Part 5

47. Kunna gästerna placeras vid ett rundt bord, så uppkomma mindre betänkligheter härvid. Dock gälla i en matsal temligen allmänt de platser såsom de första, der man sitter midt emot ingångsdörren, äfvensom i salongen de, hvilka äro soffan närmast.

48. Hela bordservisen bör vara fin och efter ny smak.

49. Värden åligger det att sörja för sällskapets förströelser, dels i det han vet att bringa å bane allmänt interessanta ämnen och samtal; dels då han placerar personer nära hvarann, som kunna bidraga till konversationsnöjet.

50. Det är mot all anständighet att truga gästerna till att äta och dricka. Att en enda gång i allmänhet uppmuntra dertill, är det högsta som får ske, och äfven detta sker i fina sällskaper aldrig; det går blott an i förtroligare samqväm. Deremot böra gästerne aldrig märka, att man gerna ser, om mycket af maten blir öfrigt.

51. För värden sjelf är uppmärksamhet i dubbelt hänseende nödig. Han måste hafva ögonen öfverallt, sörja för hvarje gäst, om nödigt är, och aldrig låta samtalet afstadna; dock bör han äfven akta sig, att ensam vilja föra ordet.

52. Förseelser af domestikerne under måltiden rättas af värdfolket lugnt och utan uppseende.

53. Man sätter alltid det bästa i sitt slag framför gästerna, och aktar sig för skenet af all karghet.

54. Att man såsom värd vid bordet är den sista, förstås af sig sjelf; den ringaste bland gästerna bör man då lemna företrädet. Man underlåter dock ej, der bruket så fordrar, att räcka sin arm åt en af damerna i sällskapet, för att ledsaga henne till salongen.

55. I rätternas antal, tillredning och följd på hvarandra rättar man sig dels efter bruket i bekanta hus af god ton, dels efter ortens och landets sed öfverhufvud, dels ock med skäl efter årstid och helsa.

56. Man står icke förr upp från bordet, än de, hvilka det åligger, gifvit tecken att stiga upp. Vanligen gör värdinnan början.

XIII.

FÖRHÅLLANDET I SÄLLSKAPER.

I sällskap äro allas ögon vända på oss. Man utsätter sig för hvarje dess medlems bedömande. Huru nödvändigt är derföre icke, att här uppträda och förhålla sig så, att man icke misshagar!

1. I den mån sällskapet, der man inträder, är förnämare, eller ringare, måste äfven vår drägt och vårt uppförande derefter afpassas. I förnäma sällskaper visar man sig, efter omständigheterna, präktigt klädd; mindre praktfullt, men dock med smak, i ringare. I de förra herrske mer högtidlighet och värdighet i våra miner; i de senare äro vi friare, meddelsammare, utan att dock någonsin förnärma anständighet och värdighet.

2. Man låte sällskapet icke länge vänta på sig. Man synes utan omständlighet, och aflägsnar sig, om sällskapet är mycket talrikt, utan att taga afsked. Man stör då icke ordningen; man sätter ingen i förlägenhet att särskildt gifva akt och helsa, och man besparar värdfolket onödan att tacka oss för vårt besök. Dock säger man helt oförmärkt åt en vän, att man går, i fall man skulle efterfrågas.

3. Åt fruntimren och ålderdomen tillerkännas ovilkorligt företräde, äfven om personerna äro oss underlägsna i rang och anseende.

4. När man presenterar två för hvarandra ännu obekanta personer, så nämnes först den ringares namn och sedermera göras den förnämare bekant med denne. I fråga om en person af hög rang uteblifver det sednare.

5. Värd och gäster böra visa fryntlighet, glädtighet och godt lynne; de måste hafva interesse för allt, som göres eller säges, och karlarne i synnerhet draga försorg, att fruntimrens önskningar städse förekommas.

6. Man vare språksam i sällskap; men akte sig att ställa någon viss i för mycket ljus, enär man derigenom kunde omärkligt kasta skugga på de öfrige.

7. Man tillskynde ingen den förtret, att se sig fördunklad eller tillbakasatt i ting, hvari han tror sig ega företräden, äfven om dessa icke hade något egentligt värde, eller vore nog grundade.

8. I fruntimmerssällskap tale man aldrig eller högst sällan och högst försigtigt om skönhet och fulhet hos personer af andra könet.

9. Man söke att utmärka sig mer genom artighet, än att glänsa med kunskaper och förstånd. Man gifve hellre andra tillfälle att tala, än att man talar sjelf, och undvike särdeles att visa sig som granskare och menniskokännare.

10. Man måste se på den, med hvilken man vexlar ord, och af höflighet visa sjelfve pratmakaren uppmärksamhet.

11. Man tale ej om frånvarande, såframt man ej kan säga godt om dem; men väl tage man frånvarande personer, då ovänliga omdömen om dem fällas, så mycket i försvar, som står tillsammans med sanningen och med umgängets reglor, hvilka förbjuder stark och lång motsägelse. Äfven berömme man dem ej öfverdrifvet, emedan sådant kunde förolämpa sällskapet.

12. Man vise vid allt hvad som säges uppmärksamhet; men särdeles när man talar med vissa personer, och mest då, när andra undandraga någon en i början visad uppmärksamhet. Också förgäte man icke, att i samqväm är själsnärvaro en oundgänglig egenskap, på det man ej må råka i den högst obehagliga förlägenheten, att vid svar, som måste gifvas, blifva villrådig, begå misstag, eller göra sig löjlig.

13. Talar man till hela sällskapet, så fästar man icke blickarne på någon viss person, utan man vexlar med dem; längst kan man dermed dröja vid hufvudpersonen, eller den, som föranledt samtalet.

14. Talar någon till oss, så vare man endast öra; man får icke se bort, eller dervid taga sig något att syssla med.

15. Förefaller helt nära oss en löjlighet, som den med oss talande icke märker, så låter man dock ej störa sig, och antager ej någon leende min, helst den talande lätt kunde tro, att vi funne honom eller hans tal löjligt.

16. Man hviske aldrig någon i örat, minst på en dame. Man får icke, stående eller sittande, komma någon nära med sin andedrägt, och man tränge sig derföre aldrig in på andra.

17. Man tale aldrig, utom i högsta nödfall, på ett språk, hvilket ej en hvar i sällskapet förstår. Detta väcker ledsnad, förtret och misstanka.

18. Man tale aldrig för högljudt; sådant är oanständigt samt ger en anstrykning af grofhet. I bildade hus värderar man mildhet i ton och uppförande allmänt. Men väl måste man, när man talar till ett helt sällskap, något höja rösten, för att tala utan ansträngning. Att vara alltför lågmäldt och otydlig är jemväl ett fel mot ett godt umgängessätt.

19. Man falle ingen i talet, ännu mindre motsäge man någon rent af. Ett blygsamt tvifvel bör yttras med artighet.

20. I högsta grad oanständigt är det att skratta högt och plötsligt. Äfvenså undvike man skenet af att synas veta en sak bättre, än andra.

21. Förklare vi något för sällskapet, så måste alla anstötliga och inbilska yttranden undvikas.

22. Man uttrycke sig klart, tydligt och kort, utan stolthet eller sjelfberöm.

23. Man rätte sig noga efter den införda titulaturen, hvarpå de fleste menniskor sätta stort värde.

24. Man vare höflig med urskillning. Man rätte sig härvid efter rang, börd och omständigheter. Att bemöta en person lika höfligt som en annan, om båda äro af mycket olika rang, förolämpar den högre, och gör den ringare lätt öfvermodig.

25. Tankspriddhet i sällskap ger anledning till ofördelaktiga omdömen och anmärkningar.

26. Man sitte ej med vidöppna, utsträckta ben, samt undvike öfverhufvud hvarje oanständig ställning och all maklighet.

27. Vid kyssning, der denna måste förekomma, och vid omfamning, vare man ej för brådskande och oförsigtig, emedan en mängd löjliga och oangenäma händelser här kunna förefalla. Kyssen bör endast ske med en lätt snuddning bredvid den andras mun, icke med våta eller öppna läppar. Bland karlar och i sällskap borde detta dock afläggas; det har mycket emot sig.

28. Vid handkyssning följes det antagna bruket. Medgifver detta frihet och val, så bör det sällan förefalla, ty det är den största artighet, som kan visas mot en dame; man bör derföre icke slösa dermed.

29. Man undvike noga, att i sällskap sysselsätta sig med sin egen och andras klädsel och grannlåt, eller vilja förbättra något derpå.

30. Befinner man sig vid dörren, och är en annan i begrepp att stiga in eller gå ut, så fordrar höfligheten, att man träder något tillbaka och väntar tills dörren åter är ledig.

31. Underhåller man ett samtal, och en tredje kommer dertill, så bör man i korthet underrätta honom om samtalsämnet, och sedan lugnt fortfara.

32. Man börje intet högt samtal, om det blott kan interessera några få, emedan dessa då ej kunna deltaga deri, men likväl hindras att tala om annat.

33. Har man att säga något i tysthet åt en annan, så begagne man ett ögonblick, då samtalet mellan de öfriga är lifligast; man undvike dervid en leende uppsyn, emedan de öfriga kunde tro att vi tala om dem. Denna misstanka undviker man äfven, genom att dervid icke fästa ögonen på någon i sällskapet.

34. Man vare, äfven mot ringare, utmärkt höflig. Vi nedsätte icke vår värdighet om vi tillbjude eller sjelfve framsatte en stol åt någon person af ringare stånd, än vi sjelfva, som besöker oss, eller, om ingen annan främmande är tillstädes, gifve honom första platsen vid bordet och den första tallricken. Den första uppmärksamhet och höflighet tillkommer alltid gästen.

35. Man snusar blott i förtroligare kretsar, och äfven der sparsamt, med iakttagande af all möjlig snygghet.

36. Första bugningen tillhör värdinnan och värden. Der handkyssning är bruklig, visar man värdinnan denna attention; men att gå runda laget omkring och kyssa handen på alla, är en löjlig småstadssed.

37. Man aktar sig att spotta på golfven, särdeles i rum med bonadt golf och der mattor äro utbredda.

XIV.

REGLOR FÖR ETT HYFSADT UMGÄNGE VID AFLÄGGANDET AF VISITER.

1. Man iakttage noga de timmar, då visiter göras och emottagas på stället, der vi uppehålle oss, och underrättar sig om det rådande bruket dervid.

2. Åker man, så böra hästar och vagn vara utsökt goda. Äfven bör klädseln då vara olik den, hvari man synes, när man kommer till fots.

3. Vid ankomsten till en främmande ort, är det en pligt att göra första visiten hos den förnämste bland dem, man ärnar besöka. Kortast och beqvämligast sker detta, när man öfverallt åker fram, och låter öfverlemna ett kort genom betjenten. På kortet står blott vårt namn och boning. Önskar den förnäme vår bekantskap, så låter han sedan bjuda oss till sig.

4. Låter en främmande på detta vis sända oss ett kort, så anses det oartigt att genast bjuda honom. Detta var ej meningen med hans attention; man kan derföre tillochmed låta urskulda sig med frånvaro, ty den främmande förstår nog detta och anser det giltigt. Först något sednare låter man ensam bjuda honom.

5. Arrangere vi sjelfve ett samqväm, så måste vi personligen dertill bjuda personer af rang; till de öfriga sändas bjudningskort, emedan betjeningen, som blott skall mundtligt bjuda dem, ofta begår fel, som förorsaka oreda.

6. Man försumme aldrig att aflemna en glad eller sorglig underrättelse af betydenhet, t. ex. om förlofningar, giftermål, befordring, nedkomst, dödsfall o. dyl. till enhvar, hvilken det såsom slägting, vän, bekant eller å embetets vägnar kan interessera. Detsamma bör ske vid en nämnde personer interesserande främlings eller anförvandts ankomst, vid vår egen ankomst eller afresa. Uraktlåtandet deraf upptages vanligen ganska illa och vittnar om bristande lefnadsvett.

7. Man låter betyga sitt deltagande genom dem, som bringa oss underrättelsen, väl i allmänhet, men sedan genom vår egen betjening särskildt.

8. Vid sorgbesök fordrar anständigheten, att man infinner sig svartklädd.

9. Kontra-visiter få icke länge uppskjutas, ty man ådrager sig annars beskyllning för oartighet.

10. Vid besök i förnäma hus låter man alltid anmäla sig.

11. Vid inträdet gäller om hälsningen detsamma, som redan i det ofvanstående blifvit anfördt.

12. Har man kommit till fots, så aktar man sig att inträda med dammiga och smutsiga fötter.

13. Öfverplagg och paraplyer lemnas qvar i tamburen.

14. Man vare ej för frikostig med visiter, och stanne ej länge qvar.

15. Man tale endast om det, man vet interesserar den, hos hvilken besöket sker.

16. Man ser sig icke nyfiket omkring i rummet; tillåter sig ej att taga skrifter, böcker o. d. i hand, eller lägga dem annorlunda.

17. Man undvike alla uttryck och talesätt, som blott kunna brukas mellan fyra ögon. Konversationsspråket vare osökt, men vårdadt.

18. Man fråge efter den persons befinnande, som man besöker, men ej med en ton eller min, liksom trodde man, att han ej befunne sig rätt väl.

19. Man uppträde aldrig som rådgifvare, alldraminst i otid. Verlden åstundar vårt råd vanligen först då, när hon redan fattat sitt beslut, och väntar, att vår mening öfverensstämmer med hennes egen. Otillständigast är det, när yngre personer genast äro till hands med sina råd hos äldre, samt ringare hos högre.

20. Höflighetsbetygelser vid besök böra lämpas efter rang och stånd.

21. Man förfelar sitt ändamål alldeles, om man yttrar sina artigheter som en utanlexa; de måste röja besinning och själsnärvaro.

22. Skulle så hända, att någon, som står högt öfver oss, erbjuder oss försteget ut genom dörren så, att vi kunna se det vara hans allvar, så mottager man genast denna heder med en anständig bugning och yttrar dervid t. ex. ”Som Ers Excellens befaller.“ Men är rangskillnaden mindre, så mottager man denna ära icke genast, utan beder den förnämare träda först. Vägrar han det, så buger man sig och säger: ”Jag efterkommer Tit. befallning,“ blir sedan efter gåendet genom dörren stående, och fortsätter sin artighet mot honom. Att rentaf vägra en dylik heder, är småstadsaktigt.

23. Öfverhufvud begås ofta fel af brist på godt lefnadsvett, af en viss ödmjukhet och rädsla, när man är i fall att mottaga en tillbuden heder eller något, som med stor artighet erbjudes. Regeln är, att man nödvändigt mottager det, som efter skedd vägran åter med allvar tillbjudes, och dervid tillkännager, att man vet sig derigenom utmärkas.

XV.

REGLOR FÖR ETT FINARE LEFNADSVETT I UMGÄNGET MED DE FÖRNÄME OCH STORE.

Affärslifvet bringar oss ofta i sällskapsförbindelser med de förnäme och store. En man af verld måste äfven här veta att bete sig tillbörligt, för att äfven i sådana fall väl upptagas och gynnsamt bedömas. Jag har i sådant ändamål samlat nedanstående föreskrifter:

1. Ju förnämare huset är, desto nättare och prydligare vare man i sin drägt, men aldrig öfver sitt stånd.

2. I umgänget med förnäme är stadga en väsentlig fordran. Desse män, som sjelfve bete sig med värdighet och allvar, fordra detsamma af dem, de lemna tillträde hos sig.

3. Hvad som i mindre sällskap går an, är på orätt ställe i umgänget med de store. Här måste all förtrolighet, alla små friheter, all maklighet och oförbehållsamhet aflägsnas; vördnad och högaktning måste framlysa i våra miner, ord och handlingar.

4. Det är nödigt, att vi göre oss bekanta med bruket och plägsederna hos de förnäme och store, samt att vi noga efterlefve dem. Man falle dem aldrig i talet, och åtnöje sig med hedern att svara på deras frågor; eller lemne korta förklaringar vid ett och annat. Man motsäge icke sådana personer; man tage en synbar del i allt, hvad de säga eller göra; man vare full af uppmärksamhet, full af beredvillighet att förekomma deras önskningar; man kalle dem gynnare och förvandla det hos ringare passande ordet _godhet_ till _bevågenhet_, _ynnest_, _nåd_.

5. Nedlåtenhet å förnäma personers sida må ej berättiga oss till större frihet. Ju mindre dylika personer fordra vördnad, eller synas fordra den, ju mer vakte man sig att missbruka deras godhet.

6. Man afhöre uppmärksamt deras ord, för att icke råka i förlägenhet att bedja om upprepandet af hvad de sagt. Dels välja de sina ord sorgfälligt, dels gör det dem ledsnad, om de ännu en gång skola uttala dessa ord. Blott när det angår saker af vigt, får man förståndigt bedja dem om upplysning. Skulle de låta oss förstå, att de trott sig tala tydligt nog, så måste man vara nöjd dermed och blott, om det går an, försäkra, att endast vårt nit för deras väl förmått oss bedja om en närmare förklaring af deras tankar. I mindre vigtiga ting gör man bättre, om man låtsar sig ha fullt förstått dem.

7. Det är otillständigt att vilja fråga en sådan person efter orsaken till någon hemlig oro eller bekymmer, hvaraf man kunde se honom plågas. Det är för högt stående personer alltid förtretligt, om man vill komma dem till hjelp der, hvarest de ej åstunda någon sådan, och dubbelt oskickligt är det, om en _ung_ man vill bispringa med råd.

8. Man tillbjude aldrig en högre person ett vad, eller tage genast för allvar, om han sjelf tillbjuder ett sådant. Alla vad förutsätta jemnlikhet i stånd och egodelar, samt äro måhända äfven under dessa omständigheter oförenlige med städade seder.

9. Vid besöket hos en förnäm man yttrar man sig kort, och qvarstannar, om han ej sjelf annorlunda befaller, endast några minuter hos honom. Men sker besöket i verkliga affärer, så vänte man tills han ger tecken, att intet vidare är att afgöra, eller fråge, om han ännu har något att befalla.

10. Personer af rang får man aldrig hviska i örat, om det icke uttryckligt äskas, och äfven då bör det ske med djup vördnad.

11. Så länge man ej anmodas att sitta, blir man stående; ej heller sätter man sig vid första anmodningen, om denna ej sker i en rentaf bestämd ton; men i sådant fall utan uppskof.

12. Möter oss en förnäm man på gatan, så stannar man något och bugar sig dervid.

13. Damer af hög rang kysser man blott då på handen, när handkyssning är bruklig, hvilket skönjes deraf, att damen börjar aftaga handsken. Man lyfter hennes hand icke till munnen, utan bugar sig, för derpå hennes hand blott helt litet mot sina läppar och utan att på minsta sätt trycka den.

14. Är en förnäm person så nedlåtande, att han beledsagar oss ut, så låtsar man icke märka det, men vänder alltid bröst och ansigte emot honom. Det får aldrig synas, som trodde vi det vara en oss tillämnad heder. Endast vare den sista bugningen desto mer vördnadsfull.

15. Man infinner sig blott sällan hos förnäma, och alltid å visittimman. Man låter ingen födelse- eller namnsdag, ingen nyårsdag m. m. gå förbi, utan att, der så brukas, teckna sitt namn å det i förmaket befintliga papper, eller aflemna ett visitkort.

16. Talar en förnäm person till oss på gatan med obetäckt hufvud, så afhålle man sig att erinra honom derom och förblifve sjelf obetäckt.

17. Detsamma gäller, i fall den förnäma personen lemnar oss plats till höger.

18. Ser man en sådan man redan på afstånd, så gör man sina steg småningom allt mindre och långsammare. Man nalkas honom med ädelt skick, stannar, bugar sig, betäcker sig långsamt och fortsätter efter en liten stund sin gång.

19. Vid utgåendet från en förnäm persons rum, vänder man honom aldrig ryggen, utan man böjer åt sidan och söker med omvexlande bugningar öppna dörren, så att man kan öppna den, utan att vända sig om.

XVI.

HÖFLIGHETSREGLOR FÖR UMGÄNGET MED DET VACKRA KÖNET.

Det är en afgjord sanning, att mot ingenting begås oftare fel, än mot den sanna höflighet, man är det täcka könet skyldig. Ju mer karlarne beflita sig att vilja behaga damerna, ju större förseelser begå de ofta i sättet att bete sig dervid, och blifva derigenom dels löjliga, dels föraktliga för fruntimmer af rigtig känsla. Jag vill försöka att meddela några praktiska reglor för detta umgänge.

1. Ett godt angenämt lefnadsvett fordrar icke, att man spelar rolen af smickrare och tjenstfärdig uppvaktare hos damerna. Det är löjligt att vilja behaga dem genom theatraliska ställningar och utantill lärda talesätt. Bildade fruntimmer fordra af mannen manlig stadga, och undanbedja sig all närgångenhet. De åstunda ett förekommande väsende, men ej ett lumpet eller krypande smicker.

2. Det är för mannen oanständigt, och för qvinnan motbjudande, om den förre ständigt drager munnen till ett leende, eller smäktar och suckar, eller öfverhufvud faller i öfverdrift och faddhet. Ty qvinnan måste tänka, det man tilltror henne en nog förvänd smak, att kunna finna behag i dylika dårskaper.

3. Tonen i umgänget med fruntimmer bör vara öppen, hjertlig, vänskaplig, grannlaga och blygsam.

4. Man afhålle sig dervid från alla lärda religiösa, politiska och torra samtal, och vare endast betänkt på att förströ och roa dem. Man får således icke synas knarrig, förstämd, ledsen eller nedslagen, utan munter och med otvungen, fryntlig min.

5. Man yttre i fruntimmerssällskap aldrig sin tanka om skönhet och fulhet, fråga må vara om lefvande fruntimmer, eller om porträtter och statyer. Man mildre tvärtom sådana omdömen, när de fällas af andra.

6. Tillstädesvarande damer berömmer man ej för mycket i andras närvaro; man sätter den berömda i förlägenhet, om hon är bildad, och man råkar i fara att hos de öfriga framkalla känslor, som ej kunna vara angenäma för dem sjelfva.

7. Man tillåte sig icke den ringaste tvetydighet, det minsta osedliga ord, eller oblyg min och hållning.

8. Lika så litet nedlåte man sig till pöbelaktiga ord, till svordomar, eder och groft skämt.

9. I dansen undvike man förtrolighet, handtryckning, damens vilda omsvängning och annat oskick.

10. Vid spelbordet vare man undseende med fruntimren, och låte dem hellre vinna, än förlora.

11. Tillfälle att visa en tjenst försummar man icke, och låte förstå, att man anser för heder att kunna göra det.

XVII.

UMGÄNGESSPRÅKETS VÄRDE OCH DESS HUFVUDFORDRINGAR.

Tankarnes meddelande genom inbördes samtal är ostridigt den yppersta, oskyldigaste och njutningsrikaste sysselsättning. Det tillskyndar hvarje ålder nöje, om det behörigt afpassas och skattas efter sitt egentliga värde.

Försummas detta nöje, så måste vi sätta bullrande, ofta själlösa tidsfördrif i dess ställe. Vid dessa vänjer man sig att öda tiden; de finaste känslor kränkas, goda grundsatser undergräfvas. Utvexlingen af ideer deremot närer och stärker tanken, vare sig genom det vi gifva, eller det vi mottaga. Det är en anledning till öfning i godt föredrag, och vi rikta oss synnerligast genom meddelandet af andras erfarenheter och meningar. Detta utbyte är den bästa skola för förståndet. Det alstrar ett ymnigt förråd af tankar, hvilka ensligt studium och afskiljd forskning ej kunna frambringa; det bildar omdömet och renar begreppen. Man tager sanningar, som äro omedelbart nyttiga för lifvet, hellre ur samtal, än ur böcker, emedan de i sällskaper kunna bättre redas och mångsidigt skärskådas. I tal och svar utvecklas allt, som kan framställas för och mot saken. Ensidighet i meningar kan derigenom undvikas.

Men ett väl ordnadt samtal förhöjer icke blott vår tankekraft, utan lifvar äfven vår känsla för det goda och sköna. ”Läsningen af den bästa bok,“ säger Montaigne, ”är ändock blott en släpande själsrörelse, hvilken aldrig uppvärmer så, som ett samtal.“ Uti samtalet erhålla orden genom ton och accent först sin fulla kraft och egentliga betydelse.

Vår tid synes allt mindre värdera denna lifvets krydda, och samtalet synes numera knappt räknas till det rätta sällskapsnöjet. Så många skäl och anledningar än må finnas till denna mening, så är det dock en afgjord skada, att någonting så nyttigt och nöjsamt till denna grad uraktlåtes. Sällskaper, der man kommer tillsamman för att tala, borde betraktas såsom en del af uppfostran och bildningen; de borde beräknas härpå, de borde högaktas, och detta så mycket mer, som de hvarken kräfva förberedelser eller kostnad.

Bland sällskaper äro _de_ ändamålsenligast, der karlarne och fruntimren samtala fritt, men dock anständigt, emedan de mest bidraga till bildning och förädling.

Om männerna bringa rigtigt bruk af språket och regelbunden tankeföljd i samtalsnöjet, så rikta deremot fruntimren språket genom känslans grannlagenhet, genom förrådet af känslor, hvarmed naturen så rikt begåfvat det vackra könet. Önskningen att behaga fruntimren mildrar månget uttryck, förskönar mången form, lifvar inbillningskraften. Karlarne vänja sig vid mildhet i uttrycket, som småningom blir en vana, och ändtligen natur.