komma att vålla er smärta -- och er natur reagerade. Jag borde ha förstått det strax.

LOUISE.

Ja, ja. Jag tror det -- Jag var rädd, att ni skulle komma att gripa för djupt in i mitt lif.

ALLAND

böjer sig fram och ser henne leende in i ögonen.

Och nu tror ni det icke längre?

LOUISE

småler emot honom utan att svara.

ALLAND

skämtsamt i det han räcker handen till afsked.

Då kanske ni tillåter, att jag drar mig tillbaka?

LOUISE.

Åh-nej -- -- stanna ett ögonblick ännu.

ALLAND.

Jag kan icke. ^Ser på klockan.^ Baronessan har väntat mig en timma redan. Det blir icke mycket arbete af i dag.

LOUISE.

Men om jag nu ber er -- --

ALLAND.

Bed mig aldrig begå en taktlöshet emot en dam. -- -- Då svarar jag nej.

LOUISE.

Får jag inte se er mer i dag? Vill ni inte komma igen -- -- efter séancen?

ALLAND.

Jag vill i alla händelser ingenting lofva. ^Raljant.^ Jag binder mig aldrig -- som ni vet -- --

LOUISE

bedjande.

Kom igen!

ALLAND

bugar sig till afsked och kysser hennes hand.

Au revoir! -- _Kanske_ à bientôt! ^Går.^

* * * * *

LOUISE

ser efter honom genom fönstret; vänder sig derpå om och går fram på golfvet, lyfter upp sin hand, betraktar den ett ögonblick ömt och trycker till sist sina läppar mot den fläck, han kysst.

Utanför höres ljudet af trätande röster:

»Mademoiselle är inte hemma!» -- »Jo, det är hon!» -- »När jag säger er, att hon _inte_ är hemma!» -- »Seså -- bråka nu inte, gamla rifjern!»

ERNA

kommer in från höger, följd af värdinnan, som förgäfves söker hindra henne.

VÄRDINNAN.

Hon tränger sig in, menskan här. Det hjelper ju inte, hvad man säger.

ERNA.

Jag har något att tala med m:lle Strandberg om.

VÄRDINNAN.

Tala -- tala! När jag säger, att mademoiselle inte är hemma.

ERNA.

Der står hon ju.

VÄRDINNAN.

Står hon -- ja.

LOUISE

till värdinnan.

Lemna oss nu ensamma, madame.

VÄRDINNAN.

Bevars! Jag ska' inte genera! Jag ska' aldrig genera. Jag ska' släppa hela verlden in! ^Med hatfulla ögonkast till Erna; mumlar^ Men vänta mig, du! ^Går.^

* * * * *

ERNA

häftigt upprörd.

Jag har något att tala med dig om.

LOUISE.

Sitt -- sitt ner, kära Erna!

ERNA.

Tack. ^Går fram emot Louise och stannar framför henne.^

Jag tycker inte om att gå krokvägar. Det gäller Alland.

LOUISE.

Alland?

ERNA.

Ja. Jag såg, han gick härifrån nyss. Jag har väntat på det.

LOUISE.

Men jag förstår inte hvarför -- -- Du känner honom ju inte och -- --

ERNA.

Jag har ljugit för dig. Jag _har_ känt honom. Det är derför jag kommer till dig nu.

LOUISE

betraktar henne forskande.

ERNA.

Du nämde, att han talat med dig om en målarinna, som -- --

LOUISE.

Ja -- ja --

ERNA.

Den målarinnan var jag.

Lång tystnad.

ERNA.

Förstår du _nu_, hvarför jag kommer?

LOUISE

tonlöst.

Ja.

ERNA.

Att det är för _din_ skull? Derför att jag håller af dig -- -- derför att -- -- du är för god att bli som jag.

LOUISE

sänker hufvudet, stilla.

ERNA.

Derför lägger jag min skam i dina händer! Jag _kan_ inte låta dig gå samma väg som jag.

LOUISE.

Jag vet alltsammans -- allt -- allt --

ERNA.

Nej. Du känner det kanske genom _hans_ framställning, men -- -- den är så olik den nakna verkligheten.

LOUISE.

Jag vet, att han aldrig ljuger.

ERNA.

Han talar sanning -- men han färglägger. Han hypnotiserar en, tills man ser med _hans_ ögon och -- -- ^Tvingar sig att tala lugnt.^ Han har berättat dig, att de tröttnat på hvarandra -- han och hon?

LOUISE.

Ja.

ERNA.

Det är inte sant. _Han_ hade tröttnat -- inte jag. Men det var jag, som bröt. Jag sade honom -- att det -- att det var förbi -- också för mig.

LOUISE.

Då var ju skulden din och icke hans!

ERNA.

Jag är ingen tiggare! Jag är för stolt att taga emot nådesmulor af den, hvars kärlek jag egt!

LOUISE.

Du visste ju från början, att det skulle sluta så?

ERNA.

Hvad tjenar det till att man vet! Han tar en med hull och hår! Han snärjer en in i sin tankegång. Han låter glimta fram så många drag af äkta känsla och själens finhet, att man till sist -- trots allt -- går och invaggar sig i drömmar. Och så en vacker dag märker man att det är förbi; då kommer det som en isande öfverraskning.

LOUISE

slår ned ögonen.

ERNA

fattar hennes hand.

Res hem, Louise!

LOUISE.

Jag kan inte.

ERNA

ser på henne, frågande.

LOUISE.

Nej. Det fins ingenting mellan oss -- ingenting.

ERNA.

Jag vet, att han kommer här nästan hvarje dag. Jag vet också, hvad det betyder. Fins det ingenting i dag, så blir det i morgon. Han är en blodigel. Han släpper aldrig frivilligt sitt tag.

Slit honom bort, innan han bitit sig fast vid ditt hjerta! Res!

LOUISE.

Det är -- är inte som du tror. Jag är stark nog att inte låta honom komma mig närmare, än jag sjelf vill.

ERNA.

Du är svagare än jag -- -- och mig tog han.

LOUISE.

Jag vill inte resa. Jag vet, att min längtan efter att se honom -- bara se honom och höra honom tala -- då skulle bli mig öfvermäktig.

ERNA.

Tror du, det är bättre att stanna?

LOUISE.

Ja.

ERNA.

Du är ett barn. Du vet inte hvad du gör.

LOUISE

ser henne in i ögonen.

Jo. Jag vet hvad jag gör.

ERNA.

Du tror dig stark -- -- för det du kanske stått emot en enda gång! Det skall komma igen -- frestande -- lockande. Och till sist skall han tvinga bekännelsen fram -- -- med tortyr, om det behöfs.

Härmar Allands röst och sätt; icke karrikeradt utan drömmande och vekt.

Var icke rädd! Antingen af fri vilja eller också icke. -- -- -- Låt oss tala om något annat -- -- --

-- -- Jag har börjat arbeta. Jag vet icke hur det kommer sig, men arbetet föder hos mig alltid en så stark längtan efter lycka -- efter kärlek. Jag blir fullkomligt värnlös -- -- en kvinna kan fånga mig genom att sträcka ut sin hand -- --

-- -- Jag håller på att modellera en furstinnas byst. Hon är rik och vacker -- och hennes man vårdslösar henne -- --

-- -- Sådana kvinnor som hon ha en obeskriflig makt öfver mig. Hon är fullkomligt fördomsfri, men så nobel och fin. Den man, hon älskar, blir en lycklig man.

-- -- Jag blir nog hennes offer en dag -- --

LOUISE

har vändt sig bort; kämpande med sin sinnesrörelse.

ERNA.

Han är en mästare i att vrida knifven om i ett sår. Man tycker, man vill dö af smärta. Man börjar tro på sin makt att binda honom, trots hans egna försäkringar. Men man binder honom aldrig. Han är hal som en ål. Man må rispa honom så att blod kommer fram -- man kan ändå inte hålla honom kvar!

LOUISE.

Har han -- berättat -- det der -- för dig?

ERNA.

Hvilket?

LOUISE.

Som du talade om nyss -- det der om henne -- som han höll på att modellera?

ERNA.

Ja. Och jag har skäl att minnas det. Det var efter det, som jag gaf mig.

LOUISE.

Tror du -- tror du också att -- att det var sant -- det der -- --

ERNA.

Sant -- men färglagdt. Han har alltid någon furstinna, som han modellerar. Och han vet att använda henne. Han gör henne till bulvan i sin kvinnojagt. Jag har förstått det sedan. Jag har i minnet gått igenom hans plan steg för steg -- -- efteråt är man alltid så klok! Jag kunde ha slitit håret af mig i blygsel öfver att ha låtit öfverrumpla mig. Men det var ingen öfverrumpling. Jag kunde inte annat. Tanken på, att en annan skulle få de smekningar, han nyss gett mig -- den tanken brände mig som eld. Och jag visste, att han talade sant, att jag måste välja -- -- att jag antingen måste bli helt och hållet hans, eller också uppge honom helt och hållet. Det kunde jag inte.

Dämpadt och mjukt, med ett tonfall genombäfvadt af lyckliga minnen.

Så kom det.

LOUISE

går fram till henne och lägger sin arm kring hennes lif.

Du var lycklig?

ERNA

lutar sitt hufvud mot hennes axel.

Ja. Det var den skönaste tiden i mitt lif. ^Några sekunders tystnad; så rycker hon sig lös.^ Nej, nej! Det är inte sant. Det är en olycka. Det är skam och förnedring. Smekningar ger han nog -- mer än nog -- men intet af den trygga tillgifvenhet, man törstar efter! Hans kvinnohunger gör honom opålitlig. Han är så liten! Han är så narraktig i all sin storhet. Och gentemot oss kvinnor har han intet samvete.

LOUISE.

Jag har aldrig sett dig så vacker som nyss -- den enda sekunden. Du _har_ varit lycklig -- mycket lycklig.

ERNA.

Jag har lidit alla helvetets kval! Du vet inte hvad det är, att se sig försmådd.

LOUISE.

Jag tycker, man borde alltid ha minnet kvar. Ibland tänker jag, att bara ett sådant minne skulle kunna vara nog att kasta ljus öfver hela ens kommande lif.

ERNA.

Minnet! Nej. Det kastar intet ljus. Tvärtom! Han har smekt 50, 60, 100 kvinnor före oss. Och till oss alla har han sagt, med samma bedårande tonfall: »du är god. Jag håller af dig».

LOUISE.

Tror du också, att det tonfallet alltid klingat äkta?

ERNA.

Ja. Just derför är det så farligt att lyssna till. Han är en stämningsmenniska. Alla dessa kvinnor har han gett en bråkdel af sitt eget jag, ett uns af verklig känsla. Derför har han nu så litet kvar. Och det, han har, är bara hyfvelspån, som flammar upp en sekund och dör.

LOUISE.

Ja -- jag -- -- jag har kanske -- låtit vårt umgänge på tu man hand -- fortgå -- alltför länge -- alltför fritt -- Jag har varit svag -- jag hade bordt tillbakavisa -- -- -- ^slår öfver i en annan tankegång^ -- Han har nog rätt -- -- välja -- Detta är inte hållbart längre.

ERNA.

Så reser du väl?

LOUISE.

Ja, ja, ja -- Jag måste bort. Jag har aldrig förr än nu vetat, hvad frestelse är -- -- -- Om han nu kommer -- --? Jag bad honom komma hit igen i kväll -- --

ERNA.

Då stänger du din dörr.

LOUISE.

Nej. Inte i kväll. Jag kan inte skiljas ifrån honom utan farväl. Det skulle bli alltför tungt. Men i morgon -- --

ERNA.

Reser du?

LOUISE.

Det tror jag -- --

ERNA.

Du vet inte hvad du vill! Du är redan snärjd.

LOUISE.

Jag kan inte resa utan att säga honom, hur kär han blifvit mig.

ERNA.

Det är ett farligt experiment.

LOUISE.

Jag tror -- ibland -- att han håller af mig -- mer än andra.

ERNA.

Det trodde också jag.

LOUISE.

Om han -- -- om han nu bad mig -- -- bli sin hustru!

ERNA.

Alla ha vi tänkt detsamma! Men han låter aldrig känslan löpa af med förståndet! Han binder sig aldrig. Han vet, att det tar slut. »Allting vissnar», säger han. Och när det är slut, kysser han galant på hand och går sin väg. Och så är man ensam -- ensam -- --

LOUISE

ryser till.

ERNA.

-- -- Res hem. Ryck dig lös nu. Du är svagare än jag -- -- och -- jag vet hvad jag led. -- Det var som om kropp och själ skulle slitas i sär.

Tårarne ha börjat rinna utför hennes ansigte, som är upprifvet af smärta. Hon kämpar med sig sjelf; så lyfter hon upp hufvudet, stolt och trotsigt.

Det är öfver nu. Och smärtan har gjort mig hård. Eld härdar. Jag _var_ mjuk -- ödmjuk. Jag såg upp till honom. Jag kunde ha krupit i stoftet för hans fötter. Det der tål ingen man vid -- och minst han. Nu är jag hans jemnlike. I Luxembourg hänger mitt sjelfporträtt i salen nästintill hans egen marmordröm. -- Hatet ammade kraft och arbetsduglighet. När man kan hata, kan man också lefva.

LOUISE

sakta.

Det kan inte jag.

ERNA.

Dess värre för dig! Res derför. Gräf dig ner i din vrå derhemma -- och glöm.

LOUISE.

Ja, ja. Jag vill hem! Det käns som om jag varit instängd i en underjordisk trollverld, der ljuset är flammor och glädjen består i menniskors tortyr.

Kanske fins det räddning deruppe, der solen lyser, skogen står grön och vinden blåser kallt från hafvet -- --

* * * * *

ALLAND

kommer från entréen med hatten i hand. Då han får se Erna, bugar han sig kallt. Derpå går han hän till Louise, tar hennes hand och kysser den.

Det blef ingenting af med séancen. Och här har ni mig nu igen.

LOUISE.

Tack! Jag trodde knappast att -- --

ALLAND.

Hvarför trodde ni knappast att -- --?

LOUISE.

Derför att -- -- ^Ser hän till Erna, som vikit ett par steg tillbaka, då Alland gick emot dem och nu står stilla med venstra handen mot bröstet, stirrande på hans ansigte.^

ALLAND.

Jag vet inte, om fröken Walldén känner mig -- i alla händelser försmår hon alltid min helsning, när jag någon gång har det nöjet att möta henne på gatan -- --

ERNA

kastar hufvudet tillbaka och ser honom trotsigt in i ögonen; derpå vänder hon sig om och går.

ALLAND

ser efter henne; sedan hon försvunnit säger han, lätt hänkastadt, men en smula nervöst.

Se der en kvinna som förstår att drapera sig -- »i sin värdighets mantel», heter det visst. ^Går fram emot Louise, som står stilla, blek och med nedslagna ögon.^ Men hvad är det med er? Ni ser så underlig ut.

LOUISE.

Det är ingenting -- -- det -- -- går nog öfver -- --

ALLAND

fattar hennes hand.

Säg. Hvad är det -- Har fröken Walldén spelat donna Elvira? -- Men se då på mig åtminstone! ^Hon slår upp ögonen.^ Eller har jag gjort er ondt på något sätt? Har jag sårat er?

LOUISE.

Om så vore -- -- hvad skulle ni bry er om det?

ALLAND

mulnar.

Icke bry mig om att jag sårat er? Med det insinuerar ni ju, att jag skulle vara rå! -- Hvad är det?

LOUISE

stryker med handen öfver pannan.

Ingenting -- åh ingenting. Jag är bara litet melankolisk -- eller sentimental, om ni så vill. -- --

ALLAND.

Hvarför är ni det då?

LOUISE.

För ingenting! Jag är väl sådan af naturen. Ni skulle bara finna det löjligt.

ALLAND.

Nej, nu _vill_ jag veta det.

LOUISE.

Det är bara det, att jag skall lemna Paris.

ALLAND.

Nu snart?

LOUISE.

I morgon.

ALLAND.

Så-å. Det har beslutits hastigt.

LOUISE.

Ja.

ALLAND.

Har ni haft underrättelser hemifrån?

LOUISE.

Nej.

ALLAND.

Men hvarför -- -- ^Böjer sig fram emot henne; dämpadt.^ Är det för _min_ skull?

LOUISE.

Ja.

ALLAND.

Det är inte möjligt! Menar ni -- menar ni verkligen att -- -- att jag kunde bli farlig för er?

LOUISE

sitter stilla med nedslagna ögon.

ALLAND

muntert.

Ni är en underlig varelse. Ni är ju inte kvinna. Ni är inte barn. Ni är -- ingenting.

LOUISE.

Jag är en kvinna, som begynner åldras.

ALLAND.

Koketteri! Ni vet, att ni är ung, ser ung ut, känner ungt -- -- Men inte som kvinna.

LOUISE

tiger.

ALLAND.

Har jag inte rätt?

LOUISE.

Nej.

ALLAND.

Ni kan inte älska.

LOUISE.

Jag får inte -- Jag vill inte.

ALLAND.

Hvad tror ni kärleken bryr sig om hvad man får och vill.

LOUISE.

Nej -- tyvärr!

ALLAND

slår armarne kring henne och trycker henne in till sig.

Nu är du min!

LOUISE

skakar på hufvudet.

Nej. ^Lägger armarne kring hans hals, sluter ögonen och smyger sitt hufvud in till hans bröst.^

ALLAND.

Hela din varelse säger: ja. Hvarje nerv i din kropp, hvarje droppe af ditt blod!

LOUISE

skakar på hufvudet.

Nej. Jag är rädd. Det är mig emot -- emot min natur, min uppfostran, mina grundsatser.

ALLAND.

Kvinnor veta aldrig, hvad de vilja, och du vet det icke. I _det_ fallet är du åtminstone kvinna. ^Gör sig lös.^ Nå ja -- som ni behagar! Ni nordbor äro icke födda under Romeos och Julias stjerna.

LOUISE

med tårar i ögonen.

Var inte hård. Det gör mig så ondt. Vi ska' ju skiljas nu, skiljas för alltid. -- Eller -- -- vill du att jag stannar? Jag skall göra allt hvad du vill, bara inte detta enda.

ALLAND.

Halfhet! Nej. Då är det bättre att du reser.

LOUISE

kvidande.

Jag kan inte. Jag har varit så lycklig. Det var som om solskenet kom in i rummet med dig. Det blef ett jubel inom mig, som om alla himmelens fåglar sluppit lösa. När du var borta fans det ingen glädje i verlden, när du var hos mig var all sorg och tungsinthet så långt borta, som om de aldrig skulle kunna nå mig mer. Du ser hurudan jag blifvit på dessa få dagar, då jag inte fått se dig. Det är som om jag skulle dö eller bli vansinnig. Hvad tjenar det till att tala om vänskap och välvilja. Jag älskar dig och olyckan är obotlig.

ALLAND.

Är det en olycka att älska?

LOUISE.

Det käns så.

ALLAND.

Tiden lär en alltid att glömma.

LOUISE.

Inte mig. Det sitter för djupt.

ALLAND

vänligt, i det han böjer sig ned emot henne.

Stackare! Det gör mig så ondt om dig. Jag har svårt att förstå det -- din natur är så olik min. Men jag tror, att du är sann, och jag skall hjelpa dig. Jag skall inte tänka på mig sjelf. Du skall resa. Du duger inte för lifvet härute. Du är för vek. -- -- Res hem, gift dig med någon bra karl, lef lugnt och stilla, som det passar med din natur och din uppfostran.

LOUISE.

Jag kan inte.

ALLAND.

Du får inte vara svag. Du skall inte stanna här -- -- då kan jag inte skona dig. När jag möter ett motstånd så _måste_ jag bryta det. Motstånd och hinder egga mig -- jag blir mig icke sjelf mäktig.

LOUISE

ser upp emot honom.

Du är så god. Just derför är det så svårt.

ALLAND

småleende.

_Jag_ god? Det har ingen sagt mig förr än du.

LOUISE.

Har ingen sagt det af alla de kvinnor, som älskat dig?

ALLAND.

Nej.

LOUISE.

Men de ha tänkt det.

ALLAND.

Det tror jag knappt.

LOUISE.

Jag vet det. Du är god. Du förtjenar att bli lycklig.

ALLAND.

Du vet det går oss icke efter förtjenst här i lifvet. -- --

LOUISE.

Du har inte lärt känna mig under denhär tiden. Jag har varit så tryckt af din öfverlägsenhet -- derför har jag icke kunnat tala.

ALLAND.

Jag trodde, att du sett mina svagheter framför allt. Jag har aldrig försökt att dölja dem.

LOUISE.

Just derför har jag dess tydligare sett din storhet -- --

ALLAND.

Tror du då inte det är sant, som folk säger: att jag kulminerat -- -- att jag gått tillbaka?

LOUISE.

Det har jag aldrig trott.

ALLAND

energiskt.

Jag skall visa, att du har rätt! Jag skall visa, att jag ännu har makt att skapa konstverk som bedåra!

LOUISE

griper hans händer.

Ja, gör det!

ALLAND.

Kan det verkligen intressera dig, om jag lyckas eller icke?

LOUISE.

Åh! Du vet inte hur äregirig jag är för din räkning! Du känner mig inte.

ALLAND