Part 2

Det skulle ni icke säga, om ni visste, hvad det är att kunna arbeta -- ^Reser sig upp.^ -- Men nu skall jag gå -- ^Plötsligt oreflekteradt.^ -- Hvarför säger ni »stackaren»? Under den tid, de lefde samman, utförde båda det bästa arbete, de någonsin gjort. Han också.

LOUISE.

Var det hennes förtjenst?

ALLAND.

Hvem vet? För mig åtminstone betyder hvarje kvinna, som jag verkligen älskar, ett nytt arbete.

LOUISE.

Hur har det varit de sista åren?

ALLAND

leende.

Det har varit för många. Derför har det icke blifvit annat än porträttbyster af. ^Bugar sig till afsked.^ Hur länge stannar ni i Paris?

LOUISE.

Egentligen borde jag redan ha varit hemma igen, men jag blef ju sjuk.

ALLAND.

Hvad skulle ni hemma att göra?

LOUISE.

Åh, ingenting just -- --

ALLAND.

Hur kan man tveka i valet mellan Paris och -- ^med svårighet^ -- Kråkvinkel; heter det icke så?

LOUISE.

Min bror har inte ateliern längre än till den 1:sta Juli.

ALLAND.

Så har ni ju mer än en månad att bo här. ^Ser ut.^ Och ni har trädgård, en sådan förtjusande gammal trädgård -- öfvergifven, förfallen, undangömd. Der är ni ju borta från verlden.

LOUISE.

Tycker ni om den?

ALLAND.

Jag tycker om alltsammans här. Hvad ateliern kunde göras vacker! Men ni är en spartan. Man ser det på hela er drägt, på håret, på allting. Så sträng ni ser ut! Hvilken hård dom afkunnar ni icke i ert hjerta öfver mig, lättsinnige man! I era ögon är det synd att njuta af lifvet. Vill solen skina, skall man spänna parasollen upp eller krypa i skuggan! _Jag_ rullar mig der det är varmast i sanden. -- Ni tycker att jag är lättsinnig -- icke sant?

LOUISE

långsamt och dämpadt.

Jag vet inte. Nej -- -- men det käns som om er verld inte vore min.

* * * * *

LILLY

kommer inspringande från entrén och stannar förlägen då hon får se Alland.

LOUISE

presenterar.

Fröken Walldén -- monsieur Alland.

LILLY

helsar; till Louise.

Är Viggo gången?

LOUISE.

Ja. Han skulle hem och packa.

LILLY

med missräkning.

Redan?

LOUISE.

Du har ju varit borta länge -- --

LILLY

gråtfärdig.

Jag fick se ett bröllop -- ett fint bröllop -- i Madeleine-kyrkan -- -- och så glömde jag --

ALLAND

som betraktat Lilly med synbart intresse.

Var inte ledsen, fröken! ^Småleende.^ Han kommer nog igen.

LILLY.

Tror ni det?

ALLAND.

Ju mer jag ser på er, dess lifligare öfvertygas jag om, att han kommer.

ERNAS RÖST

utanför.

Lilly! Är Lilly der!

LILLY

ropar utåt.

Jaha. Jag kommer strax.

ALLAND

bugar sig för Louise.

Nu hoppas jag snart få se er riktigt rask och kry. ^Tar hennes hand, håller den ett ögonblick i sin och ser på den.^ En sådan vacker hand ni har -- kraftlös, blodlös, men så fint modellerad. ^Lyfter den upp och kysser den.^

LOUISE

drager den tillbaka, förlägen.

ALLAND.

Hvarför gör ni så? ^Härmar hennes rörelse med handen.^ Brukas det inte hos er, att man kysser en dam på handen?

LOUISE.

Åh -- jo -- -- men -- --

ALLAND.

_Jag_ kysser alltid på hand -- -- när handen är vacker.

LILLY

som dragit handskarne af, kastar ett mönstrande ögonkast på sin högra hand.

ALLAND

bugar sig för henne.

Farväl, fröken! ^Går mot dörren. Just som han fattar i vredet, öppnas den utifrån och Erna kommer in. Då hon varseblir honom, viker hon åt sidan och blir stående, blek och upprörd, stirrande på honom med vidgade ögon. Han gör en lätt bugning och går hastigt förbi henne ut.^

* * * * *

LOUISE och LILLY

gå hän emot Erna.

Hvad -- -- hur är det fatt -- -- har något händt?

ERNA

hemtar sig.

Nej -- -- åhnej -- -- ingenting. Jag blef bara så rädd -- -- Jag trodde herr Alland var gången -- och så stod han alldeles innanför dörren. ^Med ett försök att skratta.^ Jag tror verkligen, att murmeldjuret deruppe lyckats göra mig nervös med sitt eviga traggande. ^Häftigt till Lilly.^ Hvarför kom du inte strax upp?

LILLY.

Jag trodde, Viggo var här.

ERNA.

Viggo, Viggo! -- -- Jag vill inte veta af, att du springer så der!

LILLY.

Du har ju sjelf sagt -- --

LOUISE.

Hvad är det med dig? Du är så häftig -- --

ERNA

stryker sig öfver pannan.

Jag är nervös. Det käns som om hvarenda fiber hoppade.

LOUISE

går bort och tar henne om lifvet, för henne hän till chäslongen, nödgar henne att sätta sig och klappar henne lugnande på hufvudet.

Så -- så. Stackars min lilla kraftmenniska.

ERNA

reser sig.

Strunt i det. ^Till Lilly.^ Nå -- har du fått säga farväl till honom?

LILLY.

Hvilken »honom»?

ERNA.

Prat! Det fins bara en. -- Nå?

LILLY.

Nej.

ERNA.

Då kommer han väl hit innan han far?

LILLY

kämpar med gråten.

Jag vet inte.

ERNA.

Visst gör han det!

LOUISE

går fram till Lilly.

Käns det så svårt att skiljas?

LILLY.

Det blir så tomt, så förfärligt tomt.

LOUISE

tar hennes hufvud mellan sina händer och kysser henne på pannan.

II. Junidag i Paris.

Samma atelier, men flera, delvis nya, möbler. Draperier framför dörrarne. Några stora, japanesiska lyktor nedhängande från taket. På divanbordet en vas med rosor. På ett mindre bord vid sidan om chäslongen ett kabinettsporträtt af Alland.

Louise och värdinnan samtala framför dörren till entréen. Louise i ny, elegant parisertoalett.

VÄRDINNAN.

Vi ha i dag den tjugoandra juni, och den första juli är atelieren ledig. Det är hög tid, att jag får den uthyrd.

LOUISE.

Jag hyr den på en månad -- -- två månader -- -- ett kvartal, om så nödvändigt skall vara -- --

VÄRDINNAN.

Nej, inte mindre än ett år, det sade jag er häromdagen, mademoiselle.

LOUISE

ser sig omkring; för sig sjelf.

Lemna detta och flytta in i ett vanligt litet rum? ^Till värdinnan.^ Ett halft år -- jag hyr den på ett halft år.

VÄRDINNAN.

Ett helt eller inte alls. Den nya hyresgästen väntar på svar, och han räknar mig pengarne på bordet, mademoiselle -- -- pengarne på bordet.

LOUISE.

Det gör också jag.

VÄRDINNAN.

Då har ni företrädet, mademoiselle.

LOUISE.

Jag kan betala hälften nu och andra hälften första September. Jag har inte så mycket pengar att undvara strax.

VÄRDINNAN.

Till den första September kan jag vänta. Men ni betalar mig väl litet för allt extra, mademoiselle?

LOUISE.

Om ni låter mig få allt som jag vill, och -- --

VÄRDINNAN

med en blinkning.

Man är diskret. Man har sett verlden. ^Nickar.^ Ni sätter nog värde på, att inte ha med något vanligt dumhufvud att göra, mademoiselle?

LOUISE

otåligt.

Ja -- ja -- --

VÄRDINNAN.

Godt! Jag har varit mycket belåten med mademoiselle, derför skall ni också ha er atelier. Och monsieur är också en utmärkt herre, en riktigt nobel herre.

LOUISE

går hän till skåpet, tar fram en bundt sedlar och räknar upp summan.

VÄRDINNAN.

Och om det skulle vara någonting extra med uppköp eller uppassning eller dylikt, så står jag alltid till tjenst.

LOUISE

lemnar pengarne.

Se der! Det är ju riktigt.

VÄRDINNAN.

Alldeles rätt. Jag skall skrifva kvittensen och så gå efter ett timbre. -- -- Ja, så är det möblerna, de möblerna som mademoiselles bror hyrt. De äro också lediga den 1:ste Juli.

LOUISE.

Vi kunna ju tala om det sedan.

VÄRDINNAN.

Godt. Ni kan få allt efter er egen smak, mademoiselle. ^Går.^

LOUISE

blir stående och stirrar ut i luften.

Åh, det är vansinnigt, vansinnigt! Men jag kan inte annat.

VÄRDINNAN

kommer in igen.

Nu äro de här igen -- fröknarna -- -- hon, målarinnan häruppe och hennes syster. Hvad -- --?

LOUISE.

Låt dem komma in.

VÄRDINNAN.

Godt. Jag står alltid på ert bästa, mademoiselle -- släpper aldrig in någon utan att först ha sagt, att ni inte är hemma.

LOUISE

förströdd.

Ja, jag vet -- -- --

VÄRDINNAN.

Jag gör det af pur vänskap -- det vet Gud i himmelen -- af pur vänskap för er, mademoiselle, och den vackre monsieur -- -- -- -- Ja, ja, blif inte ond, man har ju också varit ung en gång, fast det inte syns längre -- -- men jag mins hur det var i alla fall! ^Springer ut.^

* * * * *

LOUISE

dämpadt, lidelsefullt.

O Gud i himmelen, hvar är han! Hvad har jag gjort! Hvarför kommer han inte. -- Jag blir från förståndet!

Erna och Lilly komma in från entréen.

ERNA.

Sådana nyheter posten har fört med sig. ^Räcker Louise ett öppet bref.^ Läs!

LOUISE

läser; förströdd.

Jag förstår inte.

ERNA.

Förstår du inte, att jag fått stipendium?

LILLY

glädjestrålande.

Nio tusen kronor! Ja, det vill säga _tre_ tusen under tre år!

LOUISE

matt.

Jag gratulerar dig, kära Erna.

LILLY.

Och jag får lof att stanna!

ERNA.

Det har jag inte lofvat säkert.

LILLY.

Åh, du har visst inte hjerta att skicka mig hem.

ERNA.

Jo, det blir nog bäst, att du reser hem med Louise.

LOUISE.

Jag stannar nog -- -- ännu någon tid.

ERNA.

Du sade ju, att du inte hade råd?

LOUISE.

Litet längre kan jag väl sträcka mig.

LILLY.

Ja, det är rätt! Du har ju kontanter -- behöfver bara skrifva till bankmenniskan derhemma -- ^Klappar i händerna.^ -- Åh, hvad jag är glad! Nu skall det lefvas!

ERNA

kärft.

Lefvas, ja! -- -- Louise har ju dragit sig tillbaka från oss alla -- --

LILLY

lägger sin arm kring lifvet på Louise.

Ja, men nu ska' hon dras fram igen!

LOUISE

till Erna.

Hur kan du säga så?

ERNA

går planlöst omkring i rummet.

Din dörr är alltid stängd för dina vänner numera -- -- ^Studsar då hon får syn på Allands porträtt.^

LOUISE.

Jag är ju ofta på teatern -- -- och så har jag mina franska lektioner.

ERNA

betraktar porträttet.

Hvad heter din lärare?

LOUISE

förlägen.

Det kan väl egentligen inte intressera dig.

ERNA

sätter porträttet och vänder sig om.

Åh-nej, du har rätt. Låt oss inte tala om det.

LILLY

till Louise.

Vet du hvad! Jag har haft bref från Viggo.

LOUISE

kyligt.

Jaså.

ERNA.

Sexton sidor! Hvilken massa dumheter de måtte innehålla!

LILLY.

Åh -- fy. ^Går till fönstret, tar fram brefvet och fördjupar sig i dess innehåll.^

ERNA

till Louise.

Så förändradt här är! Så mycket nytt i gamla skräpkammaren. Du plottrar visst bort vådligt med pengar? ^Då Louise ingenting svarar.^ Nå, ta inte illa upp, ungen min -- -- Jag är ju van att vara allas förmyndare.

LOUISE

vänder sig bort.

ERNA.

Blef du verkligen ond?

LOUISE.

Nej.

ERNA.

För inte rör det mig, hvad du gör och inte gör. ^Ser sig om efter Lilly.^ Står hon inte der och läser det välsignade brefvet från den välsignade karlen omigen. Du evige! Det är fjerde gången!

LILLY.

Inte! Det var bara någonting, jag skulle se efter.

ERNA.

Javisst! Du »ser efter» på alla sexton sidorna!

LILLY.

Åh tyst! Det var bara det, jag skulle tala om för Louise, att han fått förläggare till sina noveller och hoppas kunna bli fast korrespondent här och -- -- --

ERNA

härmar.

-- -- och -- och -- och! Ja, man »hoppas» så mycket, som aldrig blir af.

LILLY.

Hvad är du i för humör i dag?

ERNA.

Åh ja, åh ja. Man kan inte vara som sammet alltid.

LILLY

smeksamt inställsam.

Men när man fått stipendium!

ERNA.

Jag är glad invärtes. Men gå du upp på ateliern, ifall träbelätet skulle komma. Han lofvade hjelpa till med uppköp och sådant -- ^till Louise^ -- för vi ska' ju ha en liten stipendiejunta, gu'bevars. Vi kom just för att be dig illustrera den med din närvaro.

LOUISE.

Tack -- -- Jag vet inte säkert, om jag kan -- --

ERNA

till Lilly.

Skynda dig nu, för om ingen är hemma, blir han arg och går sin väg.

LILLY.

Ja -- -- men du kommer väl strax?

ERNA.

Ja.

LILLY.

-- -- för det är så otrefligt att vara ensam med en karl, som bara sitter och glor. ^Nickar till Louise och går.^

ERNA

ställer sig framför Louise och fixerar henne.

Du går väl inte och blir sjuk igen?

LOUISE.

Jag? Hur kan du tro det?

ERNA.

Du ser så förstörd ut, så blek -- -- och så förplågad. Hvad är det? Du har gråtit -- ja, det tjenar till ingenting, att du söker dölja det. Man har sett sådant förr.

LOUISE.

Jag har sofvit dåligt bara.

ERNA.

Jaså, bara det.

Hör du, brukar Alland ofta besöka dig?

LOUISE.

Åh, inte så ofta just -- -- Någon gång. På sista tiden har det för resten varit mycket sällan -- -- Jag är ju inte ofta hemma -- -- --

ERNA.

Du har inte mycken öfning ännu, min vän.

LOUISE.

Hvad menar du?

ERNA.

I att ljuga. -- ^Tystnad.^

Du borde inte stanna här längre.

LOUISE.

Jag förstår dig inte.

ERNA.

Du är alltid i feber, alltid nervös. Och som du magrat! -- -- Jag känner till det der!

LOUISE.

Men Erna då!

ERNA.

Jag vet, att det är ogrannlaga, men jag bryr mig strunt om det. -- -- Alland är en bödel! Akta dig!

LOUISE

harmfullt.

Jag tål inte att du talar illa om -- --

ERNA.

Se bara! Du blir ond -- -- det bevisar, att min varning inte var öfverflödig.

LOUISE.

Med hvad rätt »varnar» du? Du känner honom ju inte.

ERNA

lidelsefullt.

Jo! Jag känner honom! Jag känner honom genom min bästa vän. Han gjorde lifvet till ett helvete för henne -- -- och så slängde han henne undan.

LOUISE.

Det är inte sant. De bröto med hvarandra. De hade tröttnat båda.

ERNA.

Hvem har sagt det?

LOUISE.

Han har berättat det för mig.

ERNA

häftigt.

_Har_ han? ^Beherskar sig.^ Nå det är sant. Det ingår i hans anfallsplan. Men han nämner inga namn. -- -- Och han förgyller -- kom ihåg att han förgyller -- -- ^sakta^ -- framför allt sig sjelf!

LOUISE.

Men hur kan du tro -- -- --?

ERNA

med återvunnen sjelfbeherskning.

Jag mötte honom härutanför.

LOUISE

glad.

Gjorde du!

ERNA.

Ja.

LOUISE.

Här! Utanför?

ERNA.

Ja, ja, ja. Det såg ut, som om han ämnat sig hit, men då han fick syn på mig, vek han om hörnet.

LOUISE.

Då kommer han nog igen. Han brukar alltid titta inom, när han har sina vägar åt våra trakter.

ERNA.

Det händer visst inte så sällan?

LOUISE.

Åh -- nej -- -- men -- --

ERNA.

Nå -- kommer du i kväll?

LOUISE.

Hvarthän?

ERNA.

Det är mycket smickrande! Du mins inte ens, att jag för fem minuter se'n högtidligen inviterade dig.

LOUISE

skrattar.

Jo, jo -- visst mins jag -- -- men jag vet inte -- --

ERNA

med ett elakt tonfall.

Du har kanske -- fransk lektion?

LOUISE.

Åh -- fy!

ERNA.

Jaså, inte? Nå, då kommer du väl?

LOUISE.

Ja, ja -- kanske -- -- en liten stund -- --

ERNA.

Jaså! En liten stund! Tack! ^Fixerar henne.^ Du väntar Alland?

LOUISE.

Ja. Han har inte varit här på en hel evighet -- och -- --

ERNA.

Ett par dar kan jag tro. Det är väl hela evigheten?

LOUISE.

Du får inte bli ond, Erna, men -- -- lemna mig nu, så är du snäll.

ERNA.

Gud bevars! Jag skall inte genera! ^Går.^

* * * * *

Louise går oroligt omkring i ateliern; ordnar sitt hår, sätter sig, tar en bok och försöker läsa. Strax derefter kommer

ALLAND

från entréen; går hän emot henne och kysser henne på pannan.

LOUISE.

Ändtligen! Jag trodde, ni aldrig skulle komma igen.

ALLAND

ser på henne.

Så blek ni är. Så förgrämd.

LOUISE.

Jag hade blifvit så van vid att se er hvarje dag.

ALLAND

torrt.

Man skall akta sig för vanor.

LOUISE

vänder sig bort.

Har ni varit ond på mig?

ALLAND.

Ond? Nej -- -- Men jag kommer för att träffa _er_. Era vänner intressera mig icke.

LOUISE.

Mina vänner? Jag har inga. Jag har ju dragit mig tillbaka från dem alla.

ALLAND.

Sista gången var här åtminstone fullt hus.

LOUISE.

Och derför straffar ni mig genom att bli borta fem dagar.

ALLAND

kallt.

Ni tager allting så högtidligt. Hvad gör det, om jag kommer eller blir borta -- --

LOUISE

bedjande, i det hon knäpper samman sina händer.

Kom -- som förr!

ALLAND.

Så nervös ni är!

LOUISE.

Jag kan inte uthärda att se er ond.

ALLAND.

Jag är icke ond. Det är ni som är tragisk.

LOUISE

strider emot tårarne.

Jag rår inte för det. Dessa dagar ha varit så förfärliga.

ALLAND

ser på henne och skrattar.

Jag delar aldrig med någon.

LOUISE.

Hur kan ni tala så! Är jag inte så likgiltig emot alla mina gamla bekanta -- --

ALLAND.

Det begär jag ju inte; jag begär ju ingenting alls. Jag är det beskedligaste lam under solen.

LOUISE.

Ni är ond. Åh, hvad skall jag göra för att få er god igen!

ALLAND.

Seså! Låt oss inte bråka om det. Nu är jag ju här och -- -- ser man på! En ny klädning. Är det för min skull?

LOUISE.

Nej -- -- ja -- ^skrattar^ -- jo.

ALLAND.

Ni har fått ett helt annat uttryck i ögonen sedan någon tid. Och ni har lärt er skratta.

LOUISE

slår ned ögonen vid hans mönstrande blick.

ALLAND.

Svart ännu -- ja, jag menar klädningen. Nå, den är vacker i alla fall. Men blommor måste det till. ^Tar några rosor från vasen på bordet och fäster dem vid hennes axel.^ Så der, det hjelper redan. Ni som är så smärt och fin, ni skulle se ut som en sagoprinsessa, om ni vore inhöljd i gaze och siden och spetsar. Vet ni af, att ni kommit att se så ung ut? Och så glad.

LOUISE.

Det är som om jag varit blind; aldrig förr har verlden synts mig så grann som nu. Jag gläds åt allt på ett helt annat sätt än förr: åt sol, åt blommor, åt den stora vackra staden, åt de gråa broarne och åt lyktorna, som spegla sig i floden. Åh, det är så, att jag tycker andedrägten kan förgå mig.

ALLAND.

Vet ni också af, att ni blifvit vacker?

LOUISE.

Nej. Men jag önskar, jag vore det.

ALLAND.

Aha! Ni är fåfäng!

LOUISE.

Inte fåfäng, men -- -- -- ja _ni_ tycker ju om dem, som äro vackra.

ALLAND.

Er skulle jag tycka om, antingen ni vore vacker eller ful.

LOUISE

lägger sin hand i hans.

Tack. Det tycker jag mer om, än att ni kallar mig vacker.

ALLAND.

En sådan underlig varelse ni är! En fågel, som setat i bur och släpat på vingen, men som nu blifvit fri och börjat kvittra. ^Lägger armen kring hennes skuldror och för henne fram till en spegel.^ Se sjelf! Tycker ni, att ni är samma menniska, som när ni kom?

LOUISE.

Alla mina bekanta säga också, att jag blifvit ung.

ALLAND.

Ser ni det! -- -- Sätt er nu der och låt mig vara er kammarjungfru. ^Hon sätter sig på stolen framför spegeln och han löser upp hennes hår.^ Hvar har ni er kam? Så vackert krusigt hår ni har. Se hur det faller öfver pannan, lätt och fint. Och det håret pinar ni tillbaka. Så här skall det sättas upp -- -- och så här -- -- och så här! Nå? Klär det?

LOUISE

reser sig och ser i spegeln.

Ja.

ALLAND.

Får jag nu slippa se den otäcka klosterfrisyren?

LOUISE.

Ja.

ALLAND.

Så här tycker jag om er. ^Han böjer henne tillbaka och kysser henne.^ Ni är inte heller skygg för mig nu längre -- -- som ni var den första tiden.

LOUISE.

Nej. Ni har varit så enkel och så god och så vänlig. Jag känner förtroende för er. Och jag är lycklig.

ALLAND.

Kom och lägg era armar kring min hals. Af egen, fri vilja. Visa mig, att ni vuxit sedan vi blefvo bekanta, att ni är en fri varelse, som vågar känna helt och vågar följa sin natur.

LOUISE

reser sig dröjande.

ALLAND.

Skygg ännu?

LOUISE

förebrående.

Ni?

ALLAND

ser henne in i ansigtet och ler.

Du!

LOUISE

lägger armarne kring hans hals.

Det är ju det enda möjliga -- och ändå är jag rädd för att säga det -- ^småleende^ -- det låter så underligt -- till er.

ALLAND

omfamnar henne.

En liten liten hängifven kvinna. Kan du också vara stark?

LOUISE.

Hvarför skulle jag vara stark? Jag har ju dig.

ALLAND.

Men när du inte har mig längre?

LOUISE.

Inte -- -- Hur menar du?

ALLAND.

Jag har ju sagt dig, att kärleken inte räcker evigt.

LOUISE

drar sig tillbaka.

ALLAND

sorgset.

Också du skall hata mig en gång.

LOUISE.

Nej, aldrig.

ALLAND

vekt.

Hvad vet du om det? Du har aldrig stått vid branten af sjelfmord eller vansinne. Du vet ingenting om dig sjelf ännu. Om du flöt på en planka i hafvet, ensam med mig, och det gällde för en af oss att dö, så skulle du hugga tänder och naglar i mig. Sådant är lifvet, sådan är du, sådana äro vi alla.

LOUISE.

Du får inte tala så styggt.

ALLAND.

Hvar tror du den kärlek fins, som böjer sitt hufvud tyst och dör?

LOUISE.

_Jag_ ville hellre dö än göra dig ondt.

ALLAND.

Det vet du icke -- förr än du står tomhändt.

LOUISE.

Tomhändt? Efter hvad?

ALLAND.

Lyckan.

LOUISE.

Du skrämmer mig.

ALLAND.

Jag vill inte, att du skall komma till mig med förbundna ögon.

LOUISE.

Jag förstår dig inte.

ALLAND.

Inte?

LOUISE.

Jag trodde nyss -- -- nu vet jag inte hvad jag skall tro -- --

ALLAND.

Så se på mig då! ^Han böjer sig fram emot henne och fångar hennes blick.^ Hvad ser du?

LOUISE

rodnar, förlägen.

ALLAND.

Mina ögon ljuga icke. Men jag binder aldrig mig sjelf och aldrig andra. Det är _det_, jag vill du skall förstå.

LOUISE.

Ah -- det är -- --

ALLAND.

Det är frihet -- lycka -- lif -- -- åt dig, som aldrig lefvat.

LOUISE.

Det lifvet _vill_ jag inte lefva.

ALLAND.

D. v. s. du _törs_ inte? Nå -- ja, följ din natur! ^Han går tigande af och an på golfvet.^

LOUISE

bedjande.

Var inte ond.

ALLAND.

När du är feg?

LOUISE.

Det är jag inte.

ALLAND.

Inte?

LOUISE.

Det är inte feghet.

ALLAND.

Är det motvilja då?

LOUISE.

Nej, men jag rår inte för -- -- det är som om något i min natur uppreste sig mot -- --

ALLAND.

-- -- mot hvad?

LOUISE.

Mot _det_.

ALLAND.

Hvad vill _det_ säga?

LOUISE.

Jag kan inte förklara det -- -- det är -- -- jag menar: att tala om kärlek och inte ge den för lifvet -- -- hu!

ALLAND.

Jag _talar_ aldrig om kärlek. När den fins, lyser den ur mina ögon, strömmar den fram ur mitt väsen. _Du_ vill ha ord och försäkringar. Du vill att jag skall svära vid himmelens stjernor att älska dig evigt.

LOUISE.

Nej! Det behöfdes inga eder -- _uppsåtet_ -- den redliga viljan vore nog.

ALLAND.

Jag har det starkaste uppsåt att lefva, den redligaste vilja att klänga mig fast till lifvet -- -- -- men jag förmår icke lägga en sekund till dess längd. Så är det också med kärleken.

LOUISE.

Du förstår mig inte.

ALLAND.

Så säga ni kvinnor alltid -- -- Nå -- det är möjligt, att så är.

LOUISE.

Låt oss tala om något annat -- -- låt allt vara som förr.

ALLAND.

Jag kan icke hyckla. Mellan oss blir det aldrig som förr. Antingen mer eller mindre. Det är du som afgör.

LOUISE.

Utan din vänskap kan jag inte lefva.

ALLAND.

Sjelfbedrägeri! Kvinnor ljuga bort allting. ^Tar sin hatt.^ Men du _måste_ välja nu.

LOUISE

bedjande.

Stanna ännu en stund! Gå inte!

ALLAND.

Se icke så högtidlig ut. Jag skall gerna stanna, om ni så vill. Men det blir bara pinsamt för oss båda.

Han sätter sig och lägger bort hatten; betraktar under tystnad hennes minspel och säger i dämpad ton

Det är icke mot mig, du kämpar; det är mot dig sjelf. Se hur förkonstlingen klämmer sina händer kring naturens strupe, för att förkväfva den! -- -- Jag bara ser på; jag skall icke röra ett finger.

LOUISE

knäpper ihop händerna.

Inte så bitter! Var god! Tala till mig som förr -- säg någonting.

ALLAND.

Hvad skall jag tala om? ^Då Louise icke svarar, fortsätter han i konversationston^

Jag skall berätta er en historia. Sätt er der; var icke rädd. Jag söker aldrig tillskansa mig, hvad man icke ger frivilligt. Ni kunde resa med mig jorden rundt utan risk. Jag skulle icke röra er med ett finger, icke komma er en hårsmån närmare än såhär.

LOUISE

skyggt.

Det lät så vackert, när ni sade »du».

ALLAND.

Hvarför skulle jag säga »du»? Vi stå ju i intet förhållande till hvarandra. Vi äro två främmande menniskor -- som ni sjelf vill. Men kanske ni inte bryr er om min historia?

LOUISE.

Jo, ack jo.

ALLAND

lätt skämtsamt, men med en underton af allvar.

Den handlar om mig sjelf, förstås. Konstnärer, som stannat i sin utveckling eller gått tillbaka, och män, som börja bli gamla, tala alltid om sig sjelf. Har ni lagt märke till det?

LOUISE.

Åh -- --

ALLAND.

Jag håller på att modellera en byst af en dam. Hon ser någorlunda bra ut -- -- riktigt fula kvinnor vända sig aldrig till mig. Ryktet vet nemligen berätta, att jag aldrig förskönar mina offer --

LOUISE.

Det fins nog tillräckligt af den sortens bildhuggare, som försköna -- -- och de äro visst billigare.

ALLAND

småleende.