Part 6

Man tror orätt, att egna naturgåfvor, många kunskaper och ett synnerligt behag erfordras, för att i sällskap tala rigtigt och väl. Men naturen har åt en hvar, som är ordentligt uppfostrad, förlänat gåfvan att spela en egen god rol i samqväm, om också icke enhvar kan der utmärka sig. Att rigtigt känna och tänka äro de första och vigtigaste fordringarne, för att tala väl. Småningom finnas allt bättre uttryck, valdare talesätt, finare och mer grannlaga vändningar. Och alltid skall den, som enkelt och klart framställer sin mening, ega fördelen framför en hvar, som ställer sina satser på spetsen och sina ord på skrufvar.

Ett ämnes utredande i samtal är en af sällskapsnöjets skönaste källor; det bör dock egentligen icke med flit uppsökas, utan förekommer bland bildade personer sjelfmant. Men den, som då gör behörigt bruk deraf, skördar genom sanningens och en god saks försvar den herrligaste lön.

Ett hufvudfel i samtal är _ouppmärksamheten_. -- Gåfvan att höra borde redan upptagas i den första uppfostringens system, och upphöjas till en sträng lag. Aldrig skall hufvudet bilda sig hos den, som icke hållits till uppmärksamhet; aldrig skall man sjelf hopsätta en sammanhängande tankeföljd, om man ej vant sig att uppmärksamt följa andras.

Ett annat stort fel är _hågen till motsägelse_. Det gifves menniskor, som ej kunna höra på, emedan de under den andras tal så ifrigt förbereda sina invändningar, att detta arbete upphettar deras inbillning och tar deras tankar fullkomligt i anspråk. De förstummas således när de måste höra, att de icke gifvit akt på samtalets egentliga ämne.

Det är en egen, men nödig konst, hvartill fordras ett öfvadt tålamod, att höra på ensidigt och okunnigt folk, när de äro af stånd och göra många anspråk. Här är det en stor förtjenst att nedlåta sig till deras lumpna samtal och anständigt taga dem under armarne. Fruntimren länder denna dygd till den yppersta prydnad.

Felet att afbryta andra i samtal står i för nära samband med bristen på godt lefnadsvett, att ej en särskild varning deremot vore nödig. Det gifves dock menniskor, som knappt låta en mening utsägas, innan de genast göra sitt inkast. Åhöraren är genom denna ideernas styckning försatt i ett plågsamt läge, och samtalet kan aldrig gifva ett resultat.

Ett annat, i hemlighet äfven beskrattadt, fel är _begäret att höra sig sjelf_, och att med egen vältalighet nedsätta andra eller stämma dem till beundran. Detta fel verkar tillika menligt såsom exempel.

Äfven felar man deri, då man sträfvar att sorgfälligt ordna hvad man vill säga. Saken blir derigenom pinsam, uppmärksamheten går förlorad, och den nödiga hållningen blottas på all grace. Säkraste sättet att behaga är, att man öfverlemnar sig åt sina tankars naturliga lopp.

Sällskapsro är umgängeslifvets krydda. Det ges väl en larmande fröjd, som äfven har sina angenäma stunder; men dessa äro flygtiga. Trefnaden åter kan fortfara; den gör ingen missnöjd, och vinner derföre lätt anhängare.

_Gåfvan att berätta_ är ock en välkommen företeelse i hvarje sällskap. Graderna deraf äro många. Det är nödvändigt, att enhvar berättar i enlighet med sitt lynne, sin karakter och sin känsla. Han utbildar endast naturanlaget dertill med smak och utan falsk konst.

Smädelystnad, förtal och sqvaller höra hvarken till den sedliga eller hyfsade verlden, och minst till bildadt sällskap. Det finnes menniskor, som bringa med sig i samqväm en tadelsjuka, och dermed smitta andra, så att man ovilkorligt hänföres deraf. Samtal mellan karlar urarta lätt i politiska debatter, och blifva antingen för lifliga eller för torra. Der mer fruntimmer finnas, än män, splittras ofta konversationen i skilda samtal. Ett sällskap, der några interessanta och snillrika fruntimmer förena sig med ett öfvervägande antal af män, eger företrädet, särdeles om de förena naturlighet och anspråkslöshet med sin bildning.

XVIII.

NÅGRA SÄRSKILDTA REGLOR FÖR ETT GODT LEFNADSVETT BLAND BÅDA KÖNEN, I AFSEENDE PÅ ÅTSKILLIGA MINDRE FÖRHÅLLANDEN I SÄLLSKAPER.

Det hör till den förra sällskapstonen, att icke vara obevandrad i de af modet gynnade _kortspel_ och andra _spel_. Höfligheten fordrar dervid en noggran uppmärksamhet, tankspriddhet i spel medför icke blott förlust, utan förolämpar äfven de medspelande och stör deras nöje. Man spele aldrig med passion, vinne och förlore med lugn, deltage ej i förbudna spel, och nedlåte sig aldrig till låga konster dervid.

Den _sanna höflighetens språk_ får ej vanställas genom löjliga, orimliga eller af ett felaktigt bruk uppkomna talesätt.

Skrifver man _bref_, så iakttage man sorgfälligt den städade tonens reglor. Till gynnare tage man det finaste papper, lemne ofvan- och nedantill ett bredt rum, till venster en bred marg, beflite sig att skrifva väl, eller åtminstone rent och tydligt, samt undertecknar sig vid brefvets slut desto djupare, ju förnämare personen är, till hvilken man skrifver.

Att härvid afseende bör fästas å vederbörande titlar och benämningar, är af sig sjelf klart.